Kan en genomskinlig låda som visar att andra skänkt pengar göra så att fler skänker sina intjänade pant-pengar? År 2012 genomförde Camino ett beteendeexperiment tillsammans med We effect och Vi-skogen som fick ett abrubt och tänkvärt slut.

Det hela började med ett experiment kring en kaffekassa som jag hade hört talas om. Fritt taget ur minnet kommer jag ihåg det som att anställda på en arbetsplats uppmanades att lägga pengar för varje kopp kaffe de tog. De insamlade pengarna skulle användas för att köpa nytt kaffe. Men få betalade när ingen såg på, och pengarna räckte inte till nya paket. Kaffekassans initiativtagare satte då upp en bild på ett par vakande ögon vid kaffebryggaren, och helt plötsligt ökade betalningsfrekvensen.
Fascinationen kring denna effekt låg länge och gnagde i bakhuvudet och jag funderade kring hur ett liknande experiment skulle passa perfekt för Coop-butikernas ”biståndsknappen” på pantautomaterna. Där får pantaren valet att själv få pantpengarna eller skänka dem till We effect (fd Kooperation Utan Gränser) och Vi-skogen. En dag ringer Marcus Lundstedt på Vi-skogen och jag känner mig tvungen att berätta om min idé, och som vanligt med idéer är det någon annan som tänkt samma sak. Mathias Ekström, forskare i beteendeekonomi på Stockholms universitet låg steget före:
– I ett laboratorieexperiment kallat ”diktatorspelet” får studenter hundra kronor och ska dela pengarna med en motpart. Allt sker anonymt. De allra flesta tar alla pengar själva medan vissa skänker upp till hälften. Men om man sätter upp en bild på ett par ögon så ökar givmildheten med ungefär 50 procent. Så jag provade samma upplägg med biståndsknappen, berättar Mathias.
”Ögonexperimentet” genomfördes i 38 butiker i Stockholmsområdet under tolv dagar. Under de första sex dagarna hade hälften av butikerna en ögonbild, sedan bytte de. Förhoppningarna var höga men resultatet blev skralt.
– Totalt blev det i princip ingen effekt. Men när det var få personer i butiken så ökade det donerade beloppet med trettio procent.
När det är många andra kunder i butiken så har de troligen en egen effekt på de som pantar. Då finns verkliga ögon som rimligen är viktigare. Men när de riktiga ögonen är färre, eller inte finns alls får ögonbilden sin verkan.
Resultatet fick oss att spinna vidare och Mathias vidareutvecklade konceptet. Han inspirerades av en studie som genomförts i Nederländerna kring insamlande av kollekten i en församling. Istället för att som vanligt samla in pengar i en sluten korg så använde man en låda där det var synligt hur mycket man gav. Det gav en tydlig positiv effekt.
– Vi vill testa om man kan få upp andelen som skänker genom att göra generositet synligare. Tanken är att sätta upp en genomskinlig plastlåda där man lägger det kvitto som man får när man skänker pantpengarna. Detta kvitto slängs annars vanligen i soporna, men på det här sättet visar man istället för alla andra att man har skänkt, samtidigt som man ser att andra har skänkt. Nu finns alltså två nya anledningar till att välja biståndsknappen: att visa för andra att man skänker och att man ser hur andra har gjort och därför gör likadant.

– I det här fallet tror jag på den senare förklaringen, eftersom det i regel inte är så många som observerar ditt val som du kan visa din generositet för.
Sagt och gjort. Under sommaren sattes en låda upp på Coop Konsum på Wieselgrensplatsen i Göteborg. Experimentet skulle pågå under semestermånaderna och vid Caminos pressläggning skulle det bli dags att summera resultatet. Vi väntade med spänning.

När vi besöker butiken i slutet av sommaren är lådan borta.
– En man kom in med två stora säckar och skulle panta. En halvtimmes pantande senare så råkade han trycka fel, han tryckte på biståndsknappen istället för pantknappen. Han blev vansinnig och sparkade ner lådan med alla kvitton, berättar Adel Saseli som är butikschef.
Det har hänt förut att pantare som tryckt fel blivit arga när de tryckt fel.
– Vissa är inte läskunniga, och den här mannen kanske hade lagt en halv dags arbete på att samla burkar som nu gick förlorat när han tryckte fel, så jag förstår absolut hans reaktion. Jag hade nog gjort likadant om jag hade varit i hans situation, säger Adel.
En annan social dimension gjorde sig hörd. För vissa är panten en obetydlig bonus, för andra en livsviktig inkomstkälla. Experimentets välvilja till trots påverkande det en annan grupp människors tuffa vardag negativt.
– Ja, det blir ju inte alltid som man tänkt sig, suckar Mathias. Dessutom försvann kvittona som jag hade behövt för analys. Nej, man får se det som en lärdom för hur man kan göra i en annan butik.
– Lådan kan ha gett valet att trycka på ”biståndsknappen” för mycket uppmärksamhet, så att många reflexmässigt tryckte på den knappen. I det här fallet fick pantaren tydliga signaler om att trycka på donationsknappen, även om det egentligen inte är det man vill.
Nej det blev inget tydligt resultat av vårt experiment, snarare en nödvändig påminnelse av att inte glömma de som behöver stöd på hemmaplan. Man kan möjligen också påpeka skillnaden mellan en kaffekassa där man de facto stjäl kaffe om man inte betalar och en pantsituation där incitamentet för att återvinna främst är ekonomiskt (pantens huvudsyfte). Trots detta experiments snöpliga slut kan sådana här studier i slutändan hjälpa till att maximera människors givmildhet.
– Välgörenhetsorganisationer bör kunna ha nytta av den här typen av kunskap, men som experimentet visar så gäller det att veta vad man ska göra och sätta sig in i det noggrant. Att endast öka det sociala trycket för att folk ska ge är inte säkert det mest optimala. Forskning har funnit att det kan vara effektivare att fokusera på de som verkligen vill ge, och låta de som ger av socialt tryck slippa undan, åtminstone från ett samhällsekonomiskt perspektiv summerar Mathias.

Nudging är engelska för ”knuffar” och är en term som används allt mer av beteendeforskare för att beskriva hur man kan styra människors beteende i en önskvärd riktning med kunskap från psykologin.

Originaltext publicerad 21 februari 2014

Humorn tycks ha en avväpnande kraft. När Sara Granér tecknar råa bilder med samhällskritiska budskap hyllas hon av en enad kritikerkår. Själv har hon heller ingen ambition att provocera.

Ett av dina teman i boken ”Med vänlig hälsning” är miljön. Är miljörörelsen för snäll och tråkig tycker du?
− Ja, det hade varit roligt om det var mer av en extremt revolutionär stämning. Det saknas lite nu.

När du gjorde boken, tänkte du att ”nu skall jag göra ett inlägg i miljödebatten”, eller blev det bara så?
− Hela förra året ritade jag en bild i veckan för Dagens Nyheter som skulle vara någon slags nyhetskommentar kring olika frågor som kom upp i debatten. Ofta handlade det om en övergripande politisk fråga och det är ganska naturligt att det blev mycket miljö med tanke på klimatdiskussionen.

I en intervju för TV4 Nyhetsmorgon berättade du att du försöker att inte tänka på läsaren när du tecknar. Vad ser du helst – att någon skrattar eller att du väcker ett engagemang?
− Det går bra vilket som. Båda reaktionerna är jättebra. En del bilder kanske inte är så jättetankeväckande och då skrattar man bara för att det är roligt. Men om man får någon att skratta åt en bild med ett budskap så har man kanske påverkat något också.

Är det någon som har blivit riktigt provocerad av vad du har gjort?
− Det är många som frågar det, men nej. Det kanske inte är så uppseendeväckande det jag gör egentligen.

Skulle du vilja provocera mer?
− Nej, det finns inte något egenvärde i det. Om jag hade retat upp någon politisk obehaglig grupp hade det kanske varit lite kul. Men den bästa reaktionen, om jag skulle driva med någon, är inte att få dem att känna sig kränkta, utan att de kan se det roliga i det och kanske skämmas istället.

Du har sagt i en intervju att du inte vill bli reducerad till någon som bara ägnar dig åt samhällskritik utan lika mycket åt kiss- och bajshumor. Är du rädd för att vara politisk korrekt?
− Nej, det är ett störigt begrepp. Hela begreppet har uppfunnits för att dissa åsikter som kan vara lite vad som helst – att vara snäll, att vara mot rasism, mot dödsstraff. Och så har man hittat på att det är dåligt. Det ger en på något sätt rätt att istället vara ett dåligt svin.

Har du själv blivit anklagad för att vara politiskt korrekt?
− Jag har gjort serier där folk har kommenterat att ”det här är inte så politiskt korrekt” – exempelvis när jag skämtat med någon som sitter i rullstol. Så, nej.

Sara Granér debuterade 2008 med boken Det är bara lite Aids på Ordfront förlag. Hon ingår i det feministiska serietecknarkollektivet Dotterbolaget.

Originaltext av Caroline Petersson publicerad 23 maj 2014

Sedan barnsben har hon närt en ambition att förändra världen, men inte vetat riktigt hur. Med hotellmagnaten Petter Stordalen vid sin sida ser Gunhild sin möjlighet att knuffa klimatfrågan flera steg framåt.

– Ganska tidigt bestämde jag mig för att bli läkare. Jag upplevde att de hade en stark trovärdighet och ville ha en plattform för att göra skillnad. Målet var att först bli kirurg och sedan åka iväg med Läkare Utan Gränser. Sedan gick det inte riktigt som jag hade tänkt…

Gunhild Stordalen är för de flesta svenskar ett anonymt namn och ansikte. Men när man nämner att hon är gift med den norska affärsmannen Petter Stordalen som äger hotellkedjan Nordic Choice Hotel är det desto fler som höjer ögonbrynen. En del har sett bilder skvallerpressen från bröllopet 2010 som var det mest påkostade hittills i Skandinavien. Det står som tydlig kontrast till det icke materialistiska och oglamorösa hem som Gunhild själv har vuxit upp i. När andra barn drog söderut med sina föräldrar låg Gunhild och hennes syskon i tält ute i naturen och spanade på fåglar. Det var ”ut på tur, aldrig sur”.

– När jag träffade Petter öppnade det helt nya dörrar. Jag kände ett stort ansvar att påverka med de pengar som han drar in och började fundera på hur vi kan göra störst skillnad genom Petters maktposition och den konsumentmakt som vi alla har.

Gunhild ursäktar sig flera gånger under vårt samtal då telefonen ringer och vibrerar av nya sms. Vid ett tillfälle är det naturfotografen Mattias Klum som hör av sig.

– Känner du honom? Visst är han fantastisk, säger hon medan hon snabbt knappar in ett svar på mobilen. En annan gång avbryts vi av norsk radio som är intresserade av att ha med Gunhild som sommarvärd. Det får mig att tänka på Petter Stordalens offentliga kärleksförklaring till Gunhild i Sommar i P1 2012 där han bland annat tackade henne för sitt egna ”klimatuppvaknande”.

– Det var gulligt av honom. Men Petter var samhällsengagerad innan han träffade mig, fast på ett lite mer ospecifikt sätt. Han hade till exempel inte samma akademiska ingång som jag. För mig är det extremt viktigt att allt vi gör är förankrat i vetenskapen. Tänk vad mycket pengar vi har använt i välmenande kampanjer som har ingen, eller kanske rentav motsatt, effekt.

Likt Bill och Melinda Gates har paret Stordalen startat en egen stiftelse som ska stödja projekt, initiativ och organisationer som verkar för en hållbar framtid för människor, djur och natur. En avknoppning till Stordalen Foundation är GreeNudge, som nu i sommar får status som självständig stiftelse. Initiativet är ett resultat av Gunhilds funderingar och efterforskningar kring hur parets pengar kan göra störst skillnad.

– Jag läste en artikel av en känd norsk klimatforskare och samhällsekonom som handlade om vad som verkligen fungerar i klimatkampen. ”Han måste jag bara snacka med” tänkte jag. Slutsatsen av det mötet var att det behövs internationella avtal och rejäla tekniksprång. Men det tar lång tid och kräver enorma investeringar. Något av det mest kostnadseffektiva vi kan göra, här och nu, är att använda evidensbaserad kunskap kring hur vi får folk att ändra beteenden i grönare riktning.

Nudge är engelska för att ”peta” eller” knuffa” och namnet på stiftelsen syftar på att man på smarta sätt vill styra människor mot att göra grönare val. På Clarion Sign i Stockholm har kökschef Magnus Nilsson redan implementerat detta tänk. Magnus har räknat ut att 67 procent av maten som slängs i deras restaurang kommer från gästernas tallrikar. Genom att reducera tallriksstorleken kunde de minska matsvinnet med 20 procent. På samma sätt har de börjat jobba med att i buffén placera köttet sist så att gästerna omedvetet ska fylla tallrikarna med grönsaker och annat och inte ha plats för lika mycket kött.

Gunhild har en stark övertygelse om att människor av egen fri vilja inte kommer förändra sitt beteende för miljöns skull.

– Jag har som läkare försökt få patienter att sluta röka genom att förklara för dem att ”du kommer få lungcancer och dö om du inte slutar” och ändå så klarar många inte av att sluta. Hur ska man då förvänta sig att människor ska ändra beteenden för något så abstrakt som att isen på polerna håller på att smälta?

Hon ser många paralleller mellan just hälsa och miljöfrågor och menar bland annat att ”koldioxidsamhället” bär skulden till många kroniska livsstilssjukdomar såsom stress och fetma. Med folkhälsoargument är det betydligt enklare att få politiker att använda skattebetalarnas pengar till att investera i hållbar utveckling eftersom hälsoeffekterna är mycket enklare att räkna hem, menar hon. Samtidigt beskriver sig Gunhild som ”politikpessimist.”

– Vi lider av ett kollektivt kortsiktighetssyndrom. I ett tal på den årliga Zero-konferensen citerade FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan statssekreteraren i Luxemburg för att påvisa varför statsledare inte gör mer för klimatet: Han sa: ”Vi vet alla vad vi ska göra, vi vet bara inte hur vi ska lyckas bli omvalda när vi väl har gjort det”.
– Just därför är GreeNudge ett så viktigt initiativ eftersom det handlar om hur samhället kan anpassas så att blir lätt för människor att välja det som är bäst både för dem själva och för miljön. Undersökningar visar att ungefär 10-15 procent i en befolkning alltid försöker göra det som är etiskt ”korrekt”, exempelvis genom att gå före och köpa ekologiskt mat. Ungefär lika många vill bara gå sin egen väg. Men den största gruppen, omkring 70-80 procent, vill göra det ”rätta” om det blir enkelt för dem att göra det.

I detta nummer har vi tema resande. Hur kan vi genom ”nudging” få folk att semestra smartare?
– Att vi reser mer tror jag är en utveckling som är svår att stoppa. De billiga flygresorna kommer vi aldrig kunna ta bort eftersom människor skulle uppleva det som att man tar något ifrån dem. Här är teknikutvecklingen helt avgörande för att se till att flygresor i framtiden kan göras med ickefossila bränslen. Innan detta sker behöver vi få människor att börja klimatkompensera.

Är det samma sak med bilresor då?
– Nej, folk kommer att använda sin egen bil så länge som det är det mest bekväma sättet att röra sig från A till B. Men om det lättaste sättet att transportera sig på plötsligt blir med kollektivtrafik kommer man att välja det istället. Utmaningen vi måste ta på oss är att hjälpa människor att göra de rätta valen.

Så du tror inte alls på individens moraliska ansvar?
– Det är väldigt viktigt att människor bryr sig. Men klimatkampen är för viktig för att det ska vara upp till individens moraliska ansvar att lösa den. Jag tror att många väljer att stoppa huvudet i sanden eftersom de känner sig maktlösa inför de komplexa problemen. Inom psykologin pratar man om kognitiv dissonans – ett tillstånd som uppstår om man har motsägelsefulla idéer samtidigt. För att undvika detta tillstånd anpassar människor sina attityder så att de stämmer överens med deras beteende. Om vi kan hjälpa folk att göra de rätta valen så ändrar de ofta sina attityder också.

Gundhild Stordalen

Ålder 34
Familj Gift med hotellmagnaten Petter Stordalen som genom Nordic Choice Hotel äger ca 170 hotell och förvaltar ett kapital på 8-13 miljarder kronor.
Aktuell som: grundare och ordförande i stiftelsen GreeNudge som ska initiera, finansiera och marknadsföra forskning om beteendeförändringar som bromsar klimatförändringarna.
greenudge.no

Gunhild Stordalen om

Läkarkarriären
– Jag ville länge bli veterinär. I skolan fick jag en möjlighet att testa att vara hos en ”stordjursveteriär”. Det var en chockartad upplevelse för då såg jag för första gången att det inte handlade om djurens välbefinnande utan om bondens ekonomiska intresse. Då tänkte jag att det är nog inte detta jag ska göra och valde att bli läkare istället.

Kärlek till djuren
– Vi hade ett litet lantbruk med frigående höns, kaniner, hästar och bin och djuren var som en familj för oss. Mina föräldrar lärde oss tidigt om hur människorna och vår välfärd var på väg att ödelägga hela grunden för vår existens. Jag tyckte så synd om djuren då de var helt oskyldiga. Det blev min grej och är fortsatt något jag engagerar mig för.

Att äta kött
– Jag har varit vegetarian och vegan under min uppväxt men så småningom fann jag mig i att jag ville använda min röst till att efterfråga mer av det bra. Istället för att inte alls äta kött vill jag påverka så att man kan skifta produktionen. Men jag äter väldigt lite rött kött.

Mat, hälsa och miljö…
– Över 70 procent av norrmännen är kostrådsförvirrade och vet inte om det är bättre med grönsaker än biff och bacon. Detta trots att det råder stor enighet bland de ledande experterna. Både Världshälsoorganisationen och American Heart Association har kommit fram till att vi behöver reducera mängden animalisk energität mat, framförallt rött och bearbetat kött, de snabba kolhydraterna och rent socker och att vi ska äta mer grova kornprodukter och öka andelen vegetabilier. Problemet med dieter som LCHF är de uteslutande tar hänsyn till minskad viktnedgång och därmed bortser från andra hälso- och miljöaspekter.

Originaltext av Caroline Petersson publicerad 17 september 2013