KRÖNIKA. Så har vi då äntligen ett globalt klimatavtal. Jag kan knappt tro att det är sant. Efter alla dessa år…

Klimatrörelsen, kommunkämpar, företagsinterna aktivister, samhällsentreprenörer, riksdagspolitiker som går före, duktiga och drivna journalister – alla som kämpat med att uppmärksamma klimatfrågan, att få upp den på agendan till rätt nivå beslutsfattare. Nu är dagen här.

I lördags antog 195 länder världens första globala klimatavtal i Paris. Avtalet är inte perfekt, men det är per definition en omöjlighet om nästan tvåhundra länder ska komma överrens. Vi pratar inte om ett majoritetsbeslut. Det är 100 procent konsensus. Länder vars ekonomier helt och hållet är uppbyggda kring utvinning av fossil energi har skrivit på samma avtal som lågt liggande ö-nationer vars hela existens är hotad av samma energikällor. Diktaturer och demokratitier. Socialiststater och kapitalistiska högborgar. Alla är överrens om att jordens temperaturhöjning ska hejdas för att hamna ”klart under” 2 grader jämfört med förindustriell tid och sträva mot 1,5 grader. Man ska dessutom ha 5-åriga revisioner av ländernas åtaganden, något som varit en avgörande framgångsfaktor för exempelvis Montrealprotokollet och de ozonpåverkande ämnena.

Detta är en enastående bedrift. En central vändpunkt för världen. Lördagen den 12 december 2015 går till historien som dagen då världens länder tillsammans slog in på en ny riktning: Mot en fossilfri framtid.

De kritiska röster som hörs om avtalet är förståeliga och väntade. Frustration om otydlighet i mål och ansvar är berättigad. Men kritiken är mest högljudd hos aktörer som sällan själva behöver kompromissa. Jag menar att verkligheten måste tas i beaktande och utifrån det perspektivet är avtalet en enorm framgång.

När jag satt på tåget hem från det stora antiklimaxmötet 2009 i Köpenhamn kändes det mesta kolsvart. Vi visste redan då vad som behövdes göras men världens ledare var inte mogna. Anledningen tror jag framförallt var att arbetet med att minska klimatutsläpp sågs som en uppoffring, en börda som skulle fördelas.

Och att fördela en börda mellan tvåhundra länder, med en ouppklarad historisk skuldproblematik och växande klyfta mellan rika och fattiga länder blev en omöjlighet.

Det har gått sex år sedan misslyckandet i Köpenhamn. Bilden av klimatarbetet kläs idag oftare i andra kläder. En fossilfri framtid är allt mer förknippad med något positivt, något som driver utveckling, skapar jobb och bidrar till meningsfullhet och ökad livskvalitet. Inte bara för individen utan också för företag, organisationer, kommuner, regioner och nationer.

Detta har varit vår övertygelse och drivkraft bakom Camino i alla år. Att denna framtidssyn allt mer har nått ända upp till världsledarna och lett till ett beslut i FN-systemet känns därför som en rejäl SEGER!

Det finns alltid mer att förbättra. Miljöorganisationer, aktivister, journalister och andra klimatkämpar måste fortsätta vara en nagel i ögat på ​beslutsfattare, så att de inte avviker från den inslagna riktningen. Men man måste också ibland stanna upp och glädjas åt vad som har åstadkommits. Nu är ett sådant tillfälle.

Nu är ett tillfälle för firande. För glädje. För hopp och för framtidstro. Vi har satt punkt för fossileran. Nu börjar arbetet framåt.

Originaltext publicerad 14 december 2015

Forskaren Roland Paulsen är en av de mest tongivande förespråkarna för kortare arbetstid i Sverige. Vi kanske blir rika på pengar, men i relationerna utanför jobbet råder fattigdom, menar han.

Förespråkare av arbetstidförkortning brukar lyfta fram att många människor vill gå ner i arbetstid men hindras av normer. Håller du med?
– Ja, det färgar av sig i vad vi väljer att prioritera. Det finns en studie från en amerikansk sociolog som heter Arlie Hochschild som beskriver ett företag där de anställda fick välja att gå ner i arbetstid eller få mer i lön. De flesta valde att gå upp i lön, framförallt männen som uppfattade arbetstiden som mindre påfrestande än tiden i hemmet. Vi fostras in en norm i att lönearbetet är det meningsfulla, det är det vi blir bra på, där man känner sig mest fri. Vi lär oss inte på samma sätt att hantera familjen.
Fast viktigare än normerna är givetvis den ekonomiska maktstruktur som gör att anställda sällan erbjuds valet att gå ner arbetstid.

Samtidigt har hushållsnära tjänster blivit populärt, och många lyfter fram det som ett sätt att klara livspusslet – att ”köpa sig tid” med sina nära istället för att behöva städa.
– De här tjänsterna hade nog inte varit lika populära om vi hade haft en 30-35-timmarsvecka. Jag tror att vi bedrar oss när vi tror att det är så bra att bli av med städning, hjälpa barnen med läxorna, eller ta hand om gamla mamma och pappa. Det vet alla skilsmässobarn vad det innebär att man bara ska ha ”kvalitetstid”. Då har man ingen vardag tillsammans vilket kan slå tillbaka – det blir en slags overklig, gränslös tillvaro som kan kännas tom.
På 1960-70-talet fanns det mål om en slags kollektiv samvaro där man även umgicks mycket med andra familjers och deras barn. Idag har vi inte ens tid med de allra närmaste, vilket är en enorm fattigdom och den egentliga krisen idag.

Roland Paulsen är doktor i sociologi och är aktuell med boken Vi bara lyder, som handlar om arbetsförmedlingen och hur arbetssökande behandlas till följd av ”arbetslinjen”.

Originaltext publicerad 23 februari 2015

I den finans- och skuldkrisens kölvatten bryts gamla käpphästar och sökandet pågår efter en ny konsensus. Allt fler ekonomer och debattörer från höger till vänster börjar se ökad jämlikhet som ett viktigt botemedel mot framtida kriser.

Folkhögskolan hade nyligen infört differentierad lönesättning, det vill säga att en pott med pengar skulle fördelas olika mellan de anställda. Tidigare hade likalön tillämpats. Det blev en lång, utdragen och infekterad förhandling, trots att det bara handlade om några hundralappar som skilde mellan de olika lönekuverten.
– Jag skulle verkligen slippa den här processen. Det skapar bara osämja!
Rektorn på mötet jag deltog i vittnade om ojämlikhetens effekter på skolan, men kunde lika gärna ha beskrivit samhället som helhet. Det har hävdats länge av den politiska vänstern, men nu börjar fler se konsekvenserna av höga inkomstskillnader, bortom rättvisedimensionen. Graden av jämlikhet verkar spela en viktig roll för hur hela samhällsekonomin mår.
– När man får en sådan här chock på systemet måste alla sätta sig ner och tänka lite, och det tror jag att väldigt många gör. Det är därför det är ett intressantare intellektuellt klimat just nu.
Det säger Johan Norberg, idéhistoriker och liberal debattör som skrivit mycket om de senaste årens ekonomiska turbulens, senast i boken Eurokrasch – en tragedi i tre akter. Johan är känd bland samhällsdebattörer som en gedigen försvarare av kapitalism i dess renaste form, trofast de liberala idealen. Men den allt mer alarmerande situationen i världsekonomin har fått honom att se nya perspektiv.
– De politiska linjerna skärs på en annan ledd. Kritiken av den förda ekonomiska politiken i väst kommer både från höger och vänster. Jag får plötsligt vänner i ekonomkåren som håller till på vänsterflanken. Det finns oväntat stora likheter, vilket är ett tecken på att vi som lite grann står utanför detta kan ta oss friheten att tänka hur det kan vara, medan politikerna stapplar från kris till kris, säger han.

”Man föreställer sig att ekonomer ska vara rationella och ta till sig ny forskning, men i sjävla verket håller de fast vid ”sin” lära.

När det stormar letar vi efter en lugn hamn. Världen verkar vara i en slags omvärderingsfas. Den ekonomiska turbulensen tycks aldrig ge sig utan flyttas runt från ett område till ett annat. Från bankrutta husägare i USA till banker, från banker till stater, från stater till valuta­unioner. Och som vanligt i ekonomiska kriser är det de fattigaste som drabbas värst. Arbetslösheten ökar framförallt bland ungdomar i södra Europa, där man också sett historiens mest drastiska välfärdsnedskärningar på rekordkort tid med efterföljande politikerförakt och snabbt växande högerextremism. Krisens mänskliga pris har varit ogreppbart högt. Men en av få positiva effekter är en ovanlig öppenhet inför nya idéer och ekonomiska synsätt.

– Det är verkligen överraskande hur ekonomer påverkas av den allmänna opinionen, såsom den ilska som efterverkningarna av finanskrisen har gett upphov till. Men vi skrev vår bok 2007, före allt det där.
Det säger Richard Wilkinson, brittisk forskare och tillsammans med Kate Pickett medförfattare till den uppmärksammade boken Jämlikhetsanden. Jag träffar honom på Mänskliga Rättighetsdagarna i Göteborg.
– En talande detalj om hur andan har svängt är undertiteln till vår bok. När vi först gav ut den tyckte förläggaren att den skulle vara; ”varför mer jämlika samhällen nästan alltid är bättre”, en försiktig variant. Han var förstås rädd hur den skulle tas emot. Men när boken kom ut som pocket några år senare föreslog han helt enkelt: ”varför jämlikhet är bättre för alla”, berättar han och fortsätter:
– Man föreställer sig att ekonomer ska vara rationella och ta till sig ny forskning men i själva verket håller de fast vid ”sin” lära, säger han med ett röstläge som avslöjar viss bitterhet.

Richard Wilkinson gör en liknelse om två filosofer med motsatt syn på en fundamental fråga inom filosofin, den ena var från Oxford, där alla tyckte på ett sätt, och den andra var från Harvard där alla tyckte raka motsatsen. Vi tenderar onekligen att hålla oss till vår egen sanning.
– Nu svänger många ekonomer men varför kunde de inte göra den omsvängningen för 10 år sedan? Det gör mig ganska arg, säger han.
Jämlikhetsanden tar upp forskning baserad på statistik från 21 länder som visar hur ett samhälle i princip alltid mår bättre av hög jämlikhet, det handlar fysisk och psykisk hälsa, livslängd, tonårsfödslar, kriminalitet med mera. Boken driver också den mer överraskande tesen att det inte bara är samhällets fattiga som drabbas av ojämlikheten, även de rika får betala ett högt pris, i form av sämre hälsa och kortare liv. Den blev mycket uppmärksammad och kanske inte så oväntat snabbt vänsterns favorit. Men i takt med populariteten kom kritiken, även Johan Norberg var en av dem som då attackerade några av bokens slutsatser.
Men nu blåser nya vindar. Ett kapitel i boken behandlar hur ojämlikhet påverkar skuldsättning och därmed ekonomisk stabilitet, och det är framförallt detta område som på senare tid fått större relevans med bred uppslutning.
– Den vanliga förklaringen från ekonomer är att ojämlikhet leder till fler rika som inte spenderar hela sin inkomst, och att efterfrågan i ekonomin inte blir tillräckligt stor, säger Richard Wilkinson. Men en annan viktig förklaring är att människor började låna betydligt mer under den långa ekonomiska boom som slutade med finanskrisen 2008. Det samma gällde inför kraschen 1929. De båda årtalen representerar toppar i både ojämlikhet och skuldsättning. Den som är rik lägger sällan pengarna i madrassen, de hamnar i banksystemet där de lånas ut mot ränta. I USA var det framförallt fattiga som aspirerade på eget hus som lockades att låna pengar. Men när räntekostnaderna på de så kallade subprime-lånen sedan steg snabbare än människors inkomster ställdes många betalningar in och man gick bokstavligen ur huse, för gott.
– Jag tycker att det är en intressant hypotes att studera. Det är inte omöjligt att ojämlikhet styr var krediter (lån) hamnar, säger Johan Norberg. Men det är en begränsad förklaringsmodell som inte ensamt håller som förklaring till vad som leder till ekonomiska kriser.

Slutsatserna har fått stöd från fler, möjligen något oväntade håll. Internationella Valutafonden (IMF), en organisation som historiskt har anklagats för att gå de rika ländernas ärenden och utpressa fattiga länder till en viss ekonomisk politik. Denna stridbare genomförare av den så kallade ”Washington consensus-politiken” har på senare tid släppt flera rapporter med samma budskap: Ett jämlikt samhälle är ett uthålligt samhälle och avgörande för att skapa en hållbar tillväxt. Och omvänt leder ökade klyftor till ett samhälles sårbarhet för ekonomiska kriser. IMF-ekonomen Michael Kumhof kommenterade sin rapport Inequality, Leverage and Crises på tankesmedjan Global Utmaning seminarium i höstas.
– Självklart är det kontroversiellt. Vi ville kommunicera de här sambanden så enkelt som möjligt. Det är trots allt en förklaring som många människor rent intuitivt kan hålla med om, och knappast går att argumentera emot, sa han.
Paul Krugman, nobelpristagare och en av världens mest kända ekonomer har också sällat sig till skaran av dem som ställt sig bakom den här linjen. ”Dina teorier är mainstream idag” ska han ha sagt till Richard Wilkinson.

Ytterligare en dimension av hur högre inkomstskillnader leder till ökad skuldsättning är det som den amerikanske sociologiprofessorn Juliet Schor skriver om i sin bok The overspent American – så kallad ”aspirational income”. Det kan förklaras som den inkomstnivå som människor skulle vilja ha för att leva det liv som de önskar.
– Under perioder när inkomstskillnader ökar tokhöjs människors önskningar om sin egen inkomst, konstaterar Richard Wilkinson. När ojämlikheten i samhället ökar och inkomsterna för de som tjänar minst står stilla, blir statustävlan viktigare och många människor drar på sig större skulder bara för att ”hänga med”.
Även här får han visst medhåll från Johan Norberg, med några tillägg.
– Viljan att hänga med är utbredd. Så om det blir en ökad konsumtion, även när det gäller bostadsyta, så vill människor såklart hänga med i detta, även om de inte har medlen till det. Men det har inte bara att göra med ökad ojämlikhet, det räcker med ökad tillväxt. I exempelvis Irland minskade ojämlikheten innan deras kris. Där var det en uppåtstigande konjunktur med billigare krediter. Enligt mitt sett att se på det höll världens centralbanker räntan på tok för låg under för lång tid. Det gav för mycket pengar i ekonomin, vilket tillslut leder till bubblor. När hushållen har problem med lönerna så kanske krediterna går till deras konsumtion och bostäder, men annars hade pengarna blåst upp någon annan bubbla, menar han.

”Idag kan banker göra i princip vad de vill med statliga garantier. De betalas för att vara oansvariga på olika sätt”

När fastighetsbubblan i Usa sprack och finanskrisen 2008 var ett faktum spred den sig som ett virus till Europa där den fick ett nytt namn: skuldkrisen. Nu var det staterna som var skuldsatta efter att ha tagit över stora delar av bankernas skulder.

– Idag kan banker göra i princip vad de vill med statliga garantier. De betalas för att vara oansvariga på olika sätt. Girigheten i spekulationen måste tyglas av en viss rädsla för risker. Men idag har vi tagit bort rädslan. Bara girigheten är kvar och då blir det farligt. På sätt och vis har vi byggt upp en slags socialism för de rika och de största finansiella institutionerna och spekulanterna. Därför finns det anledning att vara missnöjd både från vänster och från höger, säger Johan Norberg.

På IMF har Michael Kumhof fortsatt med sin kontroversiella linje och släppte tillsammans med några forskarkollegor en annan rapport i höstas med namnet The Chicago Plan Revisited. Den angriper banksystemet, sättet som pengar skapas och hur mycket som bankerna behöver ha insatt för att kunna låna ut. I ekonomitermer argumenterar rapporten för ett system med ”Full Reserve Banking” istället för ”Fractional Reserve Banking” – idéer som utmanar mäktiga delar av finansetablissemanget och som knappast hade varit möjliga att ens diskutera i dessa kretsar för fem år sedan.
– Det är bra att det nu verkar finnas en livaktig intellektuell diskussion på IMF, att de börjar tänka lite friare. Förut har de präglats av en anda av att försvara det rådande, säger Johan Norberg.

Det återstår att se vad som blir resultatet av denna nya tidsanda, om det uppstår någon ny konsensus. Johan Norberg har idag ingen klar uppfattning om vilken typ av banksystem som är bäst, men en sak verkar han vara säker på:
– Vi bygger upp ett skuldberg som inte går att ta sig upp ur. Det är praktiskt taget otänkbart att skulderna kommer betalas tillbaka. Skuldavskrivning och verkliga förluster för kreditgivare blir den enda vägen. Problemet är att många kommer förlora pengar men det är samtidigt relativt små summor jämför med kostnaderna för krisen, slår han fast.
– För varje år som inkomstskillnaderna ökade snabbt i USA överfördes 1,25 biljoner dollar från de fattiga till de rika (genom räntebetalningar), konstaterar Richard Wilkinson. Och detta pågick i en demokrati.
Trots bistra tider kanske det ändå kan beskrivas som hoppfullt att många nu tar tillfället i akt att omvärdera självklara ”sanningar” och dogmer, rita nya politiska kartor och lära av gamla misstag. Det som var politiskt självmord att hävda för fem–tio år kan idag vara en självklarhet. I USA argumenterar fler miljardärer, med affärsmannen Warren Buffet i spetsen för att de rika ska betala mer i skatt, en politik som nu genomförts i bland annat Frankrike (men dock mött stort motstånd). Attac-rörelsens gamla krav på skatt på finansiella transaktioner (ofta kallad Tobin-skatt) ansågs för tio års sedan höra till extremvänstern. Nu kommer elva EU-länder införa en liknande skatt.

På folkhögskolemötet som jag deltog i var det stor samstämmighet (åtminstone utåt) att det skulle vara en klok idé att återgå till mer jämlika löner på skolorna. Om de och resten av västvärlden slår in på en bana mot mindre inkomstskillnader återstår följaktligen att se. Just nu, i spåren av den ekonomiska krisen, ökar istället klyftorna i de flesta västländer. Men tecknen i debatten pekar åt ett annat håll: revidering pågår, på jakt efter ett nytt samhällskontrakt.

Originaltext publicerad 2 juni 2014

Det här är berättelsen om miljögurun Mark Lynas, som bytte bana från mörkgrön aktivist till teknikoptimistisk pragmatiker, och vändpunkten som fick honom och David Jonstad, en av hans tidigare fans, att gå i motsatta riktningar. Vem följer miljörörelsen efter?

Den som struntar i klimatsamvetet och flyger över Europa slås lätt av utsikten. Den mänskliga påverkan på landskapet blir ironiskt nog uppenbar från luften. Ett lapptäcke av åkermark täcker huvuddelen av kontinenten, resten är städer, växthus, kanaler eller motorvägar. De skogar som en gång täckte Europa är sedan länge borta. Till och med i de få skogspartier som syns är träden tydligt planterade, uppradade som en marscherande armé. På många håll är det bara utkanterna av skogen som är tät, resterna, innandömet av skogen är avverkad. Från marken syns inte detta. Där ser man inte hålet i skogen för alla träd. Men från luften syns den legovärld som vi har skapat. Människans erövring känns total. Den en gång ”orörda” naturen, totalt utbytt och hårt kontrollerad av oss, för oss. Naturen verkar förslavad för att tjäna våra syften. Betyder detta att vi i själva verket är gudar?
Denna hädelse är åtminstone den brittiska journalisten och författaren Mark Lynas inne på. Hans två tidigare böcker Oväder och Sex grader har blivit globala storsäljare och inspirerat många till engagemang i klimatfrågan. Han har själv stått i frontlinjen för traditionellt miljöengagemang och fört fram idéer om småskalighet och klimaträttvisa, samtidigt som han varit emot kärnkraft, GMO och geoingenjörskonst. Men i sin senaste bok Guds utvalda art – hur planeten kan överleva oss gör han upp med sina tidigare ståndpunkter och överraskar med en total tvärvändning. Det som han var för är han emot och vice versa (med något undantag) – allt för att vi ska kunna rädda planeten från kommande miljökatastrofer. Bokens titel sticker säkert många i ögonen men originaltiteln (God species) är kanske ännu radikalare då den antyder att vi människor de facto blivit gudar.
– Det som jag föreslår är att vi som intelligenta ingenjörer bör påverka planeten positivt, istället för att ointelligent påverka den negativt. Vi förvandlar planeten till att träda in i en antropocen fas utan att ens tänka på det, vi gör den alltså varmare, mer homogen och förstör arter genom utrotning. Vi kan ändra på detta, men då behövs svåra beslut om hur vi agerar som art, säger Mark Lynas.
Utöver (nästa generations) kärnkraftteknik, förespråkar Mark Lynas även genmanipulering av grödor (till exempel för att de ska kunna binda mer kväve för att undvika kväveläckage/övergödning), koldioxidlagring (CCS) och utsläppsrätter – det vill säga det mesta som stora delar av miljörörelsen ogillar.

En person vars författarskap inspirerades av Mark Lynas tidigare böcker är journalisten David Jonstad, chefredaktör på klimatmagasinet Effekt. I sin debutbok Vår beskärda del argumenterar han för koldioxidransonering, en annan idé som Mark Lynas först stöttade men nu förkastar. Jonstads senaste bok Kollaps – livet vid civilisationens slut är i raka motsatsen till Guds utvalda art. I den skriver han om hur vår civilisation går mot en kollaps. De globala miljökriserna är i princip omöjliga att lösa.
– Utvecklingen är mer eller mindre oundviklig. Det bästa vi kan göra nu är att förbereda oss för den nödvändiga förenkling av samhället som kommer ske, och för de störningar som kommer som följd, säger David Jonstad.
Vad fick de båda författarna att först gå idémässigt sida vid sida, för att sedan springa åt var sitt håll? Och är det dessa två vitt skilda framtidsbilder och åsiktspaket som kommer dominera och i så fall dela miljörörelsen? Den bilden målar åtminstone David Jonstad upp på Effektbloggen där han skriver att någon ”mysig ekotopi” knappast är realistisk. Det låter lite som George Bushs berömda svartvita uppdelning i kriget mot terrorismen: ”Antingen är du med oss eller emot oss”.
– Mellanlösningen är en halvmesyr. Det är det som är bra med Mark Lynas, han vågar löpa hela linan ut, säger David.
Det kan man säga att du också har gjort?
– Ja det kan man säga, absolut.

”Vad kan vara mer hoppfullt än att ha möjlighet att snabbt lösa flera miljöproblem?”

Det här är berättelsen om miljögurun Mark Lynas, som bytte bana från mörkgrön aktivist till teknikoptimistisk pragmatiker, och vändpunkten som fick honom och David Jonstad, en av hans tidigare fans, att gå i motsatta riktningar. Vem följer miljörörelsen efter?

En central aspekt som skiljer de båda böckerna åt är synen på hopp, och det är inte bara Mark Lynas bibliska anspelning i titeln som gör det till en nästintill religiös fråga.
– Hoppet…, säger David och tar en tankepaus. Tidigare hade jag någon sorts hopp om att vi skulle kunna lösa klimatkrisen, energikrisen och den ekologiska krisen och det var det som min första bok gick ut på. Det var väl inget större fel på de lösningsförslagen, men med tiden har jag kommit fram till att det inte är särskilt sannolikt att de kommer att genomföras.
Kollaps är Davids uppgörelse med hoppet, eller kanske framförallt med den närbesläktade ”framstegsmyten” och medföljande ”tvångsoptimism” som han menar dominerar vårt samhälle.
– Ett problem med den kultur vi lever i är det positiva tänkandet. Vi vill gärna upprätthålla en optimistisk fasad, för att vi är uppfostrade med det. Det gör att man inte tänker klart och kompromissar med sitt intellekt. Jag tror att vi behöver vara mer sanna mot oss själva och acceptera att vi inte kommer att lösa vissa saker. Vi har redan nu intecknat oss för väldigt allvarliga klimatförändringar, vi har slagit i resurstaket på en massa viktiga områden, vi har degraderat två tredjedelar av världens ekosystem. Det är faktum som vi måste förhålla oss till. Så hoppet flyttas från att vi ska försöka lösa kriser, till ett hopp om att vi ska kunna hantera kriserna så bra som möjligt. Även om man pratar om en kollaps så vill man kunna hantera följderna så att de blir så milda som möjligt, beskriver David.
Känner du bitterhet?
– Ja det kan jag göra, eller kanske snarare sorg, över klimatförändringarna och den ekologiska krisen, att vi är på väg att förstöra så viktiga delar av planeten.
Det kan ligga nära till hans att klassa Davids tankar som undergångs-profetior, men även om han känner en viss terapeutisk hatkärlek till dystopiska framtidsskildringar så vill han även göra upp med domedagsmyten.
– Myten om apokalypsen har följt med oss i tretusen år och är kulturellt laddad och kittlande, lite skrämmande, men erbjuder också äventyr, en flykt från den tråkiga vardagen. Det finns någon slags terapi i det, för även om undergångskildringarna är kraftigt överdrivna så finns där en medvetenhet om att saker och ting inte kommer att vara så stabila som de varit, säger David.
Samtidigt är han kritisk till att den apokalyptiska tradition inom kulturen som bygger på plötsliga sammanbrott. Kollaps skildrar snarare en lång utdragen process som tidigare har drabbat ett flertal mänskliga civilisationer, såsom romarriket och mayaindianerna.
– Och jag menar att det också kommer hända vårt samhälle, slår David fast.
Mark Lynas ställer sig kritisk till den bild som David Jonstad målar upp, och menar att David ansluter sig till en återkommande tradition inom miljörörelsen, en slags tvångspessimism.
– Det finns en stor katastrofisk anda, som också funnits förut, då kallad malthusianism. Men den bygger inte på fakta, utan är en slags social ångest, ett psykologiskt problem som många har, säger han.
Kollaps är dock späckad av fakta. Är det något de båda författarna verkar dela så är det faktabeskrivningen av planetens miljöproblem. Återigen är det hoppet om framtiden som skiljer dem åt.
– Vad kan vara mer hoppfullt än att ha möjlighet att snabbt lösa flera miljöproblem, frågar sig Mark. Är det mer hoppfullt att istället säga att vi ska ge upp och säga att vi är dömda?
Utöver att vara kritisk till Mark Lynas lösningar utifrån ett miljöperspektiv tror David Jonstad heller inte att vårt ekonomiska system klarar av de investeringar som krävs. Nyckelfaktorer i Davids argumentation går att hitta i oljeproduktionstoppen (peak oil) och i den globala skuldkrisen.
– Det är svårt att hålla igång de industriella processer som krävs utan den fossila energin. Vi har fortfarande inte någon som helst idé om hur vi ska kunna lösa långa transporter utan fossil energi. Och så har vi belånat oss upp över öronen. Var ska vi låna ännu mer pengar till alla investeringar i ny teknik som vissa hoppas ska kunna tillfredställa vårt samhälles ofantliga energibehov? Jag tror inte det kommer att hända. Mer sannolikt är att vi tvingas använda betydligt mindre energi i framtiden, säger David som på sin blogg beskriver Mark Lynas åsiktsmässiga u-sväng som att han antingen ”blivit galen och drabbats av hybris” eller ”vill tilltala dagens makthavare”. Den senare beskrivningen delas av Mark själv:
– Det är precis vad jag försöker göra – att designa en uppsättning av lösningar som politiker kan omfamna inom nuvarande paradigm. Om du tror att barnsliga revolutionära fantasier kommer hjälpa oss att lösa miljöproblemen så behöver du växa upp, fnyser han till.

”Även om jag kommer ha fel om kollapsen, så kommer jag lik förbannat vara där ute och jobba”

Så vad var det som hände egentligen? Varför valde de två miljödebattörerna så vitt skilda vägar framåt? Något hände i alla fall vid Siljans strand, i Tällberg på en konferens för några år sedan.
Mark Lynas var inbjuden att delta i ett vetenskapligt seminarium om planetära gränser, med bland andra professor Johan Rockström, chef på Stockholm Resilience Center. Tre av de planetära gränsvärden som mänskligheten behöver hålla sig inom för ett ”säkert handlingsutrymme” har redan passerats (utsläpp av växthusgaser, förlust av biologisk mångfald och kvävetillförsel) och fler är i riskzonen. Mark blev tagen av forskargruppens resultat och kom där och då på idén till sin bok som utgår från just dessa gränser.
– Så många lösningar som föreslås för att lösa ett miljöproblem bidrar till att förvärra ett annat. Det behövs en helhetsbild, menar Mark och tar kärnkraftsavvecklingen i Tyskland som exempel:
– Tyskland bränner nu mer brunkol, världens smutsigaste energikälla, som gör att tusentals fler tyskar kommer dö i lungcancer och världen kommer bli varmare av all ny koldioxid.
Han kritiserar även tendensen att enbart skylla på de rika länderna när det gäller klimatet (klimaträttvisa). Alla måste sluta släppa ut nu, menar han. Inte heller vill Mark Lynas avfärda försök att manipulera klimatet, så kallad geoingenjörskonst. Argumentationen i boken bygger på principen att vi måste se sanningen i vitögat:
”Kritikerna verkar glömma att vi redan ägnar oss åt massiv klimat-manipulering varje dag, när hundra miljoner sätter sig i sina bilar, en miljard jordbrukare sätter sin plog i jorden och tio miljoner fiskare lägger ut sina nät. Skillnaden tycks handla om avsikten: är oavsiktlig och dålig klimatmanipulering verkligen bättre än medveten och god klimatmanipulering?”
På konferensen i Tällberg befann sig också David Jonstad, som en kväll stegade fram till sin förre inspiratör.
– Jag raggade upp honom på något mingel där, berättar David. Han verkade lite uttråkad och frågade om vi skulle gå och sätta oss och ta en öl, så det gjorde vi. Vi började prata, men han var jävligt bitter. Varje gång jag nämnde något som jag tyckte var spännande, som till exempel omställningsrörelsen, sa han, nej det där kommer inte bli något, det kan du glömma. Istället ville han bara prata om kärnkraft. Han dalade där i mina ögon kan man säga…

Inför de här intervjuerna fick både Mark Lynas och David Jonstad möjligheten att ställa en fråga till varandra. David avböjde, men Mark ville att jag skulle fråga om David har barn.
– Nej det har jag inte, svarar David.

Varför tror du att han ville att jag skulle fråga dig det?

– Jag skulle gissa på att han tror att om man har det då kan man acceptera hans lösningar. Men jag tror tvärtom, om jag hade haft barn hade jag varit ännu mer kritisk. Jag tror att han blivit väldigt desperat, säger David.
Så jag frågar Mark Lynas om han är det.
– Well… På en global skala så går det inte så bra för oss människor. De planetära gränsvärdena är verkliga, och det finns inga tecken på att klimatutsläppen kommer minska. Nu är inte ett bra tillfälle att ta bort den mest kraftfulla utsläppsfria energikällan från spelplanen. Let’s get real guys!
Han skräder inte orden när han beskriver Kollaps och den rörelse han kopplar ihop med dess idéer:
– Jag tycker hela berättelsen verkar störande. Det är typ hippie-material, en extremistfilosofi, eller en slags dödskult.
Nej det råder ingen vänskaplig stämning mellan dem direkt, inte så konstigt med tanke på de milslånga avstånden mellan deras ståndpunkter. De båda är på krigsstigen mot en miljörörelse som de menar hamnat fel.
– Stora delar av miljörörelsen har en världsbild som inte bygger på empirisk bevisning, menar Mark. Det är tack vare vetenskapen som vi känner till klimatförändringarna, så vi kanske också borde lita på vetenskapen för att få reda på vad vi ska göra åt dem.
– Miljörörelsen kritiserar klimatskeptiker för att inte acceptera vetenskapen, och så gör de samma sak själva till exempel gällande kärnkraften. Vi behöver en öppen debatt! Men det finns för mycket grupptryck, för lite öppenhet och respekt för yttrandefrihet inom rörelsen. Jag är till och med förhindrad av miljögrupper att föreläsa för att de inte gillar vad jag har att säga, säger Lynas som försökte träffa representanter från de svenska miljöorganisationerna under sitt besök, men ingen ville träffa honom.
Davids kritik kommer från andra hållet:
– Miljörörelsen skulle må bra av att vara lite mer realistisk, istället för de här ultraoptimistiska framtidsvisionerna, menar han och syftar på exempelvis rapporter från Greenpeace om att vi skulle kunna byta ut all energi på jorden till förnybart.
De politiska makthavarna, menar David, är bakbundna av sin vilja att sitta kvar vid makten.
– Den som nämner att vårt ekonomiska system inte är hållbart riskerar att stöta bort väljare. Nödvändiga förändringar måste därför komma underifrån, men politiken kan skapa bättre förutsättningar:
– När de komplexa system som vi är beroende av krackelerar så måste vi ha något annat att sätta in. I dag är vi så oerhört beroende av till exempel det globala livsmedelssystemet, skulle det drabbas av stora störningar är vi rökta. Där måste vi bygga upp resiliensen, förmågan att stå emot de här störningarna på olika sätt, med lokal livsmedelsförsörjning, lokal produktion och krisberedskap. Små men konkreta exempel är att bygga köksträdgårdar i närheten av alla nybyggda bostadsområden. Eller att plantera ätbara växter i parker. Sedan handlar det om större saker, som att skapa förutsättningar för alternativa finansieringsformer så att folk inte är i händerna på bankerna.
Det behövs också en mental beredskap hos befolkningen på hur man ska agera i olika kriser och mer samarbete, menar David.
– Socialt kapital är egentligen det viktigaste, att man känner folk i sin närhet. Men det krävs tillit, något som vi har kunnat avveckla i vårt extrema marknadssamhälle där man istället ska kunna köpa sig lösningar på problem. Ju mer tillit man har till varandra desto lättare blir det att få saker gjorda, desto mindre behov blir det av pengar.

Finns det inte en risk för stora sociala och politiska ­konflikter i ett sådant framtidsscenario?

– Absolut. Men det finns också ett gemensamt mål att skapa jämlika lösningar på det dilemma vi hamnat i. Att se till att de resurser som finns sprids på ett rättvist sätt. Ta depressionen på 1930-talet som i USA ledde till ett stort samhällsengagemang och en hel del progressiva reformer. Men på andra sidan Atlanten, i Tyskland, ledde det till fascism, säger David.
David gick själv igenom en svår period i arbetet med boken. Kriserna tillsammans kändes övermäktiga vilket fick honom att må riktigt dåligt.
– Jag funderade på om jag verkligen skulle fortsätta. Men sen kom jag ner i varv, accepterade fakta och kunde gå över i något slags konstruktivt läge. Det märker jag också när jag är ute och pratar om boken. Visst säger folk att det är ett jobbigt budskap, men det känns bättre när det blir konstruktivt: ”Ah, det här kan jag göra!”
David beskriver hur ångesttankarna försvinner när man får makt över åtminstone sitt eget liv, men poängterar också att inte bara bygga engagemanget på en moralisk övertygelse utan även på vad man tycker är lustfyllt.
– Även om jag kommer ha fel om kollapsen, så kommer jag lik förbannat vara där ute och jobba, säger David och syftar på den ekogård som han har köpt tillsammans med några vänner för att bli självförsörjande på mat och energi.

Mark Lynas spelar på en annan planhalva. Som klimat­rådgivare åt Maldivernas dåvarande president befann han sig mitt i rummet under de sista intensiva timmarna av förhandlingar under klimattoppmötet i Köpenhamn, som trots medverkan av världens ledare blev ett antiklimax av sällan skådat slag. Det är med dessa erfarenheter i ryggen som han har slagit in på vad han menar ett pragmatiskt spår.
– Miljöaktivism borde handla om att lösa problem, slår han fast.
Representerar klyftan mellan Mark Lynas och David Jonstad också en uppdelning av dagens miljörörelse? Kanske landar det i vad man har för syn på människan? I David Jonstads vision bör människan (åter)ansluta sig till en slags samklang med naturen, medan Mark Lynas anser att vi står över den och därför måste ta vårt ansvar att beskydda den (likt gudar), eller som han själv skriver:
”Vart man än ser sticker sanningen i ögonen: den ursprungliga naturen, skapelsen, har försvunnit för alltid”. ”Evolutionen handlar om konkurrens, och vi har konkurrerat ut dem alla” (arterna). ”Det är inte längre naturen som styr planeten. Det är vi.”

Originaltext publicerad 21 februari 2014