-
Jörgen gjorde sekelskiftesvillan självförsörjande på el
Ett klassiskt diy-projekt är att försöka bli självförsörjande på el. Jörgen Larsson gav sig på uppgiften att förvandla deras sekelskiftesvilla till ett hus som producerar mer el än det gör av med. Det visade sig vara lättare än han trott.
Bilden av ett hus som producerar mer el än vad hushållet gör av med är oftast en arkitektritad futuristisk villa med kraftigt isolerade väggar. Men de flesta av oss bor redan i ett hus som de varken vill riva eller flytta ifrån. Hur ska man då göra om man vill gå plus på elen? En kort färjetur från Saltholmen i västra Göteborg tar mig till Brännö, en av alla bilfria öar i den södra skärgården. Frånvaron av bilar skapar en Kråkmakargatsidyll där Jörgen Larssons sekelskiftesvilla passande smälter in, men det är knappast den mest energieffektiva hustypen. När jag kommer ut håller Jörgen och en kompis på att sätta upp några fler solcellspaneler på berget bredvid.
– Det är som ”gubb-lego” skrockar Jörgen när han monterar de färdiga panelerna på en träställning, vilket går på ett kick med skruvdragaren. Medan de bär upp de svarta blanka skärmarna balanserar Jörgens dotter och hennes kompis på bjälkarna på ställningen. De verkar alla vana vid den här processen, som om de gjort det flera gånger förut.
– Det är som att bygga en altan ungefär, jämför Jörgen. Och på taket är det ännu enklare. Då lyfter man på en tegelpanna, skruvar fast monteringsbygeln och lägger sedan tillbaka pannan.
Anledningen till att de valde att ha solcellerna på en ställning bredvid huset istället för att sätta upp dem på taket var för att taket inte passade optimalt med vinklar, ytor och vädersträck. Dessutom behövs bygglov för att sätta upp solceller på tak, men inte på mark. Projektet engagerade snabbt grannar som också satte upp egna solceller på ställningen.
– Det är ett kul projekt att göra med grannarna och en del av administrationen och jobbet blev enklare när vi gjorde det tillsammans. Elektrikern gjorde till exempel all installation samtidigt när han var här. Några av grannarna satte istället upp solceller på sina tak. Det gick fort att få bygglov, trots att de flesta av husen på Brännö är av traditionellt snitt. Jag undrar om det är någon som reagerat negativt på det moderna inslaget i den gamla bebyggelsen.
– Nej, jag har inte hört att de har fått några sådana kommentarer, snarare tvärtom – det är många som är nyfikna. Grannen pratade med två förbigående häromdagen som själva blev intresserade av att sätta upp på sina hus, berättar Jörgen. Utöver grannsamverkan, finns idag även goda ekonomiska anledningar till att investera i solceller. Jörgens anläggning producerade 8 474 kilowattimmar (kWh) det första året och det var lika mycket som hushållet gjorde av med under det året. Uppvärmningen av huset sköts av en bergvärmepump. Solceller och bergvärme är en kombination som Jörgen verkligen kan rekommendera. Investeringen i solcellsanläggningen på 50 kvadratmeter solceller kostade totalt 110 000 kronor. Då är växelriktare, monteringsdetaljer och kostnad för elektriker medräknat. När anläggningen hade varit i gång ett år summerade de ekonomin så här. När de hade överskott på el sålde de den till sitt elbolag och när solen inte lyser köper de el som vanligt. Totalt gav detta en intäkt på cirka 8 500 kronor under det första året vilket innebär en återbetalningstid på 13 år för hela solelsinvesteringen. Därefter är det gratis el och bara intäkter. Solcellerna ska ge god produktion i minst 25 år enligt tillverkarna.”För mig är de etiska argumenten starka och självklara”
Egentligen ser ekonomin ännu bättre ut. Det finns nämligen ett flertal statliga stöd och subventioner men eftersom det är svårt att veta vem som får vad så har Jörgen utelämnat dem i kalkylen.
– Jag lyfter nog fram ekonomin lite för ofta när jag försöker motivera nya människor, resonerar Jörgen. För även om det ekonomiska argumentet är solitt är det något annat som är hans främsta drivkraft.
– För mig är de etiska argumenten starka och självklara. Energianvändningen i huset är generellt ett av de största klimatpåverkande områdena, ungefär lika stor del som bilkörningen eller maten. Och här finns en teknisk lösning som inte är ekonomiskt vansinnig. Då är det inte moraliskt försvarbart att inte göra det, menar Jörgen som till vardags forskar på Chalmers om just hållbar konsumtion. Som ”händig energinörd” har han genom åren testat en rad olika energilösningar. När de köpte huset år 1996 hade det direktverkande el. Då drog det runt 23 000 kWh per år. Det första de gjorde var att installera en kakelugn, vilket gjorde att de kom ner till 10 000 kWh per år i köpt el. Därefter köptes solfångare för att värma varmvatten. De funkade bra i tio år men en vinter frös solfångarna sönder och började läcka. När de skulle bytas ut till mer effektiva men mer svårhanterliga och känsliga vakuum-solfångare hade Jörgen otur och även de nya gick sönder.
– I efterhand kan man konstatera att det var snåldumt att installera en så avancerad lösning själv, erkänner han.”Det är en go känsla att ha ett hus som drivs av sol”
Under tio års tid värmdes huset av luft-luft-värmepump, först en sedan två. Men när även de började gå sönder var det dags för något rejält som gav en jämn temperatur i hela huset. Då blev det bergvärme som nu alltså är kompletterad med solceller. Även om priserna gått ner på solceller mycket så varierar priserna. Det är ganska många små företag som inte alltid är så lätta att hitta som säljer billigt. Stora elbolag och byggvaruhus säljer numera men de är ofta dyrare, menar Jörgen. Det lönar sig att kolla runt.
– En del tar dubbelt så mycket för samma lösning. Jörgen betalade 13 000 kr per kW för sin anläggning, som köptes hos en mindre aktör. Det är omkring där de lägsta priserna ligger menar han. I genomsnitt ger 10 kW solceller 10 000 kWh per år. På Brännö ger det lite mer på grund av att det är soligare där än på fastlandet – något jag själv fick erfara bara under mitt besök på ön. Solen gassar och huden börjar kännas stram. När dagens installation är klar står vi och inspekterar den blänkande anläggningen med utsikt över skärgården. Jörgen konstaterar:
– Det är en go känsla att ha ett hus som drivs av sol. Visst är det bra att källsortera sitt glas och så, men att kunna nolla en del av sin miljöpåverkan helt på det här sättet känns gott i själen.
Så fixar du egen solel
1. Undersök hur ungefär hur mycket plats du har för solceller.
De flesta sätter sina solceller på taket, men man kan också placera dem på mark. Sydläge är det optimala, men andra vädersträck är inte så mycket sämre. Öster- eller västertak är ungefär 20 procent sämre än sydläge.2. Ska du betala kontant eller ta ett banklån?
Solceller kan vara en riktigt lönsam investering både för miljön och för privatekonomin och det kan vara motiverat att ta ett extra bolån för att kunna göra detta.3. Nyckelfärdigt eller montera själv?
Priserna inklusive montering har gått ner och är att rekommendera om man inte gärna vill göra arbetet själv. Om man monterar själv så behövs en elektriker som ansluter solcellerna till proppskåpet. Jörgen och grannskapets installationer tog ungefär fem mantimmar.4. Jämför priser.
Jörgens tips på företag som säljer förmånliga solcellspaket: Ppam.se, egenel.se och nordensolar.se5. Sök bygglov.
Om solcellerna ska placeras på tak behövs bygglov. För placering på mark behövs ej bygglov.6. Skicka in papper till nätägaren.
Två papper ska skickas in: begäran om elmätarbyte (gratis) och anmälan om att bli el-producent. Kontaktuppgifter till elektrikern ska fyllas i.7. Välj ett el-bolag som ska köpa överskottselen.
Den solel som man själv inte använder säljs istället till det elbolag som man normalt köper sin el från. Olika bolag erbjuder olika ersättning så det kan löna sig att byta elbolag.8. Invigning!
Ordna en invigning med pompa och ståt så du kan inspirera fler.Ytterligare info om Jörgens hus går att hitta på solcellshus.se En annan inspirationskälla är Sveriges största solcellsblogg: bengtsvillablogg.inf
Statliga stöd & subventioner
1. Skatteavdrag för den el man säljer på 60 öre/kWh (max 18 000 kronor per år).
2. Det går även få ersättning för el-certifikat på omkring 20 öre/kWh. El-cerfikat är något som tilldelas alla som producerar förnybar el som säljer vidare till elproducenter och tung industri, vilka enligt lag måste köpa dem. Liknar systemet med utsläppsrätter.
3. ROT-avdrag (max 50 000kr/person/år) om man anlitar ett företag för att installera solcellerna.
Läs mer om stödsystemen på Energimyndigheten.se
Originaltext publicerad 24 september 2015
-
Allt barnen rör blir guld
Skräp från industrin är roligast att leka med. Det tycker förskolebarnen i Vaggeryd som bygger riddarborgar och nya banor till Super Mario av frigolitklossar, skumgummibitar och missfärgade kakelplattor.
– Allt det här skulle bara ha slängts om det inte kommit hit, bränts upp eller deponerats. Man blir helt lycklig när man ser allt. Å vilka grejer det finns!
Kerstin Nordenstam som är projektledare på Kreativt Återanvändningscenter i Vaggeryd visar runt i en stor lagerlokal fylld med spillmaterial från den lokala tillverkningsindustrin. Materialet lånas ut till kommunens förskolor och skolor som använder det i daglig lek och pedagogiska projekt.”De här klossarna är oerhört populära att bygga med”
I lagerhyllor och pappkartonger samsas skumgummi-bitar, remsor av textilier och trådrullar med träspill, papprör, utstansade metalldetaljer och missfärgade kakelplattor. Och så barnens favorit: jättestora byggklossar i svart lyxfrigolit, ett material som används som ljudisolering i Kinnarps kontorsskärmar.
– De här klossarna är oerhört populära att bygga med. Gullbäckens förskola där jag jobbade tidigare fick nys om dem för en tid sedan. Det som är bra med Kreativt Återanvändningscenter är att eftersom materialet samlas här så kan alla förskolor i Vaggeryd ta del av det, utan att alla behöver springa till Kinnarps, säger Kerstin.”Våra barn byggde en Super Mario- bana med frigollitklossarna”
Idén till centret kommer från det italienska konceptet Remida, som utvecklats inom den pedagogiska filosofin Reggio Emilia. En av grundtankarna är att utveckla barnens alla uttrycksmöjligheter och man undviker därför färdiga leksaker till förmån för ett mer fritt lekmaterial.
Under vårt besök hinner flera pedagoger komma förbi för att låna material. Madelene Larsson, som jobbar med musik i årskurs 2, vill låna vita lakan. Hon håller på och sätter upp en ”kroppsmusikal” som ska ge känslan av sjukhusmiljö. Madelene har med sig sina egna barn Hanna, 6 år, och Dennis, 4 år, och det dröjer inte länge förrän de gått loss på de svarta frigolitklossarna från Kinnarps och byggt något som liknar ett piratskepp.
– Vi använder material från centret på fritidshemmet där jag jobbar. Våra barn byggde en Super Mario-bana med frigolitklossarna. När jag frågade vad de gjorde så sa de ”vi bygger en ny level”. De har byggt en start- och landningsbana för flygplan också och mycket annat, berättar Madelene.”Hej, vi jobbar med 1-åringar, vi vill ha ert skräp”
Kreativt återanvändningscenter öppnade i oktober 2011 och finansieras med EU-pengar, fram till maj 2013. Sedan hoppas de kunna finansiera det på något annat sätt. I inledningsskedet har man i första hand riktat sig till förskolor, men flera skolor har också kommit och lånat material. Dessutom har äldrevården hört av sig. Kerstin och de tre andra projektledarna har byggt upp ett nätverk av företag som bidrar med material. När de hittar något som verkar intressant åker de ut och presenterar projektet.
– Det kan vara svårt när man kommer ut till ett nytt företag. När man knackar på dörren och säger ”hej, vi jobbar med ettåringar, vi vill ha ert skräp” så säger de ofta att de inte har något som vi skulle kunna använda, men att vi kan gå en runda och titta. Så börjar vi rota… och hittar jättebra grejer. Och det är bara att ta. För en del är det en vinst, de skulle få betala för att bli av med materialet på något annat sätt, säger Kerstin.
Foto: Petter Almgren Materialet som förskolorna hämtar på centret får de sedan behålla. Det enda kravet är att de skriver upp vad de tar och lämnar någon typ av dokumentation senare om hur materialet använts. Centret sammanställer all dokumentation de får in och sprider idéerna om hur materialet kan användas till alla de medverkande förskolorna. Idéerna finns samlade i ett forum på nätet, där man också kan se om det kommit in något nytt material.
– Man kan också maila hit och fråga vad som finns. En förskola skulle bygga en helikopter ute och mailade att de behövde material, och då åkte en av våra projektledare ut till skroten och letade grejer och hittade en propeller och en gammal traktorsadel.”Företagen har ganska hårda miljökrav på sig och bra koll på vad som är miljöfarligt”
Men finns det inte risker med att använda material som från början inte är gjorda för lek? Att använda något som är skapat för ett visst användningsområde i ett annat sammanhang är inte alltid lämpligt, med tanke på till exempel färgämnen och kemikalier i materialen.
– Företagen har ganska hårda miljökrav på sig och bra koll på vad som är miljöfarligt. Men vi har fått många frågor om det och kollar alltid noga med företagen när vi hämtar grejer. Något företag sa nej direkt eftersom de jobbade mycket med plaster och det passade inte alls.
Centret är också noga med att det inte ska vara vassa kanter eller annat som barnen kan göra sig illa på.
– Ett företag tyckte att kanterna var för vassa på några metallbitar som vi skulle få.
Då tumlade de bitarna åt oss för att få bort det vassa. Så företagen är väldigt hjälpsamma. Sen har personalen som jobbar med barnen ett ansvar, att fundera på om det passar till den åldersgrupp man har till exempel.Vid en gammal overhead-apparat står Kerstins dotter Sara och vänder och vrider på några bitar färgad plastfilm. Ljuset från apparaten projicerar upp former och färger på väggen. Bitarnas proportioner förändras och när två färger överlappar varandra skapas en tredje. Inom Reggio Emilia-pedagogiken är det utforskande arbetssättet centralt.
– Det är inte så att man bara bygger något och sen är det färdigt. Man kanske lägger till ljus, en overhead eller en ficklampa och ser hur skuggorna blir. Och funderar på hur man ska lysa för att skuggan ska komma på den väggen där. Eller så ritar man av det man byggt eller målar det. Eller lyssnar på det. Hur låter plast? Hur låter trä? Det blir ett lärande med materialet, säger Kerstin.
Runt om i lokalen har man byggt små workshop-stationer. Förutom overheadapparaten finns en balja med vatten där barnen kan testa vilka material som flyter och inte flyter. På ett bord ligger bestick fastsatta i snören. När barnen håller i snörena samtidigt som de sticker in fingrarna i öronen och besticket slår i bordskanten får de en ljudupplevelse mäktig som en kyrkklocka. Någon har byggt en flerdelad låda med spillbitar av heltäcknings-mattor på botten som ger barnen olika taktila upp-levelser när de sticker ner fötterna.
Det är inte ovanligt att barnen känner igen en del saker, när en förälder jobbar på Kinnarps till exempel. Kerstin berättar om skolor där barnen gjort studiebesök på de företag som materialet kommer ifrån, och kopplat det till samhällskunskapen.
– Har de byggt något i klassrummet med grejer från Syntema eller Bobbys Tapetserarverkstad så har de åkt dit sen. Så blir det en naturlig koppling mellan utbildning och näringsliv, och det är ju näringslivet väldigt intresserade av. De har svårt att få arbetskraft här i kommunen och sökande till industriprogrammet på gymnasiet. De har lite panik och behöver skapa ett intresse för teknik tidigt.”Det handlar om att hålla materialet i omlopp”
Vinsterna med verksamheten som Kreativt Återanvändningscenter bedriver är många: en naturlig koppling mellan skola och näringsliv skapas, att leka med ett fritt material istället för färdiga leksaker ger barnen nya kreativa möjligheter, både förskolor och företag sparar pengar på hanteringen av materialet – och så är det förstås en miljövinst.
– Det ska vara ett flöde av grejer. Det är inte så mycket pysselgrejen som är tanken, där barnen limmar ihop något och tar med sig hem. Mer att barnen bygger ett torn idag som rasar, och imorgon kan de bygga det igen. Det handlar om att hålla materialet i omlopp.Vad händer med materialet när det är utslitet?
– Då ska det sorteras som plast, papper och så vidare. Men vi vill ju att det ska användas så länge som möjligt. Istället för att det blir liggande någonstans om barnen tröttnar på det så ska det tillbaka hit och sedan ut en vända till. Har det varit en vattenbana på ett ställe så kan det bli ett torn på ett annat ställe. Tanken är att det ska snurra så länge det bara går innan man kasserar det.Hur har du utvecklats som pedagog genom projektet?
– Det är ett så roligt material och jag lär mig nya saker hela tiden. Projektet är en dröm för mig, jag har drömt om det här nästan ända sedan jag blev förskolelärare. Jag är en samlare själv och har det i mig, och att kunna använda den egenskapen i jobbet och sprida det till andra är jätteroligt.Originaltext publicerades 6 augusti 2015
-
Folkköket i Majorna lagar mat åt ett helt kvarter
Vi är många som brottas med att få ihop tiden till arbete, familjeliv och socialt umgänge. I stadsdelen Majorna i Göteborg slås två flugor i en smäll med folkköket. Men drivkraften, bristen på tid, är också det största hotet mot dess överlevnad.
– Jag tänker att de ska bli rostade och inte sådär geggiga. Med en massa olja på blir det riktigt gött.
Sara Dahlgren, kvällens kock på folkköket i Majorna, ger mig instruktioner för att förbereda ugnsbakade kikärtor. Stämningen i köket är fokuserad och det känns skönt att kunna bidra med något och inte bara vara där och ställa frågor. Jag sköljer och brer ut kikärtorna på tre ugnsformar och häller på rikligt med olja, salt och peppar. Smaksättningen med Saras bästa chilisås överlåter jag dock till henne av rädsla för att råka göra maten allt för stark. Inte minst då jag vet att det är många barn som väntas ikväll. Men det är egentligen en gissning. Trots att det är förberett för runt 30 personer är det ingen som vet med säkerhet vet hur många eller vilka som dyker upp.”Under storhetsdagarna var det folkkök här varje vecka”
Förutom jag, Sara och femåriga dottern Henny som vid jämna mellanrum nyfiket kikar in i köket, finns här Stina Lindgren som fått uppgiften att förbereda smeten till ett av kvällens stora dragplåster – våfflorna. Sedan februari i år är Stina anställd på 75 procent som samordnare för Aktivitetshuset Majorna där vi håller till. Men eftersom det är första gången för året som folkköket arrangeras har hon inte varit med tidigare.
– Under storhetsdagarna var det folkkök här varje vecka. Det var den gamla räven Jonas Lübeck som var navet och såg till att det blev av. Hade det inte varit för honom så hade det lagts ner berättar Sara, som är kock för fjärde gången.
Det dröjer inte länge innan den ”gamla räven” själv tittar in i köket. Jag berättar att jag just fått höra att det är tack vare honom som folkköket fortfarande lever.
– Just nu känns det mer som att det är på grund av mig som det inte har kommit igång igen, eftersom jag inte längre har den tid som jag hade förut att lägga på det. Jag har lagt lite för mycket tid på det här förut, och det är ju faran också då människor förväntar sig att det ska fortsätta vara så. Men nu har vi ju Stina här också, som gör det lite enklare säger Jonas hoppfullt.
Kvällens kock: Sara. Foto: Marit Lissdaniels I folkmun förknippas folkkök (eller soppkök) ofta med sociala projekt där det bjuds på mat till hemlösa. Bakgrunden till folkköket i Majorna är dock en annan. Här var det barnfamiljerna som var drivande eftersom de såg en möjlighet att kunna hjälpas åt med matlagningen och samtidigt skapa en social mötesplats för både sig själva och barnen. För både Jonas och Sara är det just barnen som har lockat dem hit en gång i tiden. Jonas dotter Inez är bara ett år äldre än Saras Henny, och barnen fattade snabbt tycke för varandra. För Jonas del var syftet aldrig att själv hamna i köket, utan mer att vara en spindel i nätet för att se till att det blev av på regelbunden basis. Annat var det för Sara som har både stor erfarenhet och intresse för matlagning och för vegansk kost i synnerhet. För kvällen har hon också dragit nytta av Facebook-sidor för veganer i Göteborg för att attrahera nya människor som vill vara med och hjälpa till. De flesta volontärerna var här och hjälpte till redan dagen innan, men ett par väntas till senare under kvällen.
– Jag har varit noga med att poängtera att det är helt ok att komma och hjälpa till bara en halvtimme eller så. Annars är risken stor att man skrämmer bort folk, förklarar hon.”Jag gillar enkelheten i att kunna kombinera det sociala med god och billig mat, och att det är så tillåtet för barn”
Utan att jag har märkt det har den stora salen intill köket börjat fyllas med folk. Medan barnen skrattandes yr omkring i rummet, eller leker med träklossarna som spridit ut sig på en stor del av golvytan sitter de vuxna uppkurade i sofforna och samtalar med varandra samtidigt som de håller ett öga på de allra minsta. Anna Tarshys tillhör en av dem som nästan alltid dyker upp när det är folkkök. Ikväll har hon fått sällskap av vännen Marika Annell som bara varit här ett par gånger tidigare. Eftersom deras barn hade planerat att träffas ikväll passade det dem utmärkt att gå hit tillsammans.
– Jag gillar enkelheten i att kunna kombinera det sociala med god och billig mat, och att det är så tillåtet för barn, säger Anna som själv varit med och fixat mat vid ett tillfälle.
– Det är nog rätt unikt egentligen att det finns en sådan här lokal att vara i. Det är en förutsättning för att de alls ska kunna bli av. Jag kan sakna sådana kollektiva lösningarna överlag i stadsplaneringen. Jag önskar att det kunde byggas in mer, utan att det för den delen behöver kosta skjortan för de boende, fyller Marika i.
Att det finns en lokal för folkköket i Majorna är tack vara ett starkt lokal engagemang. Huset byggdes i början av 1960-talet som en fritidsgård. När kommunen bestämde sig för att lägga ner fritidsgården i början av 2000-talet gick några lokala föreningar ihop och bildade Majornas samverkansförening för att kunna fortsätta driva verksamheter i huset. Allt sedan dess hyr föreningen lokalen av Lokalförvaltningen i Göteborg. Bredden på verksamheter i huset är stor med alltifrån hiphop-skola och replokal till fritidsverksamhet för Karl Johansskolans elever och aktiviteter för små barn. Sofia Jensfelt som är på folkköket med pojkvännen Jens och barnen Wilhelm och Lilo berättar att det är första gången hon är här sedan fritidsgården lade ner för 15 år sedan.
– Jag var så arg när de lade ner och har känt ett motstånd att gå hit på grund av det sedan dess, berättar hon.”Om 100 år kommer vi att se på föhållanden för djurindustrin som vi idag ser på apartheid”
Jag vet inte hur lång tid som har hunnit gått, men plötsligt noterar jag att alla står i kön och väntar på att bli serverade. Först då noterar jag också skylten med priserna: 30 kronor för vuxna, 20 kronor för barn över 10 år och 10 kronor för de minsta barnen. På några minuter har också jag fått mig en portion av den veganska grytan och slår mig ner vid ett bord tillsammans med Saras man Kristoffer, barnen Henny och Östen, samt mormor som inflikar att hon helst vill vara anonym. Men det märks att hon är stolt över dotterns engagemang.
– När jag var ung var det genom att sälja ”Chile-bulletinen” som vi engagerade oss för omvärlden, nu är det genom att sprida veganismen, säger hon och ler ett varmt leende.
Kristoffer är precis som Sara vegan och han berättar att han känner sig lite trött på att alltid behöva vara ett exempel genom vad han äter.
– Helst skulle jag inte vilja bry mig. Det är trist att det ska behöva vara så. Om 100 år kommer vi se på förhållanden för djurindustrin som vi idag ser på apartheid. Jag är historielärare så jag har ofta det historiska perspektivet med mig, säger han.”Det är väldigt många barnfamiljer som gärna kommer hit och äter men som själva inte har tiden som krävs att lägga på att vara med och laga mat”
En som får vänta till sist med att äta är Jonas. Hans uppgift för kvällen har varit att ansvara för våfflorna, och först när alla fått sina våfflor slår han sig ner vid mitt bord, som nu hunnit bli tomt, och äter av huvudrätten. Vi börjar prata om utmaningen med få folkköket att leva vidare också i framtiden.
– Det är väldigt många barnfamiljer som gärna kommer hit och äter, men som själva inte har tiden som krävs att lägga på att vara med och laga mat. Tidigare kunde jag jaga folk för att se till att det blev av varje vecka, men nu har jag sänkt ambitionerna eftersom jag helt enkelt inte hinner med, säger han.
Han återkommer till anställningen av Stina, som han hoppas ska kunna vara en garanti för en viss struktur och göra det enklare för folk att ta egna initiativ. Men han betonar också att det kräver att det fortfarande finns folk som vill engagera sig och laga mat. Stinas roll är inte att vara drivande i föreningens verksamhet utan att fungera som kontaktperson och som hon själv uttrycker det, en ja-sägare, till alla de som kommer med olika förslag kring hur lokalen kan användas. Även om Stina själv tycker det vore väldigt synd om folkköket försvann betonar hon att man inte får bli sentimental ifall intresset inte är tillräckligt starkt.
– Folkköket ska finnas här för att medlemmarna vill att det ska finnas. Poängen är att det ska vara kul, betonar hon.
Det börjar bli sent och lugnet råder åter i aktivitetshuset. Trots att alla som kommer har eget ansvar att ta hand om sin disk finns det en del att städa och fixa med för de ansvariga. Det är lätt förstå utmaningen i att få ett folkkök att fungera på lång sikt med tanke på det ideella arbetet som krävs. Trots det känner jag mig upprymd och inspirerad. Inte minst då behovet av nya sociala mötesplatser är så tydligt och då få saker har så stor potential att samla många människor som gemensamma måltider. En potential som skapar utrymme för nya kreativa idéer kring hur vi kan använda våra gemensamma ytor och kanske rentav ge inspiration för nya innovativa affärsidéer.
Under 2015 inledde Majornas Samverkansförening (MsF) ett så kallat idéburet offentligt partnerskap (IOP) med stadsdelen. Tack vara detta partnerskap har man fått pengar till att finansiera Stinas tjänst som verksamhetsledare. Mer info om föreningen och vad som händer i aktivitetshuset finns på hemsidan. Föreningen har också en Facebook-sida där du får information om eventuella kommande folkkök. Folkköket är öppet för alla, även de som bor i andra delar av staden eller som är på besök.
Originaltext av Caroline Petersson publicerad 1 juni 2015
-
Tål planeten dieten?
Vi har hört det förut. Diskussionen om vad som är den bästa maten för oss människor går het på löpsedlar, bloggar och sociala forum. Men vad är det som verkligen gör att vi lever långa, friska liv? Och tål planeten alla nya dieter? De nya rönen verkar vara närmare en samstämmighet än vad vi kunde ana
Hur gör vi för att leva långa, friska liv? En som försökt ta reda på det är vetenskapsjournalisten Henrik Ennart, som när han kom upp i medelåldern, själv började tänka på livet och döden och hur han skulle kunna förlänga sitt liv. Hans privata intressen tillsammans med arbetet som vetenskapsjournalist resulterade i boken Åldrandets gåta som kom ut i våras. Där skriver han bland annat att den första människan som kommer att leva till den blir 1000 år redan lever idag. Hen kommer att göra det med hjälp av tekniska och medicinska framsteg. Men det intressanta är att det som får oss att leva länge på naturlig väg också är sådant som gör livet rätt angenämt.
Henrik Ennart – Att äta bra och mindre än vad de flesta gör idag, att motionera, att vara socialt delaktig och att sätta upp mål för tillvaron är sådant som visat sig ge långa liv, säger Henrik, som besökt de områden i världen där människor lever länge, de så kallade ”blå zonerna”.
Men vad innebär att ”äta bra”? Det har pågått ett krig mellan olika rekommendationer, artiklar och rapporter de senaste åren. Aldrig har det varit så hett att diskutera mat som idag, när vi inte har någon brist på den. Fler människor i världen lider idag av övervikt än av de som svälter och många är det som känner sig ”kostförvirrade”.
I Sverige har debatten om LCHF-kost (lågt intag av kolhydrater och stort intag av fett) kontra den traditionella tallriksmodellen varit het i några år. Henrik Ennart ser dieter som LCHF som befogad kritik mot 1970-talets lågfettspolitik, den som öppnade upp för tillsatser och snabba kolhydrater.
– Idag har forskningen utvecklats och vi vet att kolhydratsrestriktion kan ha goda hälsoeffekter men också att det finns risker med att överkonsumera protein. Min bild är att ledande LCHF:are idag håller med mig om att man inte ska överäta protein.
– Om man alltså äter enligt LCHF utan att överäta protein, och inte går upp i vikt, har jag svårt att se några långsiktiga risker med LCHF. Vanliga svenska matvanor är sannolikt mycket värre. Men det finns ingen naturlig kultur på jorden där människor blivit exceptionellt gamla och friska på en LCHF-liknande diet. Sådana människor har alltid ätit energisnålt och en hel del fiberrika rotfrukter, men inget socker, fortsätter Henrik.
Om LCHF var en befogad kritik av lågfettspolitiken så kanske dagens fastedieter (såsom 5:2 där man äter som vanligt i fem dagar och begränsar sitt matintag starkt i två dagar) är en befogad kritik mot högfettsdieterna.Många anhängare av den trendiga 5:2-dieten använder Henriks Ennarts bok som argument för sin diet. Mensjälv vill han inte försvara den typen av ätmönster, Han menar att 5:2 idag reser fler frågor än den besvarar. I de tester som gjorts på möss med varannandagsfasta har mössen visserligen visat sig få mindre cancer och leva längre, menar han. Men det finns avigsidor som ökad infektionskänslighet, benskörhet, minskad fertilitet, frusenhet och ständig hunger som sällan tas upp i reklamen för 5:2-dieter.
– Det kommer bättre dieter i framtiden, menar Henrik, som är övertygad om vad han anser vara bästa kosten.
– Att äta i huvudsak vegetarisk ”whole food” är bättre för klimatet och är också bäst för hälsan.Jaså, kanske ni tänker, är det ytterligare en ny diet på gång? Men vad Henrik menar är att snarare än att följa trendiga dieter bör vi se på vad som är den bästa kosten för oss människor på lång sikt. Det görs bäst genom att titta på hur människor som lever länge äter och följa längre vetenskapliga studier. Och trots att det finns mindre skillnader i olika rapporter så verkar ändå forskarna vara ganska överens om att det mest hälsosamma på lång sikt är en växtbaserad kost.
I USA har det länge varit populärt att äta ”whole food plant-based-diet”, det vill säga oprocessad och oraffinerad växtbaserad kost. Ex-presidenten Bill Clinton förändrade sitt liv helt efter att ha börjat med en vegansk, växtbaserad kost och många kända och mindre kända människor följde i hans spår.
I Sverige har whole food-intresset handlat mycket om att äta rena råvaror utan tillsatser, där böcker och märkningar som Äkta vara varit del i utvecklingen. Men den andra delen som handlar om växtbaserad kost, har det varit tyst kring. Att det blivit så stort i USA beror troligtvis på att boken The China Study av Colin och Thomas Campbell gavs ut 2006, med hänvisningar till studier som gjorts på 1990-talet. Studierna handlade om att titta på det vår mat gör med oss som helhet snarare än att titta på enskilda ämnen.
En av de större bomberna de släppte var att det inte finns några näringsämnen i kött som inte är bättre sammansatta hos växter. Dessutom menade de att växtbaserad föda som hjälper mot en typ av kronisk sjukdom även är bra mot alla andra.
Till skillnad från anhängare av LCHF, som menar att man bör begränsa sitt fruktintag på grund av den höga andelen fuktsocker, menar Campbells att man kan äta hur mycket frukt man vill. Det gäller även frön, grönbladsväxter, rotfrukter, grönsaker, svampar, nötter och fullkorn. Dock ska man minimera intaget av raffinerade kolhydrater, fisk och oljor och helt undvika ägg, mjölkprodukter och kött. Kosten påminner om vegansk kost, men handlar mindre om djurskydd och mer om hälsa.Den svenske läkaren David Stenholtz är själv vegan och håller på att starta en läkarförening för växtbaserad kost för att förebygga sjukdomar. Förebilder är den amerikanska föreningen Physicians Committee for Responsible Medicine som har funnits sedan år 1987.
David Stenholtz – Det finns studier sedan ett 20-tal år tillbaka som visar stora fördelar med en växtbaserad kost. Det är synd att de ännu inte blivit allmänt kända utanför USA, men det vill vi ändra på, berättar David.
David är övertygad om att det inte finns några stora ekonomiska intressen i att sprida kunskaper om hälsovinster med växtbaserad kost. Till skillnad mot exempelvis fett- och köttdieter.
– Jag har inte sett någon studie som visar på att LCHF skulle vara hälsosamt. Däremot hävdas det att man kan gå ner i vikt och förbättra blodsockerkontroll vid diabetes– och det stämmer, det finns studier som visar det. Fast de flesta studier visar att ökad konsumtion av kött och animaliskt fett samtidigt ökar risken för att få diabetes.
David anser också att växter är mer hälsosamma källor till näringsämnen.
– Många hävdar att animaliska produkter är nödvändiga källor till protein, järn och kalcium, men det stämmer inte. Dessa näringsämnen finns i riklig mängd i vegetabiliska produkter. Däremot behöver man berika sin kost med B-12 om man väljer en helt växtbaserad kost och med D-vitamin om man får otillräckligt med sol.
Föreningen som kommer startas efter årsskiftet kommer vara öppen för alla som är intresserade av en växtbaserad kost för att förebygga sjukdomar.– Det som är så slående är att i USA har föreningen 160 000 medlemmar, varav 11 000 är läkare, förklarar David och avslutar:
– Vår köttkonsumtion har ökat under flera decennier. Samtidigt vet vi att nästan en tredjedel av all cancer, hjärtkärlsjukdom och diabetes orsakas av animaliska produkter. Fortsätter den här utvecklingen med ökande sjukdomstal som följd riskerar vi på sikt en kollaps av vårt vårdsystem.Den växtbaserade kosten är framtiden, menar alltså experter inom medicin och hälsa. Och en global förflyttning mot en mer vegansk livsstil är nödvändig för att förhindra klimatförändringar, menar även FN som i en ny rapport uppmanar människor att äta mer vegansk kost. Professor Edgar Hertwich, som också är den ledande skribenten av rapporten menar att köttproduktion är lika skadligt som sand, cement, metall- och platsproduktion.
Tidigare har FN gått ut med uppmaningar till en köttfri dag i veckan, och hävdar att för att föda världen år 2050 behövs en ökning av matproduktionen med 70 procent, något som inte går ihop med den ökande köttkonsumtionen.
Att den växtbaserade, veganska kosten är bäst för planeten, har även forskare slagit fast i den nya rapporten Nya matvanor kan minska vår klimatpåverkan från Jordbruksverket. Idag finns det 0,25 hektar jordbruksmark tillgänglig för varje person i ett globalt perspektiv. I rapporten kan man läsa att ”Dagens livsmedelskonsumtion har beräknats medföra växthusgasutsläpp på drygt två ton koldioxidekvivalenter per svensk och år. Till aktiviteten äta räknas alla utsläpp som uppkommit fram tills att maten kommer till butiken. Utsläpp inom jordbruk, industri och godstransporter ingår alltså i denna beräkning, men inte hushållens tillagning och inköpsresor.”
Enligt rapporten är de största miljöbovarna kött och mejeriprodukter, men även socker, läsk och tobak.
”För svensk jordbruksproduktion har en beräkning gjorts som visar att utsläppen av växthusgaser skulle kunna minska med 30 procent till 2050, även om vi producerar lika mycket som idag och äter likadant”. Detta beror på tekniska innovationer och effektiviseringar som skulle kunna göras. Men det räcker inte hela vägen. Om vi dessutom förändrar vår konsumtion skulle minskningen kunna landa på 50 procent. Detta innebär att utsläppen av växthusgaser från vår livsmedelskonsumtion år 2050 kanske kan komma ned till någonstans runt 0,5 till 0,8 ton koldioxidekvivalenter per person och år. Men det skulle bland annat kräva drastiskt minskat intag av kött och animaliska produkter samt att vi slänger mindre mat.
I rapporten varnas det för lågkolhydratskost ur miljösynpunkt, om det innebär att kolhydrater ersätts med kött och mejeriprodukter och om rotgrönsaker och frukt utesluts. Rapporten tipsar om att vi i framtiden kanske äter mer av mat som alger, insekter, kanin, häst och odlat kött, vilket kan leda till betydligt lägre klimatpåverkan.Den som lever får se. Till dess kan vi bara konstatera att det som är bra för klimatet också är bra för hälsan. Och hoppas att fler ändrar sin kost i mer klimat- och hälsovänlig riktning.
En klimatsnålare diet
Släng ingen mat
Byt ut kött mot baljväxter
Ät mer rotgrönsaker och bär
Välj potatis framför ris, pasta och bröd
Ät säsongsanpassad frukt och grönt och ät mer grönt överhuvudtaget
Välj oljor framför smör och ost
Välj fisk från vilda beståndframför odlade
Ät kött från hela djuret, även blod, svans och tungaOriginaltext publicerad 2 december 2013
-
Johanna Stål: ”Odling ska vara glädje, trädgårdsarbete borde vara terapi”
Jag tittar ut över trädgården på baksidan av vårt flerfamiljshus. Tre odlingslådor, ett gäng stora krukor, projekt som bör fixas; mer odlingsmark ska färdigställas. Jord ska flyttas, snigelfällor ska monteras, odlingsverktyg bör sorteras, kompost ska tömmas, häckar måste klippas och framförallt: rabatter ska rensas från ogräs.
Missförstå mig inte, jag älskar att odla och älskar trädgårdsarbete. Problemet är orken. Som ständigt är slut. Som heltidsarbetande småbarnsförälder med flerfamiljshus att sköta och ett engagemang i många olika frågor är det här med orken ett stort gissel. Trots att det instagrammas en hel del av huvudsakligen mammor med flera barn, odlingar, karriärer och hög träningslusta så är verkligheten en helt annan för de flesta. Så den här sommaren kör jag latmansodling: lite tomat och zucchini, brytärt, sallad, kryddor och grönkål. En nedtrappning från tidigare år, trots att mitt mål var att trappa upp. Men risken är att det blir platt fall och då är det bättre såhär.
Att sänka ambitionsnivån är svårt men livsnödvändigt för många idag. Odling ska vara glädje, trädgårdsarbete borde vara terapi – om det inte är det längre kanske man bör tänka om. i sommar funderar jag mycket över andelsjordbruk – det finns inget nära där jag bor, så jag får köpa på Bondens marknad och lokala grönsakslådor från min favvobonde istället. För vem vill inte ha lokala, nyskördade grönsaker med lite jordrester på under den korta men magiska svenska sommaren? Sommarnumret av Camino tillägnas odling och mat. Njutning, slit och glädje. För en del fungerar odlingen som ett kitt som gör vardagen meningsfull, som för Esaddin Ali Garib som odlar mitt i Bergsjön i Göteborg. För andra är det ett sätt att leva – där jakten på nya affärsmodeller är en kamp för att kunna bevara lokal produktion. Och maten, den avnjuter vi gärna tillsammans – tack vare nätet kan vi idag samlas på pop up-restauranger, äta hemma hos okända eller ihop med andra familjer i vårt närområde. Vi har dessutom snackat med mat- och miljökvinnan nummer ett – Åsa Domeij, som är miljöchef på Axfood och vars arbete påverkar miljontals kunder som handlar i hundratals butiker varje dag.
Mat ska vara kärlek, odling ska vara glädje. Vi hoppas förmedla det med detta nummer och kanske inspirera dig att gå med i ett andelsjordbruk, stötta en ekonomisk förening av odlare, testa ett nytt spännande matkoncept eller varför inte göra raw glass? Oavsett hoppas jag att du får en underbar sommar med en massa mat, bad, vänner och vila. Kanske ligger du och läser Camino i en hängmatta redan nu?
Originaltext publicerad 29 maj 2015
-
”Den finns en risk i rensandet, om vi inte reder ut varför vi rensar”
Rensande är inte alltid en angelägenhet för att ta bort något vi inte längre behöver. Det kan också vara ett sätt att bereda plats för det som ska växa. Johanna Olander är psykoterapeuten som dagligen arbetar med människors inre rensande.
Att rensa verkar vara en sysselsättning för oss i inomhusmänniskans tidevarv och breddgrader – vi konsumerar, inreder, ordnar och rensar, som ett alldeles eget kretslopp. Bilder på Hemnet visar sparsmakade rum och tomma köksbänkar, med undantag för skålar med citroner och lime. Somliga rensar för att kunna köpa nytt, vilket gör att alla tankar på hållbar konsumtion snabbt fallerar. Men om vi för en stund förflyttar fokus från vindsförråd och källare till odlingsmark och rabatter blir bilden en annan. Om inte ogräset rensas bort kan inte grönsakerna växa som de ska, och likadant är det med oss människor.
Under mitt år av rensande med Ukulelefamiljen har vi kommit fram till det inre. Vi försöker leta upp och arbeta bort förutfattade meningar om oss själva och andra, och komma till bukt med självuppfyllande profetior eller ogenomförda föresatser som bara stjäl energi. Efter våra diskussioner är jag nyfiken på hur en psykolog ser på saken. Jag träffar Johanna Olander, leg.psykoterapeut, hemma i hennes trädgård. Hon älskar det gröna och känner sig hemma i odlingsmetaforen, men tycker det är svårt att tala om hur folk rensar sina inre eller vad vi rensar bort utan att först beröra frågan varför.
– Få kommer till mig med ordet rensa, men visst har vi alla mycket att förhålla oss till. För någon är det för många människor, för någon annan är det alla känslor och upplevelser som ställer till det.”Vad vi rensar, vad vi behåller eller inte behåller tänker jag handlar om mening”
I besöket hos auktionsmäklarna Anders och Antoine, som bland annat tar hand om dödsbon (som ni också kan läsa om i tidningen), fick jag veta att de saker människor samlar på sig mest frekvent är blomkrukor, kläder och porslin. Jag berättar och Johanna nickar. För henne blir det en bild att spåna kring. Blomkrukorna kanske representerar att vi människor behöver levande växter, och drömmen om att det alltid ska finnas liv i närheten. Att folk sparar kläder berör möjligen vad det yttre representerar för oss, men också vem och vad vi minns: den här klänningen gifte jag mig i, det här plagget hade mitt barn som nyfödd – det blir symboler för mening och sammanhang. Porslin har kanhända med gemenskap att göra och att vara redo för de relationer som betyder någonting.
– Det finns en risk i rensandet, om vi inte reder ut varför vi rensar. Om jag rensar för att det är politiskt korrekt att leva minimalistiskt och skänka bort saker, om det är en trend jag hakar på – då vete fåglarna om det håller. Så varför ska jag då rensa? Jo, jag tänker att vi ibland behöver stanna till inför vad vi bär på, var vi kommer ifrån och vart vi vill vara på väg. I själva reflektionen, när vi möter oss själva i livet så som det är, brukar det klarna: vad vi vill rensa bort, lägga åt sidan eller helt enkelt göra oss av med.
Att få perspektiv och hjälp med att tänka tillsammans med någon annan är precis det man gör med en samtalspartner, förklarar Johanna. Hennes första fråga till en patient är nästan alltid vad hen vill ha hjälp med, något som inte alltid är så lätt att formulera.
– Min uppgift initialt blir att försöka reda i detta. Jag blir ofta engagerad och berörd, och även jag måste sortera och förhålla mig till vad som händer i rummet. Det tunga som jag känner skulle kunna bli min rädsla, något jag tar med mig hem. Men det är inte min livskamrat som är dödssjuk, det är inte jag som blivit lämnad. Det är viktigt att sortera ut mig själv i det som känns, och ta reda på vad som är mitt och vad som är något som den jag möter ännu inte orkar bära.Johanna liknar ett sunt rensande vid sin självmyntade devis ”fest vid varje tugga”, det vill säga att våga stanna i det vi upplever.
– Det handlar om att tänka ”det här är inte bara en liten supergod kaka: det är en liten supergod kaka” – att verkligen uppleva att äta kakan. Det är att hitta förmågan att vara medvetet närvarande i det lilla. Jag tror det finns en längtan i oss att uppleva saker som meningsfulla. Den djupa längtan har vi många gånger ingen berättelse eller rit för, och vi har inget språk att beskriva den med.
Johanna tror att vi därför söker mening i saker, och att vi laddar saker och relationer med ett värde de kanske inte måste ha.”Hur många av oss har inte köpt kuddar på IKEA och kommit hem och insett att det ser exakt lika eländigt ut hemma som innan? Kuddarna gjorde varken från eller till. Det lilla piffet mättade inte mig”
Att rensa blir då en väldigt konkret åtgärd mot ett djupare behov, det vill säga att bringa ordning i det innersta, och så får vi tips från experter om hur vi ska tänka. Men varför jag ska behålla något är också en viktig fråga. För vem rensar jag, eller för vem låter jag bli?
Johanna tystnar en stund och väger kaffekoppen i handen.
– Det finns något fint i att få ladda sina blomkrukor med minnen, liksom i vetskapen om att jag håller något i min hand som mormor hållit i sin. Det måste få vara okej att bära med sig sådana saker, lite som en snuttefilt. Om jag värdesätter den här blomkrukan ska jag inte göra mig av med den bara för att det står i en och annan inredningstidning att jag borde leva minimalistiskt.En av terapeutens uppgifter ligger i att hjälpa till att hitta motivet till att någon behöver rensa i sitt inre, och Johanna betonar att det kanske inte alls handlar om att rensa bort. Det kan sluta med att någon istället behöver mer av något, att hen ska fördjupa istället för att förminska eller stänga av. Det kanske är en skadad relation som behöver vårdas för att kunna lagas, en separation som behöver sörjas ordentligt eller ett händelseförlopp som behöver belysas från fler håll, inte glömmas bort.
– Att veta syftet bakom åtgärden är viktigt, annars hoppar du snart på en ny grej: nyss var det rensa och sedan blir det något annat. Att sortera tänker jag är att skapa ordning i kaos, något människor gör hos mig varje dag. Att rensa är mycket mer dramatiskt. Det kan handla om att någon annan har rensat åt dig, du är lämnad och drabbad av en ofrivillig separation som innebär att du själv inte har fått vara aktiv i ditt liv. Tanken att någon annan har rensat bort mig – hur förhåller jag mig till det? Vem är jag då?”Det fascinerar mig att den som har blivit fråntagen allt ofta hittar en tacksamhet som den som har allt aldrig lyckas äga”
Det finns, enligt Johanna, en lömsk idé som går ut på att om vi bara skaffar oss, bevarar och behåller så mår vi lite bättre. Vi motar bort ett obehag, en inre stress. Hon tror att vi försöker hålla döden och mörkret borta, liksom risken att allt är meningslöst. Vi bygger vårt eget torn av saker, och i det tornet blir vi onåbara. Att vara onåbar innebär i förlängningen ensamhet, vilken lätt leder till att vi drabbas av känslan av tomhet. Det är kanske då vi känner: nu måste jag rensa.
– Att födas är att vara på väg mot sin död, och slutet är inbyggt från början. När livets ändlighet och alltings förgänglighet kommer över oss i olika åldrar och skeenden i livet är det rätt läskigt. Vetskapen om att mitt liv har ett slut, den här intervjun har ett slut liksom min timme hos min terapeut. Detta är en existentiell skräck som vi inte vill kännas vid. Vi hittar våra sätt att navigera i mörkret. Prylar kan bli ett sätt att hålla livets förgänglighet på avstånd, någon annan samlar på relationer eller erfarenheter som dövar eller bedövar.
– Vi är inte längre burna av traditioner som säger: Du är inte ensam. Livet är inte meningslöst. Vi tror inte på sådana samhällssystem längre, vilket innebär att vi söker bärkraft i annat. Vi skaffar kuddar och filtar som vi sveper om oss eller låter oss bli burna av.
”Jag tror det här är anledningen till att vi är många som trivs i naturen. Där står vi på stadig mark och är omslutna av ett system som klarar sig utan vår inverkan”
Jag kan inte påverka tulpanlöken, för den har redan allt i sig. Jag kan inte skynda den till att slå ut snabbare. Oavsett min prestation så kommer den att blomma i rätt tid. Det är många gånger befriande att komma på detta. Det är nog därför vi älskar våra trädgårdar. I alla fall jag.
Så vad är det vi hoppas åstadkomma med allt rensande? Vi städar undan och plockar bort. Kanske för att få tyst på en diffus oro, en känsla av hopplöshet och uppgivenhet. Johanna ser en utmaning i att vi ofta gör det till ett individuellt projekt att försöka hålla våra rädslor borta. Jag rensar, jag tränar, jag shoppar, jag…
– Vi mår ju gott av gemenskap och att vara med andra. Vi behöver sammanhang där vi talar sant om våra liv och lyssnar till andra i liknande situation, att få känna ”jag är inte ensam”. Då kan goda och hållbara val bli möjliga. Är det något vi borde rensa bort är det den ensamhet som växer och blir allt större.Vi tar en promenad i trädgården. Här finns växthus, örtbäddar, rabatter, äppelträd och grusgångar. I ett träd svajar sköna hänggungor och på en armlängds avstånd står en korg med falläpplen. Vi sätter oss på en bänk bredvid en rabatt och strax kommer fjärilen påfågelöga och vilar en stund bredvid oss.
– Är inte fjärilen en symbol för döden? påpekar Johanna. Det är något med larven och puppan och fjärilen, tror jag.Vi pratar en stund om det sköra i tillvaron. Att det ibland är viktigt att få sörja att livet inte blev bättre eller annorlunda. Att saker som smärtar i hela ens väsen får finnas – det är inget vi är vana vid, inget vi ger varandra tid och utrymme för idag. Vi behöver låta sorg och nedstämdhet få plats, liksom att vi behöver skuggsidorna i vår trädgård.
”Vi behöver perioder av vila, tider då vi rensar ogräs och rycker bort, för att ge plats åt det nya livet som kommer”
Jag har mycket att ta med mig tillbaka till Ukulelefamiljens inre rensande. Jag frågar en sista fråga, om hur det känns när det kommer ett genombrott i rensandet tillsammans med en patient. För Johanna är det stort när patienten kommer in i rummet och säger ”Jag tänker använda de här 45 minuterna till det här”, för det betyder att patienten är medveten om och har accepterat att döden är närvarande från början.
– Att känna och veta att du har rätt till din timme kan för många göra all skillnad: att förstå att jag har rätt till mitt liv. Rätt att fördjupa vad jag vill och fylla mitt liv med det jag vill. Mitt liv är för viktigt för att inte vara meningsfullt.
Originaltext av Malin Aghed publicerad 14 september 2017
-
Minimalt med prylar för maximal frihet
Ett par shorts och lite elektronik. Så sammanfattar Christian Holmquist sitt behov av ägodelar. Han är en del av en spirande global rörelse där människor tar tekniken till hjälp för att leva minimalistiskt, med målet att förverkliga sina drömmar.
I en färdigmöblerad lägenhet i Playa del Carmen, Mexico, sitter 33-årige Christian Holmquist och planerar sitt framtida liv med hjälp av Google Earth. Han låter jorden rotera kring Karibien som en självklar mittaxel och värderar framtida resmål utifrån dykmöjligheter och intensitet i turistflöden.
Christian är projektledare på spelstudion Mindark som utvecklar onlinespelet Entropia Universe. För fyra år sedan fick han möjlighet att byta snöslask och blåst i Göteborg, där Mindarks huvudkontor ligger, mot strandväder året runt i Playa del Carmen, när Mindark startade ett kontor för Latinamerika. Under sin tid på Mexicos atlantkust har han ägnat helgerna åt att utveckla sitt dykintresse – något han nu tänkt ta till nästa nivå. I början av april byter han liv, säger upp sin lägenhet och ger sig av för att jobba på resande fot som dykfotograf på olika orter i Centralamerika.
– Jag reser med två vänner som är dykinstruktörer. Vi tar kontakt med dykshoparna på plats och hyr ut våra tjänster. Vi följer med turisterna och jag fotograferar när de dyker och säljer sedan bilderna till dem över nätet.
Innan de kommer iväg väntar en process där Christian ska trimma ner sina ägodelar till att innefatta bara det allra nödvändigaste – lite kläder, dykgrejer och noga utvald digital teknik.”Det här är personer som skalat bort onödiga prylar men omfamnat den tekniska utvecklingen fullständigt”
Christian Holmquist Att leva med få saker skapar rörlighet och platsoberoende. Under det senaste två tre åren har en mängd experiment med att leva minimalistiskt dokumenterats i den amerikanska bloggosfären. Livsstilsexperiment med namn som 15 Items, Cult of Less och The 100 Thing Challenge har diskuterats av hundratusentals bloggläsare. Genom att skala bort allt utom det nödvändigaste i sina liv har personerna bakom experimenten frigjort utrymme för det som de verkligen vill göra.
Den här typen av minimalistiska livsstilar handlar inte om att peka finger åt civilisationen och ”återvända till naturen” – det här är personer som skalat bort onödiga prylar men omfamnat den tekniska utvecklingen fullständigt, inte så sällan för att kunna röra sig obehindrat mellan attraktiva storstäder. För det 21:a århundradets minimalister är digitalt lagrad information, molntjänster och sociala medier förutsättningen för att skapa ett liv helt på egna villkor. Med teknikens hjälp kan friheten maximeras och uttrymmet för vad som är möjligt expanderas, som Wired-grundaren Kevin Kelly poängterar i sin bok What Technology Wants. Minimalisterna kan kallas ”teknomader”, nomader som drar från plats till plats och med teknikens hjälp arbetar där de befinner sig.”För varje gång jag flyttat har jag kunnat göra mig av med en kartong grejer”
Under sin tid i Mexico har Christian medvetet valt att flytta en gång i halvåret, för att prova att bo i olika typer av lägenheter. Materiellt har han hållit sig ”ganska slimmad” eftersom han rensat ut saker vid varje flytt.
– För varje gång jag flyttat har jag kunnat göra mig av med en kartong grejer som på något mystiskt sätt smugit sig in i hemmet, nästan omedvetet. Det blir också ganska tydligt vilka saker man verkligen använder när man flyttar ofta. Vissa saker har aldrig varit ur plastboxarna som jag använder när jag flyttar, så då kan jag uppenbarligen göra mig av med dem.
I Sverige har han några få saker kvar som står i ett förråd i väntan på att någon vill ha dem. Idén att verkligen göra sig av med allt onödigt och leva från en laptop växte fram under två dykresor som han gjorde förra året.
– Eftersom dykgrejerna tar ganska mycket plats kunde jag inte ha med mig så mycket annat. Vi hade en liten slimmad laptop med oss och ibland tog vi oss till en internetuppkoppling för att uppdatera filmer och annat. Jag kände att det var väldigt lite saker jag behövde utöver det, och jag har aldrig varit så glad och nöjd som under den vistelsen.
Förutom dykgrejer och kamera siktar Christian på att få ner sitt totala antal ägodelar till någonstans mellan 15 och 30 saker. Det blir en mindre laptop och en läsplatta eftersom han gillar att läsa. I övrigt ett par vanliga skor, flipflops, shorts, en regnjacka, underkläder och två t-shirts.
– Just nu funderar jag på vilka kläder jag ska ha med mig. När jag lägger av mig ett plagg lägger jag det antingen i tvättkorgen, eller, om jag inte ska ha med mig det, i en påse för grejer som jag ska ge bort. Än så länge har jag bara fyllt på påsen med grejer som ska ges bort.”Att leva minimalistiskt kräver att man i viss mening släpper taget om den egna historien”
En av anledningarna till att många av oss aldrig ens skulle tänka tanken att leva med under 30 tillhörigheter, är vår besatthet av att koppla ihop våra saker med den egna livshistorien. Sakerna vi omger oss med är laddade med minnen av platser vi besökt, angenäma upplevelser och personer som vi vill bli påminda om. Att leva minimalistiskt kräver att man i viss mening släpper taget om den egna historien. Christian har nästan inga sådana saker kvar, men ser det inte som ett problem.
– Ofta stämmer inte riktigt det där med det sentimentala. Jag hade till exempel en t-shirt från ett triathlon jag var med i, och många liknande sådana grejer. Men jag tog ju aldrig upp och tittade på dem. Om det är något som räknas så är det bilder, snarare än fysiska ting. Och att ha bilder digitalt räcker absolut för mig.
I ett samtal med en person som bara äger ett fåtal saker går det inte att komma runt det faktum att det handlar om att avstå från sådant som de flesta i vår kultur strävar efter. Ett hem fyllt med statusbärande prylar är ett ideal som en klick minimalister med aldrig så populära bloggar knappast välter omkull. Även om många av de som har en utpräglat minimalistisk livsstil har vanliga, välbetalda yrken, så innebär deras livsval att säga nej till sådant som de flesta säger ja till. Att leva utan ägodelar ställer höga krav på integritet.
De kända minimalisterna är, med något undantag, en bit under eller strax över 30 år gamla – alltså i en fas av livet när slutgiltiga beslut om fasta förhållanden och familjebildande fortfarande kan skjutas på framtiden. Men att det handlar om att gå emot rådande ideal ställs på sin spets när förhållanden kommer in i bilden. Christian, som nyss fyllt 33, har erfarenhet av vad det kan innebära när olika livsstilar ställs mot varandra. När han får frågan om sin syn på förhållanden tvekar han länge och det märks att det är något han funderat mycket över.
– Om ett förhållande ska fungera rent praktiskt så måste det ju vara med någon som delar den här synen. Jag har haft många konflikter med mig själv när jag försökt tillmötesgå en partner som verkligen velat ha ett stabilt, tydligt svenskt liv, och inte alls varit särskilt imponerad av ett mer oorganiserat karibiskt liv. För inte så länge sedan var jag inne på att köpa en lägenhet här i Playa som en slags kompromiss. Men det var inte mitt val. Sådana kompromisser kommer jag inte göra i framtiden om jag inte själv väljer det.
Där Christian befinner sig i livet är det inte familjeliv som lockar. Men han bråttas ständigt med konsekvenserna av sitt val och han känner sig utanför det ”verkliga” samhället där alla han känner eller kände i Sverige lever.
– Det har lett till ett konstant tvivel över vad det är jag missat att förstå. Få dagar passerar utan den här tonårsliknande ångesten, även om effekten minskat under de fyra år jag bott utomlands. Ett mer dynamiskt liv leder till kortare vänskapsrelationer där personer kommer och går i mycket större utsträckning, och det kan bli tröttsamt i längden.”Folk blir glada av att åka ut och trampa i bergen i två dagar, men jag vill ha in det där i min vardag”
Christian menar att den tillfredställelse han söker får han av att kunna ägna mycket tid åt att utföra ett arbete så bra som möjligt, oavsett om det gäller programmering eller att fotografera under vattenytan. Och så mår han väldigt bra både fysiskt och psykiskt av att uppleva naturen.
– Folk blir glada av att åka ut och trampa i bergen i två dagar, men jag vill ha in det där i min vardag. Jag känner mig väldigt aktiverad av att uppleva världen och människor mer direkt. Jag får energi av att vara i naturen, till skillnad från att sitta på ett kontor där man bara förlorar energi. Man kommer in på morgonen och spenderar all sin kreativitet under de åtta timmarna på kontoret och sen trampar man hem och är liksom tömd på energi.
Christian har bestämt sig. Det är ett teknomadiskt liv som gäller för honom. Men det kan mycket väl bli något annat än dykning längre fram. Han vill öppna för möjligheter som han möter längs vägen, genom människor han träffar som håller på med intressanta saker.
– Livet blir väldigt statiskt när man jobbar på ett företag år efter år. Man får inte så många nya kontakter eller inblickar i andra möjligheter. Jag vill se mer av vad som finns där ute, mer än vad ett vanligt kontorsjobb tillåter. Om två år kanske jag sitter och programmerar appar från en laptop i Indonesien. Om sådana möjligheter dyker upp vill jag kunna vara mer dynamisk och ta dem. Men det är fortfarande bara jag och min laptop och det är med den jag jobbar och det är allt jag har.Originaltext publicerad 5 december 2014
-
10 sätt att leva enklare och spara pengar
En enklare, mer minimalistisk livsstil gör att du kan leva mer på mindre. Här ger Caminos Johanna Stål några av sina bästa tips på vägen dit.
1. Att rensa hemma och sälja på loppisar, köp-& sälj-sidor eller i lokala grupper kan ge en hel del klirr i kassan. Men försök att komma ihåg vad en vara kostade när du köpte den och fundera över hur mycket du hade kunnat spara genom att tänka till vid inköpstillfället istället.
Det viktigaste du kan göra är att inte överhuvudtaget köpa hem saker du inte behöver.
2. Låt dig inspireras av förebilder som passar din målbild, radera sådana du följer på instagram, facebook eller bloggare som enbart uppmuntrar till inredning, pryl- eller modeinköp.
Följ personer som lever så som du verkligen skulle vilja leva.
3. Avstå från att prata om nya inköp eller fråga om andras konsumtion, exempelvis genom att påpeka att någon har en snygg tröja, en häftig bil eller en vacker kökstapet. Öva på att berömma personers inre egenskaper istället, såsom att hen är generös, hjälpsam eller kan mycket.
Öva på att värdera inre egenskaper snarare än det yttre.
4. Ta tillvara på saker som redan finns. Det kan handla om matrester som vanligtvis slängs eller kläder som gått sönder. Vill eller kan du inte laga själv, så är det en bra investering att lämna in det till en sömmerska, skomakare eller reparatör.
Lägg tid på att vårda de saker du har och de kommer öka sitt värde för dig.
5. Se dig om i naturen, Vad kan du ta hand om, som annars går till spillo? Du kan börja med trädgården, göra en omelett på maskrosor, pesto på kirskål eller saft med violblommor. Under hösten är det högsäsong för bevarandet; med massor av människor som inte hinner ta hand om sina trädgårdars frukter, dessutom är det lätt att hitta vilda nyponbuskar, björnbär och annat ätbart i naturen som andra inte hinner plocka av. Men du, som inte längre har så mycket prylar att inhandla, har mer tid för att ta hand om naturens skafferi.
Ta vara på alla gratisresurser i naturen.
6. Min mormor lärde mig tänka att det inte är intäkterna som gör mig rik utan utgifterna som gör mig fattig och jag har försökt leva efter den devisen. Att aldrig handla på kredit, att undvika så långt som möjligt att skaffa stora fasta utgifter och att se till att ha ett system för att handla begagnat i “förväg” så att det aldrig helt plötsligt dyker upp stora behov som man inte räknat med, exempelvis en ny klädstorlek till barnen.
Planera dina inköp så är det lättare att handla begagnat och undvika dyra impulsköp.
7. Kanske kan det här vara den tråkigaste punkten, men den handlar om att välja bort och säga nej. Prioritera. Allt för många aktiviteter och sysselsättningar tröttar ut oss och börjar ta energi snarare än ge. När livet bara blir en lång “att-göra-lista” är det inte så roligt att leva längre. Då kan det vara bra att anamma lite zen-filosofi och byta ut “att göra” mot att fråga sig själv “behöver detta göras?”.
Skala bort det som inte är viktigt eller ger dig (eller någon annan) stor glädje.
8. Vi är många som vill gå ner i vikt, börja träna, fortbilda oss, gå en kurs i yoga eller måleri, börja odla, lära oss ett nytt språk eller byta jobb. Helst på samma gång. Istället lyckas vi inte fullt ut med något av det. Prioritera vilket som är nummer ett för dig just nu, så slipper du dessutom slänga ut pengar på något som ändå bara kommer leda till stress.
Sätt upp ett mål i taget och du ökar chansen att uppnå det.
9. Betala av dina skulder. Många skulder, både monetära eller samvetesskulder drar ner på vår energi och kostar oss mycket. Att börja betala tillbaka lite i taget är vägen framåt. För monetära skulder så handlar det om att sätta upp en realistisk avbetalningsplan, gärna ihop med banken. När det handlar om att ge tillbaka till människor som har hjälpt dig vid olika tillfällen så kan det handla om att du uppmärksammar dem genom ett handskrivet brev, bjuder på middag eller passar deras barn/hund. Uppskattas oftast mycket mer än något väldigt påkostat.
Betala tillbaka på dina skulder, men i en lagom takt.
10. Om du lyckas med alla ovanstående punkter så kanske du har möjlighet att gå ner i boendestorlek och till och med minska din arbetstid, om det är vad du vill. Och ägna dig åt det du tycker är viktigt.
Det är dags att se över vad som återstår av dina drömmar, när du skalat bort delar av det som håller dig borta från dem.
Originaltext publicerad 13 maj 2015
-
Gratissamhället fasar ut kapitalismen
Vi är mitt i ett skifte där digitaliseringen, delandets ekonomi och prylarnas internet samverkar och gör allt fler varor och tjänster nästan gratis. Denna nya gemenskap kommer att ersätta delar av kapitalismen menar den amerikanske ekonomen Jeremy Rifkin i sin senaste bok The Zero Marginal Cost Society
Ekonomen och visionären Jeremy Rifkin har författat en lång rad böcker om den framtid som väntar oss, där The Third Industrial Revolution (2011) om den framväxande makers-rörelsen blev hans absoluta genombrott. Idag agerar han rådgivare åt flera statschefer. Hans senaste verk The Zero Marginal Cost Society – The Internet of Things, the Collaborative Commons & the Eclipse of Capitalism binder ihop de tre makrotrender han ser som mest betydande för framtidens ekonomi.
Industrialismen har med kapitalismen i förarsätet handlat om att öka produktiviteten för att kunna öka vinsterna. I en marknadsekonomi råder priskonkurrens, vilket spär på drivkraften att försöka producera så billigt som möjligt. Detta har lett till att ”marginalkostnaden” har sjunkit kontinuerligt. Marginalkostnaden är kostnaden för att producera ytterligare en enhet av något som man redan har utvecklat och startat produktionen av. Att till exempel producera ytterligare en brödrost på det löpande bandet blir allt billigare..
Idag ersätter digitala produkter allt fler fysiska produkter (såsom tidningar, filmer, cd-skivor). Marginalkostnaden är i princip noll för att streama ytterligare en låt till via Spotify.
Lägg därtill den kollaborativa ekonomin som gör att vi kan dela på redan befintliga ting. Delandet kan ses som att marginalkostnaden sjunker från en redan låg nivå (vid tillverkningen) till nära noll. För varje gång vi delar något halveras marginalkostnaden.
Krydda med ”sakernas internet” (Internet of Things)” där prylarna själva kommer kunna kommunicera med varandra (för att exempelvis spara energi) vilket ytterligare kan effektivisera användningen av dem.
Sammantaget kokas dessa trender ihop till att allt mer, från digitala produkter till fysiska ting, går mot att bli nästan gratis. Rifkin beskriver det som att kapitalismen har fött fram denna nya kollaborativa ekonomi, vilken måste tillåtas växa vid sidan av sin förälder för att om några decennier vara lika stor. Men utvecklingen medför såklart även stora utmaningar, där arbetslöshet nog är den största. För om allt är gratis får ingen betalt…
Det sistnämnda är ämnet för en annan bok av Rifkin: The end of work som han skrev redan 1995. Där diskuteras ny typ av beskattning och ”välfärdsjobb i ideell sektor” som möjliga lösningar.Originaltext publicerades 23 februari 2015
-
Han sålde allt han ägde
Strax efter 50-årsstrecket fick arkitekten Peter Hallén en livskris som ledde till att han sålde nästan alla sina ägodelar. Han började leva enklare och söka en ny vision om framtiden. Men trots stora förändringar i sättet att leva gnager otillfredsställelsen i honom fyra år senare.
– Allting började med att min värld brakade ihop. Förhållande, affärskontakter, vänner, familj. Allt på samma gång. Jag började fundera på vilka delar i det som var mitt fel. Jag hade levt i någon slags vårdslöshet för att allting snurrade så fort: jag tackade ja till allt och planerade in möten direkt efter varandra utan transportsträckor emellan. När allt rasade tvingades jag ”reboota programmet”.
Som en följd av sin livskris sålde Peter Halléns brorson nästan alla hans grejer på en loppis på kontoret. Peter hade massa saker som låg nerpackade i kartonger och såg dem som en belastning i sitt liv. Samtidigt ville han skaffa ett sommarjobb till sin brorson, som arrangerade loppisen. Om hans brorson inte sålt alla flyttkartonger med grejer på loppisen hade Peter förmodligen fortfarande släpat runt på dem.”Jag har predikat nomadens livsstil hela mitt liv, men jag lever inte som en”
Foto: Fredrik Karlsson Peter Hallén är lite försenad till intervjun. Det är ovanligt nuförtiden, men förr kom han alltid för sent. Han oroas över att jag ska frysa där jag väntar utanför Arkitektskolan på KTH, en rätt kylig aprildag. Jag är kall om händerna men förväntansfull och när han kommer känner jag direkt igen honom. Peter har en trevlig enkelhet över sig tillsammans med ett entusiastiskt och harmoniskt sätt. Jag kom först i kontakt med honom via Tendens i P1, som porträtterade stjärn-arkitekten som för några år sedan sålde allt han ägde, ställde om sitt liv och började arbeta för planetens framtid. Jag är nyfiken på hur livet blev efteråt.
Arkitekten Peters Halléns livsresa började med hans examensjobb på arkitekturskolan som hette ”Den bofaste nomaden”. Där hittade han vad han kallar för en ”civilisationslösning” − man kunde bo på ett ställe men ändå tänka som en nomad. Han tyckte att han hade hittat det i det traditionella japanska samhället. Att även på en liten yta går det att få en känsla av rymd och frid.
– Den japanska trädgården med bonsaiträd är skapad för att på en plats mitt i en urban kontext få en illusion av meditativ horisont. Ett tillstånd utan mentalt pladder.
Men nomadens frihetslängtan har förföljt honom hela livet.
– Jag har predikat nomadens livsstil hela mitt liv, men jag lever inte som en. Jag har alltid varit på genomresa rent mentalt, men har varit fysiskt i Stockholm i över trettio år. Någonstans har jag ett behov av att tänka att jag inte måste vara här.
Efter utbildningen började karriärhjulet spinna och grundidén gick förlorad.
– Jag gifte mig direkt efter skolan och började jobba på det stora kontoret som var fast i byggnadsindustrin och det kändes inte som att jag skapade något åtråvärt utan snarare något ingen ville ha, allra minst jag själv.
När fastighetsbranschen kollapsade i början av 90-talet började Peter arbeta med italiensk design. Han blev introducerad i de heta cirklarna på Milanos möbelscen och en ny värld öppnade sig. Detta samtidigt som han var nybliven singel och började frottera sig i publika sammanhang.
– Erbjudanden och uppdrag fick jag genom att visa mig offentligt, världen började snurra allt snabbare. Några av de jag började umgås med internationellt är fortfarande mina närmaste vänner och känner en nästan lika stark frustration som jag över civilisationens tillstånd, även om de både brottas med och samtidigt lever av sitt kändisskap.
– Idag har jag ett helt nytt liv, i en gammal kropp. När jag ser tillbaka på mitt liv så känns det som att jag har inkarnerat samma kropp flera gånger, livet innan livskrisen känns så osannolikt. De här åren tar mig tillbaka till där jag började, till den bofasta nomaden. Jag var tvungen att göra alla de här galenheterna för att förstå att de inte var viktiga. Men han retar sig på att arton år av hans liv känns som en lång paus.”Vi måste komma närmare något ursprung som är mer sant”
Många kanske skulle kalla Peters resa för en typ av downshifting, men han ogillar ordet och vill hellre säga att han ”bytte vision om framtiden”. Om vi skulle leva i en kultur utan massmedial påverkan så skulle vi ha en annan vision. Vi hjärntvättas och är alla offer för masspsykos, menar Peter. Det krävs ett enormt mod för att visa på en annan väg.
– Vi måste komma närmare något ursprung som är mer sant. Istället för att flyga iväg i drömmar så bör vi komma ner på jorden och bli skitiga om fötterna. Jag tror att vi måste det. Mitt kretslopp handlar om att jag har skitat ner mig i den massmediala kulturen för att kunna ta mig därifrån.
Peter har prövat massa olika saker – produktdesigner, varumärkesexpert, designarkitekt… Nu kallar han sig för permakulturarkitekt och försöker att bara ”göra projekt som har relevans för hur vi borde leva”.
– Jag har haft tur att jag lyckats vrida de projekt jag fått i den riktningen. Ett gigantiskt projekt i Albanien som jag fick tidigt i mitt nya liv sa ja till att bygga mer ekologiskt. En skola som jag jobbade med ville bara ha en gympasal och en matsal, men jag fick det till att bli en helt självförsörjande byggnad med växthus, odlingar, urinseparering och självförsörjning på energi.
På skolan där han undervisar frågade han en dag: ”Kan vi inte arbeta med peak oil?” − och alla tände på idén. När han får uppdrag och folk frågar vad han vill undervisa i så säger han ”ursprungsbefolkningar och mat”. Ett sätt att lära sig samtidigt som han får betalt.
– Inte lika mycket som annars, men ändå…
Vi pratar om miljörörelsens problem med att allt handlar om att minska eller att växla ner. Miljörörelsen har misslyckats gravt med det pedagogiska, menar Peter som hävdar att det är lika illa som att skita ner.
– Dessa floskler och oreflekterade upprepningar… Vi måste hitta ett bättre språk och en total förståelse för hur allt hänger ihop. Om man lyckas med det så har man nått långt.
– Jag vet inte om vi är rädda, det finns massa desinformation. Mycket av det vi kallar miljörörelsen är finansierade av aktörer som vi inte skulle tycka var så kul om vi visste vilka de var. Varför fixeringen på klimat är så stor måste man fråga sig. Vem vinner på tjatet om klimat om vi glömmer alla andra frågor samtidigt?”Hållbarhet betyder att vi fortsätter ha det som vi har det, även om det inte är bra”
Men hur kan då miljörörelsen bli mer pedagogisk? Peter tror att det kan handla om att använda sig av ”cynism, kollisioner eller överdrifter där vi kanske speglar oss själva”. Eller att vi lockar med någonting och utfäster belöningar. Vi kan locka med film, spel och lekar…
– Det är ett regenererande samhälle vi borde ha, inte ett hållbart. Hållbarhet betyder att vi fortsätter ha det som vi har det, även om det inte är bra. Att vi har det som vi har det betyder att vi har blåst någon annan. Ikea och H&M är bland det jävligaste vi har, menar Peter. För de tar någonstans ifrån och ger oss låga priser.
Utifrån de stora omställningar som skett i Peters liv skulle man kunna tro att han är nöjd med sitt liv idag. Men när jag frågar hoppar han nästan till och skrattar lätt.
– Nej, jag är superfrustrerad. För att jag bor i en etta på Gärdet med en balkong som jag inte ens odlar på själv. Jag vet inte hur jag ska få in det i mitt schema.
En idé han hade under ett period var att bygga en koja på landet där han skulle ha en skogsträdgård, som ett sätt att hitta en relation till en plats. Men han är mentalt redan förbi det här med kojan. Han tror på den lilla bostaden, men inte att sitta själv ute i skogen. Självförsörjande menar han är en illusion och idag tycker han att det känns som en naiv idé − att man ska fixa allting själv.
– Vi måste leva i symbios med varandra och stå emot de starka krafter som är där ute. Men samtidigt måste man ge varandra utrymme, möjligheter och plats. Hitta en balans mellan människors olika egenskaper.
Permakultur handlar om en integration mellan samhälle och natur. Peter vill skapa mer koloniområden eller använda de gröna kilarna som finns i Stockholm. Men idag ses naturen som ett museum som vi bara ska titta på, inte använda.
En av hans idéer skulle han vilja genomföra med Stockholms bästa restauranger. Eftersom maten är så bra så måste deras avfall vara jättebra.
– Tänk att ta hand om avfallet med häst och vagn och bokashi-behandla* det, gräva ner det och göra kompostering visuellt i staden.
Dessutom hoppas han kunna arbeta med odlingar på skolgårdar framöver, som kocken och kokboksförfattaren Alice Waters i San Francisco (som myntat begreppet ”edible schoolyards”) och då behöver han inte odla själv.
Men det viktigaste är att utbilda folk, genom att åka runt och föreläsa, anser Peter. För att skapa efterfrågan på de ”sanslöst positiva saker” som ingen känner till. Och Peter berättar om tekniker han stött på i Australien som ökar humushalten på den brukbara jorden. Och han har en lång utläggning om olika odlingsmetoder och sätt att odla enligt permakulturella principer.
– Jag har blivit någon slags missionär i det här.
Vi måste börja tänka permakultur i stadsskala, säger han. Man kan översätta staden i permakulturella zoner – det kan handla om gångavstånd i zon ett, cykelavstånd i zon 2, buss i zon 3, bil i zon 4, flyg i zon 5. Det är kanske en av de viktigaste uppgifterna som jag har som arkitekt, för jag skulle kunna hjälpa till att sprida kunskaper om permakultur i staden.Har du kvar många av dina gamla vänner?
– Jag tror att jag har kvar många av mina gamla vänner, men det är mer att man springer på dem på stan. Jag umgås med både köttätare och knarkare och allt möjligt − även om jag inte delar deras väg. Vi kan umgås en stund.
– Jag vet att jag kan vara en katalysator för förändring. Jag bryter ner saker när jag kommer. Ofta har jag sett destruktiva mönster i min omgivning och jag hoppas att jag är knuffen som hjälper till att få en dekomposition att äga rum. All kreativitet är nedbrytande i förlängningen. Dynamiska krafter är i grunden nedbrytande. Men också bra. Sedan måste statiska krafter ta vid.Peter om
Arbetstid
– Sedan jag blev min egen direktör för tjugo år sedan har jag inte grubblat över det. Jag kan inte stoppa min process. Jag gör research när jag inte har ett uppdrag.
– Men säg att vi behöver arbeta 3-4 timmar per vecka för själva uppehället. Som samlare kan du samla mat för en vecka på 3 timmar, medan det tar en bonde 3-4 dagar för samma mängd. Jordbruk i sig kanske är ohållbart och permakultur är en latmans-approach till livet. Om man låter livskraften i naturen hållas, tillsammans med en kunskap om hur saker passar ihop, så gör naturen stor del av jobbet själv. Det är vår rovdrift som gör att vi måste vara så närvarande, när vi borde ha ett mer avspänt förhållande för att komma i balans med naturen.Ekoprojekt
– Jag har ritat den ekologiska matbutiken 8T8 som öppnade i november 2010.
Jag försöker påverka med design och lyckades få ägaren Caroline Tallving att bli ännu mer ekologisk än vad hon redan var.Medveten konsumtion
– Jag är helt såld på klädmärket Patagonia. De går att använda i alla situationer.
Eftersom jag lever ett kameleontliv, får jag lättare att agera om jag har samma grejer i båda miljöerna. Patagonia är en livlina för mig för att fixa den där balansen.
Jag trodde länge att skräddarsytt var metoden. Det finns en idé om att skräddarsytt håller hela livet – men du tröttnar och växer ifrån det. Måste jag köpa ett komplement så köper jag dyra saker som håller länge.
(Peter är också vegetarian och nykterist. Två livsstilsval som kom som en konsekvens av livskrisen.)Originaltext publicerad 5 december 2014
Camino 