Vad är anledningen till att självhjälpsböcker, lycko-rörelsen och motivationsindustrin blivit så framgångsrika under de senaste åren? Jo, enligt Nina Björk handlar det om att vi har nått en konsensus kring att vi inte mår bra. Vi är missnöjda. Och missnöje är bra, för det är första steget mot förändring.

Jag är på en fullsatt föreläsning i ABFs regi med Nina Björk och Ulrika Kärnborg. Jag ser psykologer, aktivister, litteraturälskare och tids-forskare på seminariet som uppenbart väcker intresse hos många. Varför detta intresse för feelgood industrin?

Författaren och krönikören Nina Björk inleder genom att ge fyra anledningar till framgångarna för motivationsindustrin. Den första handlar om att det råder en konsensus kring att vi inte mår bra. Vi är missnöjda. Missnöje är det första steget mot förändring och därför måste vi värna om vårt missnöje. Annars ger vi upp hoppet om förändring.

Nummer två menar Nina handlar om att det råder en diskrepans mellan vår berättelse om oss själva och verkligheten själv. Vi säger ”alla människor är lika mycket värda”, men i verkligheten gäller det inte. En rik man är värd en potensmedicin, men en sjuk, fattig afrikanska är inte värd bromsmedicin för HIV. I den nya världen är det upp till var och en om man får jobb eller inte, om man blir rik eller inte. Missnöje är därför ett personlighetsfel.

Nummer tre är att vi ingår i ett kulturellt och intellektuellt tankeklimat som kalls postmodernism. Det finns inget som är ”äkta, naturligt eller sant”. Det finns ingen ”sanning om ditt mående”. Du har konstruerat hur du mår. Därför kan du själv välja om du vill må bra eller inte.

Nina presenterar den fjärde bakomliggande orsaken som en känsla av maktlöshet. Vi har hamnat i en stagnation ”där vi lever i den bästa av världar och det finns inget alternativ”. Kapitalismen dominerar. Det enda vi kan förändra är oss själva. Människans förändringsvilja är stor, idag driver den oss till livsstilscoacher, kanske hade det varit bättre om den drev oss till politiken?

Ulrika Kärnborg skrev tidgare i år en recension av amerikanske Barbara Ehrenreichs bok ”Smile or die” ( Gilla läget, Leopard förlag). Ulrika menar att de amerikanska tankarna har smugit sig in i den svenska debatten. ”Du skapar din egen lycka”.
Ehrenreich berättar att under den amerikanske finanskrisen blev väldigt många amerikaner av med sina jobb, men flera av dem återanställdes sedan som konsulter eller inhyrda. I genomsnitt minskade deras löner med 17 procent. Istället hyrdes livsstilscoacher in för att pigga upp de anställda.

Ulrika läser upp några citat ur lite livsstilsböcker hon läst under tågresan. En heter ”Attraktionslagen” och handlar om att allt som du gör eller som händer dig är sådant du attraherat till dig via vad du tänkt eller gjort. Det vill säga att om du blir sjuk så är det du själv som orsakat det. Ulrika läser också lite ur Sanna Ehdins nya bok ” Finn din energikod” där hon pratar om att man bör dela upp sitt liv i tre delar, där man arbetar mindre och gör mer fysiskt arbete osv. Men Ulrika menar att den här typen av böcker är ett hån mot framförallt de amerikanska läsare som får böckerna upptryckta under näsan. Många av dem tvingas ha flera arbeten och det finns inget skyddsnät om man blir av med sitt jobb. Hur ska de känna sig när de läser en sådan bok?

Problemet menar Nina och Ulrika är att när allt analyseras ur ett individualistiskt perspektiv är risken att solidariteten försvinner. När mängder av människor blir uppsagda från ditt jobb får du inte sörja utan du ska gaska upp dig och köra positiva affirmationer för dig själv.

Nina påpekar att lycka har blivit normativt. ”Man ska vara lycklig”. Annars kan du bli av med arbetet. Kritik anses vara negativism, som gör att du kan avskedas. Samtidigt säger hon att vi vet vad som gör oss lyckliga. Vi vill ha en känsla av gemenskap, kärlek och att vi inte är utbytbara. Det stämmer för nästan alla. Vi är ganska lika och vi vill ungefär samma saker. Så ser det ut på riktigt. Det är vad vi måste börja prata om, istället för att var och en sitter på sin kammare och affirmerar för sig själv hur de själva ska bli mer framgångsrika.

Jag känner mig upplyft av seminariet. Jag är missnöjd med många saker och berättar ofta om det för andra. Många gånger får jag höra att jag klagar, att jag är negativ osv. och att jag bör vara glad och uppskatta det jag har. Det låter fint, och ofta får jag dåligt samvete efteråt. Men samtidigt, om jag bara gick genom livet med ett stort leende på läpparna och aldrig klagade eller var missnöjd, skulle jag knappast skapa någon förändring. Nina Björk har rätt, missnöje är första steget mot förändring. Sedan gäller det bara att vi skapar förändring också.

PS Barbara Ehrenreich är en amerikansk journalist vars böcker jag varmt rekommenderar, för en inblick i det amerikanska samhället bortanför Hollywood. Boken ”Barskrapad” handlar om hur Barbara wallraffar sig genom den amerikanska låglönevärlden under ett år. Mycket läsvärd.

Originaltext publicerad 22 oktober 2010

Snart släpps Anna Hamiltons debutalbum Black Keys. Ostämda pianon, syntar och lekfulla gitarrslingor ramar in Annas spröda röst i en melankolisk mix av personlig pop. Unikt för skivan är att såväl musikproduktionen som skivfodralet skapats med miljön i fokus. I omslagets wrap kommer Cradle to Cradle-tanken om att ”avfall är näring” till liv – plantera pappret och du får ett stånd vallmo!

– Skivan är inte död. Det är bara det att folk har slutat köpa den, men alla är inte folk. Jag gillar skivan som ting, att kunna hålla ett fodral samtidigt som musiken spelas. Att vara snäll mot miljön känns viktigt och roligt med en ny grej. Jag är så less på plastbitar som bara slängs och går sönder, säger Anna Hamilton.

CD-fordralet är gjort av miljövänligt papper som vid kontakt med väta, värme och solljus bryts ned med kalciumkarbonat som enda restprodukt. Skivan är tryckt på ett koldioxid-neutralt tryckeri i Danmark där endast vegetabiliska färger används. Albumet omsluts av papper med vallmofrön som kan planteras istället för att slängas – för att förtydliga att skräp kan bli nytta (eller att ”avfall = näring” med Cradle to Cradle-termer). Kul initiativ!

Originaltext publicerad 27 januari 2011

Vad som räknas som skräp beror på vem som räknar. I boken Waste and want reder Susan Strasser i en hundrafemtioårig historia om avfall och går detaljerat igenom vad som har ansetts som avfall respektive användbart genom historien och hur det är relaterat till saker som klass, förmögenhet, överflöd och plats. Skräp är egentligen bara ”matters out of place”, som antropologen Mary Douglas säger i början av boken.

Mary Douglas menar att skräp är relativt. Var, när och hur det blir till skräp beror dels på tillgång till alternativa material (sådant som anses ”renare”, bättre för hälsan eller ”bättre” överlag), men också på var skräpet befinner sig. ”Natursaker” såsom jord och löv anses vara skräp när det befinner sig inomhus, en macka som ligger på golvet blir till skräp även om den fem minuter tidigare var fullt ätbar på köksbordet, en tröja i en soptunna är skräp även om den i affären hade ansetts säljbar.

Det finns många sätt att närma sig en diskussion om avfall, skräp och överflöd. Det som tidigare ansågs vara värdefullt, såsom matrester, fett eller tygbitar, slängs idag utan närmare eftertanke.
Strasser hänvisar till Claude Levi-Strauss bok The savage mind där vi kan läsa om bricoles. Bricoleur kallades tidigare den person som arbetade ”med sina händer”, anställde bricoles, som arbetade med överblivna material. Idag ser vi inte dessa hantverkare i samma utsträckning, framförallt inte i de rikare länderna. Men i många länder finns fortfarande människor som rör sig på soptippar, sökande efter material som går att sälja eller återanvända. Som Zabaleens i Kairo, kastlösa i Indien eller kartongsamlande Cartoneros i Argentina som vi skrev om i höstas (Camino 19).

När man dykt ner i en flora av litteratur inom området skräp och sophistoria så blir man lätt trött på det överflöd och slöseri som finns. Allt det här med feng shui, utrensning och ”leva utan prylar” som varit på tapeten ett tag nu – känns lite som en överklasssport. Eller iallafall en övre medelklasssport. En människa som är ekonomiskt sinnad, eller har dåligt med pengar rensar inte ut grejer för att det inte behövs just nu, är trasigt eller obrukbart. Nej, man lagar, sparar för senare eller försöker sälja av sig det på en loppis eller liknande. Man klipper sönder mjölkpaket och sparar för att kunna förodla i, även om det upp plats, sparar glasburkar för att kunna göra sylt i, sparar kläder för att kunna använda som lappar att laga med eller göra täcken av. En arbetslös vän har sagt till mig upprepade gånger ” Allt det här med miljövänlighet, det är självklart för en person som mig, jag har inte råd med annat.” Det är lätt att få intrycket av att alla rensar i röran och strävar efter ett slags minimalistiskt liv – men tittar man lite närmare så ser man att det faktiskt globalt sett mest rör sig om en liten grupp som har råd att syssla med sådant.

Problemet för de flesta är att få tiden att kunna laga och fixa. Särkilt när inflödet är så stort. Jag ”räddar” ofta saker från andra som de tänkt slänga, brädor som ska slängas använder vi till att bygga på vårt torp, trä från soprum använder vi till att elda i vår kakelugn, möbler i soprum inreds med, böcker läggs upp på Bokbörsen – så någon annan får nytta av dem. Just nu har jag fått en diskbänk och ett arbetsbord på halsen, som får ligga lite undanskuffat tills jag vet exakt vad jag ska göra med dem. För mig är det en skam att slänga fina grejer. Men jag är nog lite av en udda fågel har jag förstått.

I ”Waste and want” skriver Susan Strasser också att man sparar saker olika länge i olika kuturer. Nomader, exempelvis, tenderar att slänga mer, för att kunna resa längre. Är det kanske därför vi slänger så mycket, för att vi reser och flyttar så mycket? Eller vad är egentligen grejen med utrensningshysterin? Det är också en klassfråga, även idag lever fattigare på de rikas avfall – det som slängs i grovsoprummen, lämnas till second hand-butiker eller mat som säljs billigare på utgångsdatumet…

Originaltext publicerad 18 mars 2011

Hur skapar man och upprätthåller engagemang? Det är en fråga jag ofta ställer mig. När jag besökte USA tidigare i höst var denna fråga högst på agendan. För att hitta svar tog jag mig bland annat ut till världens största tillfälliga ökenstad och klädde ut mig till en ängel.

Den huvudsakliga anledningen till att jag besökte USA tidigare i höst var för att delta i Burning Man, ett konst- och performanceevent i en tillfällig ökenstad som heter Black Rock City. Här är dagarna i ökenhettan inte alls så torra som man skulle kunna tänka sig, utan fyllda av energi, glädje, uppfinningsrikedom och musik. Du kan gunga på en gigantisk gungbräda, titta på eldfighting i Thunderdome-burar (som i filmen Mad Max), lära dig om solpaneler, utföra yoga tillsammans med en raw food-guru i soluppgången, elda upp konstverk eller dansa dig galen till dygnet runt-parties med pulserande musik.

Men du kan också lära dig ett och annat om hur man skapar och upprätthåller engagemang. Det handlar bland annat om ansvarsutdelning, uppmuntran och tillit. Men också om att hitta sätt att plocka fram det bästa i alla människor och låta dem ha roligt på kuppen. Jag tror att den svenska miljörörelsen har mycket att lära härifrån.

Läs också mitt stora reportage om Burning Man i kommande nummer av Camino, I reportaget skriver jag också om amerikansk individualism och varför den nordamerikanska politiken aldrig kommer bli mer miljövänlig.

Originaltext publicerad 10 November 2011