Nu är äntligen min bok ute i handeln! Jag har varit på jakt efter en mer stabil och långsiktigt hållbar ekonomi och tro det eller ej: det finns en framtid att längta efter. Boken varvar hårda fakta med reportage, bilder och intervjuer

Den som undersöker tillståndet för den globala miljön kan lätt drabbas av en chock – det barkar åt helt fel håll. Och om man tittar vidare på hur vi människor fungerar och på hur vårt ekonomiska system är uppbyggt så är det nära till hands att känna hopplöshet inför framtiden. Utvecklingen beskrivs ofta med komplexa samband, så svåra att förstå att diskussionen om vår framtid överlämnas i händerna på diverse ”experter”.

Från dystopi till ekoekonomi – reportage om en möjlig framtid slår ett slag mot detta demokratiska underskott och lyfter fram konkreta inblickar på vad en mer hållbar ekonomi kan innebära för människors vardag – en slags visualiserad nationalekonomi.

Min ambition har också varit att skildra hoppfullare framtidsbild än den som annars ofta går att utläsa från miljörörelsen, något att längta till när man översköljs av floden med allvarliga rapporter om planetens tillstånd.

Boken består av hårda fakta som beskriver situationen för vår miljö och dess ekonomiska samband, varvade med reportage och intervjuer bland annat från Caminos utgivning genom åren som konkretiserar idéer med lösningar på problemen.

De utvalda exemplen fick i alla fall mig att byta ut förtvivlan och frustration mot hopp och framtidslängtan, men budskapet är också att det behövs styrmedel för att manövrera utvecklingen bort från en annalkande dystopi, mot en attraktiv ekoekonomi.

Boken går att köpa nätbokhandeln

Originaltext publicerad 11 juni 2012

Tänk dig ett ekonomiskt system där allas tid är lika mycket värd, där vem som helst kan byta en timmas arbete mot en timmas arbete från någon annan. Camino har letat möjligheter i krisens Spanien och hittat en tidsbank i Barcelona.

Elisabet Gallardo rullar fram på en hopfällbar småhjuling av märket Dahon. Det är januarikallt i Barcelona med yttertemperaturer på 10–15 grader. Centralvärme har aldrig varit spanjorernas paradgren, och vi behåller jackorna på när vi slår oss ner inne på ett stimmigt café i stadsdelen Gràcia.

– Jag betalar inte längre för det jag vill göra på min fritid. Innan jag kände till Tidsbanken så betalade jag för sånglektioner till exempel. Nu kan jag byta till mig dem. Jag kan använda Tidsbanken för att få sådant jag behöver mot att jag erbjuder sådant som är intressant för andra. Då kan jag klara mig med lite pengar, och hjälpa andra som har små ekonomiska medel.

Elisabet talar snabbt och är märkbart entusiatisk över Banc del Temps (katalanska för ”Tidsbank”). Den fungerar som en vanlig bank, fast istället för att sätta in pengar sätter du in timmar som motsvarar en service du utfört för en annan medlem. När du själv sedan behöver hjälp med något kan du ta ut motsvarande antal timmar, från andra medlemmar. Tidsbanken i Gràcia har 441 medlemmar som erbjuder ett brett spektrum av service, allt från enklare tjänster som att gå ut med hunden, sällskap vid shopping och det specifika ”att sätta ihop Ikea-möbler” – till familjejuridik, psykoterapi och elinstallation.

Det var 2009 som Elisabet kom i kontakt med konceptet, i en helgbilaga som skrev om olika sätt för vanliga människor att hantera ”la crisis”. Den ekonomiska krisen har smugit sig på Europas femte största ekonomi med allt starkare kraft för varje år, ända sedan lite för mycket pengar gick in i lite för många spektakulära byggprojekt under 00-talets mitt. Arbetslöshetskurvan var nere och vände på 8 procent 2007 – idag ligger den på 27 procent, bland personer under 25 år på svindlande 56 procent.

30-åriga Elisabet är dock inte bland de arbetslösa. Hon är energiingenjör och jobbar inom kommunen. Tack vare det spanska systemet där alla inom offentlig förvaltning jobbar 37,5-timmarsveckor har hon en del tid över – tid som hon investerar genom att utföra tjänster för medlemmar i Tidsbanken. I genomsnitt lägger hon två,tre timmar i veckan på att ge privatundervisning i fysik och matematik, som hon sedan utnyttjar för att ta sånglektioner, gå kurser i smyckestillverkning, få kakor bakade och mycket mer. Eftersom det endast är tillåtet att byta till sig olika typer av tjänster i Tidsbanken, inte fysiska saker, så gäller ett specialarrangemang för kakorna: en pensionerad tant står för bakningsservicen och Elisabet betalar för ingredienserna.

Tycker du inte att det känns orättvist att du undervisar i matematik och någon annan bakar en kaka, att det är skillnad på de kompetenserna?

– Det är svårt det där. När jag började engagera mig i Tidsbanken så ifrågasatte flera av mina vänner systemet och menade att det är stor skillnad på en timma från en lärare eller läkare och en timma från någon som bakar en kaka. Men jag har börjat tänka och räkna i timmar och värdera tiden oberoende av vad det är för typ av service. På ett sätt kan det kännas märkligt, men å andra sidan så är den service jag utför lätt, för just mig. Jag ser det alltid som att jag investerar tid i service som jag kan få.

Den första tidsbanken i Barcelona startades 1998, med influenser från Italien där timebanking funnits längre och är mer formellt organiserat. Systemet är idag vida spritt i Spanien, och antalet tidsbanker har sedan krisen kopplade grepp om det tapasälskande landet ökat från 160 stycken till totalt 300 idag. I Barcelona finns ungefär 15 tidsbanker, en tredjedel av dem har tillkommit de senaste åren.

Bakom ett stort skrivbord på Banc del Temps kontor i Gràcia sitter Rogeli Gonzalez med en sobert knuten svart halsduk om halsen och för in tidscheckar i ett excelark. Det är tidig förmiddag, solen slår in genom balkong-dörrarna, men det är kyligt i det massiva stenhuset.
Stadsdelen Gràcia brukar i resereportage beskrivas som en pittoresk ”stad i staden” som på 1800-talet var en egen kommun innan den omslöts av den nya tidens bastanta rutnätskvarter. Om Camino skulle ges ut i Barcelona är chansen stor att huvuddelen av läsarna skulle bo i Gràcia; här bor miljömedveten intellektuell medelklass som köper chica vintagekläder, begagnade romanklassiker på katalanska och närproducerat ekologiskt kött från någon av de många små butiker som kantar gatorna.

Rogeli släpper datorn och börjar berätta hur Tidsbanken fungerar administrativt, genom ett enkelt system med checkhäften och excelark.

– Alla medlemmar har ett checkhäfte. När du utnyttjat en service fyller du i antalet timmar och ställer ut checken till personen som utfört servicen. Personen går sedan till Tidsbankens kontor, lämnar in checken och sedan registreras timmarna i ett excelark där vi håller reda på om personen har positiv eller negativ balans på sitt tidskonto.

Vad händer om någon utnyttjar många fler timmar än de ger?
– Vi går igenom saldot på kontona med jämna mellanrum och kontrollerar balansen. Ofta är problemet det omvända, vissa personer är väldigt generösa och bara ger och ger av sin tid. Ibland beror det på att de skäms för att fråga någon annan om en tjänst. Då ringer vi upp och säger att systemet fungerar bättre om de börjar utnyttja andras tid också. Då blir det mer dynamiskt och dessutom lättare för alla medlemmar att avgöra om det de erbjuder är något som andra vill ha.

Sergi Alonso, en lågmält klädd webbutvecklare i 30-årsåldern, hör vårt samtal från andra sidan rummet. Han är aktiv i Tidsbanken i Gràcia och initiativtagare till en förening som jobbar med att utveckla verktyg för att förbättra tidsbankernas verksamhet i hela landet. Ett onlinesystem för registrering av timmar och en plattform för att lättare kunna få kontakt med andra medlemmar, inspirerad av sociala medier, är under utveckling.

Men Tidsbanken i Gràcia vill än så länge skynda långsamt med de tekniska framstegen. Många medlemmar är äldre och det är viktigt att ingen blir omsprungen. Dessutom är alla som lägger ner tid på administration och utveckling av Tidsbanken volontärer, så det får ta den tid det tar.

I svensk media har det talats mycket om kollaborativ konsumtion de senaste månaderna, den utveckling som innebär att vi med hjälp av internet har helt nya möjligheter att låna, hyra och dela saker med andra. Calle Norlén i P1:s Spanarna uttryckte det träffande som att vi inom skilda områden ”lånar delar av andras liv och lånar ut delar av våra egna liv”. Exemplet på allas läppar är förstås hyperpopulära Airbnb där privatpersoner kan hyra rum av andra privatpersoner, som ett alternativ till hotell. Vid en första anblick är beskrivningen förstås också applicerbar på tidsbankernas verksamhet. Men Sergi Alonso gör en annan analys.

– Jag tycker att Tidsbanken är väldigt annorlunda än tjänster som Airbnb. Där är det sociala sammanhanget ganska abstrakt. Du kommer till Barcelona och på nätet hittar du en värd som du hyr ett rum av, kanske utvecklar du en vänskapsrelation med den personen, men det är inte det det handlar om. För Tidsbanken är den sociala dimensionen jätteviktig, vi vill skapa gemenskap mellan grannarna i området. Vi har möten en gång i månaden och medlemmarna kommer hit och vi äter något och diskuterar utvecklingen av verksamheten.

Ursprungligen kommer idén med timebanking från USA. Där talar man också om time dollar som valuta med en timmas arbete som minsta enhet. Timebankingsystemet kan betraktas som en så kallad alternativ valuta, ett montetärt system som existerar parallellt med den formella valutan, på en specifik plats. Experiment med sådana valutasystem har ofta varit positiva för den lokala ekonomin och gett ökad sysselsättning, tack vare mekanismer som ger incitament till att hålla pengarna i omlopp istället för att lägga dem på hög.

Sergi är närmast nördigt insatt i alternativa valutor och berättar att det i Katalonien finns ett småskaligt experiment med en valuta som kallas för eco, och kastar sig på datorn och visar en webbshop där man kan betala med ecos. Men själv är han tveksam.

– Tidsbanken har ett starkare koncept än andra alternativa valutor eftersom tiden är lika mycket värd oavsett vem som lägger ner den. Vad skulle hända i världen om alla människors tid skulle vara lika mycket värd? Med den här metoden så måste alla komma fram till vad de kan göra för andra, om de erbjuder något som ingen vill ha så tjänar de aldrig in några tidscheckar. Dessutom finns det risk att problem som finns i den formella ekonomin reproduceras i eco-ekonomin. Det finns alltid någon som bara tänker på profit. Om ingen mer än jag säljer bröd så kan jag ta ett högt pris på bröd – och så är vi där: monopolet. Och då spelar det ingen roll om det är ecos eller euros. Sådana mekanismer finns inte i tidsbankerna.

Hur ser då framtiden ut? Ett storskaligt bytessystem baserat helt på nedlagd tid där vi får tillgång till all tänkbar service mot att vi själva bidrar med något som andra vill ha är förstås en kittlande tanke. Men visst finns det invändningar. Den nationalekonomiskt sinnade realisten skulle kanske säga att timebanking i stor skala snarare är kontraproduktivt i en ekonomi på deken – hjulen börjar knappast snurra igen om alla byter timmar istället för att pytsa in euros i maskineriet. Till det kommer frågan om beskattning. Staten går miste om skatteintäkter när service som skulle ha utförts av hantverkare, massörer och jurister i formella företag utförs inom den informella sektorn istället.

Timebanking må vara ett svar på la crisis, men är det en långsiktig lösning? Frågan engagerar Sergi och Rogeli, som kastar fraser på katalanska till varandra länge och väl innan de svarar.
– När det gäller beskattning så har vi en lag i Spanien som säger att hantverkstjänster som utförs av hantverkare inom grannskapet eller inom en vänskapsrelation är skattebefriade. Dessutom har tidsbankerna i Barcelona alltid haft stöd från kommunen, säger Sergi.

Att timebanking skulle vara kontraproduktivt för ekonomin är inget som varken Rogeli eller Sergi kommenterar. De ser tidsbankerna som en del av lösningen på krisen, men bara när det gäller servicesektorn. Den som har problem och inte har pengar kan inte klara sig bara med hjälp av att byta till sig tjänster, man måste kunna köpa mat också.

– Men man vet aldrig hur framtiden ser ut. Tänk på Rosa Parks, den första svarta kvinnan som vägrade ge upp sin sittplats för en vit man i USA. Hennes agerande förändrade hela relationen mellan svarta och vita människor. Tidsbankerna kanske är fröet till en social revolution och ett helt nytt ekonomiskt system, säger Rogeli, och återgår till excelarket.

TIDSBANKER
Timebanking är ett system för ömsesidigt utbyte av service där tidsenheter används som valuta. Den enhet som används är en timmas arbete utfört av en person (vilken som helst, allt arbete bedöms lika). Konceptet utvecklades ursprungligen i USA i början av 1980-talet och där används benämningen a time dollar som valutaenhet, motsvarande en timmas arbete. Intjänade valutaenheter behöver inte spenderas direkt utan kan sättas in på en tidsbank. Eftersom värdet är låst till en timmas arbete påverkas det inte av inflation och kan inte generera ränta. Idag finns aktiva tidsbanker i 26 länder.

Tidsbanker i Spanien
I hela Spanien finns ca 300 tidsbanker, antalet har ökat från 
160 stycken de senaste fem åren. 
I Barcelona finns ca 15 initiativ, flera av dem nystartade. Banc del Temps de Gracìa, som reportaget handlar om, har 441 medlemmar.
Föreningen som Sergi Alonso driver som arbetar med att utveckla verktyg för tidsbankerna heter Asociación para del desarrollo de los Bancos de Tiempo.
www.gracia.bdtonline.org
www.adbdt.org

Tidsbanker i Sverige
I göteborgsförorten Bergsjön finns Tidsnätverket som är inspirerat av timebankingkonceptet. Eftersom skattesystemet i Sverige omöjliggör utbyte av tjänster så ligger fokus på att ordna sociala aktiviter för varandra.
www.tidsnatverket.se

Originaltext publicerad 22 augusti 2013