Lance hjälper utsatta barn att odla ekologiskt i Philadelphia, Jasmine riskerar hemlöshet för sin passion och Ola mäter det mesta han gör i sitt liv med ett digitalt armband. Alla tre delar intresset för en rörelse som växer explosionsartat över hela världen just nu.

De ses som aktivister, entreprenörer, nördar och genier. De är som Occupy-rörelsen, fast för vetenskap, teknik och innovationer. Vissa menar att de vill ta tillbaka makten över hur saker görs. Klart är det i alla fall att DIY-, gör-det-själv-, eller ”maker-rörelsen” fullkomligt exploderat den senaste tiden.
Att hitta nya lösningar på kluriga problem som inte etablerade institutioner kan lösa är en drivkraft, men det kan också handla om ren upptäckarglädje, skapandelust eller som försök att få kontroll över hur saker faktiskt fungerar. För att förstå den spirade rörelsen besöker jag diy diy days på Lindholmen i Göteborg, mitt i den isande kalla vintern.

Eventet har inte kommit igång när jag anländer till lokalen på Lindholmen prick klockan 11. De huserar i en filmstudio, med högt till tak och helsvart inredning. Deltagarna släntrar in lite efter hand, och det märks att diy-rörelsen ännu inte är lika etablerad här som i USA, där den har ett starkt fäste. Här finns det fortfarande plats för fler deltagare. Högst aktivitet finns i början av dagen hos energiska studenter från Chalmers som driver en robotförening och bygger studenthus med solpaneler.

Lance Weiler, medgrundare till diy days (learn do share) har kommit till Göteborg från New York för att inleda dagen. Han berättar att initiativet startades i USA för sju år sedan och då mest handlade om kreativitet och att ha kul. Nu, efter 18 event har det utvecklats och många projekt som kommer ur dagarna handlar om social hållbarhet. Under dagarna delar människor kunskap, idéer och metoder för att skapa en bättre värld. Angreppssättet är, med Lances ord:
– Hur får vi staden Göteborg att fungera för 100 procent av dess invånare?

Lance kallar sig själv för berättare (storyteller), men utforskar gärna gränslandet för hur en historia kan berättas: genom konst, film och spel. Alltid med hållbarhetsfokus.
– I Philadephia jobbar vi med organisationen The Village, som arbetar med socialt utsatta barn. Vi hjälper dem med en ekologisk odling, kreativt entreprenörskap och försöker öka engagemanget kring hållbarhet i organisationen.
För att exemplifiera vad diy days kan resultera i, berättar han om ett omtalat projekt som kom från day days i New York förra året.
– Vi arrangerade ett event ihop med The Village som hette My sky is falling. Det var en utställning om hur det är att bo i fosterfamilj. De flesta som bott i fosterhem hamnar på gatan efteråt och tanken var att visa på hur det är att vara fosterbarn. Vi satte sensorer på människorna som besökte utställningen, där deras hjärtslag, rörelser och hudförändringar registrerades. På så sätt kunde vi mäta vilka ögonblick människor kände som starkast, vilka berättelser som gjorde starkast intryck och fick andra att reagera, fortsätter han.

Det finns oändliga möjligheter för vad som kan skapas genom dagar som dessa, eller via öppna nätverk på nätet. Trenden är tydlig, vi vill inte längre sitta ensamma i vår källare och uppfinna, nu samarbetar vi, delar på kunskap och ses gärna för att arbeta på varandras idéer.
På diy days i Göteborg finns allt från biologiskt nedbrytbara krukor av papp till hemmasnickrade elcyklar, robotklubbar och spelutvecklare.
Men trots att DIY-kulturen ligger i tiden så är det fortfarande få som kan försörja sig på det. Jasmine Idun Lyman har tagit diy days till Sverige, men det har haft sitt pris.
– Jag har tagit lån för att kunna få det hända. I somras var jag nära att bli hemlös då jag lade all tid på att bygga upp Collaboratory (ett makerspace, en lokal för kreatörer) här på området och eftersom jag är företagare kunde jag inte ens få det lägsta sociala stödet som Sveriges så kallade skyddsnät ska ge. Alla pratar om deltagande, kreativitet och tillgänglig kultur men ingen vill betala för resurser och stöd såsom diy days och andra gräsrotsinitiativ.

Drivkraften är tydlig för Jasmine. Hon vill hjälpa andra människor som inte går att stoppa i ett fack, som inte kan fylla i standardiserade blanketter för att det inte finns något passande alternativ att kryssa i. Hon vill bidra till att skapa bryggor mellan människor och få dem att dela verktyg med varandra.
– Jag vill inte att andra ska ha det som jag, att ständigt leva på gränsen till att vara hemlös trots att jag arbetar sju dagar i veckan, har över 630 högskolepoäng och jobbar med toppnamn i branschen.
– DIY står för do-it-yourself, och betyder gör-det-själv, men också att dela resurser, exempelvis genom crowdfunding, gräsrotsfinansiering. För hur ska man få finansiering till sin första film om man inte gjort någon film tidigare?

Jasmine menar att DIY-rörelsen i Sverige håller på att växa. Exempelvis är många bibliotek intresserade av att bygga så kallade makerspaces och digitala verktyg som gör det enklare att samarbeta och distribuera sin konst. Men vi ligger fortfarande långt efter USA.– diy days producerar efter varje event en bokserie som heter ”Learn Do Share” som går att ladda ner gratis och därför brukas av exempelvis skolor och privatpersoner utan kostnad. I New York är diy days en del av Parsons The New Schools årliga verksamhet, jag hade velat se en sådan utveckling här i Sverige, där utbildningen verkligen behöver förnyas och bli mer inkluderande för alla olika människor. Narrativ och spel är naturliga sätt för människan att förstå sin omgivning, dela upplevelsen med andra och lära sig nya saker. Vi behöver en mer människocentrerad design i alla delar av vårt samhälle, menar Jasmine.

DIY är ett brett område. Det kan handla om att bygga tekniska prylar, att sy egna kläder, skriva böcker och ge ut på egen hand, göra spel eller filmer ihop med andra på andra sidan jorden eller ta övergiven mark och börja odla. Men det vi sett hittills är bara början.
– Snart har alla människor mobiler i fickorna som mäter hur vi rör oss och hur vi mår. Eller kläder som mäter vår puls och pannband som mäter våra hjärnvågor, berättar Ola Cornelius som grundade Quantified Self-gruppen i Stockholm för två år sedan.
Begreppet Quantified Self myntades år 2007 av Gary Wolf och Kevin Kelly, redaktörer på Wired Magazine och handlar om en rörelse av människor som använder sig av olika typer av teknik för att mäta saker – huvudsakligen på sig själva. Det handlar i nuläget främst om armband som mäter puls, sömn, blodryck, hur mycket du svettas och hur mycket du rör dig. Eller om mobil-applikationer som gör liknande saker.
– Det är sensorer som blivit billiga, som möjliggör den här tekniken, berättar Ola.
Trots att mätningsintresset är en trend i tiden som möjliggjorts av ny teknik menar Ola att vi alltid varit intresserade av att mäta saker.
– Det är ett sätt att förhålla oss till vår omvärld. Vi har länge använt vågar och måttband, kollat temperaturen och använt pulsklockor.

Användningsområden för den nya tekniken är stor. Idag tittar man på människors google-sökningar för att kunna kartlägga olika sjukdomar och spridning av virus. Framöver, när alla har smarta telefoner med inbyggda sensorer, kommer detta kunna göras ner på detaljnivå. Tekniken kan också användas till folkhälsoinsatser, som att mäta insatser mot fetma. Eller för att hitta människor i jordbävningar.
Organisationen Chopras foundation har hittat ett sätt att använda den nya tekniken för att bekämpa både fattigdom och fetma. Du kan koppla upp ditt mätarmband till deras Weightless Program, så doneras 1 dollar till behövande matinsatser någonstans i världen för varje 1000 kalorier du bränt. Fram till nyår 2013 gick pengarna till lidande efter Haiti-katastrofen och de drog in cirka 18000 dollar.

Det finns givetvis faror med att kartlägga all information om människor och att informationen kan hamna i händerna på giriga företag eller stater som vill övervaka sina medborgare. Och inom Quantified Self-rörelsen pratas det mycket etik och moral.
– Teknikutvecklingen kommer ske oavsett, då är det bra att vi är tidigt ute och diskuterar vilka regleringar och lagar vi ska ha kring det, menar Ola.
Ola är själv VD på ett företag som heter Nerve Labs. De utvecklar verktyg för egenvård för människor med MS och Parkinsson. Det kommer att underlätta för patienter med dessa sjukdomar att bättre kunna mäta sina värden och på så sätt kunna optimera sin behandling. Och när jag berättar för Ola att jag ska besöka diy days i Göteborg blir han lyrisk.
– Åh vad jag vill vara med! Jag är själv arrangör för årets upplaga av Health Hack Day som är event för att bygga framtidens digitala hälsolösningar.

Nu återstår bara att fler entreprenörer, makers och forskare kommer på sätt som den nya tekniken och de nya användarbeteendena kan appliceras på hållbarhetsområdet. Kanske kan vi utveckla sätt att spara energi, utsläpp och kemikalier och optimera användningen av ekologiska produkter. Vem antar utmaningen?

DIY, makers och hackerspaces

DIY betyder ”do-it-yourself” och är en metod för att bygga, modifiera eller reparera något själv, utan hjälp av proffs. Det kan handla om att man gör det av ekonomiska orsaker, vilket var vanligare förr, eller av miljöengagemang. Trenden idag är dock att allt fler gör saker själv för att de tycker det är kul, kreativt, de får saker att passa dem själva bättre eller de kan uppfinna nya saker som de tycker fattas. På hållbarhetsområdet har man ofta pratat om olika typer av odling, lappa-och-laga och re-design, men det kan också användas på en mer avancerad nivå för att uppfinna saker som vårt samhälle behöver för att möta hållbarhetsutmaningar.

Ordet maker används allt oftare om personer som använder sig av DIY. Makerspaces syftar till olika arenor där människor kan komma och göra saker själva. Det kallas också ibland för hackerspaces. Dessa kan vara tillfälliga eller permanenta.

Originaltext publicerad 12 mars 2014