Den ene är världens rikaste man och känd filantrop, den andre världens mest kände förespråkare för ökad beskattning av rika. Båda försöker göra världen till en bättre plats, men med motsatta medel. Är det rika individer eller staten som är bäst på att sköta pengarna?

Sällan har världen sett en forskare med sådan rockstjärnestatus som Thomas Piketty. Hans Kapitalet i det 21:a århundradet slog ner som en bomb i samhällsdebatten långt bortom den franska kontext han kommer ifrån. Boken består av en jättelik sammanställning av statistik av inkomstfördelning och förmögenheter i industrialiserade länder sedan 1700-talet och redovisar hur koncentrationen av förmögenheter ökat framförallt sedan mitten av 1900-talet. Pikettys dom över tillståndet är krass: en tilltagande ojämlikhet hör ihop med kapitalism. Drivkraften bakom är att inkomster från kapital har varit högre än den ekonomiska tillväxten. Den eskalerande ojämlikheten är ett hot mot såväl demokratin som ekonomin i sin helhet, menar Piketty. Enligt finanskoncernen Credit Suisse äger idag en procent av jordens befolkning mer än hälften av alla tillgångar – och hälften av mänskligheten får dela på en procent. Utvecklingen får allt fler att reagera. I Camino 30 (mars 2013) skrev vi om hur man började hitta jämlikhetsförespråkare på fler, något oväntade håll, och denna trend har därefter fortsatt. Stora internationella institutioner som OECD och internationella valutafonden IMF rekommenderar idag regeringar att arbeta för ökad jämlikhet – ofta med motiveringen att det är bra för ländernas ekonomier. Enkelt uttryckt – får människor med små medel mer i plånboken spenderas pengarna i större utsträckning än om rika får mer. I det senare fallet kanaliseras tillskottet istället (tillbaka) in i spekulationsekonomin, vilket kan leda till finansiella bubblor. Piketty förespråkar att rika beskattas högre än de gör idag, framförallt ”den rikaste procenten” – den grupp som kraftigt dragit ifrån i statistiken.

En man som definitivt ingår i den rikaste procenten är Bill Gates med sin förmögenhet på över 80 miljarder dollar. Sedan han slutade arbeta på daglig basis för Microsoft har han tillsammans med sin fru satsat större delen av sin tid och en stor del av sina pengar i Bill & Melinda Gates Foundation, idag världens rikaste välgörenhetsorganisation. När paret skänkte fem miljarder dollar till organisationen år 1999 var det världens största donation från privatpersoner. Organisationen förfogar idag över omkring 30 miljarder dollar och verksamheten är inriktad på framförallt sjukvårds- och utbildningsinsatser i utvecklingsländer. Utöver den filantropiska verksamheten är paret Gates också stora investerare. Även där har de gjort sig kända för att välja företag med tydliga ambitioner att göra världen till en bättre plats: förnyelsebar energi, köttersättningsprodukter och clean tech.
– Människor som jag, som har råd att ta stora risker med nystartade företag, bör – på grund av klimatförändringarna – vara beredda att lägga miljarder i nya clean tech-bolag, säger Bill Gates i en intervju i The Atlantic.
Han menar att det krävs extra stort tålamod för dessa investeringar som innebär en större risk för låg avkastning än i till exempel IT-bolag. Det beror bland annat på att patenten för ny teknik ”bara” sträcker sig 20 år fram i tiden och nästan allt inom energiteknik tar mer än 20 år från utveckling till uppskalning. I intervjun lyfter han fram detta risktagande som en viktigare insats för klimatet än att ”divestera” – det vill säga att aktivt välja bort företag inom fossilindustrin i sina investeringar. Så länge det är lagligt och det inte finns någon koldioxidskatt kommer fossilverksamheten fortsätta, menar han. Paret Gates har också själva gjort en del investeringar i oljebolag. Andra för miljövänner kontroversiella investeringar som de gjort är företag som sysslar med genteknik och andra generationens kärnkraft.

”Kapitalismen klarar inte självmant att skapa jämlikhet”

USA är landet med låga skatter och en stark tradition inom filantropi och entreprenörskap. Trots det nådde Thomas Pikettys idéer rakt in i amerikansk samhällsdebatt. Warren Buffet, världens näst rikaste person, har uttalat sitt stöd för ökad beskattning av rika:
”Medan de flesta amerikaner kämpar för att få det att gå ihop, fortsätter vi megarika att få utomordentliga skattelättnader” skriver han i en kolumn i The New York Times.
Idag finns till och med en demokratisk presidentkandidat som vågar kalla sig ”socialist” (Bernie Sanders). Bill Gates har läst Thomas Pikettys Kapitalet och pratat med honom om den.
– Han sa att han är ett stort fan, men han vill inte betala mer i skatt, sa Thomas Piketty till Bloomberg News.
På sin blogg utvecklar Bill Gates detta tillsynes motsägelsefulla uttalande. ”Jag sa till Piketty att jag håller med om hans viktigaste slutsatser: att höga nivåer av ojämlikhet är ett problem. Det undergräver ekonomiska incitament, ger mäktiga intressen för stor makt i den demokratiska processen, och motverkar idealet om att alla människor är skapade lika. Kapitalismen klarar inte självmant att skapa jämlikhet. Koncentration av rikedom kan ha en snöbollseffekt om det inte görs något åt problemet. Där kan regeringar spela en konstruktiv roll i att kompensera”, skriver han.
Att Gates trots detta inte själv vill betala mer i skatt försvarar han självsäkert med att han kan spendera pengarna ”mer effektivt” än staten. Och här får Gates oväntat medhåll.
– Jo, det kan han nog ibland, medger Thomas Piketty i intervjun.

Att dessa två policyantagonister håller med varandra överraskar inte Pontus Braunerhjelm, professor i nationalekonomi med inriktning på entreprenörskap på KTH och grundare av Filantropiskt forum.
– Filantroperna har ofta en entreprenöriell bakgrund, med en vilja och erfarenhet att hitta lösningar på problem tillsammans med nätverk och resurser att göra det, säger han och fortsätter:
– Jag tror att de flesta ser väldigt ojämn inkomstfördelning som ett problem. Kritiken handlar om hur den kommer till, är det till exempel genom arv eller av entreprenörskap? Bill Gates hävdar att 95 procent av det totala värdet av Microsoft har tillfallit samhället, i form av arbetstillfällen, tillgång på information och så vidare. Det perspektivet bör vara med i resonemanget, menar han.
Agneta Berge, nationalekonom och skribent på sajten Politism håller inte helt med.
– Visserligen finns det anledningar att tänka på hur en förmögenhet har uppstått. Det säger mycket om ett samhälle, hur systemet fungerar. Men den andra dimensionen handlar ju om makt. Det finns alltid en risk att extrem rikedom kan översättas i politisk makt, poängterar hon.

”Idag har USA arvsskatt medan Sverige inte har någon alls”

Bill Gates föreslår en progressiv beskattning av konsumtion snarare än av kapital.
”En person investerar i företag, en annan i filantropi, och en tredje i en slösaktig livsstil. Det är inget fel med den sista killen, men jag tycker att han ska betala mer skatt än de andra”, skriver Gates utan att gå in i detalj på hur det skulle kunna gå till.
– Det låter i och för sig sunt, men rent praktiskt svårt. Detsamma gäller skatt på kapital i den här globaliserade världen. De som har sådana summor listar alltid ut hur de flyttar pengar och undgår beskattning, på lagliga sätt. Då är det bättre med skatt på arv, säger Pontus Braunerhjelm som menar att det också finns moraliska argument för det:
– Kommer rikedom från ett entreprenörskap med mycket stora mervärden till samhället, då kan det vara berättigat. Men det kräver ett samhällskontrakt där filantropi är en viktig del. Medan rikedom av arv är en annan sak. Idag har USA arvsskatt medan Sverige inte har någon alls, berättar han och här har han medhåll från Thomas Piketty:
– Det är svårt att förstå varför socialdemokratiska Sverige har gått ner till noll procent i arvsskatt, sa Piketty till tidningen Arbetet inför sitt besök på Almedalsveckan 2014 och lyfte fram att exempelvis Storbritannien, Frankrike och Tyskland har arvsskatt. Även Agneta Berge lyfter upp arvs- och gåvoskatt som en gångbar väg.
– Problemet med kapitalskatter är skatteparadis och det lättflyktiga kapitalet. Här behövs mer internationellt samarbete. De som har störst förmögenheter kan sätta sig över sina länders system. Detta är ett problem och riskerar att urholka skattebetalningsviljan. Inom det nationella handlingsutrymmet är arvs-, gåvo- och fastighetsskatt något man verkligen kan använda sig av mer.
Fastighetsskatt lyfts ofta upp som en fungerande typ av kapitalbeskattning eftersom hus knappast kan röra sig över gränserna som det finansiella kapitalet. Även Bill Gates är för fastighetsskatt vilket han menar motverkar framväxande dynastier.
”Vi vill att våra barn ska kunna skapa sin egen väg i livet”, skriver han.

”Det är två helt olika synsätt kring vad människor har för rättigheter i ett samhälle”

Tillsammans med världens näst rikaste person Warren Buffet har paret Gates startat ”The Giving Pledge”, en omfattande kampanj som uppmanar världens rikaste människor att skänka minst hälften av sin förmögenhet till välgörenhet. Enligt projektets hemsida har 138 personer och par avgett löftet. Bland namnen hittas förutom paret Gates och Warren Buffet många kända namn såsom Virgin-grundaren Richard Branson och Facebooks Mark Zuckerberg.
– Det där skickar viktiga signaler, men samtidigt är det bara en slags ”letter of intent”, poängterar Pontus Braunerhjelm. Det finns ju ett strategiskt intresse hos den här gruppen att undvika ny beskattning…
Statistik från USA, landet med flest miljardärer i världen, visar att rika skänker allt mer. På 40 år har summorna som skänks årligen från privatpersoner i USA ökat med 116 procent (inflationsjusterat) till 229 miljarder dollar år 2012 (National Center for Charitable Statistics).
– Av det tar kyrkor och religiösa samfund emot en stor andel, kanske 30 procent, förtydligar Pontus Braunerhjelm.
Är då detta ett argument för att förmögenheter ska tillåtas växa okontrollerat? De rika spenderar ju ändå pengarna på bra saker, och dessutom ”mer effektivt” än en stat. Eller är projekt som The Giving Pledge bara ett slugt sätt för kapitalet i form av dess främsta representanter att berättiga sin egen rikedom? The Giving Pledge är trots allt ”bara” ett moraliskt löfte, och inget juridiskt bindande avtal. Statistiken säger inget om hur stor andel av förmögenheterna som skänks. Dessa har med största sannolikhet vuxit betydligt mer under samma period.
– Det är två helt olika synsätt kring vad människor har för rättigheter i ett samhälle, poängterar Agneta Berge. I ett samhälle som ska bygga på filantropi kommer en socialt utsatt människas möjligheter vara beroende av människors välvilja. Det finns ingen rättighet att kräva något, medan det i ett välfärdssamhälle finns ett ansvar för medborgarna.
Samtidigt är välfärdsstatens ansvar begränsat just till landets egna medborgare, och den filantropiska verksamheten inriktas ofta på utvecklingsländers behov.
– Jo, det är såklart jättebra, medger Agneta Berge, men det är också ett filosofiskt och moraliskt dilemma: vem behöver kronan mest?

Pontus Braunerhjelm som grundat föreningen Filantropiskt forum i Sverige känner förändringens vindar blåsa på hemmaplan.
– Mer och mer närmar vi oss USA:s syn på filantropi. I USA är det en folkrörelse. Det fanns ingen offentlig sektor alls när landet koloniserades, vilket bidrog till att en sådan tradition etablerades. För tio år sedan var intresset sådär i Sverige. Nu får vi stor respons! Jag tror att det måste finnas ett moraliskt tryck från samhället. För några år sedan var det ett ganska stort tryck på Bill Gates – vad ska han göra med alla sina pengar? Först därefter slog han in på den filantropiska banan.
Så, är det skillnad på rikedom och rikedom? Att beskatta hus och arv verkar onekligen både ha moraliska och praktiska argument på sin sida. Tills vidare fortsätter ojämlikheten att växa, och vi kan bara hålla våra tummar att filantroperna håller vad de lovar…

Bill Gates Blogg: www.gatesnotes.com

SVENSK SAMMANFATTNIG
Det finns en svensk sammanfattning av Thomas Pikettys Kapitalet i det 21:a århundradet (Karneval) redigerad av Jesper Roine (Volante) på 111 sidor istället för det 672-sidiga originalet.

FILANTROPI & IMPACT INVESTING
Filantropi (etymologiskt människokärlek) är välgörenhet och annan allmännyttig verksamhet som utan motprestation stöder institutioner och projekt inom till exempel kultur, utbildning, forskning och hälsa. (Wikipedia)

Impact Investing är ett slags mellanting mellan filantropi och riskvilligt kapital i nya företag. Investeringarna görs i företag, organisationer och fonder med avsikt att skapa en mätbar, välgörande, social eller miljömässig påverkan tillsammans med en ekonomisk avkastning.

278 000 kronor
Så mycket skulle varje person som hamnar under fattigdomsgränsen (nationellt fastställd) få om Ingvar Kamprad skulle dela ut sin rikedom. Detta enligt det så kallade Robin-Hood-indexet som Bloomberg news räknar ut, det vill säga om landets rikaste invånare skulle dela med sig (mer) av sina pengar. Sverige hamnar därmed tvåa efter Cypern i indexet.

Originaltext publicerad 30 november 2015

KRÖNIKA. Så har vi då äntligen ett globalt klimatavtal. Jag kan knappt tro att det är sant. Efter alla dessa år…

Klimatrörelsen, kommunkämpar, företagsinterna aktivister, samhällsentreprenörer, riksdagspolitiker som går före, duktiga och drivna journalister – alla som kämpat med att uppmärksamma klimatfrågan, att få upp den på agendan till rätt nivå beslutsfattare. Nu är dagen här.

I lördags antog 195 länder världens första globala klimatavtal i Paris. Avtalet är inte perfekt, men det är per definition en omöjlighet om nästan tvåhundra länder ska komma överrens. Vi pratar inte om ett majoritetsbeslut. Det är 100 procent konsensus. Länder vars ekonomier helt och hållet är uppbyggda kring utvinning av fossil energi har skrivit på samma avtal som lågt liggande ö-nationer vars hela existens är hotad av samma energikällor. Diktaturer och demokratitier. Socialiststater och kapitalistiska högborgar. Alla är överrens om att jordens temperaturhöjning ska hejdas för att hamna ”klart under” 2 grader jämfört med förindustriell tid och sträva mot 1,5 grader. Man ska dessutom ha 5-åriga revisioner av ländernas åtaganden, något som varit en avgörande framgångsfaktor för exempelvis Montrealprotokollet och de ozonpåverkande ämnena.

Detta är en enastående bedrift. En central vändpunkt för världen. Lördagen den 12 december 2015 går till historien som dagen då världens länder tillsammans slog in på en ny riktning: Mot en fossilfri framtid.

De kritiska röster som hörs om avtalet är förståeliga och väntade. Frustration om otydlighet i mål och ansvar är berättigad. Men kritiken är mest högljudd hos aktörer som sällan själva behöver kompromissa. Jag menar att verkligheten måste tas i beaktande och utifrån det perspektivet är avtalet en enorm framgång.

När jag satt på tåget hem från det stora antiklimaxmötet 2009 i Köpenhamn kändes det mesta kolsvart. Vi visste redan då vad som behövdes göras men världens ledare var inte mogna. Anledningen tror jag framförallt var att arbetet med att minska klimatutsläpp sågs som en uppoffring, en börda som skulle fördelas.

Och att fördela en börda mellan tvåhundra länder, med en ouppklarad historisk skuldproblematik och växande klyfta mellan rika och fattiga länder blev en omöjlighet.

Det har gått sex år sedan misslyckandet i Köpenhamn. Bilden av klimatarbetet kläs idag oftare i andra kläder. En fossilfri framtid är allt mer förknippad med något positivt, något som driver utveckling, skapar jobb och bidrar till meningsfullhet och ökad livskvalitet. Inte bara för individen utan också för företag, organisationer, kommuner, regioner och nationer.

Detta har varit vår övertygelse och drivkraft bakom Camino i alla år. Att denna framtidssyn allt mer har nått ända upp till världsledarna och lett till ett beslut i FN-systemet känns därför som en rejäl SEGER!

Det finns alltid mer att förbättra. Miljöorganisationer, aktivister, journalister och andra klimatkämpar måste fortsätta vara en nagel i ögat på ​beslutsfattare, så att de inte avviker från den inslagna riktningen. Men man måste också ibland stanna upp och glädjas åt vad som har åstadkommits. Nu är ett sådant tillfälle.

Nu är ett tillfälle för firande. För glädje. För hopp och för framtidstro. Vi har satt punkt för fossileran. Nu börjar arbetet framåt.

Originaltext publicerad 14 december 2015

Forskaren Roland Paulsen är en av de mest tongivande förespråkarna för kortare arbetstid i Sverige. Vi kanske blir rika på pengar, men i relationerna utanför jobbet råder fattigdom, menar han.

Förespråkare av arbetstidförkortning brukar lyfta fram att många människor vill gå ner i arbetstid men hindras av normer. Håller du med?
– Ja, det färgar av sig i vad vi väljer att prioritera. Det finns en studie från en amerikansk sociolog som heter Arlie Hochschild som beskriver ett företag där de anställda fick välja att gå ner i arbetstid eller få mer i lön. De flesta valde att gå upp i lön, framförallt männen som uppfattade arbetstiden som mindre påfrestande än tiden i hemmet. Vi fostras in en norm i att lönearbetet är det meningsfulla, det är det vi blir bra på, där man känner sig mest fri. Vi lär oss inte på samma sätt att hantera familjen.
Fast viktigare än normerna är givetvis den ekonomiska maktstruktur som gör att anställda sällan erbjuds valet att gå ner arbetstid.

Samtidigt har hushållsnära tjänster blivit populärt, och många lyfter fram det som ett sätt att klara livspusslet – att ”köpa sig tid” med sina nära istället för att behöva städa.
– De här tjänsterna hade nog inte varit lika populära om vi hade haft en 30-35-timmarsvecka. Jag tror att vi bedrar oss när vi tror att det är så bra att bli av med städning, hjälpa barnen med läxorna, eller ta hand om gamla mamma och pappa. Det vet alla skilsmässobarn vad det innebär att man bara ska ha ”kvalitetstid”. Då har man ingen vardag tillsammans vilket kan slå tillbaka – det blir en slags overklig, gränslös tillvaro som kan kännas tom.
På 1960-70-talet fanns det mål om en slags kollektiv samvaro där man även umgicks mycket med andra familjers och deras barn. Idag har vi inte ens tid med de allra närmaste, vilket är en enorm fattigdom och den egentliga krisen idag.

Roland Paulsen är doktor i sociologi och är aktuell med boken Vi bara lyder, som handlar om arbetsförmedlingen och hur arbetssökande behandlas till följd av ”arbetslinjen”.

Originaltext publicerad 23 februari 2015

I den finans- och skuldkrisens kölvatten bryts gamla käpphästar och sökandet pågår efter en ny konsensus. Allt fler ekonomer och debattörer från höger till vänster börjar se ökad jämlikhet som ett viktigt botemedel mot framtida kriser.

Folkhögskolan hade nyligen infört differentierad lönesättning, det vill säga att en pott med pengar skulle fördelas olika mellan de anställda. Tidigare hade likalön tillämpats. Det blev en lång, utdragen och infekterad förhandling, trots att det bara handlade om några hundralappar som skilde mellan de olika lönekuverten.
– Jag skulle verkligen slippa den här processen. Det skapar bara osämja!
Rektorn på mötet jag deltog i vittnade om ojämlikhetens effekter på skolan, men kunde lika gärna ha beskrivit samhället som helhet. Det har hävdats länge av den politiska vänstern, men nu börjar fler se konsekvenserna av höga inkomstskillnader, bortom rättvisedimensionen. Graden av jämlikhet verkar spela en viktig roll för hur hela samhällsekonomin mår.
– När man får en sådan här chock på systemet måste alla sätta sig ner och tänka lite, och det tror jag att väldigt många gör. Det är därför det är ett intressantare intellektuellt klimat just nu.
Det säger Johan Norberg, idéhistoriker och liberal debattör som skrivit mycket om de senaste årens ekonomiska turbulens, senast i boken Eurokrasch – en tragedi i tre akter. Johan är känd bland samhällsdebattörer som en gedigen försvarare av kapitalism i dess renaste form, trofast de liberala idealen. Men den allt mer alarmerande situationen i världsekonomin har fått honom att se nya perspektiv.
– De politiska linjerna skärs på en annan ledd. Kritiken av den förda ekonomiska politiken i väst kommer både från höger och vänster. Jag får plötsligt vänner i ekonomkåren som håller till på vänsterflanken. Det finns oväntat stora likheter, vilket är ett tecken på att vi som lite grann står utanför detta kan ta oss friheten att tänka hur det kan vara, medan politikerna stapplar från kris till kris, säger han.

”Man föreställer sig att ekonomer ska vara rationella och ta till sig ny forskning, men i sjävla verket håller de fast vid ”sin” lära.

När det stormar letar vi efter en lugn hamn. Världen verkar vara i en slags omvärderingsfas. Den ekonomiska turbulensen tycks aldrig ge sig utan flyttas runt från ett område till ett annat. Från bankrutta husägare i USA till banker, från banker till stater, från stater till valuta­unioner. Och som vanligt i ekonomiska kriser är det de fattigaste som drabbas värst. Arbetslösheten ökar framförallt bland ungdomar i södra Europa, där man också sett historiens mest drastiska välfärdsnedskärningar på rekordkort tid med efterföljande politikerförakt och snabbt växande högerextremism. Krisens mänskliga pris har varit ogreppbart högt. Men en av få positiva effekter är en ovanlig öppenhet inför nya idéer och ekonomiska synsätt.

– Det är verkligen överraskande hur ekonomer påverkas av den allmänna opinionen, såsom den ilska som efterverkningarna av finanskrisen har gett upphov till. Men vi skrev vår bok 2007, före allt det där.
Det säger Richard Wilkinson, brittisk forskare och tillsammans med Kate Pickett medförfattare till den uppmärksammade boken Jämlikhetsanden. Jag träffar honom på Mänskliga Rättighetsdagarna i Göteborg.
– En talande detalj om hur andan har svängt är undertiteln till vår bok. När vi först gav ut den tyckte förläggaren att den skulle vara; ”varför mer jämlika samhällen nästan alltid är bättre”, en försiktig variant. Han var förstås rädd hur den skulle tas emot. Men när boken kom ut som pocket några år senare föreslog han helt enkelt: ”varför jämlikhet är bättre för alla”, berättar han och fortsätter:
– Man föreställer sig att ekonomer ska vara rationella och ta till sig ny forskning men i själva verket håller de fast vid ”sin” lära, säger han med ett röstläge som avslöjar viss bitterhet.

Richard Wilkinson gör en liknelse om två filosofer med motsatt syn på en fundamental fråga inom filosofin, den ena var från Oxford, där alla tyckte på ett sätt, och den andra var från Harvard där alla tyckte raka motsatsen. Vi tenderar onekligen att hålla oss till vår egen sanning.
– Nu svänger många ekonomer men varför kunde de inte göra den omsvängningen för 10 år sedan? Det gör mig ganska arg, säger han.
Jämlikhetsanden tar upp forskning baserad på statistik från 21 länder som visar hur ett samhälle i princip alltid mår bättre av hög jämlikhet, det handlar fysisk och psykisk hälsa, livslängd, tonårsfödslar, kriminalitet med mera. Boken driver också den mer överraskande tesen att det inte bara är samhällets fattiga som drabbas av ojämlikheten, även de rika får betala ett högt pris, i form av sämre hälsa och kortare liv. Den blev mycket uppmärksammad och kanske inte så oväntat snabbt vänsterns favorit. Men i takt med populariteten kom kritiken, även Johan Norberg var en av dem som då attackerade några av bokens slutsatser.
Men nu blåser nya vindar. Ett kapitel i boken behandlar hur ojämlikhet påverkar skuldsättning och därmed ekonomisk stabilitet, och det är framförallt detta område som på senare tid fått större relevans med bred uppslutning.
– Den vanliga förklaringen från ekonomer är att ojämlikhet leder till fler rika som inte spenderar hela sin inkomst, och att efterfrågan i ekonomin inte blir tillräckligt stor, säger Richard Wilkinson. Men en annan viktig förklaring är att människor började låna betydligt mer under den långa ekonomiska boom som slutade med finanskrisen 2008. Det samma gällde inför kraschen 1929. De båda årtalen representerar toppar i både ojämlikhet och skuldsättning. Den som är rik lägger sällan pengarna i madrassen, de hamnar i banksystemet där de lånas ut mot ränta. I USA var det framförallt fattiga som aspirerade på eget hus som lockades att låna pengar. Men när räntekostnaderna på de så kallade subprime-lånen sedan steg snabbare än människors inkomster ställdes många betalningar in och man gick bokstavligen ur huse, för gott.
– Jag tycker att det är en intressant hypotes att studera. Det är inte omöjligt att ojämlikhet styr var krediter (lån) hamnar, säger Johan Norberg. Men det är en begränsad förklaringsmodell som inte ensamt håller som förklaring till vad som leder till ekonomiska kriser.

Slutsatserna har fått stöd från fler, möjligen något oväntade håll. Internationella Valutafonden (IMF), en organisation som historiskt har anklagats för att gå de rika ländernas ärenden och utpressa fattiga länder till en viss ekonomisk politik. Denna stridbare genomförare av den så kallade ”Washington consensus-politiken” har på senare tid släppt flera rapporter med samma budskap: Ett jämlikt samhälle är ett uthålligt samhälle och avgörande för att skapa en hållbar tillväxt. Och omvänt leder ökade klyftor till ett samhälles sårbarhet för ekonomiska kriser. IMF-ekonomen Michael Kumhof kommenterade sin rapport Inequality, Leverage and Crises på tankesmedjan Global Utmaning seminarium i höstas.
– Självklart är det kontroversiellt. Vi ville kommunicera de här sambanden så enkelt som möjligt. Det är trots allt en förklaring som många människor rent intuitivt kan hålla med om, och knappast går att argumentera emot, sa han.
Paul Krugman, nobelpristagare och en av världens mest kända ekonomer har också sällat sig till skaran av dem som ställt sig bakom den här linjen. ”Dina teorier är mainstream idag” ska han ha sagt till Richard Wilkinson.

Ytterligare en dimension av hur högre inkomstskillnader leder till ökad skuldsättning är det som den amerikanske sociologiprofessorn Juliet Schor skriver om i sin bok The overspent American – så kallad ”aspirational income”. Det kan förklaras som den inkomstnivå som människor skulle vilja ha för att leva det liv som de önskar.
– Under perioder när inkomstskillnader ökar tokhöjs människors önskningar om sin egen inkomst, konstaterar Richard Wilkinson. När ojämlikheten i samhället ökar och inkomsterna för de som tjänar minst står stilla, blir statustävlan viktigare och många människor drar på sig större skulder bara för att ”hänga med”.
Även här får han visst medhåll från Johan Norberg, med några tillägg.
– Viljan att hänga med är utbredd. Så om det blir en ökad konsumtion, även när det gäller bostadsyta, så vill människor såklart hänga med i detta, även om de inte har medlen till det. Men det har inte bara att göra med ökad ojämlikhet, det räcker med ökad tillväxt. I exempelvis Irland minskade ojämlikheten innan deras kris. Där var det en uppåtstigande konjunktur med billigare krediter. Enligt mitt sett att se på det höll världens centralbanker räntan på tok för låg under för lång tid. Det gav för mycket pengar i ekonomin, vilket tillslut leder till bubblor. När hushållen har problem med lönerna så kanske krediterna går till deras konsumtion och bostäder, men annars hade pengarna blåst upp någon annan bubbla, menar han.

”Idag kan banker göra i princip vad de vill med statliga garantier. De betalas för att vara oansvariga på olika sätt”

När fastighetsbubblan i Usa sprack och finanskrisen 2008 var ett faktum spred den sig som ett virus till Europa där den fick ett nytt namn: skuldkrisen. Nu var det staterna som var skuldsatta efter att ha tagit över stora delar av bankernas skulder.

– Idag kan banker göra i princip vad de vill med statliga garantier. De betalas för att vara oansvariga på olika sätt. Girigheten i spekulationen måste tyglas av en viss rädsla för risker. Men idag har vi tagit bort rädslan. Bara girigheten är kvar och då blir det farligt. På sätt och vis har vi byggt upp en slags socialism för de rika och de största finansiella institutionerna och spekulanterna. Därför finns det anledning att vara missnöjd både från vänster och från höger, säger Johan Norberg.

På IMF har Michael Kumhof fortsatt med sin kontroversiella linje och släppte tillsammans med några forskarkollegor en annan rapport i höstas med namnet The Chicago Plan Revisited. Den angriper banksystemet, sättet som pengar skapas och hur mycket som bankerna behöver ha insatt för att kunna låna ut. I ekonomitermer argumenterar rapporten för ett system med ”Full Reserve Banking” istället för ”Fractional Reserve Banking” – idéer som utmanar mäktiga delar av finansetablissemanget och som knappast hade varit möjliga att ens diskutera i dessa kretsar för fem år sedan.
– Det är bra att det nu verkar finnas en livaktig intellektuell diskussion på IMF, att de börjar tänka lite friare. Förut har de präglats av en anda av att försvara det rådande, säger Johan Norberg.

Det återstår att se vad som blir resultatet av denna nya tidsanda, om det uppstår någon ny konsensus. Johan Norberg har idag ingen klar uppfattning om vilken typ av banksystem som är bäst, men en sak verkar han vara säker på:
– Vi bygger upp ett skuldberg som inte går att ta sig upp ur. Det är praktiskt taget otänkbart att skulderna kommer betalas tillbaka. Skuldavskrivning och verkliga förluster för kreditgivare blir den enda vägen. Problemet är att många kommer förlora pengar men det är samtidigt relativt små summor jämför med kostnaderna för krisen, slår han fast.
– För varje år som inkomstskillnaderna ökade snabbt i USA överfördes 1,25 biljoner dollar från de fattiga till de rika (genom räntebetalningar), konstaterar Richard Wilkinson. Och detta pågick i en demokrati.
Trots bistra tider kanske det ändå kan beskrivas som hoppfullt att många nu tar tillfället i akt att omvärdera självklara ”sanningar” och dogmer, rita nya politiska kartor och lära av gamla misstag. Det som var politiskt självmord att hävda för fem–tio år kan idag vara en självklarhet. I USA argumenterar fler miljardärer, med affärsmannen Warren Buffet i spetsen för att de rika ska betala mer i skatt, en politik som nu genomförts i bland annat Frankrike (men dock mött stort motstånd). Attac-rörelsens gamla krav på skatt på finansiella transaktioner (ofta kallad Tobin-skatt) ansågs för tio års sedan höra till extremvänstern. Nu kommer elva EU-länder införa en liknande skatt.

På folkhögskolemötet som jag deltog i var det stor samstämmighet (åtminstone utåt) att det skulle vara en klok idé att återgå till mer jämlika löner på skolorna. Om de och resten av västvärlden slår in på en bana mot mindre inkomstskillnader återstår följaktligen att se. Just nu, i spåren av den ekonomiska krisen, ökar istället klyftorna i de flesta västländer. Men tecknen i debatten pekar åt ett annat håll: revidering pågår, på jakt efter ett nytt samhällskontrakt.

Originaltext publicerad 2 juni 2014