-
Markus Torgeby levde fem år i skogen
Det blir allt viktigare att räkna in skogens hälsobetydelse när vi värdesätter naturen. Löparen Markus Torgeby bodde nästan fem år ensam i en kåta i skogen och vet vad det innebär att låta sig läkas av det gröna.
– Jag tror inte jag hade levt om jag inte hade haft skogen.
Han står bredvid mig på den breda skogsstigen i ett naturreservat på Hönö i Göteborgs skärgård. Ögonen är klara och vakna och det märks att han är mån om att jag ska förstå vad skogen betyder för honom.Markus Torgeby är för många bekant som “Löparen” efter en dokumentär med den titeln som handlar om de år då dåvarande 20-åringen Markus bodde själv i en kåta i de jämtländska skogarna.
Åren har gått, nu är Markus 37 år, han har sparat till långt hår och den osäkerhet och förvirring han pratar om i dokumentärfilmen, är som bortblåst. Nu, en medievan kille som föreläser, leder löparskolor och är trebarnsfar, men som ständigt balanserar mellan att behålla det äkta och samtidigt dra in pengar till familjen. Han är jordnära och lättsam och verkar själv lite överraskad av att han föreläser för så många personer. Han som helst vill vara för sig själv i skogen, fortfarande…
– Många tycker att det är märkligt att man väljer att bo ute i skogen som 20-åring. Det kunde gå två månader utan att jag träffade någon på den tiden. Men livet var så kaosartat för mig då, att det var enda sättet att hitta linjen, berättar Markus på bred göteborska.Markus är född på Öckerö i Göteborgs skärgård och när han var tio år fick mamman sjukdomen Multipel Skleros, endast 28 år gammal. Markus hade tre småsyskon, tillsammans fick de laga mat och tvätta sin mamma redan som 8-10 åringar. Pappan jobbade mycket.
– Mamma gick ifrån att kunna göra allt till att inte kunna göra något. Det var en omställning såklart.
När Markus var 16 år började han springa. Han kände direkt att det var något för honom och avancerade snabbt. Men tränarens krav på honom blev för stora, han kunde inte prestera under den enorma pressen och bröts ner av den hårda träningen som inte gav någon möjlighet till vila. Tillsammans med hemmaförhållandena gick det utför och Markus tappade fotfästet. Han hade mycket “spring i benen” och behövde egentligen mycket ordning och struktur. Men han fick ta hand om sig själv. Inget fungerade – han hade inte varit i skolan på flera månader. Och det fanns ingen plats för vila.
– Samtidigt såg jag hos mamma att det fanns något annat, en glädje inombords. Något annat att sträva efter…Markus mindes boken Skogsliv i Walden av Henry David Thoreau som han läst när han var 17 år och började alltmer se skogen som en utväg. Efter att ha rest till Indien och Nepal gick han ett år i en friluftsskola i Jämtland och flyttade därefter ut i en kåta i skogen i augusti.
– Under åren i skogen sprang jag mycket och handlade sällan mat. 80 procent av min föda var havregryn. Jag plockade vildhallon och hjortron och drack sav på våren, men jag flyttade inte ut i skogen för att vara självförsörjande. Det handlade mer om att hitta mig själv.Trots det blev han snabbt medveten om sin påverkan på naturen.
– Skulle jag duscha behövde jag stå på en planka och koka vatten… Jag såg hur mycket energi som krävdes när man gör allt själv och fick en ganska stark miljömedvetenhet.”Du kan inte åka upp till skogen och flumma och tro att jag är kvar, du får bestämma dig”
En dag, när han bott nästan fem år i skogen, ringde han hem till sin pappa som sa “Du måste komma hem, din morfar är döende”. Markus, som stod sin morfar nära, åkte ner direkt. På sin dödsbädd sade morfadern “Jag vill ge dig ett råd: se till att skaffa dig ett fruntimmer, gift dig med henne och låt henne bestämma över dig, det blir bäst för dig”. Och det var precis vad Markus gjorde tre månader senare.
– Jag träffade Frida på en fredag och vi båda fick feeling. På måndagen sade Frida “ hur ska du ha det Markus? Du kan inte åka upp till skogen och flumma och tro att jag är kvar, du får bestämma dig.” Jag tror hon fattade att det var det jag behövde.Markus skulle helst vilja bo i skogen på heltid, men nu kompromissar de mellan stugan nära Järpen och huset i Göteborgs skärgård. Frida arbetar på Volvo, men i perioder av föräldraledigheter med de tre barnen bor de i skogsstugan.
– Jag längtar ut i skogen varje dag, men jag vill också ha familjen. Eftersom jag springer varje dag kommer jag ut en del, jag hade inte överlevt annars, det är bara att inse. Frida är mycket mer tillfreds än vad jag är. Även fast hon gillar att bo i skogen så behöver hon inte den här hardcore-grejen. Vi brukar skoja om det ibland att “det är alltid vi snubbar som strular”. Tjejerna känns mer i fas och har inte samma behov av att leva så hårt för att ”känna att de lever”.Markus berättar hur han går igång på att det svider, att frysa så att tårna blir vita är skitbra för då känns det på riktigt.
– Jag är i mitt esse när jag kan fokusera helt på en sak, som när jag sprang Fjällkedjan. Jag bara springer, äter och sover och så kommer jag hem och ska ha fokus på familjelivet som är mer “split vision” – att ha koll på massa saker samtidigt. När jag hade varit hemma några dagar bad Frida mig gå och handla och jag lade ner diskborsten och gick ut. När jag gick ut genom dörren så ringde telefonen och Frida hittade mig en timme senare i vedboden med telefonen. Jag gick iväg till affären och handlade och upptäckte när jag skulle betala att jag inte hade några kläder på mig. Så är jag hela tiden. Och så skulle aldrig Frida vara.
Markus menar att det är tjejer som borde vara chefer och ha det övergripande ansvaret medan killar ska vara specialister. Men ofta är det ju tvärtom…
Foto: Tobias Jansson – Vår tids stora utmaning är att sålla. Det var det skogen handlade om för mig. Jag satte mig själv i en enkel situation, jag var tvungen att enbart sköta om det mest basala.
Markus tipsar om att vi borde släcka lampan tidigare och softa mer på kvällen. Eller gå ut och jogga utan musik. Lyssna på naturen.
Under vintern släcker han lampan tidigare, vilar mer och tänker mer. På sommaren presterar han mer. När han bodde i skogen sov han elva timmar per natt.
– Jag ser på mina barn, de minns inte sina prylar, det är upplevelserna de minns, som att dyka från en tio meter hög klippa. Mitt äldsta barn Signe, älskar stenhårt att vara i skogen. Helga, vårt andra barn är mer socialt och kan sakna kompisar från Göteborg.”Skogen är som en bra pappa, fast utan att tjöta”
När Markus bodde i skogen var det ett enkelt liv, och det blir svårare att leva fullt så enkelt med barn.
– Innan jag fick familj hade jag ingen bil. När jag bodde i kåtan på vintern tog det mig sex timmar att handla. Jag fick skida över isen och vandra till butiken. Det var en go dag, jag kom hem svettig och med mat. Men nu har vi annorlunda behov.Markus gör allt för att få mycket skogstid.
– Skogen läker mig. Jag längtar alltid efter att var själv i skogen, jag trivs med att vara själv. Jag springer alltid själv och gillar inte lagsport. Jag saknar inte vänner när jag är borta, och de vänner jag har står mig väldigt nära.Markus springer några vändor för att visa oss en bra springstil. Han ser avslappnad ut, som ett med skogen, trots sina jeans och uppknäppta skor. Idag verkar han tillfreds, säker på vem han är och vad han ställer upp på. Vart han vill synas och vad han inte vill förknippas med. Och han råder oss att vara ute mer i skogen och lyssna.
– Skogen är som en bra pappa, fast utan att tjöta. Du får direkt feedback på allt du gör. Den hjälper dig att få ett sammanhang.Mer av Markus
Ger ut en bok för magasinet och förlaget Filter våren 2015.
Finns på instagram som: markustorgebySkogsresan
19 år: Markus slutade springa, reste till Indien och Nepal och “flummade runt”
20 år: Gick ett år på folkhögskola
21-26 år: Bodde i en kåta i skogen en bit utanför Järpen
27 år: Markus träffade Frida och några månader senare dog hans mamma
29 år: Bodde i Göteborg, första barnet Signe föddes
30 år: Byggde och bodde i en stuga vid Helgesjön i Jämtland. Frida var mammaledig och designade därefter kläder för Lundhags, Markus arbetade inom vården.
34 år: Flyttade tillbaka till Göteborg, Frida fick jobb på Volvo
37 år: Flyttade tillbaka till Helgesjön, Jämtland kring jul 2013. Planen är att bo där 1,5 år
Originaltext publicerad 21 september 2014
-
Alice Bah Kuhnke hjärntvättar barnen med stolthet
Sveriges nya kulturminister Alice Bah Kuhnke skäms inte för att vara en ”mother bitch from hell” och blir besviken om barnen inte följer i hennes fotspår. Vi träffade Alice under tiden som hållbarhetschef på ÅF och pratade barnuppfostran, förlegade könsroller och engagemang.
Mitt första möte med Alice Bah Kuhnke var år 2006. Hon var då generalsekreterare för Rättvisemärkt (numera Fairtrade) och jag var en i första kullen av så kallade instruktörer. Det var många på den tiden som reagerade på att ansiktet utåt för organisationen var en före detta programledare för barnprogrammet Disneyklubben. Några uppfattade det som att Rättvisemärkt, efter några tuffa år med svårigheter att nå ut, hade anställt en kändis för att vända trenden. Bilden jag själv fick med mig från det där första mötet var den av en eldsjäl med en nästan generande öppen personlighet. När jag sommaren 2012 för första gången fick möjlighet till ett längre samtal med Alice fick jag veta att den här öppenheten inte alltid har varit självklar.
”Vi lever i en tid av backlash. Jag tycker att jag ser tecken på att de traditionella könsrollerna befästs överallt.”
Alice har precis medverkat i en paneldiskussion om klimathotet under Peace & Love-festivalen i Borlänge när vi träffas. I panelen representerade hon teknikkonsultföretaget ÅF, där hon numera arbetar som hållbarhetschef, men också sig själv.
– Jag tycker bäst om att vara med i sammanhang där jag får prata fritt baserat på mina erfarenheter, då känner jag att jag kan briljera mer.
Alice rynkar först pannan när jag berättar att vi vill ha med henne i ett temanummer om barn.
– Det är väl inget i stil med tidningen Mama? Jag avskyr sådana tidningar.
När vi träffas dagen därpå på Café Peace and Love är jag nyfiken på att veta mer om hennes första reaktion på vårt tema om barn.
– Vi lever i en tid av backlash. Jag tycker att jag ser tecken på att de traditionella könsrollerna befästs överallt. Bara det faktum att det finns tidningar som Mama där man har en känd kvinna med barn på omslaget, är en enormt tydlig signal om att det är en norm. Du ska vara snygg, vacker och sitta i en puderrosa klänning med vackra barn. Jag tror att många som ställer upp i de här tidningarna inte förstår vad de är med och skapar för normer.”Lika mycket som jag försöker påverka och hjärntvätta mina barn övar jag dem i kritiskt tänkande gentemot mig.”
Alice Bah Kuhnke växte upp i byn Horda i Småland med en mamma från Sverige och en pappa från Gambia. Familjen präglades av 1970-talets ideal om fri uppfostran och kampen för en rättvisare värld. Redan som 8-åring kunde hon fälla kommentarer till sina kompisar som ”vet ni inte att det är krig där och där”. Den här medvetenheten, om att världen är större än henne själv, har följt henne genom livet. Vad gäller synen på uppfostran har Alice dock gått i radikalt motsatt riktning till föräldrarna. I en intervju i Dagens Nyheter 2011 kallade hon sig själv en ”mother bitch from hell”.
– Jag är väldigt hård i kontrast till mina föräldrar och till min man som är väldigt fin och mjuk och sådär. Det finns mycket jag inte tycker att barn ska gnälla över som föds i det här landet och jag styr dem i den mån jag kan för att de ska förstå de grundläggande värderingar som är viktiga för mig.
Alice skäms inte för att hon ställer krav och sticker inte under stolen med att hon skulle känna sig misslyckad som förälder om hennes barn inte väljer att engagera sig på samma sätt.
– De har sådana förutsättningar att förändra världen. Men det skulle vara ett misslyckande för mig själv, inte för dem. De är fria individer och gör sina egna val. Jag har vänner som har gått i motsatt riktning från sina föräldrar för att de har blivit för hårt styrda och det skulle jag klandra mig själv för om de gjorde.Alice skrattar och berättar om en situation där äldsta dottern fick lika många rätt på ett korsord om ekologisk mat som hon själv och dottern snabbt inflikade att ”tänk om det hade varit ett korsord om Barbie eller något, då hade du inte kunnat något alls mamma.”
– Hon ska ju inte köpa allt jag säger heller. Lika mycket som jag försöker påverka och hjärntvätta mina barn övar jag dem i kritiskt tänkande gentemot mig.”Ärligt talat, risken att jag skulle piska mig själv för hårt, den finns inte”
Det är lätt att få uppfattningen om att allt Alice gör är väldigt genomtänkt. Men att hon skaffade barn var mest på grund av den biologiska driften och inte ett resultat av ett genomtänkt beslut.
– Det är så svårt att förstå vad det innebär att fostra en annan människa. Hade vi verkligen förstått det hade vi inte gjort så många barn tror jag. Jag har vänner som har tagit väldigt genomtänkta beslut om att inte skaffa barn för att de inte tycker att det är rätt så som världen ser ut. Jag kan känna att det hade varit rätt smickrade mot mig själv om jag hade vågat utsätta mig för den intellektuella utmaningen om vad det innebär att skaffa barn och ändå bestämt mig för att göra det.Det låter som du ställer väldigt höga krav på dig själv. Ser du aldrig någon risk i att du piskar dig själv för hårt?
– Jag har ett helkaklat badrum med golvvärme, är proppmätt och tjänar massor av pengar. Ärligt talat, risken att jag skulle piska mig själv för hårt, den finns inte. Jag kan ställa krav på mig själv med ett leende för att jag känner att jag har så enormt bra förutsättningar. Jag känner mig skitstark när det gäller det där.När jag träffade dig första gången slogs jag av hur ovanligt personlig och öppen du är. Varifrån kommer denna sida?
– Jag bestämde mig för ganska länge sedan att jag är helt ok som jag är. Jag har kommit fram till att kraften jag har att påverka kommer fram bäst när jag är mig själv och inte spelar spel eller anpassar mig. Det kan låta enkelt, men det är det inte. För mig har det handlat väldigt mycket om att våga vara personlig och att blotta mig. Det är en enorm befrielse. Men jag får påminna mig själv om det hela tiden, och jag jobbar med min självkänsla varje dag.Alice om…
Jobbet på ÅF (tidigare Aktiebolaget Ångpanneföreningen)
– Under mina år på Fairtrade växte insikten fram om vilken oerhörd genomslagskraft det kan få när stora företag blir hållbara. År 2009 hade jag kontakt med en rekryteringsbyrå och hade som mål att jobba på ett börsnoterat företag. Jag hade förmånen att vara i diskussion med 2-3 olika företag. När jag läste på om ÅF och de industrier de jobbade med, alltifrån kärnkraftsbolag till företag som utvecklar mobilappar, kände jag att här är en bransch där man behöver jobba mer med hållbarhet. Dessutom är ÅF ett företag som har funnits väldigt länge. Det vann!Personligt ansvar
– Det är alldeles för många i vårt samhälle som inte har satt sig in hur världen faktiskt ser ut och som inte har varit i ett utvecklingsland, utanför turiststråken. Vi är väldigt bra på att inte utsätta oss för verkligheten. Jag kan förstå att det blir så; man bokar en resa, vill ha sol och bad och komma bort från den kalla vintern, men jag har svårt att acceptera det. Därför fortsätter jag att prata om vikten av att ta ansvar.Skapa förändring
– Vi måste kunskapsuppgradera oss. Det handlar om att på olika sätt jobba med värdegrunder och sprida kunskap i samhället, alltifrån i lekrum på dagis, till filmer, dokumentärer och konstnärer som utmanar oss.Mediers roll
– Journalisterna har övats i objektiv journalistik, att det alltid ska finnas två olika röster. Även om det är någon tok någonstans som säger det motsatta till vad forskningen visar så ska de ta in det ändå. Det gör mig frustrerad. Hade journalisten varit mer kunnig i frågan hade hen kunnat ta in fler röster och samtidigt berättat att det bara är en av tusen som tycker/tänker så. -
Gustaf Fridolins kamp mot otryggheten
Lillgammal som 11-åring, kallad ”ung och arg” som 19-åring, och med ett CV som en 50-åring. Camino träffade Gustav Fridolin året då han valdes in till språkrör för Miljöpartiet, endast 28 år gammal.
– När unga människors oro för framtiden mäts, värderas klimathotet högre än den privata situationen att till exempel få jobb. Men den oron är också stor, att inte kunna flytta hemifrån, att inte kunna börja bygga ett liv och bli vuxen. Och vi som har uppnått det där är, i någon mån, oroliga för att mista det.
En av Gustav Fridolins viktigaste fajter, är den mot otryggheten. Och medlet han förskriver för att bekämpa framtidsoron är det samma som målet – att möta klimatutmaningen. På väg mot intervjun vandrar jag kylspänd genom ett bitande kallt Stockholm, och när jag närmar mig lokalen där jag ska träffa Gustav kommer han gåendes utan mössa. Vi börjar kallprata (om ni ursäktar göteborgshumorn).
– Fryser du inte? frågar jag.
– Jo, en mössa står på inköpslistan, svarar han.
– Äger du ingen mössa? undrar jag och hinner fundera på om miljöpartisten Fridolin inte är så mycket för friluftsliv.
– Jo, jag har en hemma i jaktlaget i Skåne, ger Gustav snabbt som svar på tal.Småpratet innan själva intervjun behövs. För man får lite prestationsångest när man ska möta en 28-åring som sitter i riksdagen för andra gången, har jobbat på TV4:s Kalla fakta, arbetat som folkhögskolelärare, nu kandiderar till nytt grönt språkrör och redan hunnit skriva två böcker. Den senaste Blåsta! Nedskärningsåren som formade en generation handlar om hur 90-talskrisen påverkade hans egen generation, 80-talisterna. ”Generation Narcissus” är ett av flera namn som fick etikettera denna säregna kull, samt titel på det kapitel i boken som handlar om hur den ekonomiska skalpellens härjanden drev fram en förnyad syn på just individuella bedrifter.
– Ritualerna har fått en verklig renässans, hävdar Gustav och lägger fram bevisen:
– Ta exemplet studenten, eller att gifta sig. Detta är i dag enorma prestationer som vissa lägger hundratusentals kronor på att manifestera. På studentplakat har jag sett texter såsom ”Skolan ni inte kom in på” och ”VG är lika med IG”. Jag måste manifestera att jag har lyckats med något. Som samhällsfenomen är det ett utslag för en oro.Tesen som Gustav Fridolin driver är att de nedskärningar som genomfördes i Sverige under den ekonomiska krisen på 1990-talet kraftigt påverkade den generation som under dessa år skulle förbereda sig för vuxenlivet. Fritidsgårdar lades ner, skolböckerna ramlade isär och klasserna växte i takt med arbetslösheten. Och den nya otryggheten skapade behov av nya berättelser.
– På flera sätt handlar det om en amerikanisering. Vi är idag oerhört fascinerade av klassresan, även om vi inte använder just det begreppet längre. Titta på alla talangjakter – att gå från ingenting och bli något, framhåller Gustav.1990-talet var samtidigt en period som präglades av ett stort intåg av amerikansk populärkultur: reklam-tv, varumärkesdyrkan och success stories med Hollywood happy endings – en kulturriktning som knappast har avtagit sedan dess. Den amerikanska drömmen blev den svenska.
– Det är verkligen den bilden av samhället som vi har importerat, men vad är hönan och vad är ägget? Jag tror att ursprunget åtminstone delvis är att vi idag har så stora ekonomiska klyftor, att vi får ett behov av framgångs-berättelserna. Vi har ett behov av att manifestera oss och av att höra att vem som helst kan lyckas. Det blir så mycket svårare att hantera det faktum att man har mycket sämre förutsättningar när man föds i Rosengård idag än för tjugo år sedan, om vi inte får höra berättelsen om Zlatan som lyckats.Rädslan för att inte lyckas, menar Gustav, är synkron med de stora klyftorna och den sociala utslagning som följde den dåvarande krisen. Det svenska samhället fick sår som aldrig riktigt läkt.
– Ett samhälle där man varje dag möter hemlösa, gör oss påminda om hur långt vi kan falla. Den rädslan blir en utslagningsfaktor i sig. I mitt jobb som folkhögskolelärare har jag mött många elever som är övertygade om att de måste ha högst betyg för att lyckas, och om de inte klarar det så rämnar det. De är övertygade om att då är det kört.”Det behövs ett samhälle där klyftorna är så pass små att man inte behöver vara orolig för att falla utanför”
Lite färskare i minnet är finanskrisen, vars sociala facit i mångt och mycket blev nittiotalets i repris. Detta fick Gustav Fridolin att gå till val år 2010 på anställningar inom vård och omsorg, och offentliga investeringar i miljonprogrammen – frågor många kanske skulle se som en klassisk ”vänsteragenda”.
– Det behövs ett samhälle där klyftorna är så pass små att man inte behöver vara orolig för att falla utanför. Jämlikhet är ett relevant samhällsmål, säger Gustav bestämt, som i samma andetag skarpt påpekar att han inte vill veta av någon inplacering i höger-vänster-skalan, tankeströmningar han menar hör industrisamhället till.Att undvika höger-vänster-positionering är ibland ett populistiskt grepp från politiker, ett sätt att lättvindigt smörja båda sidor, att utnyttja väljarnas trötthet på det politiska gnabbet. Vi stannar därför kvar vid ämnet.
– Högern misslyckas totalt att inse att det behövs gemensamma ansträngningar för att komma tillrätta med klimatet, man har en ideologisk ovilja att göra samhällsinvesteringar. Vänstern däremot, har svårt att se att utan kreativt företagande, inte minst ett aktivt och ansvarstagande ägande, får man inte de investeringar som behövs. Idag har vi till exempel stora pensionsfonder med väldigt litet ansvar, som bara går ut på att garantera en viss marginalavkastning. Det krävs ett aktivt ägaransvar om man ska klara en utveckling som vänder riktning, där företag lägger om stora delar av sin verksamhet till miljöteknik, istället för att bara ha en liten greenwash-del.Gustav pekar på Klimatutmaningen och Peak oil som bevis på de traditionella politiska inriktningarnas misslyckanden. Framtiden menar han kräver nya sätt att se på utveckling, produktion och arbete än vad som varit gynnsamt under 1900-talet.
– Vi kommer ha ett nytt ekonomiskt system inom några decennier, eftersom så stora delar av det som har gött det här ekonomiska systemet har förändrats. Vi har inte tillgång till billig olja längre, och vi har inte möjlighet att släppa ut växthusgaser. Okej, hur ser då det systemet ut, och hur mäter vi välgång där? undrar Gustav utan att gå in på detaljer.Som politisk förebild nämner han liberalen Erik Gustaf Geijer och påpekar att Per Albin Hanssons ”folkhemmet” först var en liberal idé. När jag frågar hur många av dagens liberaler som håller kvar vid ekonomiska utjämningsidéer svarar han:
– Jag vet inte, men väldigt många gröna. Jag är inte liberal, jag är grön.
– Jag blir upprörd när staten hämmar människors möjlighet till kreativitet. Möjligheten för företag att startas och att växa är frågor som jag alltid slagits hårt för, det är också den bakgrund jag har. Men jag blir också upprörd när samhället inte ger människor möjligheter, som till exempel när klyftorna inom utbildningen ökar.Gustavs mamma var egenföretagaren som slet ut sig. Med Fridolins Herrekipering hemma i Vittsjö kämpade hon för att ge Gustav och syskonen en bättre framtid.
”Hon var en av dem som ville mer av vad kroppen klarade av”, berättade Gustav i sitt sommarprogram i P1. Hon fick flera blodproppar i hjärnan och hamnade tillslut i rullstol. ”För en småföretagare finns det inget sådant som sjukskriven på halvtid” beskriver Gustav i programmet, och berättar hur han spenderade mycket tid på sjukhuset tillsammans med sin mor: ”På varje våning på Kristianstad lasarett vet jag var man fikar någonstans, och var man bäst rullade ut mamma så hon kunde smygröka.”Under skoltiden fick Gustav ofta straffuppgifter, en av dessa var att som 11-åring titta på en riksdagsdebatt. Där stod en skäggig karl i talarstolen som hette Birger Schlaug. Denna då udda figur i politikens finrum inspirerade Gustav att starta en Grön Ungdom-falang i Hässleholm. Åtta år senare blev han Sveriges yngste riksdagsledamot. Men efter fyra år i maktens korridorer hoppade han av, till mångas förvåning.
– Jag kände att om jag växer fast här kommer jag inte att göra ett bra jobb. Då fick jag tips från Gunnar Hökmark, som varit politiker i hela sitt liv, om universitet jag kunde söka (skratt).Och universitetsstudier blev det, bland annat en folkhögskolelärarexamen, samt en period på TV4:s Kalla fakta där Gustav ska ha sagt att han ”är bättre på att granska makten än på att utöva den”. Nu är han tillbaka i riksdagen och kandiderar till grönt språkrör.
– Man ska undvika att recensera sig själv har jag lärt mig (skratt). Vill de ha mig som forward är det klart jag finns med i diskussionen om det. Sen bygger det på att man ska ha så många kvalitéer som är helt omöjliga att bedöma själv om man har.Hur vanlig är du?
– Öh, ganska… (skratt) Vad är det för fråga? Kanske inte just i den här situationen när man får sitta i en timme och bara berätta om sin egen syn, och man måste bita sig i tungan när den helt naturliga reaktionen kommer att man vill fråga hur du ser på saken. Jag tror inte att jag var lika självupptagen när jag gick på dejter, i så fall säger det något tragiskt om min fru…När var du bakis senast?
– Förra helgen var jag på en Ålandskryssning, då en av mina kompisar från Skåne uppträdde på båten.Vilken är den vanligaste missuppfattningen människor har om dig?
– Det är väl det du är inne på, vanligheten. Om man bara möter en människa i rollen att förändra och analysera samhället, då uppfattas man kanske som hundraprocentigt upptagen med det, men så är det såklart inte.Känns det jobbigt?
– Det som kan kännas jobbigt är om man går på en fest är sannolikheten stor att många har en uppfattning om hur man är, utan ens att ha träffat en.Gustav om
Tillväxt
– ”Vi är inte blinda motståndare till tillväxt, men vi är motståndare till blind tillväxt” var det någon miljöpartist som sa, och det fångar det rätt bra.Prata politik på fester
– Tröttsamt, men samtidigt om jag inte hade gjort det hade det varit mycket lättare att tappa fotfästet.Att vara ung och arg
– Det var en föreställning om mig som jag ofta mötte förr, men som jag inte upplever så mycket längre, vilket är ganska skönt.Individuella lösningar
– Så fort det bara blir individuellt är det lätt att man inte gör något, eftersom grannen inte gör något. ”Han kör bannemej gräsklipparen hela dagarna så varför ska inte jag?” Och jag kan inte lägga järnvägsrälsen själv, det måste vi göra ihop.Originaltext publicerad 23 maj 2014
-
Margot Wallströms kemikaliekamp i EU
Hon har kallats Sveriges mäktigaste kvinna. Hon har också kallats för häxa, av den tyska kemikalieindustrin. Det senare är hon stolt över. För fd EU-kommissionär Wallström är anledningen till öknamn ena dagen densamma som till prismotivering nästa.
Året var 2003 och Margot Wallström, som dåvarande miljökommissionär, rivstartade diskussionen om nya kemikalielagar inom EU genom att låta testa sitt blod för spår av syntetiska kemikalier. Resultatet var skrämmande.
– Jag var chockad. Visserligen hade jag väntat mig en del, eftersom den läkare som gjorde testet berättade att alla har ett stort antal syntetiska kemikalier i blodet. Men ändå! Jag tänkte att jag skulle vara relativt skyddad eftersom jag har växt upp i Norrland, andats frisk luft och ätit hälsosamt. Men det räcker att man har köpt nya möbler för att man ska få saker i sig, till exempel bromerade flamskyddsmedel.Inom de tre ämnesgrupper som hon testades för (pesticider, PCB, och bromerade flamskyddsmedel), innehöll blodet 28 stycken olika kemikalier, däribland DDT som har varit förbjudet länge.
– Och ändå så hittar man ju bara det man letar efter. Först ville jag att de skulle testa mig på allt, men det skulle ta jättelång tid. Skulle vi ha gjort en total screening hade vi nog kommit upp i flera hundra olika ämnen.Testet fick stor uppståndelse i medierna, vilket gjorde kemikalieindustrin rasande, och häxepitetet var ett faktum. Jag träffar henne på Chalmers tekniska högskola i Göteborg i samband med att hon ska ta emot Göteborgspriset för hållbar utveckling 2008, av vissa kallat Nobelpriset i miljöarbete. Al Gore fick det 2007 och 2008 års pris delas av Margot Wallström, professor Theo Colborn, miljöingenjören Jan Ahlbom och toxikologen Ulf Duus. Deras gemensamma nämnare är att de arbetar med att få bort giftiga kemikalier från marknaden.
Margot beskriver processen kring REACH, EU:s kemikalielagstiftning, som ett drama, där industrin hävdade att miljontals jobb skulle försvinna i Europa om förslaget gick igenom. Dåvarande amerikanske utrikesministern Colin Powell lade sig i frågan och instruerade samtliga amerikanska ambassader i Europa att motarbeta förslaget. Till slut klubbades en kompromiss igenom. Margot Wallström ser det som ett första steg, för frågorna måste upp på den globala agendan.
– Vi borde be FN sätta upp en expertpanel på samma sätt som det gjordes med klimatfrågan, och acceptera att det här är ett problem som kräver en gränsöverskridande lösning. Men det skulle bli oerhört kontroversiellt.Problematiken är komplex. Det finns gränsvärden för hur mycket kemikalier som får finnas i enskilda produkter, men i realiteten utsätts vi för flera produkter och ämnen samtidigt, och den sammanlagda mängden som vi får i oss är därför väldigt svårt att mäta. Det saknas forskning på denna så kallade ”cocktail-effekt.”
– Det obehagligaste är att veta att dessa ämnen överförs till ens barn när man ammar. Då tänker man kanske: ”Men vad gör det då? Jag är ju frisk”. Men vi vet inte hur det påverkar oss på lång sikt. Är det verkligen hållbart att vi fortsätter på det här sättet? Vill vi ha det så?
– Jag har förlorat ett barn, och jag vet inte om det har någonting att göra med det här. Men det leder ju till frågor.
Hon säger det i förbifarten, som om hon vill undvika att prata för mycket om ett sådant samband.
– Kemikalieindustrin tyckte att det var väldigt oschyst av oss att antyda att det var ett hälsoproblem. Men problemet är ju att vi inte vet!Margot Wallström ångrar inte det angreppssätt som hon använde för att få fart på debatten. Hon såg risken i att ämnet skulle förpassas till en diskussion mellan experter.
– Hur många kan engagera sig i en debatt om hur lagstiftningssystemet för kemikalier funkar på EU-nivå? Det hade ingen koppling till vardagslivet för människor. Så när den här läkaren kom till mig såg jag chansen att visa att var och en av oss är påverkad.Sveriges anseende i miljöfrågorna är gott, åtminstone så vill vi gärna tro det. Det finns tendenser till självgodhet i jämförelser med andra länder. Men stämmer denna självbild överens med den politiska verkligheten i Europa?
– Vi anses ha en hög medvetande- och utbildningsnivå i miljöfrågorna och ses nog som föregångare. Men vi ska också vara ödmjuka. Det funkar trots allt inte så att om man stiftar en lag så följer alla den. Kemikalieindustrin ställde sig till exempel frågande till vad vi i Sverige egentligen kan om deras verksamhet. Där framstod vi som ett gäng idealister.Redan som miljökommissionär hade Margot Wallström en av de mäktigaste positionerna i Europa. Mellan år 2004 och 2010 var hon ordförande i kommissionen som har hand om EU:s kommunikationsstrategier. Medborgarna ska aktiveras i EU-debatten. En sådan roll kräver finkänslighet, och att i vissa fall kanske förmedla politik som man inte till hundra procent ställer sig bakom. Hennes sätt att riva upp debatt inom kemikaliefrågan var sannolikt bidragande orsak till att hon fick jobbet, men samma strategi skulle med lika stor sannolikhet inte fungera i den nuvarande rollen. Paradoxalt så det förslår. Det får mig att undra om hon känner sig mer radikal än vad hon tillåts vara i sin roll som EU-kommissionär.
– Jo, men jag är också realist och förstår att man måste kompromissa. Jag betraktas som grön och som den som alltid slåss på barrikaderna, men man måste känna av var man ska lägga sig för att slutresultatet ska bli så bra som möjligt. Så måste man taktiskt tänka i en församling som kommissionen.En idealiserad syn på Sverige begränsas heller inte enbart till miljöområdet. Under Margot Wallströms år utomlands har hela Sverigebilden fått utstå en del prövningar.
– Ibland kan det vara subtilt och ibland är det faktiska förhållanden som förändrar bilden. Vi vill till exempel gärna se vårt hälso- och sjukvårdssystem som det bästa. Men i Belgien är det kanske ännu bättre och då måste man medge det.Men till Sverige ska hon återvända. Hennes år i kommissionen tog slut 2010 och uppehåll i politiken väntar, oklart hur länge.
– Det finns ju en risk att man blir en gnällig utlandssvensk. Det får man passa sig för.Originaltext publicerad 23 augusti 2014
-
Så tar du en paus från tekniken
Känner du en frustration över att du återkommande fastnar med mailen eller framför Facebook och att du har svårt att komma ifrån allt det digitala? Kanske är det dags att plugga ur, fokusera och lära dig göra en sak i taget. Camino ger dig tips för hur du kan göra.
Du skummar igenom webbsidor, taggar dem för att ”läsa senare” och hoppar vidare till nästa grej. Du försöker fokusera, men har svårt att behålla koncentrationen, så istället kollar du snabbt Facebook eller Twitter – och du har flera gånger tänkt att du borde ta en vila från allt det digitala. Du är inte ensam. Mailberoende, Facebook-beroende, att ständigt vilja vara uppkopplad och digitalt bekräftad, är ett allt vanligare problem och många känner en stress över ”att hänga med”. Att kolla Facebook i sängen innan frukost och innan du går och lägger dig, har för många blivit till en rutin lika inlärd som att borsta tänderna.
Men den ”multitasking” som det ökade informationsflödet innebär – att sällan koncentrera sig på en sak i taget i mer än någon minut – leder, enligt många forskare, till ytligare tänkande, minskad koncentrationsförmåga och ökade stressnivåer. Psychology Today säger att det tar upp emot 50 procent längre tid att utföra en uppgift om man gör två saker samtidigt. Mail försvårar till och med vår koncentration mer än om vi använder cannabis, enligt Martin Wainwright på The Guardian. Varje gång vi får ett mail flyttas vår koncentration till ett helt nytt ämne, vilket gör oss förvirrade och oproduktiva.Enligt Harvard-professorn John Ratey ger varje nytt meddelande i inkorgen en dusch av signalsubstansen dopamin, vilket kan skapa beroende. Ett meddelande på Facebook eller en retweet på Twitter, torde ha samma effekt. Andra problem med att i sitt arbete huvudsakligen använda sig av moderna kommunikationsteknologi är problem med musarm, fingrar som blir stumma av att skriva på mobilen och andra rörelserelaterade problem som ryggsmärtor, stela knän och nackont.
Men att minska tiden framför det digitala inflödet är lättare sagt än gjort. För många av oss finns en förväntan från arbetsgivare eller kunder att ständigt vara nåbara. Vi tipsar här om några sätt att släppa efter lite på den digitala stressen.Ta kontroll över flödet
– Vad det ofta handlar om är att skapa förutsättningar för att kunna koncentrera sig på det man ska göra. Därför ska man stänga av alla program man inte behöver när man ska fokusera, säger David Stiernholm, struktör, som bland annat driver Strukturbloggen.
– I dagens uppkopplade samhälle tror vi att det kräver av oss att vi ska vara uppkopplade och tillgängliga hela tiden. Istället, menar David, bör vi avsätta vissa tider då vi är tillgängliga och tider vi inte får störas.
David påpekar att om man inte har problem med att bli störd då och då så behöver man inte heller vidta åtgärder. Men många upplever framförallt mailflödet som svårhanterligt. Att inte veta vad man ska göra – om man förväntas svara eller agera. Ofta ligger meddelandena kvar där som ett dåligt samvete. David pekar på vissa företag som har olika metoder för att hantera fokusproblem. Ofta handlar det om ljudstörningar. Att man har lånelurar till personalen, eller en avdelning som är tyst och en för de som vill kunna snacka. Men företag som hittat bra sätt att hantera mail på är svåra att hitta.
David Stiernholm Begränsa antalet timmar
– Det kan vara bra att banta sitt användande av datorer och internet, även om du inte vill eller kan vara borta från det en hel dag, säger David. Exempelvis kan du sätta dig ner och skriva en att göra-lista eller rita en mindmap för hand, eller rentav skriva en text med papper och penna.
En annan metod är att sätta upp en regel för hur ofta du får kolla din mail, lämpligen strax innan lunch samt strax innan du avslutar dagen. Då har du också ett begränsat tidsspann att spendera på att svara på den.
För att stänga ute internet helt, men ändå kunna jobba med datorn, finns programvaran Freedom som tillfälligt blockerar internet på din dator. För att använda nätet igen måste du starta om datorn. Sådana program kan vara bra för den som har svårt att inte tjuvtitta.Tid utan digitala prylar
Sitta framför datorn och längta hem från jobbet, till att komma hem och sätta på datorn igen? Så ser verkligheten ut för många. Tvinga dig själv att vara fri från digitala prylar minst en dag i veckan, förslagsvis söndagar. Har du möjlighet så ta gärna dagen mitt i veckan, eller åtminstone på kvällarna. Ta en heldag där du bokar in kundmöten, fältstudier eller research i böcker och tidningar.
Vissa spaanläggningar i USA har numera infört digitalfri zon, där du exempelvis får femton procent rabatt på vistelsen om du lämnar in din mobil när du checkar in. Hotellen erbjuder istället brädspel och andra aktiviteter.
Organisationen Adbusters var tidigt ute med att notera dessa problem och initierade en digital detoxvecka. Denna infaller alltid i april. Men passar det dig inte att ta detoxen just då så kan du lika gärna ta den någon annan tid på året. Med en sådan paus tvingas du ta tid till att fundera över vad du kan eller vill göra istället.Bli en zenfilosof
Där effektivitetsivrarna vill att vi ska hantera saker snabbare och effektivare, vill zenfilosoferna att vi ska begränsa vårt inflöde. Ta bort nyhetsbrev vi prenumererar på, använd så få program som möjligt och fokusera endast på det allra viktigaste. Leo Baubata som driver bloggen Zen Habits, menar att vi lyssnar för lite på vår kropp och för mycket på våra måsten. Medan vi tror att vi måste ha bestämda mål för allting i livet och avancerade struktureringsprogram, försöker en zenfilosof att inte sträva efter så mycket och att ha så enkla regler och litet inflöde att hantera som möjligt. ”Vi vilar inte tillräckligt. Det är inte lika viktigt som att vakna tidigt, få saker gjort, gå på tusentals möten, sugas ner i världen av online-förbindelser och gudsförgäten television”, skriver Leo i sin blogg.
Leo är aktuell med en ny e-bok The little guide to un-procastination som handlar om att fokusera på det viktiga. Han menar att vi lägger för mycket tid på pseudoviktigheter som mail, möten och telefonsamtal.
I zenfilosofin är multitaskande strängt förbjudet. ”När du går, gå. När du äter, ät” – lyder ett talesätt som ger uttryck för betydelsen av att göra en sak i taget. För att minska antalet mail rekommenderar Leo dig att 1) Säga upp dig från alla nyhetsbrev 2) Sluta skicka så mycket e-post, så får du inte lika mycket tillbaka. Ring hellre, eller träffas för att snacka. 3) Skriv kortare mail 4) Om ett meddelande inte är direkt riktat till dig, inte har en fråga eller handlar om något som du inte är intresserad av, känn dig fri att radera allt på en gång.Aktivera dig
Fysiska problem kan komma efter många timmar framför datorn. En del använder sig av höj- och sänkbart skrivbord för att undvika detta. En del har möten under promenader, nyligen avlidna Apple-grundaren Steve Jobs var känd för just detta, han tog ofta nyanställda medarbetare med på promenader. Vissa företag låter till och med anställda gå på löpband medan de jobbar. Vissa konfererar med en så kallad walking-dinner, där ätande varvas med att man guidas runt i staden. För vem har sagt att möten måste ske i ett tråkigt konferensrum och inte på en filt i parken eller under en fiskeutflykt? Vi behöver alla röra på oss mer och att hitta olika anledningar till att få personalen mer aktiv och mindre fast framför datorn, är till stor del positivt, och ökar produktiviteten och kreativiteten.
När du känner dig trött på jobbet och börjar kolla din mail slentrianmässigt kan det vara bättre att gå ut och ta en snabb promenad eller gå en runda i korridoren och snacka lite skit med kollegorna.
Glöm inte bort att mail, Facebook, Google och mycket annat digitalt rätt använt kan göra livet både enklare och roligare. Försök återgå till att använda det som verktyg och sociala plattformar, men inte som substitut för att träffas, röra på dig eller att få viktiga saker gjorda.Originaltext publicerad 2 augusti 2014
-
Camino testar ”nudging” i praktiken
Kan en genomskinlig låda som visar att andra skänkt pengar göra så att fler skänker sina intjänade pant-pengar? År 2012 genomförde Camino ett beteendeexperiment tillsammans med We effect och Vi-skogen som fick ett abrubt och tänkvärt slut.
Det hela började med ett experiment kring en kaffekassa som jag hade hört talas om. Fritt taget ur minnet kommer jag ihåg det som att anställda på en arbetsplats uppmanades att lägga pengar för varje kopp kaffe de tog. De insamlade pengarna skulle användas för att köpa nytt kaffe. Men få betalade när ingen såg på, och pengarna räckte inte till nya paket. Kaffekassans initiativtagare satte då upp en bild på ett par vakande ögon vid kaffebryggaren, och helt plötsligt ökade betalningsfrekvensen.
Fascinationen kring denna effekt låg länge och gnagde i bakhuvudet och jag funderade kring hur ett liknande experiment skulle passa perfekt för Coop-butikernas ”biståndsknappen” på pantautomaterna. Där får pantaren valet att själv få pantpengarna eller skänka dem till We effect (fd Kooperation Utan Gränser) och Vi-skogen. En dag ringer Marcus Lundstedt på Vi-skogen och jag känner mig tvungen att berätta om min idé, och som vanligt med idéer är det någon annan som tänkt samma sak. Mathias Ekström, forskare i beteendeekonomi på Stockholms universitet låg steget före:
– I ett laboratorieexperiment kallat ”diktatorspelet” får studenter hundra kronor och ska dela pengarna med en motpart. Allt sker anonymt. De allra flesta tar alla pengar själva medan vissa skänker upp till hälften. Men om man sätter upp en bild på ett par ögon så ökar givmildheten med ungefär 50 procent. Så jag provade samma upplägg med biståndsknappen, berättar Mathias.
”Ögonexperimentet” genomfördes i 38 butiker i Stockholmsområdet under tolv dagar. Under de första sex dagarna hade hälften av butikerna en ögonbild, sedan bytte de. Förhoppningarna var höga men resultatet blev skralt.
– Totalt blev det i princip ingen effekt. Men när det var få personer i butiken så ökade det donerade beloppet med trettio procent.
När det är många andra kunder i butiken så har de troligen en egen effekt på de som pantar. Då finns verkliga ögon som rimligen är viktigare. Men när de riktiga ögonen är färre, eller inte finns alls får ögonbilden sin verkan.
Resultatet fick oss att spinna vidare och Mathias vidareutvecklade konceptet. Han inspirerades av en studie som genomförts i Nederländerna kring insamlande av kollekten i en församling. Istället för att som vanligt samla in pengar i en sluten korg så använde man en låda där det var synligt hur mycket man gav. Det gav en tydlig positiv effekt.
– Vi vill testa om man kan få upp andelen som skänker genom att göra generositet synligare. Tanken är att sätta upp en genomskinlig plastlåda där man lägger det kvitto som man får när man skänker pantpengarna. Detta kvitto slängs annars vanligen i soporna, men på det här sättet visar man istället för alla andra att man har skänkt, samtidigt som man ser att andra har skänkt. Nu finns alltså två nya anledningar till att välja biståndsknappen: att visa för andra att man skänker och att man ser hur andra har gjort och därför gör likadant.
– I det här fallet tror jag på den senare förklaringen, eftersom det i regel inte är så många som observerar ditt val som du kan visa din generositet för.
Sagt och gjort. Under sommaren sattes en låda upp på Coop Konsum på Wieselgrensplatsen i Göteborg. Experimentet skulle pågå under semestermånaderna och vid Caminos pressläggning skulle det bli dags att summera resultatet. Vi väntade med spänning.När vi besöker butiken i slutet av sommaren är lådan borta.
– En man kom in med två stora säckar och skulle panta. En halvtimmes pantande senare så råkade han trycka fel, han tryckte på biståndsknappen istället för pantknappen. Han blev vansinnig och sparkade ner lådan med alla kvitton, berättar Adel Saseli som är butikschef.
Det har hänt förut att pantare som tryckt fel blivit arga när de tryckt fel.
– Vissa är inte läskunniga, och den här mannen kanske hade lagt en halv dags arbete på att samla burkar som nu gick förlorat när han tryckte fel, så jag förstår absolut hans reaktion. Jag hade nog gjort likadant om jag hade varit i hans situation, säger Adel.
En annan social dimension gjorde sig hörd. För vissa är panten en obetydlig bonus, för andra en livsviktig inkomstkälla. Experimentets välvilja till trots påverkande det en annan grupp människors tuffa vardag negativt.
– Ja, det blir ju inte alltid som man tänkt sig, suckar Mathias. Dessutom försvann kvittona som jag hade behövt för analys. Nej, man får se det som en lärdom för hur man kan göra i en annan butik.
– Lådan kan ha gett valet att trycka på ”biståndsknappen” för mycket uppmärksamhet, så att många reflexmässigt tryckte på den knappen. I det här fallet fick pantaren tydliga signaler om att trycka på donationsknappen, även om det egentligen inte är det man vill.
Nej det blev inget tydligt resultat av vårt experiment, snarare en nödvändig påminnelse av att inte glömma de som behöver stöd på hemmaplan. Man kan möjligen också påpeka skillnaden mellan en kaffekassa där man de facto stjäl kaffe om man inte betalar och en pantsituation där incitamentet för att återvinna främst är ekonomiskt (pantens huvudsyfte). Trots detta experiments snöpliga slut kan sådana här studier i slutändan hjälpa till att maximera människors givmildhet.
– Välgörenhetsorganisationer bör kunna ha nytta av den här typen av kunskap, men som experimentet visar så gäller det att veta vad man ska göra och sätta sig in i det noggrant. Att endast öka det sociala trycket för att folk ska ge är inte säkert det mest optimala. Forskning har funnit att det kan vara effektivare att fokusera på de som verkligen vill ge, och låta de som ger av socialt tryck slippa undan, åtminstone från ett samhällsekonomiskt perspektiv summerar Mathias.Nudging är engelska för ”knuffar” och är en term som används allt mer av beteendeforskare för att beskriva hur man kan styra människors beteende i en önskvärd riktning med kunskap från psykologin.
Originaltext publicerad 21 februari 2014
-
Nudging ska få oss att välja rätt
De flesta människor vill göra gott men det finns många psykologiska hinder på vägen. Nu vänder sig allt fler till beteendeexperter för att hjälpa människor att ta de ”rätta” besluten.
Då och då skrivs det en bok som lämnar ett rejält avtryck på beslutsfattare och opinionsbildare i samhället. År 2008 kom en sådan bok. Titeln var ”Nudge – improving decisions about health, wealth and happiness” och författarna, Richard Thaler och Casso Sunstein, två amerikanska välrenommerade professorer i ekonomi och beteendevetenskap respektive juridik. En av alla som fastnade för boken var David Halpern, före detta rådgivare till Storbritanniens före detta premiärminister Tony Blair, som två år senare fick uppdraget av David Camerons regering att leda ”the Behavioural Insight Team” (BIT), eller nudge-unit som avdelningen ofta kallas. Teamet har med framgång sparat staten pengar bland annat genom att minska bedrägerier och se till att skatteskulder betalas in i tid. Men de har också anlitats för att få människor att spara energi i hemmet och leva mer hälsosamt.
”Det är allt som inte borde fungera enligt klassisk ekonomisk teori men som ändå gör det”
– Ett nudge (knuff på svenska) leder till ett förändrat beslut vid en valsituation utan att man tar bort andra valmöjligheter och utan att man ändrar pris. Man kan säga att det är allt som inte borde fungera enligt klassisk ekonomisk teori, men som ändå gör det.
Steffen Kallbekken Det säger den norska beteendeekonomen Steffen Kallbekken som sedan år 2002 arbetat som forskningschef för CICERO, ett tvärvetenskapligt forskningscenter med fokus på klimatfrågor.
Han förklarar att klassisk ekonomisk teori utgår ifrån att människor fattar beslut utifrån rationell grund där de medvetet väger fördelar och nackdelar mot varandra. I själva verket låter vi oss styras av en rad andra mer eller mindre omedvetna faktorer såsom vanor, normer och signaler om omedelbar belöning. Det är dessa faktorer man påverkar när man nudgar någon.År 2010 var Steffen med och startade upp organisationen GreeNudge tillsammans med Gunhild Stordalen och sedan december 2013 är han också organisationens verksamhetsledare. Syftet med GreeNudge är att ta fram metoder för, och sprida kunskap om, hur nudging kan användas för att minska människors klimatpåverkan. Trots att organisationen är nystartad har de redan bjudits in för att presentera en av sina studier, om hur man får fler att välja energieffektiva vitvaror, för det brittiska nudge-teamet.
Det är inte svårt att hitta exempel på hur nudging används inom klassisk marknadsföring. Företagen placerar lockvaror vid kassan, spelar musik som påverkar vårt humör och har erbjudanden som uppmuntrar oss att köpa mer. Enligt Pelle Guldborg Hansen, beteendeforskare vid Roskilde universitet, är det dock en vanlig missuppfattning att nudging bara handlar om smart marknadsföring. Det är något helt annat att försöka påverka någon att bete sig på ett exempelvis sunt, och miljömedvetet sätt än att sälja på någon en ny produkt.
– När du använder dig av nudging i marknadsföringssyfte handlar det om att fresta människor tillräckligt mycket för stunden. Det är väldigt enkelt att göra. Att få någon att stiga upp ur soffan, dricka vatten och ge sig ut och springa kräver betydligt mer komplexa verktyg. Det handlar tvärtom om att få människor att koppla på sitt långsiktiga tänkande och förnuft och att ”nudga” dem till att göra något de egentligen skulle vilja göra.
Pelle Guldborg Hansen År 2011 var Pelle med och grundade Danish Nudging Network, ett nätverk som samlar alla som är intresserade av att utveckla och använda sig av nudging-metoder för olika sociala ändamål. Pelle och hans forskarstudenter arbetar just nu med ett 20-tal experiment varav några har fokus på hållbarhet. Studierna publiceras på bloggen iNudgeyou som också rapporterar om forskning från andra delar av världen. Pelle berättar om ett nyligen avslutat experiment som illustrerar hur man kan få människor att bete sig mer som de skulle önska.
– En undersökning har visat att mellan 70-80 procent av besökarna på restauranger i Danmark skulle vilja ta med sig den mat de inte äter upp hem. Trots det är det extremt ovanligt att be om en så kallad doggy-bag. Anledningen är dels att man inte vill besvära personalen, dels att man tycker att det är pinsamt. Pelles studenter gjorde en pilotstudie på några utvalda restauranger där de designade en liten klämma i trä som de fäste på tallrikarna. På borden placerade de ut informationsbroschyrer som informerade kunderna om att låta klämman sitta kvar på tallriken om de ville ha med sig maten de inte åt upp hem. Resultatet blev att ungefär 15 procent av besökarna nu fick med sig sin mat hem.”Det är viktigt att nudging inte införs som ett billigt och enkelt alternativ till andra politiska styrmedel”
Ännu finns ingen motsvarighet till de norska, danska eller brittiska initiativen i Sverige. Men Steffen Kallbekken berättar att GreeNudge har fått flera inbjudningar till Sverige
– Både i Norge och Danmark har initiativen startats av personer som brinner för nudging och det är väl det som fortfarande saknas i Sverige, säger Steffen.
Pelle Guldborg Hansen ger samma bild. Att nudging har blivit så pass hett i Danmark är till stor del en slump och ett resultat av att han och hans kollegor bestämde sig för att dra igång initiativet med nudging-nätverket.Även om nudging ännu inte slagit igenom i Sverige finns det ett intresse och medvetenhet om metoderna bland svenska forskare. Sveriges enda professor i hållbar konsumtion, Oksana Mont släppte hösten 2013 rapporten ”Myter om hållbar konsumtion” tillsammans med nordiska kollegor. I rapporten slår de ett tydligt slag för behovet av nya verktyg för att förändra människors livsstil och konsumtionsvanor.
– På senare år ser vi att statliga institutioner lägger mer och mer ansvar på individen och att marknadens rationalitet tar över när staten tappar makt. Vi matas med en massa dubbla budskap där vi å ena sidan uppmuntras att handla miljömärkt, men å andra sidan får budskapet från våra politiker att vi måste öka konsumtionen för att ta oss ur den ekonomiska krisen.
Oksana menar att det vore dumt att inte använda oss av nudging som metod för att knuffa folk i mer hållbar riktning. Men hon använder också uttrycket ”omvänd nudging” och syftar på att samhället på olika sätt uppmuntrar oss att bete oss ohållbart. I städer erbjuds exempelvis få mötesplatser där människor kan umgås och träffas utan att samtidigt shoppa.
– Jag pratade nyligen med en kvinna som var mammaledig som berättade att det inte finns så många ställen där hon och hennes väninnor kan samlas med barnvagnar. Därför åker de ofta till det största shoppingcentret. Där finns plats för barnen och möjlighet att värma maten. Och där är det varmt och ljust. Den här utvecklingen bidrar till att människor definierar livet som att det består av arbete och shopping, säger Oksana. Steffen på GreeNudge betonar att det är viktigt att nudging inte införs som ett billigt och enkelt alternativ till andra politiska styrmedel inom miljöområdet utan snarare ses som ett komplement. Använt på rätt sätt är potentialen också betydligt större än den direkta effekten menar han.
– Lyckas vi bra tror vi att vi med hjälp av ”gröna knuffar” kan hjälpa till att reducera klimatpåverkan med mellan 5-10 procent inom områdena mat, avfall, energiförbrukning i hemmet och transporter. Men vi kan också få en indirekt effekt genom att vi engagerar fler människor i miljöfrågor. Från psykologin har vi lärt oss att beteendeförändringar ofta kommer före attitydförändringar. På så sätt kan man tänka sig att man använder nudging för att skapa mer acceptans för en mer ambitiös klimatpolitk.Kunskap om hur och varför nudging fungerar kan också ge bra vägledning om hur man på ett smart sätt kan utforma klimatpolitiken menar Steffen. Som exempel tar han Stockholms stads beslut att genomföra en testperiod med trängselskatt på 6-7 månader innan de lät Stockholmarna rösta om beslutet. Genom att låta människor själva uppleva fördelarna lyckades de övertyga tillräckligt många om att en sådan skatt var en bra idé, något som inte hade varit möjligt enbart med information.
Nudging som påverkansverktyg är med stor sannolikhet här för att stanna. Frågan är snarare inom vilka områden kunskaperna kommer att tillämpas och vad gränsen går för vad som anses vara moraliskt försvarbart. Potentialen och intresset är enorm, menar Pelle Odenberg. Samtidigt varnar han för risken att institutioner blir för otåliga.
– De som inte är så insatta tror att det handlar om att det bara är att komma igång och använda metoderna. I själva verket krävs det en rejäl investering i tid och energi för att ta fram riktigt bra verktyg. Det kommer att kräva tålamod, avslutar han.Exempel på framgångsrika nudging-experiment
I ett framgångsrikt Nudging-experiment minskades storleken på tallrikarna vilket gav ett minskat matsvinn med 20 procent Gröna fotsteg visar vägen
Clean City Footprints är ett exempel på nudging som implementerats i stor skala. Som en del av kampanjen Less Litter Copenhagen har Köpenhamns kommun målat upp gröna fotsteg på marken som visar vägen till 1500 av stadens soptunnor. Initiativet är ett direkt resultat av ett experiment, genomfört av Pelle G Hansen och hans studenter vid Roskilde universitet 2011, som visade att mängden skräp som hamnar på gatan kan minska med så mycket som 46 procent med hjälp av denna enkla metod. Nya experiment pågår just nu hur man också kan använda digital teknik för att ge enkel positiv feedback till människor som slänger skräp.Zon för rökare
En dansk flygplats hade problem med passiv rökning då ett stort antal rökare struntade i förbudet om att röka direkt utanför dörrarna. Genom att rita upp en särskild zon för rökare med hjälp av grön tejp på marken, en bra bit bort från dörrarna, lyckades man minska antalet som rökte på fel ställe från 60 till 25 procent. Dessutom placerades i rökzonen en stor askkopp som har gjort det möjligt att återvinna delar av fimparna och undvika att farliga gifter från cigaretter sprids vidare.Städhjälp sparade energi
När nudge-teamet i Storbritannien undersökte varför så få brittiska hushåll valde att tilläggsisolera vinden på sina hus visade det sig att det främsta hindret var allt skräp som människor förvarar på vinden. Genom att erbjuda människor hjälp med att rensa och städa sin vind samtidigt som de väljer att tilläggsisolera ökade antalet hushåll som valde att göra detta femfaldigt.Originaltext av Caroline Petersson publicerad 12 februari 2014
-
Sara Granér – den ofrivillige provokatören
Humorn tycks ha en avväpnande kraft. När Sara Granér tecknar råa bilder med samhällskritiska budskap hyllas hon av en enad kritikerkår. Själv har hon heller ingen ambition att provocera.
Ett av dina teman i boken ”Med vänlig hälsning” är miljön. Är miljörörelsen för snäll och tråkig tycker du?
− Ja, det hade varit roligt om det var mer av en extremt revolutionär stämning. Det saknas lite nu.När du gjorde boken, tänkte du att ”nu skall jag göra ett inlägg i miljödebatten”, eller blev det bara så?
− Hela förra året ritade jag en bild i veckan för Dagens Nyheter som skulle vara någon slags nyhetskommentar kring olika frågor som kom upp i debatten. Ofta handlade det om en övergripande politisk fråga och det är ganska naturligt att det blev mycket miljö med tanke på klimatdiskussionen.I en intervju för TV4 Nyhetsmorgon berättade du att du försöker att inte tänka på läsaren när du tecknar. Vad ser du helst – att någon skrattar eller att du väcker ett engagemang?
− Det går bra vilket som. Båda reaktionerna är jättebra. En del bilder kanske inte är så jättetankeväckande och då skrattar man bara för att det är roligt. Men om man får någon att skratta åt en bild med ett budskap så har man kanske påverkat något också.Är det någon som har blivit riktigt provocerad av vad du har gjort?
− Det är många som frågar det, men nej. Det kanske inte är så uppseendeväckande det jag gör egentligen.
Foto: Martin Gibe Skulle du vilja provocera mer?
− Nej, det finns inte något egenvärde i det. Om jag hade retat upp någon politisk obehaglig grupp hade det kanske varit lite kul. Men den bästa reaktionen, om jag skulle driva med någon, är inte att få dem att känna sig kränkta, utan att de kan se det roliga i det och kanske skämmas istället.Du har sagt i en intervju att du inte vill bli reducerad till någon som bara ägnar dig åt samhällskritik utan lika mycket åt kiss- och bajshumor. Är du rädd för att vara politisk korrekt?
− Nej, det är ett störigt begrepp. Hela begreppet har uppfunnits för att dissa åsikter som kan vara lite vad som helst – att vara snäll, att vara mot rasism, mot dödsstraff. Och så har man hittat på att det är dåligt. Det ger en på något sätt rätt att istället vara ett dåligt svin.Har du själv blivit anklagad för att vara politiskt korrekt?
− Jag har gjort serier där folk har kommenterat att ”det här är inte så politiskt korrekt” – exempelvis när jag skämtat med någon som sitter i rullstol. Så, nej.Sara Granér debuterade 2008 med boken Det är bara lite Aids på Ordfront förlag. Hon ingår i det feministiska serietecknarkollektivet Dotterbolaget.
Originaltext av Caroline Petersson publicerad 23 maj 2014
-
Mobilen blir grönare, schysstare och läser våra känslor
Vill du kunna tolka dina kompisars känslor när ni pratar i telefon, eller köpa en telefon som är producerad under schyssta villkor? Nu finns det nya mobiler och appar som tar mobilutvecklingen ytterligare steg framåt.
Schyssta telefoner på g
Nederländska Fairphone har levererat sina första ”schyssta” mobiler. Konceptet går ut på att kunderna skriver upp sig i förväg och sedan tillverkas ett fast antal smartphones som går direkt till kunden utan mellanhänder. Nästa leverans omfattar 35 000 telefoner som alltså ska vara tillverkade med respekt för miljö, mänskliga rättigheter och arbetarnas situation i alla led som gått att kontrollera. Detta projekt har växt med oerhörd framgång och målet – att visa att det går att tillverka en telefon med den senaste tekniken på ett schysst sätt för en rimlig prislapp (cirka 3000 kronor) – verkar vara nått. Utseendemässigt ser den ut som vilken smartphone som helst, storleksmässigt är den något större än en Iphone och operativsystemet som används är Android. En snabb överblick över användarrecensionerna ger intrycket av en stabil mobil med medelprestanda.
För övriga mobiltillverkare finns det snart chans att ansöka om TCO-märkning. TCO Development har blivit riktigt stora världen över på att granska elektronikbranschen och deras märkning har gått från att enbart handla om strålning och användarens arbetsmiljö till att inkludera miljö och sociala villkor i produktionen. Noterbart är att det enda företag av de stora varumärken som sagt nej till granskningen (som sker av en oberoende tredjepart) är Apple.
Klimatkompenserade abonnemang
ETC är kanske mest känt för sina tidningar och sin frispråkige VD Johan Ehrenberg men har på senare år även gett sig in i elbranschen. Först kom ETC el och ETC egen el och nu lanserar de ETC Mobil som också har en strömkoppling. Enligt bolaget drar en smartphone lika mycket el som ett kylskåp, om man räknar med den el som genereras av internetanvändningen. Eftersom elen som driver internet mestadels kommer från kol- och gaskraft (Se så funkar det i detta nummer) så får våra smarta mobiler en ”klimatskuld” som man med hjälp av ETC:s mobilabonnemang kan kompensera för. 20 kronor av varje månadsavgift går nämligen till utbyggnaden av solenergianläggningar i ETC:s regi. Abonnemanget ska i övrigt vara prismässigt jämförbara med övriga operatörer men man slipper både bindnings- och uppsägningstid, vilket gör det enkelt att byta till och behålla sin gamla mobil.
Mobilen bättre än människor på att läsa känslor
Nya programvaror för mobiler och datorer är bättre än människor på att känna igen olika ansiktsuttryck. Enligt en studie som publicerades i tidskriften Current Biology verkar den här tekniken redan vara långt framme. I experimentet som studien grundar sig på lyckades människor läsa av andra människors ansiktsutryck korrekt 50 procent, medan datorerna hade rätt 85 procent av gångerna.
Såklart finns redan en app för det här. Emotient använder mobilens inbyggda kamera för att fånga människors ansiktsutryck som programvaran sedan tolkar. En liknande produkt är Affectiva som istället använder datorns webbkamera, men då riktad mot användaren (!) Tjänsterna är främst framtagna för att hjälpa säljare att förstå sina kunders reaktioner. Man kan undra vem som vill ha en sådan tjänst använd mot sig. Hoppet ligger nog snarare i att den här tekniken används som hjälpmedel för exempelvis människor med autism som har svårt att tolka och förstå andra människors känslor, men det finns nog anledning att vara lite uppmärksam på vart den här tekniken tar vägen.
-
Roboten tar över spakarna
Snart åker vi i självstyrande bilar och får varor levererade av drönare direkt till dörren. Maskinerna blir i rask takt allt mer självständiga och vilket öppnar en värld av möjligheter men också utmaningar för mänskligheten.
9 av 10 bilar kan försvinna
Allt fler företag arbetar nu med att utveckla teknik så att bilar kan bli självstyrande. Google är ett av de mest uppmärksammade företagen på det här området. Besöker man deras campus kan man se en Toyota Prius köra omkring utan någon förare. Även Volvo Cars arbetar med denna teknik och redan idag testas bilar på vägarna i Göteborg som styr sig själva. Än så länge övervakas körningen av en testförare men målet är att om bara tre år ska denna teknik vara så pass utvecklad att bilarna kommer ut till kunder i liten skala. Eftersom nära nog varje trafikolycka orsakas av mänskliga misstag har Volvo stora förhoppningar om vad detta kan innebära för dödligheten i trafiken.
Men denna teknik har även stor potential i att effektivisera våra transporter. Enligt ett flertal undersökningar som Sveriges Radios Klotet hänvisar till skulle det behövas bara en tiondel så många bilar i samhället som i dag. Behovet av att äga en egen bil skulle vara som bortblåst när man på någon minuts varsel kan få en självstyrande bil dit man står som kan ta oss dit vi vill. En slags taxi-bilpool 2.0. Trevligt för klimatet med andra ord, och gör att konventionella biltillverkare får se över sina affärsmodeller.
En robot kommer lastad
Det är inte bara persontransporterna som håller på att revolutioneras. Näthandelföretaget Amazon bjöd i vintras på en smygtittvideo av sitt nya leveranssätt med hjälp av drönare. Den flygande roboten plockar upp ett paket från lagret, flyger iväg med det och lägger det utanför dörren hos den som beställde varan. Redan nästa år beräknar Amazon att de sista utmaningarna för denna teknik ska vara lösta och finnas som ett leveranssätt på näthandelssajten.
I tekniktidningen Wireds specialnummer om 2014 skriver tidskriftens före detta chefredaktör Chris Anderson entusiastiskt om drönarnas framtid, möjligen inte så konstigt då hans nya jobb är som VD för robottillverkaren 3D Robotics. Ett område som han ser stor potential i är jordbruket och han beskriver hur drönarna kan övervaka fälten och till och med varje enskild planta. På så sätt kan till exempel bekämpningsmedel användas mer sparsamt. Istället för stora jordbruksmaskiner som sprutar ut stora volymer på hela fälten kan den lilla drönaren flyga omkring och småspruta på de plantor som ser ut att behöva en dusch. Idag kostar en sådan drönare omkring 6500 kronor, inte mycket om man jämför med en skördetröska…
”Ta inte våra jobb!”
Det finns dock en stor barriär att överkomma för robottekniken som lär växa med tiden, nämligen vår inställning. Alla som följt tv-serien Äkta människor vet vilken flora av nya problemställningar vi har att ta ställning till. Enligt en undersökning gjord av forskarna Michael A. Osborne och Carl Benedict Frey som tidningen The Economist skrev om kan vartannat arbetstillfälle i USA vara möjligt att ersätta med robotar inom ett årtioende eller två. Debatten är förvisso inte ny, den har funnits ända sedan industrin började automatiseras. Hittills har motargumentet varit att det uppstår andra sorters jobb istället och att vi människor slipper slitgörat. Men när robotarna blir allt mer autonoma blir listan på vad de kan göra väldigt lång och frågan är om mänskligheten lyckas skapa nya jobb i lika stor utsträckning. Kanske är det återigen dags att väcka frågan om vad vi ska göra med all den tid som frigörs? I Sveriges radios Vetandets världs reportage är den intervjuade arbetaren på Volkswagens fabrik i Tyskland först väldigt positiv när han beskriver sin nya arbetskamrat, en självstyrande robot. Sedan frågar reportern: Är det något mer du hoppas att den kan göra?
– Ja, att slippa klistra på den här plastfilmen vore skönt … (tystnad)… Eller förresten, då behövs ju inte jag längre…
