Under renbetet finns det pengar. Och där bör de stanna. I varje fall enligt ­konstnärerna och ­aktivisterna Jenni Laiti och Timimie Märak och ­journalisten Åsa ­Lindstrand som kallar Sverige för en kolonialmakt. Med hjälp av konst, känslomässigt engagemang och tid kan de snart ha lyckats stoppa ett ­internationellt gruvbolag från att sätta spaden i jorden.

Bland det första jag ser från buss 44 när den rullar in i Jokkmokks samhälle, borträknat Lilla Luleälv, några villor och ett däckföretag, är en flera meter hög bild av en kvinna i kolt som knyter näven. Det är en parafras av den berömda We can do it-bilden som var en del i USA:s krigspropaganda under andra världskriget. Bilden hänger på fasaden till Ájtte, svenskt fjäll- och samemuseum, och är ett konstverk av det anonyma konstnärs- och aktivistkollektivet Suohpanterror. Översatt till svenska betyder det lassoterror.

Jag har rest hit för att träffa Jenni Laiti, Suohpan-terrors ansikte utåt. Hon hämtar mig i sin bil och vi åker genom Jokkmokks samhälle, förbi kommunhuset i mörkbrunt tegel, ett stort svartmålat trähus där Sameslöjdstiftelsen Sámi Doudji håller till, flera hantverksbutiker, en affär som säljer koltar och konstnären och aktivisten Anders Sunnas ateljé. Jokkmokk är ett centrum för samisk kultur. Snart kommer vi fram till ett villaområde som ser ut att vara byggt på 90-talet, där Jenni bor tillsammans med sina två barn och sambo.

Vi tar av oss ytterkläderna och sätter oss ned vid familjens stora köksbord. Jenni berättar att hon ganska nyligen kom tillbaka från Kirkenes i Norge, en gruvort nära ryska gränsen där hon varit på konstnärsresidens och gjort research på Norges olje- och mineralpolitik. Med sig hem har hon inte bara nya detaljkunskaper om en av världens smutsigaste industrier, utan även en känsla av apokalyps. I den lilla orten blev bilden av tillståndet i världen smärtsamt tydlig.

”Man känner när man är där vid ishavet att här är världen slut. Man kan känna lukten av klimatuppvärmningen. Det luktar is och det luktar färskt”

Jag frågar om hon varit i Norge många gånger tidigare, men inser snart hur svensk frågan är. Jenni bor i Sápmi. Ett landområde som delats upp av de fyra staterna Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Själv är hon född i Enare, som på kartan tillhör Finland, vilket rent tekniskt gör henne till en invandrare trots att hon inte lämnat Sápmi.

Jenni har länge varit en aktiv motståndare till exploateringen av ursprungsfolks marker och har engagerat sig i många strider. En av dem utspelade sig i Gállok. Bolaget Beowulf Mining ville öppna en gruva i Gállok (Kallak på svenska), ett markområde bara några mil utanför Jokkmokk, som används till renskötsel. År 2013 skulle de provborra, och då blockerade samer och miljö-aktivister vägen till området där provborrningarna skulle ske med en barrikad de byggt av stockar, stenar och konst. Barrikaden revs av polisen och byggdes upp igen av aktivisterna, om och om igen i flera omgångar. Konst- och aktivistgruppen Suohpanterror bildades år 2012 och var med i kampen om Gállok.

Jenni definierar sig som en aktivist som använder konst som metod för att nå ut. Hon säger att hon skapar konstformig politik. Hennes mål är alltså inte att göra konst, utan att skapa debatt och vara aktiv. Suohpanterror, som arbetar med artivism*, gör posters, performance och direkta aktioner. Ett genomgående tema i gruppens konst är kolonialism. Att gruppen är anonym har flera skäl, det kanske viktigaste är att de vill att konsten och det politiska budskapet ska få uppmärksamheten, inte konstnärerna.

”Kolonialism är inte ett ord som används i svensk politisk terminologi, men många jag pratar med tror att det kommer”

Oavsett vilket ord som används så är själva innebörden något som är självklart där jag befinner mig nu.

På konditoriet City på Storgatan i Jokkmokk träffar jag Åsa Lindstrand som är chefredaktör för tidningen Samefolket och har bevakat den politiska utvecklingen i Sápmi under många år. Hon säger att koloniseringen sker på ett tydligt och bildligt plan när staten bjuder in utländska gruvföretag att exploatera marken. Skogsbolagen skövlar skogen och vinsterna hamnar inte hos dem som bor på markerna som exploateras. Kolonisering sker också i kulturen, menar Åsa, till exempel genom att många samiska barn i praktiken fortfarande inte får möjlighet att lära sig sitt språk, trots att de har rätt till det på pappret. Den svenska skolan har inte tillräckligt med utbildning i samernas historia och situation i undervisningen för att någon som vuxen ska förstå samernas situation i dag. Men koloniseringen sker också på ett mer subtilt plan genom språket. Därför finns det vissa saker de undviker att skriva i tidningen.
– Vi försöker att inte skriva ”statens mark” där det inte är det. Utan vi skriver ”den mark som staten säger sig äga” eller ”den mark som staten förvaltar”, säger Åsa.

Hon förklarar att marken idag uppfattas som statens för att det är så historien berättas. Men i själva verket finns det stora markområden som staten saknar lagfart på.
– Staten har stulit marken. De har kommit in och via administrativa åtgärder sagt att det här är statens mark. Och med tiden blir det en sanning. Det bara är något som sägs och sägs och sägs och till slut är det en uppfattning som inte ifrågasätts, säger hon.

Andra tecken på kolonialism som hittas i språket är att det nedsättande ordet ”lapp” fortfarande används. I Stockholm träffar jag Timimie Märak, som också kallas Tim. Tim är poet, queer urfolkfeminist och transaktivist som arbetar för att öka synligheten för det samiska.

”Det heter fortfarande Lappland. Lappland! Det namnet är ett rasistiskt monument över en fjärdedel av Sveriges yta”

– Astrid Lindgren var smart nog att säga, hallå där, det står n-ordet i mina böcker, det funkar inte, vi måste ändra, säger Tim.

Tim, som också deltog i Gállokprotesterna, pratar mycket och fort. Hon/han kan beskriva hur kolonialismen fungerar i ett tio minuter långt dynamiskt och sammanhängande ordflöde, som knyter ihop både spiritualitet, kapitalism, HBTQ och renskötsel. Samtidigt kan Tim koka ner vad som behövs för att dekolonisera till ett enda ord: kärlek.
– Motsatsen till konsumtion är kärlek. Kolonisation går ut på att konsumera och konsumtionen bygger hat mot någon annan eller mot sig själv.
Då behövs kärlek som en motkraft som kan fylla hålet vi annars fyller med konsumtion. Det är så en får kraft att orka se utanför systemet, förklarar Tim.

Samtidigt som Gállokprotesterna fortgick bearbetade hon/han en nyligen avslutad relation till en man som misshandlat och våldtagit. Tim jämför därför kolonialismen med ett kärlekslöst och destruktivt förhållande.
– Ifall kolonialmakten hade varit en snubbe, så hade folk bett oss att göra slut, helst redan igår. Så länge vi försöker fixa förhållandet så kommer vi inte att komma någonstans. Vi måste ha vår uppbrottsperiod för kunna att skapa något nytt och någonting annat, säger Tim.

Att hela tiden förhålla sig till den som förtrycker, äter upp en, gör det svårt att andas och att synas på kolonisatörernas villkor är att bli sedd som en karikatyr eller inte alls förklarar Tim.
– Om endast en karikatyr syns av en kultur, då kvävs den, säger Tim.
– Vad gäller samernas situation så syns vi så lite att folk knappt har fördomar längre.

Det här med att synas och att existera är ett genomgående tema i Tims konst. En dag rann bägaren över och Tim skrev sin kanske mest kända dikt, Us Local People, som spelade en viktigt roll i protesterna mot gruvan i Gállok. Det var styrelseordföranden för Beowulf Mining, Clive Sinclair-Poulton, som under ett aktieägarmöte klickade fram ett fotografi av ett folktomt fjällandskap på storbildsskärmen och sa: ”En av de vanligaste frågorna jag får är ’vad kommer lokalbefolkningen säga om det här projektet?’ Då visar jag den här bilden och säger: Vilken lokalbefolkning?”. Vid ett senare tillfälle möttes Tim och Clive då han var på möte i Jokkmokks kommunhus och var tvungen att passera aktivisterna som samlats utanför under parollen ”Us Local People”.

I taket i vardagsrummet hemma hos Jenni hänger en trapets. Ett av hennes två barn håller på med gymnastik. Jag tänker att det verkar lite logistiskt jobbigt att både leva familjeliv och samtidigt ha ett politiskt engagemang. Hur orkade hon till exempel åka fram och tillbaka till barrikaderna i Gállok under så lång tid? Hennes svar är kortare än min fråga.
– Det var ingen lek.

Men sedan säger hon att hon också har mycket tidigare erfarenhet av aktivism och att det haft betydelse. Tio år innan Gállok var hon med om en livsförändrande upplevelse. Då försökte den finska staten skövla de sista urskogarna i norra Finland, precis i det område där hennes familj bodde. Som 20-åring gav hon sig in i kampen som stod mellan renskötande samer och den finska staten.
– Det blev mer radikalt än jag var van och det gjorde mig till den jag är i dag, säger hon.
Aktivisterna hon mötte använde andra metoder än hon tidigare arbetat med, bland annat artivism och civil olydnad.

Jenni tror inte längre att staten kan lösa situationen, utan tror att konsten och kulturen istället kan förändra. Hon berättar hur hon under uppväxten sett sin pappa arbeta med att försöka förbättra samernas situation utan att något förändrades. Hon hade själv engagerat sig i det samiska civilsamhället och lärt sig hur man jobbar demokratiskt inom systemet. Men i skogskampen tog hon till sig anarkismen.
– Vad gör staten och sametinget? Det händer ingenting. I skogen såg vi att det finns andra vägar också. Systemet lär oss att göra saker på ett visst sätt och att alla ska göra samma, men det fungerar inte alltid. Det behövs olika sätt att jobba på, säger hon.

Åtta år efter att kampen i skogen inleddes blev ett jättestort område skyddat.
– Det känns verkligen bra att ha gjort något och jag lärde mig att det lönar sig att kämpa, säger Jenni.

Även om det inte är skrivet i sten, så ser det hoppfullt ut även för Gállok. Planerna på gruvan ligger just nu på is. Det låter kanske som en solskens-historia, men Jenni säger att det är vanligt att kamper som dessa romantiseras. Verkligheten är allt annat än feelgood.
– Det var verkligen jättetungt. När jag tänker tillbaka på den tiden så var det alltid tungt. Man gör inte en sådan sak av glädje, säger hon.

Hon blir tyst en stund.
– Men man gör det av kärlek till markerna.

Originaltext publicerad 24 november 2016

Hur gick det till när EU lyckades enas om en ny politik för fisket inom Europa? Biståndsminister Isabella Lövin berättar om vägen till ett historiskt beslut.

EU:s nya fiskepolitik från 2013 har beskrivits som ett historiskt beslut. Vad var det som gjorde det unikt?
– I årtionden har världens absolut rikaste region plundrat sina egna hav och styrts av ett totalt kortsiktigt tänkande. Det man lyckades med 2013 var ett paradigmskifte, då det blev bindande i lagstiftningen att en måste sätta fiskekvoter som garanterar långsiktig hållbarhet. Dessutom ställer den nya politiken krav på transparens och hur EU får förhandla sig till rättigheter att fiska i andra länder.

Vad låg bakom paradigmskiftet?
– Nummer ett var att fakta talade sitt tydliga språk och inte längre gick att blunda för. Lönsamheten för fiskarna själva gick käpp­rätt neråt, liksom fiskbestånden. Dessutom fanns en bred koalition av miljöorganisationer, fiskeorganisationer, småskaliga fiskare och representanter från civilsamhället som krävde förbud mot överfiske och schyssta fiskeavtal. Samtidigt fick EU-parlamentet större makt att fatta beslut i förhållande till ministerrådet. Det var många goda krafter som strävade åt samma håll.

Vilken roll spelade ditt och andra enskilda politikers engagemang för frågan?
– Det räcker inte att det finns en opinion om det inte finns politiker som orkar driva frågorna. Fiskefrågan var min absoluta profilfråga, som jag ägnade i princip hela min tid åt. Jag lyckades skapa en blocköverskridande kampanjgrupp inom parlamentet som jobbade jätteintensivt för att få med sig så många som möjligt. I slutändan uppnådde vi nästan total enighet i hela parlamentet. Det var över 500 röster för en ny politik och drygt 100 emot. Där kan en verkligen tala om en tipping point.

Vilka andra politiska beslut under din karriär skulle du vilja beskriva som tipping points för en mer hållbar framtid?
– Agenda 2030 och de nya globala målen för en hållbar utveckling är definitivt ett sådant beslut. För första gången har vi en politik som knyter ihop social och ekologisk hållbarhet och som är framförhandlad av alla världens länder. Det är den största konsultationsprocessen i hela FN:s historia och en politik som tydligt visar att fattigdomsbekämpning och miljöfrågorna går hand i hand. Klimatavtalet i Paris är naturligtvis ett annat viktigt beslut. Men det är Agenda 2030 som stakar ut vart vi ska och vad vi nu behöver göra. Det tror jag är världens bästa chans.

Originaltext av Caroline Petersson publicerad 29 april 2016

Bra liv i framtiden förutsätter goda människor. Men finns de egentligen och kan vi förlita oss på hjältarna? Aktivisten Annika Spalde och professor emeritus Sven-Eric Liedman menar snarare att det är i kollektivet och solidariteten som potentialen ligger.

–Visst är det viktigt att man jobbar med sig själv och försöker bli en god människa genom att söka stillhet och inre godhet. Men individuell godhet ska inte stå i centrum för det man väljer att göra.
Hon är ganska liten och späd och tycker egentligen att hon är för blyg för att vara aktivist. Annika Spalde bor tillsammans med sin man Pelle Strindlund och Martin Smedjeback i fredskollektivet Gandhi. Samtliga är engagerade i civilolydnad-nätverket Ofog, Kollektivet är spartanskt inrett, här finns inget att hämta för den kronofogde som om några dagar ska besöka lägenheten, förutom de hundratals böcker om internationell politik, fredsfrågor och aktivism som bokhyllorna är fyllda av.
Annika är inte helt bekväm med att prata om godhet, hon anser att ansatsen är för individfokuserad. Eftersom vårt samhälle är så individualistiskt så är det viktigt att prata om vad vi kan göra tillsammans och hur, menar hon. Hur får man fler människor att gå med i föreningar? Hur ska vi kunna stötta varandra, stärka gruppen och göra det möjligt för alla att vara med?
I boken Leva etiskt skriver Annika och Pelle Strindlund under rubriken ”Farväl till hjältarna”, att hjältar kan passivisera eftersom de kommer och räddar oss andra. Då tar vi inte själva ansvar. Dessutom behövs breda sociala rörelser för att åstadkomma förändringar, snarare än karismatiska ledare, menar de.

Annika blev engagerad i rörelsen för civil olydnad när hon flyttade till Hammarkullen i Göteborg för 15 år sedan. Att det blev vapenexport som hjärtefråga var inte så konstigt.
– Vissa frågor väcker extra mycket hos mig. Det är viktigt att tänka på vad man dras till och inte bara arbeta med det man tror är viktigast. Det är ett måste om engagemanget ska vara hållbart.
– Först var jag, som de flesta svenskar, tveksam till civil olydnad, och var väl en ganska ”lydig flicka”. När jag insåg att många i rörelsen internationellt var kristna, precis som jag är, gjorde det min nyfikenhet större.
Det var inte bara att göra gott för världen som lockade Annika. Hon ser inte sig själv som någon som alltid haft en stark moral.
– Den här hängivenheten tilltalade något hos mig. Att man ger och lever helhjärtat på något sätt. Att ha ett meningsfullt liv. Jag tror inte att det är de människor med starkast moral som engagerar sig, utan det betyder minst lika mycket vilka man umgås med, vilken gemenskap man tillhör.
– Vi (i rörelsen) vill skapa en värld där det är lättare för människor att vara goda. Det är viktigare för mig än vad man har som individuella kvaliteter. Det ska bli lättare att göra goda val och att engagera sig. Och vara roligt.
Annikas blyghet lyser igenom i samtalet igen.
– När en journalist ringer tycker jag oftast att det är jobbigt och blir glad om någon annan i kollektivet tar samtalet.
Just den här dagen väntar hon dock på ett samtal hon är nyfiken på. Det kommer ifrån domkapitlet i Linköpings stift som ska avgöra om hon får fortsätta att arbeta som diakon trots att hon brutit mot lagen och suttit i fängelse upprepade gånger. Samtalet som kom efter att jag gått, gav henne friheten att fortsätta, något som Annika ser som ett tecken på att kyrkan ser civil olydnad som ett accepterat fredsarbete.

– Vi i den rika delen av världen borde ha så mycket kraft och energi att göra bra saker, men vi lägger energin på fel saker, såsom konsumtion. Det är lite sorgligt.
Det händer att Annika tycker det är jobbigt att försöka göra gott, när någon är kritisk.
– Jag kommer ihåg en kväll i januari när det var några äldre män som lyssnade på ett föredrag. Jag hörde dem efteråt och de tyckte att det jag gör är förfärligt. Jag blev påverkad av det, det hängde kvar och jag pratade med dem i min hjärna dagen efter. Att ta kritik är jobbigt. Man vill att folk ska tycka att det man säger är bra och förstå det. Men överlag får jag mest positiv respons.
Annika menar att det viktiga är att skapa någon typ av engagemang, inte att få folk att tycka att just det de gör är så himla bra. Kanske går de med i någon annan fredsrörelse. Att det nödvändigtvis måste vara en kristet engagemang är inte heller viktigt för Annika.
– Jag blir upprörd när en del kristna påstår att samhällsengagemang utan kristen tro inte är hållbart eller leder fel. Att det är farligt att vara aktivist om man inte tror på en gud. Sådant provocerar mig, eftersom jag har kollegor som kämpar på något helt fantastiskt och som inte är kristna. Man kan tro på det goda, även om man inte tror på gud.

En god människa är för Annika någon som tar tag i konflikter.
– Att ingripa och lägga sig i är positivt i civil olydnad. Vi vill gå till roten av problemet, men ändå inte skada någon annan. Det är höga pretentioner. Man kanske inte ska prata om personlig godhet alls egentligen, säger Annika och skrattar.

Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idé och lärdomshistoria, är även han motvillig till att prata om individuell godhet.
– Jag är en god människa ibland och ibland är jag inte en god människa. Visst finns det vissa som man kan säga är godare eller ondare, men det är ändå rätt svårt att säga att någon förblir god. Moder Teresa hade säkert dåliga dagar också.
Vi träffas i Sven-Erics lägenhet i Masthugget i Göteborg. Han har bott i samma lägenhet i trettio år, med utsikt över Göteborgs hamn och väggarna täckta med bokhyllor. Idag är han pensionerad, men har inte slutat arbeta. Böcker kommer han att skriva hela livet, berättar han.
– Den passiva godheten, när man sitter och har goda tankar, den är jag inte så imponerad av.
– Det är bra att sträva efter godhet, men det är också viktigt vilka medel man tar till. Man måste fråga sig vad man kan förändra egentligen. Som när USA fick tag i Bin Laden så sköt de honom direkt. Krigsförbrytaren Mladic ställdes inför domstol istället, vilket känns som ett mer civiliserat sätt.
Sven-Eric menar att samhällsproblemen har varit likartade genom historien. Men vad som har varit gott och ont beror på i vilken tid vi lever i. Sex, kärlek och egendom är eviga frågor när det kommer till synen på gott och ont.
– Det har alltid funnits ett känsligt förhållande mellan lagen och moralen. Lagen säger bara vad du inte får göra men moralen säger vad du ska göra – och är därmed mycket strängare.
Sven-Eric säger att han själv varit med och brutit mot lagen, i ganska liten skala men ändå. Under Göteborgskravallerna för tio år sedan var han med på varenda demonstration utom en. Det är viktigt att vara engagerad, menar han.

Sven-Eric gav för tolv år sedan ut boken Att se sig själv i andra – om solidaritet. Bokets tema är dock minst lika viktigt idag, när välgörenhetstrenden i mångt och mycket tagit över den gamla solidaritetstanken.
– Välgörenheten är uråldrig, den finns exempelvis med i hela kristendomens historia. Solidaritet är en modernare idé som följt oss sedan början av 1800-talet. Solidaritet är en slags organiserad godhet, där du delar med dig till andra. Det handlar inte bara om tillfälliga känslor, för de kan förändras så lätt.
Vi kan inte bygga ett samhälle på människors tillfälliga godhet. Ett bra samhälle är ett jämställt och solidariskt samhälle, menar Sven-Eric. Men idag lever många av oss långt ifrån varandra.
– Fattiga vet vad fattigdom innebär. Hon som bara har ett öre ger ett öre, medan de flotta, rika människorna inte ser de fattiga. På ett sätt är det så lätt att förlora den här insikten i att man själv kan råka ut för något.
– Välgörenhet handlar om att det finns en givare och en tagare. Någon är i underläge, tanken på solidaritet är mer ”jag behöver din hjälp och då ska du hjälpa mig och behöver du min hjälp ska jag hjälpa dig”.
Det är bra att människor arbetar med sig själva, menar Sven-Erik, men anser att idag är det en för kommersialiserad bransch.
– Man kräver av människor att de ska acceptera sin lott, oavsett om man är cancerdrabbad eller förtryckt eller förföljd. Då tänker jag alltid på Life of Brians ”Always look on the bright side of life”. Sven-Eric skrattar och klappar den svarta katten han har i sitt knä.
”Steget från hållbar utveckling till solidaritet är inte långt”, skriver Sven-Erik i slutet av boken om solidaritet.
– Det är viktigt att solidariteten riktar sig utåt i världen, men också framåt – mot kommande generationer. Jag är väldigt orolig för hur världen kommer se ut när mina barnbarn blir vuxna och gamla. Det händer långt ifrån tillräckligt på den kollektiva godhetsfronten idag.

Originaltext publicerad 27 november 2014

Vilken roll har de individuella lösningarna i en hållbar utveckling? Behövs det en starkare kollektiv nivå eller till och med en världsregering? Camino har pratat med författare och forskare från olika läger och reflekterar över relevans och konstruerade motsättningar.

När Rachel Carsons bok Tyst vår, om gifter, kemikalier och föroreningen av vår värld kom ut 1962 fick den genast enorm uppmärksamhet. Den ledde till att bekämpningsmedlet DDT förbjöds och Rachel blev något av en mor till den moderna miljörörelsen. Tyst vår väckte starka känslor och en stor protestvåg där många efterfrågade en ny typ av varor som tog mer hänsyn till miljön. Mer än fyrtio år senare har vi förbjudit många av de allra farligaste bekämpningsmedlen i stora delar av världen, men nya skadliga ämnen har tillkommit. Samtidigt har andra, än mer akuta problem uppkommit, såsom klimatkrisen och hotet mot den biologiska mångfalden.
I dag är de flesta överens om att klimatförändringarna är allvarliga problem. Frågan är på vilken nivå vi ska lägga ansträngningarna för att ändra händelseförloppet? De senaste åren har vi sett en uppsjö av livsstilsprodukter som alla manar oss till att bli mer medvetna i vår roll som konsumenter. Camino var det första renodlade livsstilsmagasinet i Sverige för en hållbar livsstil. Tidningar, radio, tv, böcker och webben kryllar av klimatsmarta tips och ekotrender, vilket har gjort oss mer medvetna som konsumenter. Men räcker detta? Många hävdar att förändringar på livsstilsnivå endast har en marginell betydelse och att det är politiska, kollektiva lösningar som behövs.
Sociologen zygmunt baumans senaste bok Konsumtionsliv beskriver hur vi människor i efterkrigstiden reducerats från att vara producenter till att bli konsumenter. I konsumtionssamhället är vi konsumenter på heltid som ska välja och vraka bland varor och hela tiden se till att vi själva är så attraktiva som möjligt. Vi ska kunna sälja vårt eget varumärke väl förpackat. Så har även diskussionen kring en hållbar livsstil förts – att ”succén” med ekomodet nu jämfört med tidigare är att kläderna är lika snygga som ”vanliga” kläder, det har varit dess viktigaste ”selling point”. Vi har förflyttat oss från slit-och-släng mentaliteten till en köp-och-släng mentalitet där vi inte ens sliter sakerna innan de slängs och nya inhandlas. Många konsumerar miljövänliga produkter av god kvalitet, men slänger dem och köper nya nästa dag. Vår livsstil passerar revy framför våra ögon utan att vi hinner blinka.

Folke Tersman, professor i filosofi vid Uppsala universitet, kom år 2009 ut med boken Tillsammans, där han menar att lösningarna på klimatproblemen står att finna genom upprättandet av en ”Världsregering”.
– Vi har ingen chans att göra något åt situationen utan radikala politiska beslut. Detta innebär dock inte att individens ansvar är mindre. Det är bara om tillräckligt många röstar på modiga politiker som de lämpliga besluten kan tas. Poängen med politiken är att det är lättare för folk att rösta för åtgärder som innebär att deras liv förändras på vissa sätt än att på egen hand genomföra dessa förändringar. Då kan man vara säker på att andra också kommer att genomföra samma förändringar (bördorna fördelas rättvist), samtidigt som övertygelsen är att politiskt fattade beslut, till skillnad från de egna livsstilsförändringarna, har påtagliga konsekvenser, hävdar Folke.
Han anser att individuella förändringar är viktiga, men att det mest handlar om att förstå sin egen betydelse i världen och att ”dra sitt strå till stacken”. Det är svårt att åstadkomma tillräckligt många individuella förändringar så det skapar förändring på kollektiv nivå. Varför är det så? I den filosofiska boken Tillsammans hävdar Folke att vi alla handlar efter våra egna intressen:
”De miljontals individuella beslut som ger upphov till växthuseffekten sker i jakten på små fördelar för egen del, som när vi köper en större bil, flyger till Thailand eller installerar en bubbelpool. Men även om dessa beslut tillsammans ger upphov till enorma skador så är varje individuellt beslut betydelselöst.” Ett alltför individanpassat samhälle kan snarare vara ett problem för att lösa stora globala problem, menar Folke.
– Demokrati skapar möjligheter till politiska lösningar, men huruvida dessa verkligen kommer att uppstå är en annan femma, vilket USA, hittills, illustrerar. Det beror på väljarnas förståelse av problemen men också på deras bevekelsegrunder. Om de är alltför fokuserade på sina egna intressen, snarare än på det allmännas bästa eller på vad moralen kräver, blir det svårt, vilket alltför ofta är fallet…
Betyder det att vi helt sonika ska sluta att bry oss om ekologiska kläder, återvunnen design, smart miljöteknik och närproducerad mat? Är de individuella konsumtionslösningarna mest ett stort problem?
Michele Micheletti, statsvetare vid Stockholms universitet, hävdar att konsumenternas makt är stor eftersom företag är snabba på att reagera på köpbeteenden. I en artikel i Dagens Nyheter hävdar Michele att alternativet till individers ansvarstagande är att allt regleras på internationell nivå. Och det är knappast troligt, menar hon.

Vi är alla ytterst individer, och även kollektiva beslut startar hos individer. Sociologen Ulrich Beck skrev om behovet av det individuella ansvarstagandet i sin bok Risksamhället, som kom ut 1987. Det kollektiva ”vi” kommer aldrig att kunna försäkra oss mot alla risker och faror i samhället, ansvaret kommer att hamna på individerna och företagen. Media har här en viktig roll att granska och upplysa människor. Demokrati är ett fundament i risksamhället, om inte vikten av eget ansvarstagande tas på allvar finns en risk för diktatur, menar Ulrich.
Alltså, om inte var och en tar ansvar för ”den andre” riskerar vi i slutändan att leva självcentrerade, egoistiska liv och de styrande förvandlas till diktatorer.

Vi ser idag en motreaktion till de två polerna individuellt kontra kollektivt ansvarstagande. Många människor känner att de individuella lösningarna inte är tillräckliga, men känner samtidigt att det är för svårt att påverka på den politiska nivån. Istället för att inte agera alls kan de engagera sig i sitt bostadsområde, på en mellannivå. Det är tanken bakom grundandet av den omskrivna Transition-rörelsen, som startade 2006 i staden Totnes i Devon i Storbritannien. Initiativet handlar om att förbereda städer på ett liv efter olja och med lite kol.
– Den politiska processen är skadad av pengar, makt och intressen. Storföretag och regeringar kan bidra till förändring, men eftersom de har investerat så mycket i det här systemet så har de inte tillräckliga incitament för att förändra det. Hållbara samhällen kan enbart skapas från gräsrotsnivå, och endast på det sättet kan vi få regeringar att ändra sig, säger Naresh Giangrande, som var en av initiativtagarna till den första Transition-staden, i tidningen Orion.
Transition-rörelsen handlar om att ändra skalan på vår förändring.
– Jag tycker det är jättebra med sådana saker som Transition Towns, och att de kan bidra. Men de räcker inte, av uppenbara skäl. Det finns ett problem. En del tänker så här: ”Bara jag håller mina egna händer rena, och lever miljövänligt, så har jag gjort det som krävs och behöver inte känna mer skuld eller ansvar.” Men det är viktigt att engagemanget inte stannar där, säger Folke Tersman.
Samtidigt som de politiska och gemensamma aktionerna är kraftfullare än de individuella, så är det viktigt med självständiga och tänkande individer. Det är viktigt att stödja positiva initiativ, att ta ansvar för våra handlingar och fundera över vår roll och livsstil; hur mycket vi ska se oss själva som konsumenter och hur mycket vi ska se oss själva som medmänniskor och medborgare.

Att vara konsument kan vara att kritiskt granska och ifrågasätta. Att välja i butiken en vara som är producerad med hänsyn till mänskliga rättigheter, eller utan kemiska bekämpningsmedel, gör en direkt påverkan och skapar ett direkt mervärde. Dessutom påverkar det företag att ställa om. Men att vara människa är så mycket mer än att vara en konsument. Det kan vara att bli sitt eget livs regissör, att ta tillbaka produktionen av sitt eget liv. Ställ dig själv frågan: Vill jag vara en tänkande, fri människa som tar aktiva beslut och slår mig samman med andra likasinnade? Svarar du ja så har du kommit. Och självklart är tillsammans oftast mindre ensamt.

Originaltext publicerad 18 februari 2014. Illustration: Karolina Eriksson

När andra företagare försöker göra sina affärsmodeller lite miljöbättre så vill Gunter Pauli göra helt rätt från början. Grundaren av ”Blue Economy” tror att lokala projekt med naturen som lärare är modellen för framtidens företagande.

Han är sexbarnsfarsan som aldrig äter socker, serieentreprenören som kallas ”hållbarhetens Steve Jobs” och pratar flytande svenska efter en tidigare svensk flickvän. Och han har snälla, glada ögon som utstrålar en jordnära och avslappnad attityd. När vi möts en av de sista varma sommardagarna i Göteborg ser han härligt semesteravslappnad ut. Belgiska Gunter Pauli är, som delägare i tolv företag, entreprenör ut i fingerspetsarna. Men vad som gör honom unik är att han förkastar tron på multinationella företag och istället framhäver små, lokala företag som lär av naturen och dess system. Som far till termen ”Blue Economy” har han medverkat till att skapa tusentals jobb runt om i världen och han reser ständigt runt i jakt på nya, eller kanske snarare gamla, kunskaper.
– Blue Economy går ut på att göra mycket mer av det vi har. Skapa jobb och cirkulera pengar lokalt. För att lyckas med det måste fler sektorer jobba tillsammans på sätt de inte gjort tidigare. Vi behöver skapa ett nät av liv (web of life).
Gunter sammanfattar sin vision på ett enkelt sätt, han är van att förklara, att vara pedagogisk. Men han är samtidigt trött på att det händer så lite i affärsvärlden.
– Sverige är ett land med många bra idéer och koncept, men ni har inte lyckats transformera samhället. Det finns fantastiska forskare, men var är jätteindustrierna som transformerat sig till det nya samhället? Ni kör på volym och standardisering och kan inte tänka er en annan typ av ekonomi. För mig är det en av de stora frågorna: vem i Europa blir först med att göra en transformativ förändring av ekonomin och affärsmodellerna? Sverige säljer hellre Volvo till Kina än förändrar sig.

”Stora företag kommer att bli till dinosaurier om tjugo år och nya entreprenörer kommer att ta över.”

Gunter är trött på dubbelmoralen som råder i affärsvärlden, där det handlar mer om att göra saker ”mindre dåligt” än att göra det helt bra. Människor tror att miljöarbete handlar om att skydda naturen, när det snarare handlar om att vara en del av naturen. Själv har han erfarenheter av att försöka göra något ”mindre dåligt” när han var med och lanserade en tvål med helt biologiskt innehåll för många, många år sedan, som VD för företaget Ecover. Det gick jättebra, han blev en guru inom grönt företagande. Men en dag blev han inbjuden till Indonesien eftersom hans företag var världens största inköpare av palmolja. Det visade sig att palmolja – en av tvålens huvudingredienser – inte var så bra för miljön som han hade trott. Istället för att blunda och köra vidare lade Gunter ner produktionen.
– Det handlar om att tänka ”kommer jag kunna förklara det här beslutet för mina barn om tjugo år?”. Han undrar hur många företagsledare som tänker så.
– Stora företag kommer att bli till dinosaurier om tjugo år och det är nya entreprenörer som kommer att ta över. Visst kanske någon dinosaurie överlever, som lyckats förvandla sig och skapat en ny typ av liv, men de flesta kommer inte klara det utan dö ut. Multinationella företag har skapat en mur mellan pengar och livet, de har ingen framtid.

De flesta av Gunters företag ligger i Afrika och Sydamerika. Han menar att Europa är för konservativt, det ska göras långa affärsplaner och saker tar flera år att starta. I de länder där han arbetar kör man igång projekt snabbt och jobbar lokalt. Fattiga personer vill inte vänta, säger Gunter som har bra relationer till många lokala politiker världen över.
– Jag har träffat mer än hundra premiärministrar och presidenter men det enda jag minns är fotona vi tog tillsammans. Mötena har inte gett någonting. Det är de lokala politikerna som gör skillnad.
På Sardinien har han varit med och byggt ett bioraffinadereri som använder tistlar för att framställa enzymer för getosttillverkning. Tistlar är en naturprodukt som växer av sig själv och behöver inte odlas. Fabriken är en tidigare petrokemisk fabrik som skulle ha fått betala över en miljard euro för att lägga ner sin verksamhet. Istället tog Gunter tillsammans med några andra över fabriken och skapade en ny industri. Idag har de sex bioraffinaderier i Italien.
– Självklart finns det en gräns för hur mycket tistlar som växer och vi har kommit fram till att det är max 360 tusen ton. Då kör vi på det. Vi tänker inte importera från andra länder, utan använder det som finns till lokalt förfogande. Jag tror på lokala företag som använder sig av det som finns i närområdet.

”Hur fungerar ekonomin i ett ekosystem? Varför ligger inga gamla på sjukhus? Varför finns det ingen arbetslöshet?”

En sak Gunter verkligen brinner för är att skapa arbetstillfällen. Och för att göra det är naturen en bra inspirationskälla. Det finns ingen arbetslöshet där. Alla bidrar efter förmåga till att hålla igång systemet. Ett träd skickar sina löv till marken där maskar och svamp tar hand om dem och tillverkar humus. Växter, djur, svampar, alger och bakterier jobbar tillsammans och det finns ingen arbetsbrist – allt optimeras för att hitta en perfekt balans.
– Jag intresserar mig mycket för biomimik, det är jätteviktigt att lära av hur djur och natur löser problem. Men jag är framförallt intresserad av systemet: Hur fungerar ekonomin i ett ekosystem? Varför ligger inga gamla på sjukhus? Varför finns det ingen arbetslöshet?
Målet är också att få så bra villkor som möjligt för jordbrukarna som arbetar i företagen. Medan EU kan betala jordbrukare stöd för att inte odla, utan bara hålla marken öppen, och på så sätt öka priserna för europeiska produkter, så lyckas Gunters företag ge jordbrukarna en 50-procentig avkastning från allt som säljs. Plötsligt blir det lönsamt att bruka jorden igen. Gunter kan inte sluta att prata om hur många jobb den nya typen av företag kan skapa, något som ligger perfekt i tiden. Men han vänder sig helst direkt till individer, företagare och framförallt till unga som ska ut på arbetsmarknaden.
Hur kan man leva lite mer enligt ditt synsätt i vardagen som privatperson?
– Starta med en kopp kaffe på morgonen. På kaffesumpen kan du odla svampar. De delar av svampen du inte äter kan du ge till kycklingar. På så sätt får du ägg. Tänk i system. Du kan titta på den byggnad du bor i och kretsloppsanpassa den. Det går att leva väldigt billigt genom att minska sina utgifter och tänka kretslopp.

Gunter om…

Böcker
Gunter har skrivit över 200 barnsagor ”Gunters Fabler” om affärsmodeller i den blå ekonomins tecken, och de ska bli totalt 365 stycken. Kinesiska staten delar ut dessa gratis till 10 miljoner barn. Han har dessutom skrivit 20 vuxenböcker om hållbarhet. Den första handlade om Aurelio Peccei, grundaren till Romklubben (Gunter arbetade som Aurelios sekreterare i flera år). Gunters mest kända verk, Blue Economy, var från början en rapport till Romklubben men blev senare en bok som sålts världen över. Den handlar om hur vi med ett förändrat affärstänk kan skapa över 100 miljoner jobb.

Utbildning
– Vi kan inte fortsätta att utbilda tusentals studenter i mbautbildningar, där vi lär oss samma affärsmodeller som tidigare. Vi behöver förändra utbildningssystemet radikalt. Dessutom är människorna med de bästa idéerna ofta inte ens utbildade utan har lärt sig av livet, av traditionell kunskap och av att tänka logiskt. Man behöver inte ha ett diplom från universitetet för att starta fantastiska företag.

Blöjor
Gunters nästa stora projekt handlar om blöjor. Blöjor är en svensk uppfinning. En baby producerar varje år humus som räcker till att gödsla
1 000 träd. Nu vill han skapa Dycle – diaper cycle, en blöja som går att kompostera och där innehållet används till att gödsla fruktträd. Han uppmanar fler att driva på för samma sak; patent är inget som intresserar honom, utan han vill snarare att goda idéer ska spridas.

Originaltext publicerad 26 november 2015

”Fantastiskt!” Det säger Isabella Lövin (mp) som valdes in i Europaparlamentet med fisket som profilfråga, om parlamentets fiskebeslut igår. ”Nu har vi sagt nej till ohållbara fiskekvoter” säger Christofer Fjellner (m) till svt:s Rapport. EU sätter återigen prov på att vara en sammanslutning som kan hantera gemensamma miljöproblem. Tänk om det går det spillo…

Beslutet igår i Europaparlamentet togs i bred majoritet och följde förslaget från fiskeutskottets där Isabella Lövin är aktiv, att sätta fiskekvoter på nivåer som forskarna rekommenderar för att fisket ska kunna återhämta sig. Dessutom blir det förbjudet att kasta tillbaka fisk i vattnet.

”Vad hände idag egentligen? Vi är alla smått chockade här – men lyckliga!” skriver Isabella Lövin på sin blogg. ”Otroligt glädjande” ”Ett historiskt beslut” skriver Världsnaturfonden WWF. Beslutet är unikt inte bara i sin radikalitet utan även för att det tas när parlamentet fått utökad makt, det vill säga medbestämmanderätt tillsammans med ministrarna i de berörda länderna. Tidigare har dem kunnat besluta om nivåerna helt och hållet på egen hand. Och med högljudda krav från nationella fiskeriindustrier så har ministrarna hela tiden tummat på bestånden i havet.

Nu med parlamentets nya inflytande finns en röst som talar för HELA Europas bästa, för miljöns bästa, som slipper blidka sina ”hemmaväljare”. Tidigare riskerade Europas fiskevatten bli ett offer för ”allmänningens tragedi” där alla roffar åt sig av en resurs tills den tar slut. Men till detta gemensamma problem finns nu alltså fröet till lösning. Samma princip kan appliceras på andra miljöutmaningar, t.ex. koldioxidutsläpp. Ta FN:s klimatförhandlingar – där alla slåss om att få slippa minska sina utsläpp. I EU finns ett tak på hur mycket alla får släppa ut totalt och styrmedel för hur utsläppen ska fördelas (handel med utsläppsrätter). Europaparlamentet har hela tiden fightats för att EU ska skärpa sina utsläppsmål, jämfört med de enskilda länderna som stretar emot. Samma dynamik, återigen.

I dagens EU-debatt hör man bara hur ministrar åker till Bryssel och ”försvarar svenska intressen”, säger ”bestämt nej”, ”hotar med veto” och liknande. I retoriken är EU en roffande part som man får hålla kort, vara bestämd mot. Vem tar idag strid för fördelarna med EU när det gäller att hitta lösningar och styrmedel för gränsöverskridande problem, när det kan vara bra att överlåta nationell beslutsrätt till en församling som har ett större perspektiv? Istället finns en risk att den s.k. ”eurokrisen” kastar en mörk skugga på EU som helhet.

Britterna ska rösta om utträde och klyftan mellan Nord- och Sydeuropa är stor. Den ekonomiska krisen är ett stort sår i det Europeiska samarbetet. Jag håller mina tummar för att det läker och inte går ut över de goda initiativ som görs. Kanske ser vi om några år tillbaka på detta beslut som startskottet för fiskens återkomst i våra hav. Det vore häftigt!

Originaltext publicerad 7 februari 2013

ANALYS. Då har FN-mötet Rio+20 passerat och utgången blev en stor besvikelse för många miljöengagerade – trots låga förväntningar. Hur kan det bli så? Jag tror att det saknas grundläggande förståelse för de politiska förutsättningarna, vilket skapar falska förhoppningar. Nu kan den efterföljande uppgivenheten istället blir ett hot. Men det finns ljusglimtar som inrymmer bättre förutsättningar för att lyckas.

”Urvattnat” är ordet. Slutdokumentet i FN:s miljökonferens Rio+20 innehåller inga bindande krav utan är enbart en uppmaning att följa tidigare åtaganden som beslutats i FN-sammanhang. Gamla löften som inte införlivats görs återigen. Många miljöorganisationer är djupt besvikna och undrar varför de överhuvudtaget åkte dit. Flera representanter uttrycker att de haft låga förväntningar innan, men uppenbarligen inte tillräckligt låga…

Vi snackar alltså 193 länder som ska komma till konsensusbeslut! Det är representanter från extremhöger till extremvänster, från länder där religion är lag till hårdföra diktaturer och länder som befinner sig i krig. För att inte tala om nationer där hela välståndet bygger på fossila bränslen. Jag skulle nästan beskriva det som omöjligt att hitta en samsyn som leder till bindande åtaganden (och institutioner som kan utkräva ansvar). Betänk bara hur svårt det är att komma till beslut i den egna organisationen.

I senaste Camino i artikeln ”Kollaps eller teknomani” beskriver David Jonstad, författare till boken Kollaps, om att hoppet i miljörörelsen har förvandlats till tvångsoptimism som skymmer sikten för verkligheten. I det här sammanhanget håller jag med honom. FN är en central organisation för global sammanhållning, men för att skapa en grön ekonomi (som var målet för Rio+20) behövs konkreta politiska och ekonomiska styrmedel. Och sådana kan enbart kan skapas av institutioner med befogenhet d.v.s. lagstiftande/beslutande församlingar.

När Rio-mötets slutdokument höll på att förberedas var jag i Tällberg på det årliga forumet. I år var det fokus på samspelet människa och teknik. Slutsatserna man kan dra av de närvarande experternas budskap (bl.a. Amory Lovins) var att tekniken för en grön omställning finns redan idag. Något även jag vill visa i Från dystopi till ekoekonomi – reportage om en möjlig framtid som kom ut lagom till Rio-mötet. Men budskapet från Tällberg är även att den redan är lönsam. Problemen är att det finns intressen som strävar emot (såsom konservativa oljebolag som gör allt för att hålla börsvärdet uppe) och helt enkelt att det är svårt för människor och företag att ändra på invanda mönster. Läs mer om de psykologiska hindren för hållbar utveckling i nästa nummer av Camino.

Jag tror inte att vi vågar vänta på att den förnybara energin konkurrerar ut den fossila helt utan politisk inblandning, eller att den cirkulära ekonomins kretsloppsbaserade affärsmodeller blir norm av utan att spelreglerna ändras. Det behövs styrmedel, och den institution som har bäst förutsättningar att lyckas med det är EU.

Ja det finns brister i de styrmedel som satts upp hittills av EU (t.ex. utsläppsrätter, fiskekvoter och systemet för producentansvar) och det finns en risk att eurokrisen överskuggar allt. Men styrmedlen finns på plats, har demokratisk legitimitet och chans att förbättras. EU har antagit klimatmål, utan att villkora dem mot att andra länder ska göra detsamma. EU har en plan för ett resurseffektivt Europa, och det finns ett arbete med att komplettera BNP-måttet. Mycket av detta är sådant som Rio-konferensens slutdokument uppmanar till.

Jag är rädd att besvikelsen efter FN:s ”misslyckande” blir bitterhet, och att många engagerande slutar arbeta för för politiska förändringar. Jag tycker att NGO-sammanslutningen ”Green Economy Coalition” beskriver utgången mer nyktert. De ger betyget ”C-” (på skalan A-F) och beskriver det såhär: ”A year ago, governments were suspicious of the concept, now they are exploring green economy as one tool for sustainable development”. Läs mer av deras analys här.

Det finns en fara med överoptimism – den kan leda till bitterhet när förhoppningarna spricker, och bitterhet är sällan konstruktivt. EU:s arbete är långt från perfekt och det räcker ju inte att EU tar ansvar. Min förhoppning på den globala arenan är att en mindre sammanslutning av länder agerar förtrupp på klimatområdet och möjligen även inom fler miljöfrågor. Sverige skulle kunna agera genom EU att bjuda in de 8 största utsläpparländerna till en ”miljö-G8”. Om man lyckas komma tlll beslut i en mindre grupp är chansen större att fler ansluter sig senare. Det var så EU bildades en gång i tiden.

Originaltext publicerad 23 juni 2012

ANALYS. En stor anledning till att klimattoppmötet (COP-15) i Köpenhamn misslyckades är att det saknas ett accepterad modell för hur länder kan utvecklas utan fossildriven tillväxt. Så länge det inte finns något attraktivt alternativ, kommer utsläppsminskningar att ses som en uppoffring och motarbetas. Vad som behövs är nya inspirerande recept för en hållbar ekonomi

Den rika delen av världen har byggt sin tillväxt på fossila bränslen. Olja, kol, naturgas (och kärnkraft) har varit huvudingredienserna i tillväxtreceptet. Det är ”tack vare” den fossila energin som vi är där vi är idag.

Detta vet såklart den mindre utvecklade delen av världen och vill också koka samma soppa. Uppmaningar till att minska ner på de fossila ingredienserna leder ingenvart, eftersom det inte finns något annat recept att följa. Inte heller i-länderna vet riktigt vad de ska lägga i grytan.

Fossilreceptet har hårda fakta på bordet: Det leder till ekonomisk tillväxt – och till klimatförändringar. Fördelarna är nationella, bieffekterna globala. För mycket av det goda gör att soppan kokar över.

Visst, det finns ekonomer, forskare, debattörer och statliga utredningar som har kommit med bra förslag, men deras budskap har inte nått ens i närheten av det globala konsensus som krävs när beslut av så avgörande karaktär som ett lands utvecklingsstrategi ska fattas.

Tänk vilket arbete som 1000-tals forskare har lagt ner för att övertyga världen om att klimathotet är verkligt! Detta arbete har sedan sammanställts av FN:s klimatpanel IPCC. Trots (den inom forskarvärlden ovanligt stora) klarheten tog det lång tid innan slutsatserna blev allmän ”sanning” (och även idag finns det ju många skeptiker).

En liknande ”sanning” behövs inom ekonomin – en modell för en fossilfri ekonomi som håller sig inom klotets resursgränser. Vi behöver ett ”IPCC” för hållbar ekonomi.

Men förnyelsebara bränslen tänker du; sol-, vind- och vattenkraft… Jo, det är utan tvekan ingredienser i det nya receptet, men idag är den fossila kraften fortfarande billigast på världsmarknaden, och vad jag vet finns det inget föregångsland i världen som har utvecklats med enbart förnyelsebar energi. Lägg där till hållbar resursanvändning, och det blir ännu svårare att hitta exempel.

Det vi försöker göra i Camino är att försöka visa att en hållbar livsstil är inspirerande och leder till positiva förändringar i livet – och en sådan bild måste även finnas på ett större plan – av ett lands utveckling.

Så det jag önskar mig i julklapp är en kokbok i hållbar ekonomi. Sen blir det storkok av sällan skådat mått…

Originaltext publicerad 22 december 2009