Way out West fortsätter sin framfart med miljöarbetet och borde kunna klassas som den miljöbästa festivalen i Sverige – i sin storlek. Det nya greppet, med bara vegetarisk mat på området – möttes under gårdagen med både ris och ros från besökare.

En del besökare (majoriteten obestridbart män) kände sig lurade över det faktum att festivalen först meddelade att endast vegetarisk mat skulle serveras dagen innan festivalens början. Det gav inte besökare en ”möjlighet att välja om man ville gå eller inte” baserat på detta. Vissa menade att köttsubstitut som soja varken är bra för de många sojaallergiker som finns eller att det är lika närproducerat som det kött som tidigare serverats i öltälten. Vissa hävdade att man inte ska tvingas in i ett förändrat beteende.

Faktum kvarstår ändå att mat från tidigare i näringskedjan är bättre att äta för klimatet än sådant som gått via en komage. Detta kan ni Camino-läsare förmodligen redan. Och Way out West är en privat arrangör som har rätt att göra som de vill, likt alla de restauranger/festivaler som inte serverar vegetariska alternativ trots att vi alla önskar oss valfrihet. Folk är nog lite ovana att det är ett omvänt förhållande denna gång.

På facebook har nyheten fått 1200 kommentarer och ännu fler ”delningar”, så oavsett vad man tycker i frågan så har de varit med och skapat en debatt. En debatt som festivalen själv hoppas leder till att några fler väljer bort kött någon extra dag i veckan.

Utöver årets snackis om det nya ”Veg out West” så fortsätter de vara duktiga på exempelvis sopsortering och elanvändning (LED-belysning). Vissa aktörer får också medverka utan kostnad med tält, såsom exempelvis Miljöpartiet och Amnesty. Men allt detta börjar nästan bli självklarheter för festivaler idag, det intressanta är att de hela tiden tar ett steg till.

Några saker jag vill lägga till på önskelistan till kommande år:
– Satsa på ekoöl och fairtradevin (Som Roskilde) och/eller lokala ölsorter.
– Förbjud cigarettrökning framför scenen då de orsakar besvär för allergiker och gravida, ger brännskador och förstör musikupplevelsen för många grannar. Personligen tycker jag inte ens att tobak ska säljas inne på området, här snackar vi otroligt onödig miljöpåverkan, hälsopåverkan och oschyssta handelsvillkor. Men nu kanske jag är lite gnällig tant.
– Utöka delen som är utanför musiken (som Peace & Love) med föreläsningar på intressanta teman. Ett exempel under detta året hade kunnat vara en debatt om kött som förmodligen hade lockat en del av alla som kommenterat på facebook.

Jag ser fram emot att fortsätta se de stora musikfestivalerna dra varandra framåt i miljöarbetet och att pusha på samhällsutvecklingen. Längtar redan till att se vad de kan tyckas hitta på till nästa år.

På bilden Ane Brun, en av artisterna som spelar på årets Way Out West som ingår i No more Lullabies – ett kollektiv av klimatmedvetna musiker.

Originaltext publicerad 10 augusti 2012.

Vad är anledningen till att självhjälpsböcker, lycko-rörelsen och motivationsindustrin blivit så framgångsrika under de senaste åren? Jo, enligt Nina Björk handlar det om att vi har nått en konsensus kring att vi inte mår bra. Vi är missnöjda. Och missnöje är bra, för det är första steget mot förändring.

Jag är på en fullsatt föreläsning i ABFs regi med Nina Björk och Ulrika Kärnborg. Jag ser psykologer, aktivister, litteraturälskare och tids-forskare på seminariet som uppenbart väcker intresse hos många. Varför detta intresse för feelgood industrin?

Författaren och krönikören Nina Björk inleder genom att ge fyra anledningar till framgångarna för motivationsindustrin. Den första handlar om att det råder en konsensus kring att vi inte mår bra. Vi är missnöjda. Missnöje är det första steget mot förändring och därför måste vi värna om vårt missnöje. Annars ger vi upp hoppet om förändring.

Nummer två menar Nina handlar om att det råder en diskrepans mellan vår berättelse om oss själva och verkligheten själv. Vi säger ”alla människor är lika mycket värda”, men i verkligheten gäller det inte. En rik man är värd en potensmedicin, men en sjuk, fattig afrikanska är inte värd bromsmedicin för HIV. I den nya världen är det upp till var och en om man får jobb eller inte, om man blir rik eller inte. Missnöje är därför ett personlighetsfel.

Nummer tre är att vi ingår i ett kulturellt och intellektuellt tankeklimat som kalls postmodernism. Det finns inget som är ”äkta, naturligt eller sant”. Det finns ingen ”sanning om ditt mående”. Du har konstruerat hur du mår. Därför kan du själv välja om du vill må bra eller inte.

Nina presenterar den fjärde bakomliggande orsaken som en känsla av maktlöshet. Vi har hamnat i en stagnation ”där vi lever i den bästa av världar och det finns inget alternativ”. Kapitalismen dominerar. Det enda vi kan förändra är oss själva. Människans förändringsvilja är stor, idag driver den oss till livsstilscoacher, kanske hade det varit bättre om den drev oss till politiken?

Ulrika Kärnborg skrev tidgare i år en recension av amerikanske Barbara Ehrenreichs bok ”Smile or die” ( Gilla läget, Leopard förlag). Ulrika menar att de amerikanska tankarna har smugit sig in i den svenska debatten. ”Du skapar din egen lycka”.
Ehrenreich berättar att under den amerikanske finanskrisen blev väldigt många amerikaner av med sina jobb, men flera av dem återanställdes sedan som konsulter eller inhyrda. I genomsnitt minskade deras löner med 17 procent. Istället hyrdes livsstilscoacher in för att pigga upp de anställda.

Ulrika läser upp några citat ur lite livsstilsböcker hon läst under tågresan. En heter ”Attraktionslagen” och handlar om att allt som du gör eller som händer dig är sådant du attraherat till dig via vad du tänkt eller gjort. Det vill säga att om du blir sjuk så är det du själv som orsakat det. Ulrika läser också lite ur Sanna Ehdins nya bok ” Finn din energikod” där hon pratar om att man bör dela upp sitt liv i tre delar, där man arbetar mindre och gör mer fysiskt arbete osv. Men Ulrika menar att den här typen av böcker är ett hån mot framförallt de amerikanska läsare som får böckerna upptryckta under näsan. Många av dem tvingas ha flera arbeten och det finns inget skyddsnät om man blir av med sitt jobb. Hur ska de känna sig när de läser en sådan bok?

Problemet menar Nina och Ulrika är att när allt analyseras ur ett individualistiskt perspektiv är risken att solidariteten försvinner. När mängder av människor blir uppsagda från ditt jobb får du inte sörja utan du ska gaska upp dig och köra positiva affirmationer för dig själv.

Nina påpekar att lycka har blivit normativt. ”Man ska vara lycklig”. Annars kan du bli av med arbetet. Kritik anses vara negativism, som gör att du kan avskedas. Samtidigt säger hon att vi vet vad som gör oss lyckliga. Vi vill ha en känsla av gemenskap, kärlek och att vi inte är utbytbara. Det stämmer för nästan alla. Vi är ganska lika och vi vill ungefär samma saker. Så ser det ut på riktigt. Det är vad vi måste börja prata om, istället för att var och en sitter på sin kammare och affirmerar för sig själv hur de själva ska bli mer framgångsrika.

Jag känner mig upplyft av seminariet. Jag är missnöjd med många saker och berättar ofta om det för andra. Många gånger får jag höra att jag klagar, att jag är negativ osv. och att jag bör vara glad och uppskatta det jag har. Det låter fint, och ofta får jag dåligt samvete efteråt. Men samtidigt, om jag bara gick genom livet med ett stort leende på läpparna och aldrig klagade eller var missnöjd, skulle jag knappast skapa någon förändring. Nina Björk har rätt, missnöje är första steget mot förändring. Sedan gäller det bara att vi skapar förändring också.

PS Barbara Ehrenreich är en amerikansk journalist vars böcker jag varmt rekommenderar, för en inblick i det amerikanska samhället bortanför Hollywood. Boken ”Barskrapad” handlar om hur Barbara wallraffar sig genom den amerikanska låglönevärlden under ett år. Mycket läsvärd.

Originaltext publicerad 22 oktober 2010