• Kristina Persson: ”Sharing Economy är här för att stanna”

    Kristina Persson: ”Sharing Economy är här för att stanna”

    Politiker har en förmåga att fastna i det dagsaktuella. Ibland tävlar den parlamentariska demokratin med kvartalskapitalismen i kortsiktighet. I det klimatet ska Sveriges nya framtidsminister Kristina Persson få sina statsrådskollegor att lyfta blicken

    – Min ambition är att politiken ska vara proaktiv, inte reaktiv.
    Sveriges första renodlade framtidsminister har inget eget ”Framtidsdepartement” utan arbetar på statsrådsberedningen direkt under statsminister Stefan Löfven. Ministerrollen är ny och inte glasklar.
    – Det är troligen det viktigaste uppdrag jag någonsin har haft. Samtidigt är det ett svårt uppdrag, eftersom jag kommer in från sidan och ska anlägga det långsiktiga helhetliga perspektivet på regeringes arbete, Jag ska bland annat se över hur regeringen är organiserad, så att man får fler tvärgående processer, inte så många stuprör som det är idag, berättar Kristina Persson när vi träffar henne en stekhet dag i Visby under Almedalsveckan. Hon har precis medverkat på Caminos seminarium med titeln ”Vad ska vi göra när robotarna och datorerna tar våra arbetsuppgifter?” Det är andra gången hon medverkar på Caminos seminarier i Almedalen. Den första gången deltog hon i rollen som ordförande för tankesmedjan Global Utmaning som hon grundade år 2005. Med stor internationell utblick, intressanta föreläsare som bjöds in till Sverige, hög trovärdighet och alltid med ambitionen att ha ett helhetsperspektiv kom Global Utmaning att bli en av de mest spännande arenorna för framtidsfrågor i Sverige. Kristinas tidigare uppdrag, såsom vice riksbankschef och landshövding slår förstås också högt, men att hon fick ministeruppdraget på grund av vad hon åstadkommit med Global Utmaning, och det kontaktnät hon fått därigenom, är ingen vild gissning. Nu återstår det att se om hon lyckas omsätta några av de ofta visionära idéer som framfördes på tankesmedjans seminarier i praktiken. Hittills har det varit en ödmjuk mjukstart på posten som framtidsminister. Tre analysgrupper är tillsatta – en om global samverkan, en om den gröna omställningen och konkurrenskraften, och en om framtidens arbetsmarknad. I mars 2016 kommer de att presentera vad de kommit fram till. Analysgruppen om framtidens arbetsmarknad ska bland annat titta på vad man ska göra för att möta utvecklingen med att datorer tar allt fler mänskliga arbetsuppgifter. Enligt uträkningar från Reforminstitutet riskerar så mycket som vartannat jobb i Sverige automatiseras inom bara 20 år. Dramatiska siffror för ett land där jobbfrågan så gott som alltid är en av de viktigaste inom politiken.

    – Vi borde vara väldigt medvetna om att det finns risker med utvecklingen om man inte möter den med rätt slags politik, bland annat utbildning. Jag tar fasta på möjligheterna. För samtidigt skapas det en väldig massa jobb i sektorerna som datoriseras och automatiseras. Och det uppstår företag som bygger helt och hållet på digital teknik, såsom dataspelsbolag.

    ”Hittills lyckas alltså inte ekonomin skapa lika många nya jobb som försvunnit till datorer och robotar”

    En annan rapport från Reforminstitutet visar att 450 000 jobb har automatiserats bort under perioden 2006–2011 och samtidigt har 300 000 andra jobb tillkommit. 20 000 av de nya jobben är dataspecialister. Hittills lyckas alltså inte ekonomin skapa lika många nya jobb som försvunnit till datorer och robotar.
    Stockholm ligger tätt efter Silicon Valley när det gäller digitala start-ups. Branschen lyfts ofta fram som det som ska ersätta svensk traditionell industri. Men om man tittar på hur många som sysselsätts är det helt olika världar. Dataspelsföretaget Mojang som såldes till Microsoft för hiskeliga 2,5 miljarder dollar hade då omkring 40 anställda. Det kan jämföras med Volvo personvagnar som såldes till Geely för 1,3 miljarder dollar. Volvo hade då omkring 30 000 anställda. Så frågan är om vi verkligen kan förlita oss på den digitala industrin för att skapa jobb.
    – Nej, det ska vi inte göra. Vi ska ta vara på möjligheterna och underlätta för nya företag att starta och växa. Och så ska vi ha beredskap för den typ av kompetens som behövs inom framtidens arbetsmarknad. Och att se till att Sverige ligger i topp i kompetens. Det är en avgörande konkurrensfaktor. Vi ska också ta vara på fördelarna med att ligga tidigt ute i den gröna omställningen, för det kommer skapa jobb och konkurrenskraft.

    En del av de nya digitala företag som startas är delandeekonomins plattformar, där några handlar om att dela på tjänster. Ubers intrång på taximarknaden har mött protester, från branschens aktörer som tycker att det är oschysst konkurrens.

    – Jag skulle tro att Sharing Economy har kommit för att stanna – det här direktmötet mellan tjänsteutövare och brukare utan mellanhänder har möjliggjorts av den nya tekniken. Eftersom det sker så effektivt så blir det billigare. Men det skapar naturligtvis problem för Uber-chauffören om den personen har eget företag men inte har försäkringar och trygghetslösningar för tillfällen då något händer. Överhuvudtaget skapar det osäkra arbeten och öppnar upp för en svart ekonomi, som inte bidrar till finansieringen av det gemensamma.
    Kritiken har varit som störst i USA där delningsekonomin kommit att bli en allt viktigare inkomstkälla för många. Den stora ökningen kom efter finanskrisens då många förlorade sina ordinarie jobb. Då var det många som började extraknäcka som till exempel chaufför via taxi- och samåkningstjänster, eller hyrde ut sin bostad för att få in lite pengar.
    – Jag tror att den typen av jobb kommer att öka. Det kommer att bli en högre grad av flexibilitet i arbetslivet. Det kan mycket väl vara så att det blir mer av kombinationssysselsättningar, vilket i sig försvårar med trygghetssystem och socialförsäkringar.
    Swedbanks chefsekonom Anna Fällender har tillsammans med Robin Teigland, docent Handelshögskolan i Stockholm författat rapporten Sharing Economy – embracing change with caution. De menar att Sverige har goda förutsättningar för att hantera dessa utmaningar. Kristina håller med.
    – Vi har fördelen med en stark och mogen fackföreningsrörelse som har bra samarbete med arbetsgivarna. Det är en av våra stora konkurrensfördelar. Så jag tror att man kommer att kunna hitta lösningar på de risker som annars finns om det växer fram någon slags ”prekariat” med arbetstagare som har väldigt dåliga villkor, inga försäkringar eller trygghetslösningar som jobbar med att sälja sina tjänster. Samhället är också beroende av att alla deltar vid finansieringen av det gemensamma, poängterar hon.

    ”Många fler blir mångsysslare”

    Kristina ser en framtid där vi i allt högre grad är både konsument och producent. Åtta-till-fem-jobbet där vi gör samma sak varje dag är på väg bort, och i den bästa versionen av morgondagen kan fler syssla med sina drömjobb, åtminstone delvis. Många fler blir mångsysslare.
    – Det kan finnas många som vill utöva kreativa yrken som kanske inte lönar sig, åtminstone inte i inledningen av en karriär. Då kan man inleda med att kombinera med ett annat jobb. Jag tycker det låter ganska tilltalande. Att man kan leva ut sin passion, kanske musiken, men främst försörja sig med något annat.
    Samtidigt har ”rätten till heltid” länge varit en stridsfråga för socialdemokraterna, något som inte helt och hållet rimmar med denna nya flexibilitet.
    – Jo, det är viktigt att alla som vill jobba heltid ska kunna göra det, så att man ska kunna leva på sin lön. Fördelningsfrågorna kan komma att bli svåra. Det finns en risk att många av de som förlorar jobb i medelinkomstskikten börjar konkurrera med de i de lägre inkomstskikten och pressar ner lönerna. Det blir för många som konkurrerar om för få jobb. Då är det viktigt att man genom incitament och skatter styr så att det skapas jobb där det behövs. Inom vård och utbildning, omsorg och hälsa finns det hur mycket behov som helst.
    Och just vård-, skol- och omsorgsyrken lyfts ofta fram som professioner som är svåra att automatisera. Där är det mänskliga mötet särskilt viktigt.
    – Ja det går ofta inte att ersätta människor i vården, men det gäller också andra tjänstesektorer. Jag vill inte bli klippt av en robot i alla fall, poängterar Kristina.
    Du har tidigare pratat om att skattesystemet behöver ses över. Vad behöver förändras?
    – Skatten ska helst tas ut på saker som är breda och långsiktiga och som inte kan flytta utomlands. Idag är det mest arbete som beskattas. Vi behöver kanske andra skattebaser. Men detta är något vi behöver komma överens om väldigt brett i politiken, det är inget s och mp kan driva igenom själva.
    Handlar det om en ökad tyngdpunkt på konsumtionsskatter och kapitalskatter?
    – Ja, det kan det vara.

    Kristina om…

    Arbetstidsförkortning
    – Jag utesluter jag inte att facket och arbetsgivarna kommer fram till att det är ett smart sätt att bedriva fördelningspolitik. För om du minskar arbetstiden utan att sänka lönen så höjer du ersättningen per arbetad timme.
    Basinkomst
    – Jag tror inte att det är en särskilt lysande idé. Det blir för lite för dem som verkligen behöver det – till exempel för en arbetslös ensamstående trebarnsmamma, och för mycket för de som inte behöver stöd. Personer som jobbar och är högavlönade som också ska få det. Det är alldeles för dyrt.
    Synen på framtiden
    – Jag är oroad. Generellt i världen är det politiken som rör sig för långsamt. Vi ser stora förändringar i globaliseringen, teknikutvecklingen och urbaniseringen. Vi ser riskerna med klimatuppvärmningen och en hel del andra obalanser i hur världen fungerar. Samtidigt har vi lösningar. Vi har kunskapen och tekniken för att lösa många av problemen. Men den nationella tillämpningen dröjer. Vi är så splittrade i nationer och har inga starka globala institutioner, som skulle krävas för att komma loss. Så jag är lite pessimistisk om politiken och därmed ingen stor optimist. Men om jag inte trodde att det gick så skulle jag inte ha det jobb jag har.

    Originaltext publicerad 26 november 2015

  • En minimalists bekännelser

    En minimalists bekännelser

    Ingemar Tigerberg är på ständig jakt efter vardagens tids- och energitjuvar. Men att få mer tid för viktiga saker är inte alltid lätt och det ökande behovet av förenkling kan också övergå till besatthet. Följ med på ett försök att navigera i överflödssamhällets kölvatten

    Jag är helt svettig. I ett hysteriskt tempo hade vi genomfört vår andra flytt på ett halvår, och att flytta med småbarn är inte direkt det mest bekväma man kan göra. Flyttlådor och grejer överallt. Superspännande för småbarn såklart, att packa upp alla prylar från lådorna, sprida ut dem över hela lägenheten, gömma sig i lådorna, hoppa på dem och klättra runt i allt bråte.

    Men i mitt sinne råder totalt kaos! Prylar överallt! Minimalisten i mig gör att jag är på randen till vansinne.

    Efter flera dagars flytt- och rensningsslit på dygnets alla vakna timmar började vi så smått se ljuset i tunneln. Trots att vår familj definitivt inte är några samlare, snarare tvärtom, hade jag tappat räkningen på hur många vändor till den lokala second hand-affären jag hade åkt med grejer, pryttlar och textilier. Att rensa är skönt, men som med allt arbete vill man att mängden ska kännas hanterbar.

    Med barn följer ett nästintill oförklarligt inflöde av saker där hemmet blir som en slags ”säckstation”. De som kan sina tågtermer vet att det innebär ett osmidigt trafikflöde. Från en säckstation måste tågen åka tillbaka till samma håll de kom ifrån för att ta sig därifrån. Man kan kalla det för dålig cirkulation.

    ”Tygpåsar som man får i all välmening från butiker och event för att göra miljön en tjänst hade vi säkert 40 stycken av!

    Men nu började vi alltså se slutet på prylslitet. Den sista överfulla påsen som jag packade för utresning innehöll enbart tygpåsar. Tygpåsar som man får i all välmening från butiker och event för att göra miljön en tjänst hade vi säkert 40 stycken av! Det materiella överflöd vi lever i skapar sådan ironi.

    Hursomhelst, jag stiger in i trappuppgången, utmattad men lättad efter vad jag hoppas vara min sista second hand-tur på ett bra tag, när jag ser något hänga på vår dörr. Det är en välkomstpresent från vår hyresvärd: en liten handduk, i en tygpåse …

    Den industriella logiken tillsammans med globalisering har gett oss decennier av sänkta priser på prylar. Och vi köper dem, i en ständigt ökande takt. Resultatet är att våra hem svämmar över med grejer. Men som med de flesta behov finns också de som ser affärsidéer. För att hjälpa mig navigera i överflödet kontaktade jag Brita Hahne, som driver Smpl, ett företag som hjälper människor att rensa och organisera.

    – Vi handlar alldeles för mycket saker och vi gör oss inte av med dem. Detta hör ihop. Som stressad tenderar man att shoppa och unna sig saker. Det blir en ond cirkel, man hinner inte göra sig av med sakerna eftersom man jobbar mer för att ha råd med dem. Och då behöver man snart ett större boende, för att få plats med allt. Dessutom är boendet en viktig statusmarkör. Jag hoppas verkligen att människor inser vilket ekorrhjul de är inne i, säger Brita.

    Hennes kunder är framförallt privatpersoner men också företag som behöver hjälp med organisering och rensning.

    – Jag har jobbat på koncernnivå i Sandvik och Axfood. När större företag gör omorganisationer kan vissa anställda få upp till 25 procent mer att göra. En del får så mycket att det blir svårt att hålla den ordning man har haft tidigare. Då gör man gör bara sina ”måsteuppgifter” och det blir kaos bakom.

    Brita beskriver marknaden för privatpersoner som växande men det finns fortfarande en liten tröskel för många att ta sig över. De flesta som anlitat Brita har varit barnfamiljer med bra inkomster.

    – De flesta vet inte var de ska börja. Många fastnar när de rensar, börjar läsa någon tidning de hittar. Jag pushar på hela processen: 2–3 timmar i sträck orkar man med. Det är många jobbiga beslut. ”Välgörenhetshögen” är enklast. Då kommer sakerna till användning vilket känns skönt, säger Brita.

    Jag är en anhängare av minimalism, frivillig enkelhet, simplicity eller vad man nu vill kalla det. Att förenkla och effektivisera är något som präglar både mitt jobb och min fritid. Det ger frid i sinnet och mer tid för det viktigaste: familj och vänner. Rensning medför att jag stärker medvetenheten om det jag äger, jag tvingas till en värdering av mina prylar. Ju längre jag har kommit i denna process desto mindre anser jag mig behöva – ribban sänks successivt. Men det innebär också att jag får ett starkare band till de prylar jag väljer att ha kvar. Jag uppskattar dem mer. Och så finns gråzonerna: Min surfbräda använder jag aldrig längre och den är ganska otymplig där den står i sovrummet, men den påminner mig om en del av mig själv som får mig att må bra.

    Att intervjua Brita som har rensning och organisering som heltidsjobb får mig att känna mig som ett fotbollstokigt barn som får lira med Zlatan. Kickarna jag får av att rensa brukar jag jämföra med den kick många får av shopping, men mycket starkare.

    – Och hållbarare på så många sätt, poängterar Brita. Ordningen som blir hemma efter rensningen varar längre än kicken av att shoppa. Istället för att komma hem till en bomb som slagit ner så ser man rensad ordning. Det ger en längre effekt.

    – De flesta brukar få blodad tand, fortsätter hon. Luftigheten känns befriande. En tjej berättade att hon fick mersmak efter att vi tillsammans rensat hennes garderob. Därefter tog hon sin mans garderob, hallen och förrådet. Hon fick energi att ta sig vidare i rensningen och berättade att hennes man knappt kände igen henne.

    Men som med allt som ger kickar kan det skapa ett beroende. Undertecknads egen rensningsiver går ibland för långt och ger motsatt effekt – ser jag saker som inte används börjar det krypa i i mig, och jag får inte ro förrän de är borta. Jag har blivit rensningsknarkare. Vilka råd kan hon ge sådana som mig?

    – Det finns olika personlighetstyper när det gäller ordning. Du är nog superordningstypen, allt har sin plats. Det kan gå för långt. Då brukar jag säga ”step back” – det är bara du i ditt sinne som tror att det blir den superordningen, säger Brita.

    Att förenkla handlar om mer än att bara rensa. Hålla koll på inflödet är minst lika viktigt, att tänka till ordentligt innan man köper något. Att inte äga allt man behöver är en nyckel. Delningsekonomin och de kollaborativa tjänsterna erbjuder allt större möjligheter att slippa äga själv. Böcker lånar vi på biblioteket, bil har vi via bilpoolen, babyskyddet hyrde vi, våra kläder cirkulerar via second hand-butiker, snowboard-utrustningen ingår i alpresan. Skidstället går idag att hyra..

    Det mesta hänger ihop: Att leva med färre prylar gör det enklare att leva utan egen bil. Att packa väskorna för en hel familj inför resor är inte alltid lätt, det tenderar att svälla över alla kanter. Men hur mycket av det man packar med används de facto på resan? Det minimalistiska synsättet hjälper till att bli medveten om vad man faktiskt behöver, vilket gör tågresorna mycket mer hanterbara. Att barnen inte blir lika nippriga av stillasittandet i en bil när man åker tåg är en bonus.

    ”Jag vägrar bli en av de där gubbarna som ångrar sig på sin dödsbädd för att han inte spenderade tillräckligt med tid med sina nära”

    Att vinna tid för familj och vänner är min motivation. Jag vägrar bli en av de där gubbarna som ångrar sig på sin dödsbädd för att han inte spenderade tillräckligt tid med sina nära. Tidsmedvetenhet är viktigt – att lägga tid på rätt saker. Som företagare blir man extra medveten om att tid är pengar. Utöver att göra magasinet anlitas Caminos medarbetare ofta för att föreläsa eller skriva för andra medier. Jag har kontroll på hur mycket pengar som kommer in i företaget och hur mycket saker kostar. Att jag gått ner i arbetstid till 80 procent spär på insikten om tidens värde. Jag löser den dagliga motionen genom att cykla till och från jobbet. Det tar mig 30 minuter enkel väg, vilket bara är aningen mer än vad det skulle ta kollektivt. Men då har jag hunnit med träningen, varje vardag.

    Räkningarna betalas via autogiro. Då slipper jag det sjukt tråkiga jobbet att hålla koll på datum och pilla framför datorn som jag ändå gör hela dagarna på jobbet. Många är rädda för att det ska bli fel och vill gärna dubbelkolla summan på fakturan. Min erfarenhet är att det väldigt sällan blir fel om man är kund hos företag som man litar på. Dessutom går det oftast att avbryta en autogirobetalning när man vill.

    ”Distraktion är koncentrationens antagonist”

    Min fru jobbar natt, så en synkad digital kalender är centralt för att organisera livspusslet för både fritid och jobb. Vi använder automatiska påminnelser för att avlasta närminnet. Allt digitalt som är viktigt har antingen automatisk backup eller finns i molnet. Pushnotiser och meddelanden om uppdateringar är djävulens påfund – det gäller att ha en uppsättning grundinställningar för dina enheter som låter dig ha uppmärksamheten på det du företar dig. Distraktion är koncentrationens antagonist och gör dig mindre produktiv, du behöver jobba längre för att få uppgiften gjord.

    Vi kan såklart ta bilpoolsbilen och storhandla men vi har hittat något mycket bättre: att handla mat på nätet. I den lättmanövrerade appen har vi sparat våra favoritvaror eller utgår från den varukorg vi handlade förra gången. På några klick har vi skickat iväg en beställning och nästa dag kommer någon och bär upp kassarna ändå in i lägenheten! Detta är inget mindre än en vardagsrevolution. Vi slipper spendera en timme i den gigantiska köpladan där stressade föräldrakollegor småspringer med sina kundvagnar. Inga rastlösa barn som vill ha godis, inget planlöst letande med lågt blodsocker och jag slipper gå en kilometer tillbaka till kyldisken om vi i kön kommer på att vi glömt smöret.

    Det finns de färdigplanerade matkassarna med recept som uppskattas av många barnfamiljer, men som kräsna vegetarianer med barn med sällsynt extrem finkänslighet för detaljer passar det oss bättre att välja varor fritt. Att handla på det sättet kostar oss ungefär som i en mindre matbutik men tids- och energibesparingen är värd mer.

    – Om du sitter hemma och handlar har du koll på vad som finns i köket. Det minskar impulsköpen, vilket i slutändan kommer att innebära att du slänger mindre mat. Dessutom får du bättre koll på vad allt kostar innan du betalar, säger Måns Danielson som medgrundat Mat.se.

    Förutom att ”förenkla livet i vardagen” vill Mat.se gärna stoltsera med lösningar på flera miljöproblem. Maten körs ut kollektivt på en rutt som är logistisk optimerad vilket minskar matens klimatpåverkan betydligt jämfört med att handla med egen bil. Och eftersom det inte är en massa varor som ska se snygga ut i hyllorna blir det betydligt mindre mat som slängs. Deras egna siffror visar 0,5–1 procent svinn, att jämföra med en traditionell ”bra” matbutik på runt 3 procent.

    Att slänga sopor kan vara tids- och energikrävande, inte minst hos en matkräsen barnfamilj. Så att minska matsvinnet är en förenklingsåtgärd i sig.

    nästa steg för förenklingsbranschen borde vara att hitta mer attraktiva sätt att även få sin mat tillagad – hälsosam och miljöbra färdigmat till en rimlig peng ända fram till dörren. Eller varför inte ”folkkök” i skolornas matsalar, där man kan äta samma mat som lagats till lunch på kvällskvisten ihop med andra i området? Men här finns det många utmaningar för småbarnfamiljer som vår. Middagsstunderna hemma är nuförtiden inte direkt några harmoniska mysstunder…

    En annan tjänst som jag hoppas på är närmare och smidigare återvinning. Nu måste vi kånka våra kassar en halv kilometer. Påsar som hämtas utanför dörren som i många länder i Europa, eller lag på att alla de vanligaste sorteringskärlen måste finnas i soprummen är några idéer.

    Livspusselbefriande och tidsvinnande förslag ökar möjligheterna för människor att engagera sig mer i samhället – i politik, föreningsliv och i sin närmiljö. Själv har jag förmånen att arbeta med det jag brinner för, vilket gör att det mesta av mitt engagemang hamnar där. Just nu är jag dessutom ordentligt förälskad i min fritid – jag njuter av mina stunder med familj, vänner och för mig själv, så det ideella engagemanget får vänta, kanske när barnen blir lite äldre.

    Alla har vi olika liv med olika behov, dessa tips passar naturligtvis inte alla. Men skulle jag skicka med ett råd är det att ordentligt tänka igenom och värdera din tid. Vad tycker du om att göra och vilka är dina energitjuvar? Var ärlig mot dig själv och skriv en plus- och minuslista. Därefter blir det enklare att prioritera på det allt mer dignande smörgåsbordet av förenklingstjänster.

    Brita Hahnes förenklingstips

    1. Ta bort en sak eller två för varje ny sak du köper i ditt liv.
    2. Ge alla saker eller dokument ett hem eller en plats
    3. Märk mappar och lådor …
    4. Lägg tillbaka saker och dokument på sina platser.
    5. Ta 10 minuter i slutet av varje dag för att organisera dina tankar, ditt skrivbord eller hem, så ger du morgondagen en bättre start.

    Originaltext publicerad 23 februari 2015

    ,

  • Böckerna som förenklar livet

    Böckerna som förenklar livet

    Att leva mer i nuet, förenkla och rensa ut ligger i tiden – det gäller såväl prylar som stress och oönskade tankar. Och att leva enklare går ofta hand i hand med att leva mer miljösmart och medvetet. Tobias Jansson har läst böcker om livsfilosofi och downshifting

    Det finns något desperat i den enorma utgivningen av så kallad självhjälpslitteratur. Denna flod av böcker som syftar till att lära oss att ta kontrollen över våra liv är ett svar på det ständigt ökande samhällstempot. I en helvetesspiral av ideal att leva upp till, arbetshets, hysterisk konsumtion och snuttifiering stressas människor sönder och söker tröst i böcker som får dem att känna att en annan framtid är möjlig.
    Det ligger en paradox i detta. Själva bokfloden blir ett stressmoment i sig när man måste ha koll på de senaste trenderna inom personlig utveckling för att vara med i lunchsnacket. Men många av dessa böcker har givetvis sina förtjänster, det gäller såväl sådana som Mia Törnbloms Självkänsla nu! som behandlar den egna personlighetens värde, till mer praktiskt inriktade böcker som David Allens Få det gjort! som beskriver ett heltäckande system för att få snurr på alla små och stora projekt i livet.
    Tyvärr är många av böckerna helt och hållet individfokuserade och gör sällan kopplingar till sådant som ligger bortom en snäv privat och yrkesmässig social situation. Riktigt intressant blir det först när personlig utveckling kombineras med en medvetenhet om konsumtionssamhällets baksidor och respekt för planeten. Det finns flera titlar som gör just detta – det handlar om att bejaka frivillig enkelhet på det materiella planet och ta tillbaka närvaron i nuet.

    Downshifting innebär att växla ner till ett lägre livstempo. Grundtankar är sänkt arbetstid, färre saker och mindre konsumtion i utbyte mot mer tid. Bäst är Giséla Lindes Lev enklare – idéer för en hållbar livsstil, en översikt över downshifting-fenomenet med referenser till compacters, pionjärerna i San Francisco; Ann-Christin Gramming som provade ett år med köpstopp och bloggade om det; och tidssociologen Jörgen Larsson som forskar på miljövinster med att gå ned i arbetstid.

    I Rensa i röran med feng shui ger Karen Kingston inspiration till att göra sig av med saker, rensa ut, frigöra ytor och bereda plats för ny och positiv energi. Att gå igenom lådor, garderober, bokhyllor, vinds- och källarutrymmen, skänka bort, sälja på loppmarknader, annonsera. Kingston har inget uttalat hållbarhetsperspektiv men för den som vill göra en riktig utrensning som en start på ett enklare liv utan onödiga prylar inspirerar boken till en flygande start.

    Vi tänker 60 000 tankar om dagen. Det mesta är återkommande, malande tankar som dränerar oss på energi. Mindfulness, eller medveten närvaro på svenska, är meditationskonst som går ut på att träna upp hjärnan till att fokusera på nuet och sluta oroa sig för saker som ligger långt bakåt eller framåt i tiden. Vart du än går är du där är mindfulness-grundaren och läkaren Jon Kabat­-Zinns grundbok om meditationsträning och andning. I meditationen behöver man inte bli något, inte uppnå något – allt du behöver göra är att resignera inför tanken att du redan har allt för att bli lycklig. Rakt igenom boken refererar Kabat-Zinn till Henry David Thoreau, 1800-talsfilosofen som flyttade ut i skogen vid sjön Walden­ och levde nära naturen, fokuserad på nuet.
    Nyandliga läraren Eckhart Tolle målar upp en mörk bild av mänsklighetens karaktär i En ny jord. Det mänskliga egots dysfunktion framkallar ändlösa krig och miljöförstörelse, och denna nedärvda galenskap tycks bara accelerera. För att ta oss vidare krävs en djupgående medvetandeförändring. Tolle skriver klart och redogörande om religion och filosofi och hur insikten om egots dysfunktion enligt honom finns i alla stora religioner och livsåskådningar. Också Tolle utgår ifrån att tankar mest är ett mentalt oväsen, upptaget med att lösa problem, att fantisera om framtiden eller älta det förgångna. Det skymmer vår sanna identitet, vilken kan anas i det utrymme som uppstår då tankeströmmen upphör.
    En annan livsfilosofi som fokuserar på närvaro i nuet är yoga. Eva Lewenhaupts Yogaliv – åtta steg till ett liv i lätthet är en mycket tilltalande introduktion. I ett inledande kapitel beskriver Lewenhaupt hur grunden i yoga är respekten för omvärlden. Många som yogar väljer att äta vegetariskt, klimatsmart och ekologiskt för att göra så liten skada som möjligt.

    Originaltext publicerad 5 december 2014

    ,

  • De tar oss in i delandets tidsålder

    De tar oss in i delandets tidsålder

    Delandeekonomin står på tröskeln till genombrott. Nya företag som förmedlar uthyrning av bostäder, bilar och resor från privatpersoner ploppar upp som svampar ur marken. Samtidigt håller framsynta storföretag på att testa nytt och köper gärna in sig i de nya tjänsterna.

    I Silicon Valley, ett av världens mest kända centra för innovation och designandet av morgondagens samhälle, bubblar det av engagemang. Åtminstone om man ska tro affärs- och tekniktidningarna; The Economist, Forbes, Wired, TechCrunch och FastCompany, som skriver spaltmeter om ”The Sharing Economy” (delandeekonomin på svenska). Det är en nybyggaranda som andas optimism liknande den IT-era som först byggde upp denna teknikdal utanför San Fransisco. Nu ska Internet inte bara möjliggöra delandet av kunskap och information utan även av fysiska ting. Med hjälp av peer-to-peer-nätverk kan vi dela på saker som redan finns mer effektivt, och lätta på resursuttaget på vår planet, utan att vi behöver sluta använda grejerna – ett slags konsumtionssamhälle 2.0.

    Det är som att någon öppnade dörren till ett nytt tänk och helt plötsligt blir det rusning i dörröppningen, ut på marknaden. Om vi kan dela på lägenheter kanske vi kan göra samma sak med soffor, bilar, eller till och med enskilda resor? Företagen i delandeekonomin agerar som en slags mäklare som förmedlar resurser som för tillfället inte används. Airbnb gör det med hus, lägenheter och rum. Flexidrive gör det med bilar och Uber gör det med bilresor.
    Samtidigt försöker en del framsynta företag som idag säljer varor enligt den traditionellt linjära modellen anpassa sig till denna nya verklighet och börjar testa uthyrning som affärsmodell.

    Aja Guldhammer


    – Vi har haft så mycket grejer allihop, nu är vi trötta på det och vill bara ha tillgång till dem istället. Jag har själv nyss flyttat till ett hus med trädgård, och herregud vad mycket olika grejer man behöver. Och alla i området har en egen uppsättning av allt, trots att vissa saker bara används en gång per år, säger Aja Guldhammer Henderson som är Country Manager för de nordiska länderna på Airbnb.

    ”Vi är precis i början av vad delandeekonomin kan göra”

    Airbnb är idag kanske det mest kända exemplet på ett framgångsföretag inom delandeekonomin med omkring 800 anställda världen över, en snabbt växande siffra.
    – Men det är inte bara Airbnb som skapar jobb, även de lokala värdarna är minientreprenörer som får intäkter, poängterar Aja. Vi är precis i början av vad delandeekonomin kan göra. Det håller precis på att bryta igenom. Peer-to-peer-lösningar kommer att stå för en stor del, en kombination av hyperlokala saker där vi delar på saker i ett bostadsområde till globala tjänster såsom Airbnb. Oavsett kommer det vara en spännande utveckling, säger hon entusiastiskt.

    Stuart Pledger är ordförande för CradleNet, en förening vars målsättning är att hjälpa Sverige med omställningen till en cirkulär ekonomi, och konsult på samma område med många storföretag som kunder. Intressent är stort och växande för de cirkulära affärsmodellerna menar han och tror att både nystartade bolag och äldre aktörer kommer att föra utvecklingen framåt.
    – Det är lite som är en liten motorbåt kontra ett stort fraktfartyg. De små kommer att visa framfötterna först, sedan kommer de stora drakarna efter, men då med stor kraft, säger han
    Men det är heller inte ovanligt att ivriga anställda på de större företagen tycker att omställningen går för trögt och hoppar av och startar egna bolag.
    – Klassikern är Niklas Zennström. Hans chefer på Ericson fattade inte att Internettelefoni skulle bli en ”game changer”, så han slutade och startade Skype. Men nu har Ericsson svängt i sin affärsmodell och gått från att främst sälja basstationer till att istället sälja tjänsten att driva dem. Know-how istället för hårdvara, berättar Stuart.

    Exempel på företag som inte lyckats anpassa sig till det nya finns det gott om. Några klassiska exempel är skrivmaskinstillverkaren Facit som gick i putten strax efter persondatorns inträde, kameratillverkaren Hasselblad närapå likaså efter att bångstyrigt hållit sig kvar vid sina analoga kameror, eller Nokia som missade smarttelefontekniken. När företagen blivit bekväma med en viss teknik eller affärsmodell har så mycket investerats till att optimera just den. Att byta spår är därför både riskfyllt och kostsamt. Men det finns också exempel där de stora bolagen köper sig in i den nya ekonomin.
    – Bill Gates sa först att internet inte skulle bli viktigt för Microsoft… Sedan fick de köpa upp Internetbolag för att inte tappa mark.

    ”Jag tror att IKEA kan komma att hyra ut de långlivade sakerna”

    Stuart menar att till och med stora företag som IKEA och H&M har börjat titta på de här frågorna med en seriös inställning. De är båda bolag vars affärsmodeller bygger på volym, det vill säga att sälja så mycket möbler och kläder som möjligt. Steget till uthyrning kan därför verka långt.
    – Jag tror att IKEA kan komma att hyra ut de långlivade sakerna så småningom, till exempel vitvaror, medan de kortlivade sakerna, som till exempel soffklädsel kan de istället välja att samla in för återanvändning eller biologisk nedbrytning.
    – H&M har inte startat insamling av kläder i 50 länder med ambitionen att det ska vara lönsamt idag. De gör det för att lära sig mer om cirkulärt tänk. Men de öppnar dörren öppen för att det kan bli lönsamt på sikt. Det öppnar för tankar kring vad man kan göra med materialen. Det skulle säkert ta 15-20 år att ställa om helt, säger Stuart

    En mindre aktör på den svenska klädmarknaden som har testat uthyrning som affärsmodell är sportmärket Houdini. Förra vintern var det premiär på uthyrning av skalplagg för vintersport.
    – Vi pratade om det länge innan vi satte gång. Det var många orosmoment. Ojojoj hur ska det gå? Hur ska vi räkna hem det? Hur kommer plaggen att slitas? Hur ska de tvättas? Vi målade upp så många hinder. Till slut sket vi i allt det där. Tar vi i för mycket eller för lite får vi korrigera det sen tänkte vi. Efter ett tag ser vi hur det funkar. Nu har vi hyrt ut ett 50-tal jackor och det har varit extremt uppskattat och väckt mycket nyfikenhet. Vissa kunder säger ”Vad bra, jag använder grejerna max två gånger per år!” Det blir både ekonomiskt, miljömässigt och utrymmesmässigt. Vi siktar på att hyra ut fler produkter på sikt, berättar Mia Grankvist på Houdini.

    Magnus Engervall

    En bransch som hade lite försprång in i den här utvecklingen är bilindustrin. Biluthyrning har funnits länge och inte heller bilpooler är jättenytt, även om det på senare år har tagit fart på allvar. Med delandeekonomin har det nu kommit fler sätt att dela på bilar. Flexidrive är ett svenskt peer-to-peer-exempel där man hyr bil av sina grannar, inklusive försäkring. Magnus Engervall som är VD på Flexidrive tycker sig se ett ökat intresse för bildelning från hela kedjan av aktörer.
    – Billtillverkarna är så att säga på toppen av berget, sedan kommer biluthyrarna, därefter bilpoolerna och till sist ”peer-to-peer sharing” som oss. Det man ser mer och mer som är väldigt intressant är att de äter upp varandra uppifrån och ner. Ett av världens största biluhyrningsföretag, Avis, köpte upp världens största bilpool, Zipcar. Bilpooler har gått in och köpt upp företag inom peer-to-peer car sharing. Även billtillverkarna har vaknat. GM gick ihop med Relayride, världens största företag inom peer-to-peer car sharing, berättar han.

    Flera biltillverkare bygger nu särskilda modeller som enbart är till för ”on demand car sharing”. Vad får det för design- och funktionsmässiga konsekvenser när man inte längre konstruerar en bil för en ägare?
    – De vill vara med på racet, men problemet är att de inte kan uppmuntra bildelning för mycket. Det är en motsägelsefullhet. Hur mycket kan de pusha för det?
    Peter Algurén är VD på Volvoägda bilpoolen Sunfleet, idag Sverige största med 800 bilar och 27 000 användare. Volvo var tidigt på bollen med bilpooler och startade Sunfleet tillsammans med Hertz i slutet av 90-talet.
    – Vissa frågor kan bli lite tudelade, och visst är det extraintressant att vara ägd av en billtillverkare. Kortsiktigt kan det verka korkat för bilindustrin att främja bilpooler när man vill sälja bilar, men annars kanske man inte säljer några bilar alls till de bilpooler som ändå kommer. Sunfleet är Volvos tredje största kund globalt, och många av dem som använder bilpool hade inte tänkt köpa bil ändå, särskilt inte en ny Volvo. Genom bilpoolerna får bilindustrin ut nya fräscha bilmodeller till kunder som aldrig annars hade sett dem. Vi är inte och rotar oss hos Volvos kärnkunder direkt, beskriver Peter som tror att det finns plats för flera slags bildelningsmodeller.
    – Det finns plats för alla. Vi har exempelvis nybilsdoft i alla bilar och vi är lite dyrare, men samtidigt slipper du allt trubbel med att äga en egen bil. Vi lägger mycket energi på våra bilar, tjänster och appar så servicen ska vara jättebra. Vill man ha en billigare lösning så kan man använda sig av peer-to-peer-varianterna.

    Ett annat sätt att dela på bilarna är att dela på själva resorna. Det har företaget Uber utvecklat en tjänst för. Med hjälp av din smartphone kommer du snabbt i kontakt med privatchaufförer som inte har något uppdrag för tillfället. I andra länder kan du bli upplockad av helt vanliga privatpersoner, men i Sverige använder Uber sig av professionella chaufförer än så länge. Prisbilden på tjänsten i Stockholm är som en vanlig taxiresa, skillnaden är att du får en lyxigare resa med privatchaufför i finare bilar. Sedan de lanserade tjänsten i januari 2013 har de vuxit snabbare än i någon av de 70 städer världen över som Uber finns på.
    – Uber bygger på att skapa effektivt resursutnyttjande. Våra partnerförare gör investeringar i bilar och i sina verksamheter baserat på ett begränsat antal kontraktskunder. Med Ubers plattform kan ta emot kunder då de annars inte haft en intäkt, vilket är ett exempel på hur delandeekonomin skapar effektivitet, berättar Robin Reznik från Uber Stockholm.

    Men vägen framåt för delandeekonomins företag är inte helt utan vägbulor. Svenska taxiförbundet har klagat på att Ubers förare inte har taxameter i bilarna, allt sköts istället via mobilen. Enligt lag måste taxiförare ha taxameter i bilen. Men Robin menar att de har en god dialog med myndigheterna och arbetar mot att lagen ska bli teknikneutral.
    Liknande utmaningar har Uber och andra tjänster stött på i vissa städer i USA där taxibolagen känt sig hotade. Boendetjänsten Airbnb stötte på patrull i Amsterdam när en tidningsartikel hävdade att tjänsten var olaglig. Först vände sig myndigheterna mot Airbnb men efter dialog har de istället vänt blad och ser deras tjänster som något som kompletterar hotellens uthyrning, till exempel vid stora evenemang i staden. Genom Airbnb ökar man vid högsäsong stadens kapacitet att husera turister.

    Motstånd från myndigheter och konkurrenter är väntat när nya fenomen uppstår, men den stora utmaningen för att verkligen skala upp verksamheterna verkar alla vara överens om: det är människor egna inställningar. Sakta men säkert sker en värderingsförskjutning i samhället bort från privat ägande till att ha tillgång, men går det tillräckligt fort?
    – Vi gjorde en undersökning om vad anledningen var att folk inte hade testat Flexidrive och osäkerhet var den största anledningen. Folk har svårt att placera vad den kommer ifrån. De har ingen kompis som har testat, de har inte stött på det i andra sammanhang.Först hör man det kanske i radio, sen pratar en granne om det, sedan läser man i tidningen. Tillslut vågar man testa, beskriver Magnus Engervall, VD på Flexidrive och får medhåll från Aja Guldhammer Henderson på Airbnb:
    – Vi är ett av de första företagen inom delandeekonomin vilket betyder att vi lika mycket behöver sprida själva idén. Och dessutom måste våra tjänster vara excellenta över hela världen för att inte solka ner ryktet. Det är en stor utmaning och därför har vi många lokala kontor.

    Så om du tycker att det ägarfria samhället tar för långt tid på sig och därför vill sprida delandeekonomins evangelium kanske första steget är att berätta för dina vänner när du hyrt något, eller i all sin enkelhet – dela den här artikeln.

    Originaltext publicerad 18 februari 2014

    ,

  • 5 sätt att bo minimalistiskt

    5 sätt att bo minimalistiskt

    Stort är inte alltid bäst. Och definitivt inte smartast. Camino har hittat fem exempel där småskaligheten står för nytänkandet.

    Bufalino one person camper, Tyskland

    Konsten att leva litet tas till nya höjder i den tyska industridesignern Cornelius Comanns trehjuling med extra allt. Comanns har konverterat en Piaggio 50 APE, ett ikoniskt transportmedel i Italien, till en Bufalino, ett minutiöst planerat boende för en mobil livsstil. Inuti trehjulingen ryms två sittplatser, en säng, kokvrå, diskho, kylskåp, skrivbord och rejält med förvaring. Ingenting för klaustrofobiker men ett bränslesnålt transportmedel och yteffektivt boende för den som vill leva minimalistiskt.

    Treehotel, Norrland

    För den som inte fick nog av kojor som barn finns nu ett förföriskt semesteralternativ mitt emellan Boden och Jokkmokk. I somras lanserades designhotellet Treehotel, som erbjuder rum i form av tematiska vuxenkojor uppe bland träden. Rummen, som är ritade av några av Sveriges främsta arkitekter, går under namn som Mirrorcube, The Bird’s Nest, The Cabin och The Blue Cone. I varje rum finns dubbelsäng, miljövänlig förbränningstoalett och vatteneffektivt handfat. Även världens första trädbastu kommer att hängas upp i de 100-åriga tallarna.

    Optibo, Göteborg

    Optibo är en modellägenhet på 25 kvadratmeter, byggd för att visa på hur en liten yta kan utnyttjas maximalt genom att endast de möbler som behövs för stunden finns framme. Lägen­heten byggdes år 2005 på initiativ av Göteborgs Energi och finns numera att beskåda i Elyseum, företagets eget energimuseum.

    Container city / Cove Park, Storbritannien

    Det började 2001 som ett projekt för att skapa billigt och flexibelt utrymme för konstnärer i London. Tolv stycken arbetsstudios i tre våningar skapades genom att återanvända gamla fraktcontainrar. Idag har containerbygget expanderat och används till bland annat klassrum, sportsalar och ungdomscenter. Cove Park i Skottland är en avknoppning av Container City i Storbritanien och fungerar som avhoppningsbostäder för konstnärer i naturskön miljö.

    Tumbleweed house, USA

    Jeff Shafer är en pionjär inom The Small House Society-rörelsen i USA som propagerar för boendealternativ som är små, miljövänliga och som fler har råd med. Jeff själv har bott i olika minihus sedan 1997 och driver idag företaget The Tumbleweed Tiny House som säljer färdiga hus och ”do it yourself-kit”. De flesta av husen konstrueras med hjul så att de enkelt kan flyttas och transporteras.

    Originaltext (även av Caroline Petersson) publicerad 5 december 2014

  • Livet som miljöengagerad småbarnsförälder

    Livet som miljöengagerad småbarnsförälder

    De träffades genom det gemensamma intresset för hållbar utveckling. Idag lever de tillsammans med dottern Zephie och brottas med miljödilemman som alla medvetna storstadsföräldrar slåss med. Hur lyckas de förena sitt engagemang med livet som föräldrar?

    Det var hösten 2009, miljöfrågorna diskuterades flitigt i medierna inför det stora klimattoppmötet i Köpenhamn i december och Eleonora Horn och Teodor Adolfsson var båda aktiva på internetforumet Ecoprofile.
    – Jag tror att jag hade sett en bild på dig där innan, men du förnekar att du hade någon, säger Theodor till Eleonora lätt rodnande.
    – Första gången vi sågs var på miljömässan Eco Now. Självklart så fortsatte vi direkt en diskussion som vi hade påbörjat online, skrattar Eleonora. Jag gick ganska hårt åt Theodor och efteråt var jag rädd att jag hade skrämt bort honom.
    Men så blev alltså inte fallet. Istället fortsatte de att ses under hösten på olika miljöevenemang och när toppmötet började närma sig så var de på var sitt håll på jakt efter någonstans att bo i den danska huvudstaden. Självklart skulle de dit och sätta press på politikerna att fatta ett djärvt beslut. Men det var verkligen fullt överallt, så det slutade med att de båda hamnade i samma lägenhet. Uppemot hundratusen människor deltog i en mäktig manifestation på Köpenhamns gator denna iskalla decemberdag.
    – Det var ganska romantiskt, fnissar Theodor och fortsätter:
    – Jag kommer ihåg hur vi efter den stora demonstrationen kom in i värmen i aktivistcentret Klimaforum och drack öl, käkade chili con carne och lyssnade på klassisk musik.
    De ser på varandra och försvinner iväg en stund i sitt gemensamma minne.
    – Ja det var verkligen häftigt och romantiskt, bryter Eleonora av. Vi fick tid att upptäcka att vi har mycket gemensamt. Vi får en kick av att gå på seminarier och föreläsningar tillsammans, läsa artiklar lyssna på radioprogram och diskutera dessa med varandra.
    Kanske föds kärlek enklare ur engagemang.
    – Vi är också väldigt familjeinriktade båda två, vi gillar att göra saker tillsammans: laga mat, baka och åka på utflykter, berättar Theodor.

    När vi kliver in över tröskeln till Eleonoras och Theodors lägenhet i Danderyd, strax norr om Stockholm, välkomnas vi av en varm doft av nybakat. Theodor har ett ”ganska enkelt” finskt rågsurdegsbröd i ugnen. Han lunkar omkring bärandes på dottern Zephie (6 månader) som blygt lyfter blicken från den trygga axeln. Namnet har hon fått efter Eleonoras pappas gammelmoster. Katten Abbe hälsar oss också välkomna. Han är lättcharmad, efter lite underhakangnugg har jag honom svansandes runt mig. Kompisen Colorado är blygare och syns inte till. Kanske är han på toaletten, katterna har en egen sådan. Det finns två stycken toaletter i tvåan, som är ganska stor, öppen och har både balkong och en stor terrass där ett ordnat antal krukor vittnar om ett smygande odlingsintresse. Theodors vision är att de ska kunna klara sig långsiktigt på två halvtidstjänster, medan Eleonora tror att de kommer att behöva jobba lite mer, inte minst på grund av att det är svårt att hitta halvtidstjänster som tjänstemän. Idag jobbar Theodor sammanlagt omkring 75 procent, mest som personlig assistent men även som kursledare på kursen ”Världens eko” på Stockholms Universitet tillsammans med Eleonora. Där jobbar även hon deltid och är föräldraledig resten. Just nu är det kursen som tydligast påvisar deras gemensamma engagemang för hållbar utveckling. I lägenheten står en tom gammal hylla i ett hörn och väntar på borttransport, något man även kan säga om familjen som helhet.
    – Vi är på väg lite längre ut. Det är billigare. Vi vill minska kostnaderna så att vi kan få loss tid för varandra. Men vi vet inte om vi kommer lyckas, det är mycket som ska klaffa, säger Eleonora.
    – Förut hade vi en dröm om hus med täppa, men vi har kommit fram till att det inte är värt det. Med de pengar vi har att röra oss med så hamnar man väldigt långt ut, och då bygger vi in oss i ett bilberoende. Ett av våra kriterier för nästa boende är att det ska vara lätt att ta sig dit kollektivt, säger Eleonora.
    – Jag skulle gärna bo i hyresrätt så att man slipper ansvar och att det är lätt att flytta in och ut. Men de är väldigt svåra att hitta, man behöver ha stått i kö i 10-20 år, säger Theodor.
    – Din värsta mardröm är att stajla lägenheten för försäljning, säger Eleonora till Teodor och avlossar ett kännande skratt.
    – Om vi flyttar till en trea så kan vi säkert bo där i tio år. Även om vi får fler barn så behöver de inte egna rum på ett tag, säger Theodor.

    När jag frågar om de vill ha fler barn, tittar de sökande på varandra och småskrattar.
    – Vill vi det?
    – Jo, men det vill vi väl, men först får vi nog komma in det här, säger Theodor.
    Sedan försvinner han drömskt iväg i en beskrivning av en lägenhet på bottenplan, lite som ett radhus med liten tomt, där man kan odla lite. Kanske lite bärbuskar.
    De släntrar omkring och plockar i köket. Det förbereds en förmiddagsfika.
    – Zephie är nog en blivande vegetarian. Köttmaten har hon varit lite tveksam till. Men vi vågar inte ge henne enbart vegetarisk mat, även om jag vet att det går, säger Eleonora.
    Ingen av dem är vegetarianer på heltid men deras ambition är att vänja Zephie vid vegetarisk kost som ett naturligt inslag i vardagen. Zephie vinkar ivrigt med armarna och ansiktet brister upp i solsken när hon får se maten.
    – Mmmm, mumsar Zephie och insisterar på att få hålla i skeden.
    Hon sitter i den klassiska barnstolen Tripp trapp, en sådan som går att justera allt eftersom barnet växer.
    – Den har gått i arv i vår familj. Zephie är femte barnet som använder den. Pappa har uppgraderat den med några nya delar, berättar Eleonora.

    Att få barn är för många tätt ihopkopplat med ett ständigt inflöde av presenter från nära och kära. Trots de goda förevändningarna är det inte enbart positivt. Prylar tar plats, ting tar tid och som förälder kan man tappa kontrollen över vilka saker som barnen kommer i kontakt med. Eleonora och Teodors miljöengagemang är dock inget nytt för deras omgivning, så de närstående har fattat galloppen.
    – Men det är viktigt att kommunicera sin inställning. Theodors mamma är till exempel suverän på att hitta begagnade kläder, säger Eleonora.
    – Ja, hon dammsuger second hand-butiken i Finspång, fyller Theodor i.
    När de kom hem från BB stod det ett begagnat skötbord utanför lägenheten.
    – Barngrejer används så kort tid, då är det extra bra med begagnat. Det enda som man är lite orolig för är säkerhetsprodukter som bilbarnstolar till exempel.
    – Det är en väldigt lukrativ business det där att spela på föräldrars rädsla, poängterar Theodor.
    Att fundera kring de här frågorna kommer sig naturligt för den nyblivna familjen.
    – Bara att skaffa ett barn innebär stor miljöpåverkan, att sätta en individ till världen, säger Theodor, vad som verkar vara halvt på skoj, halvt på allvar.
    – Det var inte så att vi övervägde att inte skaffa barn, men däremot hur många man ska ha kan diskuteras, fyller Eleonora i.
    Det som de tycker är allra viktigast att skicka med Zephie är det de kallar för ”goda vanor”, sådana som man kan ha, utan att egentligen bry sig särskilt mycket om miljön.
    – Hon kanske gör revolt mot sina miljömuppiga föräldrar senare, men många vanor kommer ändå hänga med. Jag har själv vuxit upp i innerstaden där vi visserligen hade bil, men den användes aldrig, bara vid något enstaka tillfälle då och då. Det fanns inte i min begreppsvärld att åka bil. Mina föräldrar plockade fram SL-tidtabellen istället. Och pappa cyklade mig till olika ställen, och visade säkraste vägen. Det var det som var normalt, berättar Eleonora.
    – Jag ser det som en rolig utmaning att klara sig utan bil, säger Theodor som själv är från Finspång, Östergötland där bil var självklart.
    – Ibland blir det för jobbigt, som när vi skulle åka till Gotland i somras. Bussen från Visby ut mot stugan gick en gång om dagen och…
    De tittar på varandra och tänker tillbaka på situationen.
    – Ja, det var nog enda gången jag på riktigt har önskat bil, säger Eleonora och poängterar: i ett svagt ögonblick! Vi började dagen klockan fem på morgonen med fyra kilometers promenad till busshållsplatsen med två katter, en hund, bebis och packning. Men det var bara en uppfriskande promenad. Däremot rusningstrafiken på centralen när vi klev av pendeltåget i Stockholm. Alltså, väldigt kaotiskt, folk springer rakt på barnvagnen och på hunden. Det var problem i spärrarna med barnvagnen och jättelånga köer till alla hissar, fortsätter Eleonora med en djup suck och berättar om bakgrunden till vad som fick bägaren att rinna över. Vid flera gånger hade de varit nära att inte fått åka med bussar på grund av för få barnvagnsplatser. I Finspång var de nära att bli kvarlämnade på gatan och hade då missat tåget till Norrköping där de skulle byta till Stockholm. Men busschauffören struntade då i säkerhetsföreskrifterna och lät dem åka med.
    – Det hade varit särskilt jobbigt med en liten 3-månaders-bebis. Dessutom dyrt! Vi kommer nog inte skaffa bil för det, men jag förstår de som är lite mer sugna på bil när de får barn, något jag kanske inte förstod riktigt förut.

    Deras tips för att ta sig fram bekvämt i kollektivtrafiken med barn är att ha en bra barnvagn som man även kan ha väskor på, eller kattburar.
    – Sedan får man kanske tänka över lite extra vilka tider man åker och vilka transportslag man använder, säger Theodor. Vissa gamla regionaltåg är det svårt att få med barnvagnen på till exempel.
    – I en buss eller på ett tåg kan vi trösta Zephie, ta upp henne om hon blir ledsen och så. Det kan man inte på samma sätt i en bil, säger Eleonora.
    En annan utmaning för medvetet föräldraskap är att handskas med människors förutfattade meningar.
    – Det där måste du ha och det där måste du ha, rabblar Eleonora och funderar en stund…
    – Vi har tagit tydlig ställning i vår omgivning och har väl ganska bra självförtroende inom det här, men ibland tvivlar man och funderar på om den där prylen skulle göra det bättre för Zephie.
    På den obligatoriska frågan om hur de gjort med blöjorna svarar Theodor såhär:
    – Vi hade stora planer med tygblöjor men när Zephie väl kom så blev det vanliga blöjor, mest av enkelhetsskäl. Vi har haft en del problem med att hitta blöjor som passar bra, berättar Theodor.

    Efter en trevlig pratstund är det dags för oss att gå, men det tar inte lång stund innan jag träffar den nyblivna familjen igen. På eftermiddagen stöter vi på varandra på Eco Now, mässan där det en gång startade…

    Originaltext publicerad 15 februari 2016

  • Simonne vill lämna det kapitalistiska systemet

    Simonne vill lämna det kapitalistiska systemet

    Jobba, hämta ut sin lön, konsumera. Är det verkligen så vi vill leva? För Simonne Henke hägrar något annat – ett liv helt utan pengar. Hon är övertygad om att vår tids ekonomi kommer att självdö och att något bättre skymtar vid horisonten.

    Under våren 2009 blev Simonne Henke sparkad från sitt jobb. Hon hade, i sitt tycke, ifrågasatt vad hon ansåg vara orättvisor på arbetsplatsen. Hennes överordnade på företaget ansåg å sin sida att hon inte betedde sig ”yrkesmässigt”. Simonne packade ihop sina saker, gick hem och blev bitter.
    – Jag kände ”Hur kan vi leva så här?” Jag blir sparkad för att jag ifrågasätter saker på jobbet. Det var chockerande, jag trodde att vi hade yttrandefrihet, att vi ville ha förändring.
    Simonne kände att hon aldrig ville tillbaka. Hon ville inte bidra till systemet, det var för brutalt. Hon skulle klara sig själv.
    När Camino träffar Simonne Henke har det gått sex år sedan hon gick ut från arbetsplatsen med sin låda. Hon tar emot i sin stuga i Änggårdskolonin i Göteborg, där hon bor under hela sommarhalvåret. Hon har just lagat mat och sätter en mokabryggare på spisen. Nyss hemkommen – från jobbet.
    Att kliva ur ekorrhjulet och klara sig själv visade sig nämligen vara svårt, och idag jobbar Simonne som konsult på Volvo. Men trots att hon fortfarande lönearbetar lever hon ett helt annat liv idag än för sex år sedan. Avskedandet blev en vändpunkt, och sedan dess odlar hon en systemkritisk livsfilosofi som genomsyrar allt hon gör. Den stavas radical self reliance, alltså radikal självförsörjning.
    – Pengar är ett jättestort stress- och ångestmoment för mig, hela tiden. Så jag började tänka: vad kan jag göra för att bli av med den här ångesten? Och där var det. Radical self reliance, att ta hand om sig själv till hundra procent. Den tanken tilltalar mig jättemycket.

    Kaffet ryker ur små glaskoppar på köksbordet. Simonne har slagit sig ned på en stol och berättar att hon redan som barn fick lära sig att man ska ta vara på vad man har. Hennes föräldrar utvandrade från Tyskland till Kanada och med en stor familj var resurserna ofta knappa. Men de var också tidigt ute med nyskapande lösningar och byggde ett av Kanadas första passiva solhus. Idag är energiförsörjningen prio ett även på Simonnes egen att göra-lista.
    – Nästa år har jag förhoppningsvis solpaneler uppe. Tänk dig hur livet skulle se ut om man var självförsörjande på all el. Jag kan ha ett stort växthus och odla året runt om jag vill!

    ”Konsumtion är som morfin, du får en liten injektion då och då”

    Innan Simonne bestämde sig för att gå en ny väg fann hon, liksom de flesta i dagens välfärdssamhällen, kickar av att konsumera. Excesser som stora, flotta bilar har hon aldrig ägnat sig åt, men däremot resor, designerskor och dyr makeup. En livsstil som inte var helt lätt att gå ifrån, åtminstone inte till en början.
    – Det är som med allt annat som hjärnan kopplar ihop med njutning. Du får en bra känsla, även om den försvinner snabbt, så det är svårt att sluta.
    Simonne låtsas sätta in en spruta i armvecket.
    – Det är som morfin, du får en liten injektion då och då. Men när man har vant av sig, då är det borta. Det har jag märkt tydligt hos mig själv, jag har ingen lust att köpa någonting längre. Om någon sade till mig ”Du måste gå till NK och handla för 50 000 kronor” skulle jag säga åt personen att behålla pengarna. För varför skulle jag göra det?
    Simonne pratar allt intensivare.
    – Varför? Jag har redan så mycket kläder, så mycket av allt. Ett hav av parfymer! Ett hav! No more. Det förlorar sin attraktionskraft, du är inte längre beroende och då är det bara äckligt. Det är som att sluta röka.

    Idag har Simonne Henke ett tydligt slutmål: hon vill genom sin självförsörjning ge mer till världen än hon tar. Eller, som hon säger på engelska, contribute, not consume. Förutom att se till att solpanelskontot växer gör Simonne ständigt små och stora förändringar i sitt vardagsliv för att nå detta mål. Mycket handlar om förenkling och minskad konsumtion. Hon har ingen bil, köper i princip ingenting utöver mat, kattmat och vin och försöker hela tiden att minska sitt avfall. Hon syr egna kimonor av begagnade dukar och har byggt ett hönshus av gamla brädor från en riven kolonistuga på granntomten. Material till sitt framtida växthus av har hon redan fått gratis av en bostadsrättsförening som bytte fönster.
    Simonne reser sig från stolen och visar in i rummet intill.
    – Och här är min lilla verkstad.
    Ett tredjedels rum belamrat med tyger, verktyg och en stor samling återanvända Redalådor fulla av bra-att-ha-saker. Att leva ett liv utan pengaberoende ställer stora krav på kreativiteten, säger Simonne. Man måste ständigt vara öppen för nya idéer och lösningar.

    Åter vid köksbordet ställer Simonne fram en skål med hasselnötter och börjar knäcka. Hon har plockat dem själv vid parkeringsplatsen som angränsar till koloniområdet.
    – Missförstå mig inte, säger hon. Jag vill ha ett lyxigt, high tech, bekvämt liv i framtiden, men man behöver inte ha mycket pengar för att ha det bra. Du väljer helt enkelt vad du ska spendera pengarna på. Och om du ser dig omkring finns det så mycket potential. Det finns mat överallt; den här staden skulle lätt kunna vara självförsörjande på frukt, men alla slänger den på tippen.
    Så vad är då ett lyxigt liv? Simonne återkommer till frågan om energiförsörjning.
    – Att kunna producera all den energi jag behöver för att kunna göra vad jag vill, säger hon. Om jag vill öppna en lunchrestaurang här i mitt kök, om jag vill sälja fina, svenska grönsaker året runt, då behöver jag energi för att värma upp ett växthus. Jag vill kunna ladda min mobil och använda mina köksmaskiner, för jag gillar att laga mat. Lyx för mig är god mat, gott vin, goda vänner. Och energi.

    ”If you can’t beat them, join them. Förändra från insidan.”

    Simonne Henke har alltså sitt mål helt klart för sig, men hon har förlikat sig med tanken på att det inte kan nås från en dag till en annan. Tills vidare jobbar hon vidare i det ekonomiska system som hon egentligen avskyr.
    – Pengar är ett nödvändigt ont, säger hon. Jag bor i det här samhället och måste ha pengar, för det är det system som finns. Men av allt det som jag samlar ihop nu, genom att gå till jobbet 40 timmar i veckan, ska jag satsa hundra procent på att bli av med det här pengaberoendet. Jag vill inte stötta det här systemet överhuvudtaget. Pengar är så passé.
    Nu frågar sig den kritiske läsaren: Är det inte hyckleri att ha en sådan kritisk syn på det kapitalistiska systemet och samtidigt jobba på Volvo, ett multinationellt storföretag?
    – Jag får alltid den frågan. ”Men hur känns det Simonne, att jobba på ett företag som förorenar världen?” Men ärligt talat, jag är inte där för att bidra till aktieägarnas vinst. Jag bryr mig inte om dem. Jag är där för människorna som jobbar där, de som gör att det finns vinst överhuvudtaget. Om jag kan bidra med något litet till deras dag, om jag kan sprida kärlek och glädje, då kan jag gå till jobbet. Det är min uppgift.
    Och helt och hållet fogar hon sig inte i företagsvärlden – allt som oftast får kollegorna en predikan i lunchrummet.
    – Jag tjatar hela tiden om mina idéer om radical self reliance, säger hon. Och jag ser att folk börjar fundera, de kommer till mig efteråt och frågar var jag har köpt den där ekologiska varan. If you can’t beat them, join them. Förändra från insidan.

    Det finns dock fortfarande många människor som tittar på Simonne som om hon vore galen.
    – De frågar ”Är det för att du inte är framgångsrik i din karriär som du tänker så här, Simonne?”
    Det finns många kvar att övertyga, med andra ord. Men Simonne är helt säker på att en förändring är på gång. Vi kommer att inse att vi inte kan utarma världens resurser som vi gör idag, och vi kommer att längta efter något annat än pengar. En person i taget, ända tills balansen har förändrats.
    – I framtiden kommer vi att bestämma över våra egna liv och över vad vi vill ha, istället för det här ständiga ”Det här är livet du ska ha, de här schampona du ska köpa, den här tandkrämen, de här skorna, den här jackan, den här bilen, den här tidningen…”
    Kapitalisterna kommer inte att låta sig övertygas, säger hon, men det spelar ingen roll. Sakta men säkert kommer folk att söka efter något annat, och då kommer dagens ekonomiska system att implodera.

    Exakt hur den nya, sköna världen kommer att se ut vill Simonne Henke inte spekulera i.
    – Jag tror inte att det går att föreställa sig framtiden. Så mycket av det vi har idag, som kapitalismen, är självklart just nu men var inte det för tvåhundra år sedan. Kan vi inte bara låta det utvecklas? Det kommer att gå av sig självt och jag försöker att skynda på min egen process, för jag vill verkligen ut ur det. Jag vill satsa på de saker jag tror på. Om vi alla hade den möjligheten, om ingen av oss behövde gå till jobbet och skaffa pengar, då skulle utvecklingen bara ”schwof!”.
    Simonne slänger upp armarna i luften.
    – I framtiden kommer det att vara folket som har makten att bestämma, och det kommer inte att ske genom revolution utan genom evolution. Det är jag hundra procent säker på.
    Det kan tyckas skrämmande att försöka lämna det rådande systemet, men Simonne Henke längtar bara.
    – Att bli av med pengar innebär att jag blir fri. Äntligen.
    Hon pekar på sig själv, talar med emfas.
    – Jag kommer att bli fri.

    Originaltext av Maja Andersson publicerad 25 november 2015

  • Har du råd att inte vara fri?

    Har du råd att inte vara fri?

    Känner du att vardagen är grå, trist och ständigt upprepande? Längtar du efter något annat, ett liv bortanför ekorrhjulet, med hisnande eller rogivande upplevelser där morgondagen är ett oskrivet blad? Då har vi två böcker för dig.

    Jag har precis bestämt mig för att skriva om de två böckerna Mitt år som nomad – Vägen till ett friare liv av Emil Sergel och Otroligt högt och extremt djupt – inspiration till starka tankar och ett mer äventyrligt liv av Annelie Pompe. De passar ihop, tänker jag. Det första jag läser i den förstnämnda boken är ”För tre dagar sedan gjorde mitt livs kärlek Annelie slut med mig”… Annelie?! Jag tar en titt på bokens copyrightsida, och mycket riktigt: Annelie Pompe! De båda författarna har varit tillsammans. Sammanträffandet präglar förstås min vidare läsning. Böckerna har många likheter – de handlar båda om att våga släppa greppet från våra inrutade vardagsliv.

    Mitt år som nomad är en naken och text- och bildmässigt enkel bok som påminner om en blogg. Den handlar om Emils resa efter uppbrottet med Annelie, som blev ett avstamp för en ny livsstil. De sålde nästan allt från det gemensamma bohaget. Det som sparades tog Emil med sig i sin surfbuss och gav sig ut på vägen. Vi får följa hans nomadår med nedslag i Norge, Sverige, Indonesien och Sydafrika. Emil är självutlämnande med det mesta: pengar, tankar om vad man verkligen behöver i livet och framgångsrika flirtar. En kul detalj är punktlistorna här och var i boken, såsom ”Tre coola uttryck att slänga sig med om du vill imponera på och i slutändan hångla upp en bushpilot”.

    Otroligt högt och extremt djupt är en klart mer proffsigt producerad bok med högre kvalitet på text, bild och struktur. Med utgångspunkt i Annelies två passioner, fridykning och bergsklättring, ger hon en mängd tips och inspiration till personlig utveckling. Bokens kapitelnamn skvallrar om att boken handlar lika mycket om den inre som den yttre resan: mod, äventyr, rädsla, passion, utmaning, tankekraft och andning. Jag fastnar särskilt för ett avsnitt om ”självdisciplin med kärlek” – en slags självrespekt som motivator för krävande uppgifter. Emil och Annelie lever visserligen inte längre ihop men de har fortfarande en sak gemensamt: de inspirerar till att ta makten över våra liv.

    Originaltext publicerad 30 november 2015

    ,

  • På äventyr utan pengar

    På äventyr utan pengar

    År 2013 paddlade Sveriges opinionsbildande äventyrare Sören Kjellqvist längst med hela norska kusten utan medhavd mat och pengar. Syftet: att uppmärksamma Östersjöns förorenade vatten.

    ”Meningen med livet varierar under olika livsfaser och man finner den genom att hitta sin egen sanna identitet. Paddla Norska kusten, leva av och med naturen, samt visa min syn att leva och ta hand om naturen blir idag min mening med livet.”
    Så skriver Sören Kjellkvist på egna bloggen meningenmedlivet.nu där du under tre månader år 2013 kunde följa hans livs första uppdrag som professionell äventyrare. Som en av 15 personer blev han år 2012 antagen till Peak Academy, en nationell utbildning ledd av äventyraren Fredrik Sträng, där man under ett år tränas i hur man planerar och organiserar ett äventyr. För att bli utvald krävs både tuffa fysiska och psykiska tester och en tydlig idé om vad man vill uppnå. Sörens expedition ”Överleva norska kusten” fick dessutom priset ”Årets äventyr 2013”. Vi träffade Sören inför resan

    ”Jag har vuxit upp med att kunna fånga egen fisk i Östersjön”

    Under tre månader med start vid Tanum strand den 26:e maj paddlade Sören längs med norska kusten hela vägen till ryska gränsen, en sträcka på totalt 280 mil. Men inte nog med det. Eftersom Sören varken hade pengar eller mat med sig i bagaget fick maten samlas in på vägen, mestadels i form av fisk. Förutom utmaningen i sig hade Sören som mål att sprida ett tydligt miljöbudskap; att äventyret aldrig skulle vara möjligt om det genomfördes
    i hans hemtrakter.
    – Jag har vuxit upp med att kunna fånga egen fisk i Östersjön. Idag tvingas jag istället ofta köpa fisk från andra länder. Först och främst vill jag få folk att sluta köpa Östersjöfisk på grund av det höga innehållet av miljögifter och tungmetaller. Men jag vill också öka kunskapen om övergödningen och hur man själv kan bidra till ett renare hav, berättar Sören.

    Foto: Pelle Settberger

    Det är drygt en månad kvar till avresa när Sören hämtar upp mig vid pendeltåget och tar mig med till det lilla samhället Noor strax utanför Knivsta. Här bor han tillsammans med fru och två barn i en ombyggd sommarstuga. Vid grinden möts vi av schäfertiken Daxa som med ett glädjeskutt hälsar Sören och mig välkommen. Sören värmer två koppar kallt kaffe i mikron och lämnar över den ena till mig. I bakgrunden noterar jag vacker fågelsång och en tom fågelbur. Först när jag lämnas ensam en stund i huset upptäcker jag en liten gul underlat i ett av fönstren. Hon heter Hopp och gör Sören sällskap i huset på dagarna. Sedan några år tillbaka driver Sören eget företag som datakonsult hemifrån på deltid och ägnar resten av tiden till förberedelser för äventyret. Han berättar om vad som fick honom att ändra inriktning i livet.
    – År 2005 fick jag diskbråck med extrema smärtor. Jag fick käka en massa smärtstillande och kunde inte träna som jag brukade. När man inte kan röra på sig så börjar man tänka istället. Det var då jag bestämde mig för att inte fortsätta sitta inlåst på kontor och klicka på en dator hela dagarna. Jag ville vara ute i naturen och blev helt enkelt tvungen att hitta på någonting för att bryta cirkeln. Sedan dess har jag förberett mig för att göra ett stort äventyr.

    Just förberedelser är den största och ibland också svåraste delen av ett äventyr, berättar Sören. Inte minst att hitta sponsorer för all utrustning både inför och under själva äventyret och för att täcka kostnader för bland annat resor. Sören har hittat en smart lösning för att familjen ska slippa behöva klättra över alla prylar hemma i huset.
    – Mina föräldrar bor i huset bredvid. De har lånat ut ett förråd där jag har börjat ställa allt jag ska ha med mig. Jag har fått ungefär en tredjedel av det jag ska ha med mig på resan hittills.
    På den långa listan av prylar finns alltifrån ekologiska hudsalvor och tandborstar i bambu till handskar och skaljacka i återvunnet material. Och så förstås själva kajaken och fiskeutrustningen som ska förse honom med mat.
    – Jag kommer att köra med riktat fiske med ett vanligt drag under 10 minuter. Får jag napp drar jag upp fångsten och paddlar vidare. Får jag inget napp måste jag fortsätta fiska medan jag paddlar. Det strular till det lite eftersom det bromsar upp farten och gör att man lättare kan fastna i prylar. Får jag inte fisk under paddlingen heller blir jag tvungen att fortsätta fiska på land. Men jag kommer inte bara äta fisk utan också mycket tång och stärkelserik navellav som växer på klipporna.
    – I snitt kommer jag bränna 4 000 kalorier om dagen och så mycket kommer jag aldrig kunna få i mig. Men eftersom jag inte kommer att leva så hela mitt liv så ska det nog gå bra. Jag räknar med att jag kommer gå ner minst 10 kilo.
    – Det ska mycket till för att jag ska avbryta. Det är om kajaken eller jag själv går sönder.

    Det är en hel del blod, svett och tårar som väntar Sören. Men han räknar också med mycket njutning och hoppas på att folk ska göra honom sällskap på resan. Och han kommer inte tacka nej till mat som erbjuds honom. På sin personliga Facebook-sida som alla kan följa kommer han lägga upp exakt position och väderförhållanden varje dag för den som vill haka på. Paddling är väldigt hett just nu menar Sören.
    – Folk har börjat förstå frihetskänslan och enkelheten i paddling. För mig är kajak det självklara sättet att transportera sig på vatten, säger han och fortsätter.
    – Du kommer så otroligt nära naturen. I en båt är du ofta minst en meter ovanför vattnet men i en kajak sitter du precis vid vattenytan och kan se ner igenom vattnet. Oftast ser du bottnen och ibland kan du se en gädda smita förbi. Dessutom glider man fram mycket tystare än i en båt, utan vare sig svall eller buller.

    ”Jag lever med en fot var i två olika världar”

    Sören berättar att den tuffaste utmaningen kommer bli att vara ifrån familjen under så pass lång tid. Stödet från familjen är beroende av att han kompromissar med sitt vardagliga liv.
    – Jag lever med en fot var i två olika världar eftersom jag bor tillsammans med en vanlig ”Svensson-familj” som varken tänker särskilt ekologiskt eller sparsamt. Skulle jag föreslå att vi skulle ekosemestra i Sverige istället för att åka på charterresa skulle de slå bakut. Det är helt klart ett givande och ett tagande. Men det finns vissa saker som jag absolut inte kan tänka mig att göra, som att åka jetski eller köpa motorbåt. Där går gränsen.
    – När jag gör mina egna grejer låter jag mina moraliska värderingar styra helt. Om jag åker någonstans själv skulle jag aldrig drömma om att bo på hotell exempelvis. Då tar jag med mig ett tält och slår upp det i en skogsdunge någonstans.
    – Ett av mina signum om jag nu blir professionell äventyrare är att jag alltid ska förmedla ett budskap. Nästa sommar skulle jag vilja göra ett äventyr som heter ”sju öar, sju budskap, sju skatter” i Östersjön. Det ska fokusera på jämlikhet som är den fråga jag brinner mest för utöver miljöfrågorna. Jag är väldigt bekymrad över hur det kommer att se ut när min dotter växer upp. Tanken är att jag ska ta kontakt med några av de mest kända feministerna för att hjälpa mig att formulera mina budskap.

    Äventyret 2014 blev av och fick namnet Row to Russia for Equality. Sedan dess har det blivit ytterligare två: StandUpPaddle SUP Visby-Sthlm där han uppmärksammade mängden mikroplaster i Östersjön samt Överleva vildmarken som var en hyllning till Allemansrätten

    Originaltext av Caroline Petersson publicerad 24 november 2015

  • Gates vs Piketty: Världsförbättrarnas kamp

    Gates vs Piketty: Världsförbättrarnas kamp

    Den ene är världens rikaste man och känd filantrop, den andre världens mest kände förespråkare för ökad beskattning av rika. Båda försöker göra världen till en bättre plats, men med motsatta medel. Är det rika individer eller staten som är bäst på att sköta pengarna?

    Sällan har världen sett en forskare med sådan rockstjärnestatus som Thomas Piketty. Hans Kapitalet i det 21:a århundradet slog ner som en bomb i samhällsdebatten långt bortom den franska kontext han kommer ifrån. Boken består av en jättelik sammanställning av statistik av inkomstfördelning och förmögenheter i industrialiserade länder sedan 1700-talet och redovisar hur koncentrationen av förmögenheter ökat framförallt sedan mitten av 1900-talet. Pikettys dom över tillståndet är krass: en tilltagande ojämlikhet hör ihop med kapitalism. Drivkraften bakom är att inkomster från kapital har varit högre än den ekonomiska tillväxten. Den eskalerande ojämlikheten är ett hot mot såväl demokratin som ekonomin i sin helhet, menar Piketty. Enligt finanskoncernen Credit Suisse äger idag en procent av jordens befolkning mer än hälften av alla tillgångar – och hälften av mänskligheten får dela på en procent. Utvecklingen får allt fler att reagera. I Camino 30 (mars 2013) skrev vi om hur man började hitta jämlikhetsförespråkare på fler, något oväntade håll, och denna trend har därefter fortsatt. Stora internationella institutioner som OECD och internationella valutafonden IMF rekommenderar idag regeringar att arbeta för ökad jämlikhet – ofta med motiveringen att det är bra för ländernas ekonomier. Enkelt uttryckt – får människor med små medel mer i plånboken spenderas pengarna i större utsträckning än om rika får mer. I det senare fallet kanaliseras tillskottet istället (tillbaka) in i spekulationsekonomin, vilket kan leda till finansiella bubblor. Piketty förespråkar att rika beskattas högre än de gör idag, framförallt ”den rikaste procenten” – den grupp som kraftigt dragit ifrån i statistiken.

    En man som definitivt ingår i den rikaste procenten är Bill Gates med sin förmögenhet på över 80 miljarder dollar. Sedan han slutade arbeta på daglig basis för Microsoft har han tillsammans med sin fru satsat större delen av sin tid och en stor del av sina pengar i Bill & Melinda Gates Foundation, idag världens rikaste välgörenhetsorganisation. När paret skänkte fem miljarder dollar till organisationen år 1999 var det världens största donation från privatpersoner. Organisationen förfogar idag över omkring 30 miljarder dollar och verksamheten är inriktad på framförallt sjukvårds- och utbildningsinsatser i utvecklingsländer. Utöver den filantropiska verksamheten är paret Gates också stora investerare. Även där har de gjort sig kända för att välja företag med tydliga ambitioner att göra världen till en bättre plats: förnyelsebar energi, köttersättningsprodukter och clean tech.
    – Människor som jag, som har råd att ta stora risker med nystartade företag, bör – på grund av klimatförändringarna – vara beredda att lägga miljarder i nya clean tech-bolag, säger Bill Gates i en intervju i The Atlantic.
    Han menar att det krävs extra stort tålamod för dessa investeringar som innebär en större risk för låg avkastning än i till exempel IT-bolag. Det beror bland annat på att patenten för ny teknik ”bara” sträcker sig 20 år fram i tiden och nästan allt inom energiteknik tar mer än 20 år från utveckling till uppskalning. I intervjun lyfter han fram detta risktagande som en viktigare insats för klimatet än att ”divestera” – det vill säga att aktivt välja bort företag inom fossilindustrin i sina investeringar. Så länge det är lagligt och det inte finns någon koldioxidskatt kommer fossilverksamheten fortsätta, menar han. Paret Gates har också själva gjort en del investeringar i oljebolag. Andra för miljövänner kontroversiella investeringar som de gjort är företag som sysslar med genteknik och andra generationens kärnkraft.

    ”Kapitalismen klarar inte självmant att skapa jämlikhet”

    USA är landet med låga skatter och en stark tradition inom filantropi och entreprenörskap. Trots det nådde Thomas Pikettys idéer rakt in i amerikansk samhällsdebatt. Warren Buffet, världens näst rikaste person, har uttalat sitt stöd för ökad beskattning av rika:
    ”Medan de flesta amerikaner kämpar för att få det att gå ihop, fortsätter vi megarika att få utomordentliga skattelättnader” skriver han i en kolumn i The New York Times.
    Idag finns till och med en demokratisk presidentkandidat som vågar kalla sig ”socialist” (Bernie Sanders). Bill Gates har läst Thomas Pikettys Kapitalet och pratat med honom om den.
    – Han sa att han är ett stort fan, men han vill inte betala mer i skatt, sa Thomas Piketty till Bloomberg News.
    På sin blogg utvecklar Bill Gates detta tillsynes motsägelsefulla uttalande. ”Jag sa till Piketty att jag håller med om hans viktigaste slutsatser: att höga nivåer av ojämlikhet är ett problem. Det undergräver ekonomiska incitament, ger mäktiga intressen för stor makt i den demokratiska processen, och motverkar idealet om att alla människor är skapade lika. Kapitalismen klarar inte självmant att skapa jämlikhet. Koncentration av rikedom kan ha en snöbollseffekt om det inte görs något åt problemet. Där kan regeringar spela en konstruktiv roll i att kompensera”, skriver han.
    Att Gates trots detta inte själv vill betala mer i skatt försvarar han självsäkert med att han kan spendera pengarna ”mer effektivt” än staten. Och här får Gates oväntat medhåll.
    – Jo, det kan han nog ibland, medger Thomas Piketty i intervjun.

    Illustrationer: Erik Nylund

    Att dessa två policyantagonister håller med varandra överraskar inte Pontus Braunerhjelm, professor i nationalekonomi med inriktning på entreprenörskap på KTH och grundare av Filantropiskt forum.
    – Filantroperna har ofta en entreprenöriell bakgrund, med en vilja och erfarenhet att hitta lösningar på problem tillsammans med nätverk och resurser att göra det, säger han och fortsätter:
    – Jag tror att de flesta ser väldigt ojämn inkomstfördelning som ett problem. Kritiken handlar om hur den kommer till, är det till exempel genom arv eller av entreprenörskap? Bill Gates hävdar att 95 procent av det totala värdet av Microsoft har tillfallit samhället, i form av arbetstillfällen, tillgång på information och så vidare. Det perspektivet bör vara med i resonemanget, menar han.
    Agneta Berge, nationalekonom och skribent på sajten Politism håller inte helt med.
    – Visserligen finns det anledningar att tänka på hur en förmögenhet har uppstått. Det säger mycket om ett samhälle, hur systemet fungerar. Men den andra dimensionen handlar ju om makt. Det finns alltid en risk att extrem rikedom kan översättas i politisk makt, poängterar hon.

    ”Idag har USA arvsskatt medan Sverige inte har någon alls”

    Bill Gates föreslår en progressiv beskattning av konsumtion snarare än av kapital.
    ”En person investerar i företag, en annan i filantropi, och en tredje i en slösaktig livsstil. Det är inget fel med den sista killen, men jag tycker att han ska betala mer skatt än de andra”, skriver Gates utan att gå in i detalj på hur det skulle kunna gå till.
    – Det låter i och för sig sunt, men rent praktiskt svårt. Detsamma gäller skatt på kapital i den här globaliserade världen. De som har sådana summor listar alltid ut hur de flyttar pengar och undgår beskattning, på lagliga sätt. Då är det bättre med skatt på arv, säger Pontus Braunerhjelm som menar att det också finns moraliska argument för det:
    – Kommer rikedom från ett entreprenörskap med mycket stora mervärden till samhället, då kan det vara berättigat. Men det kräver ett samhällskontrakt där filantropi är en viktig del. Medan rikedom av arv är en annan sak. Idag har USA arvsskatt medan Sverige inte har någon alls, berättar han och här har han medhåll från Thomas Piketty:
    – Det är svårt att förstå varför socialdemokratiska Sverige har gått ner till noll procent i arvsskatt, sa Piketty till tidningen Arbetet inför sitt besök på Almedalsveckan 2014 och lyfte fram att exempelvis Storbritannien, Frankrike och Tyskland har arvsskatt. Även Agneta Berge lyfter upp arvs- och gåvoskatt som en gångbar väg.
    – Problemet med kapitalskatter är skatteparadis och det lättflyktiga kapitalet. Här behövs mer internationellt samarbete. De som har störst förmögenheter kan sätta sig över sina länders system. Detta är ett problem och riskerar att urholka skattebetalningsviljan. Inom det nationella handlingsutrymmet är arvs-, gåvo- och fastighetsskatt något man verkligen kan använda sig av mer.
    Fastighetsskatt lyfts ofta upp som en fungerande typ av kapitalbeskattning eftersom hus knappast kan röra sig över gränserna som det finansiella kapitalet. Även Bill Gates är för fastighetsskatt vilket han menar motverkar framväxande dynastier.
    ”Vi vill att våra barn ska kunna skapa sin egen väg i livet”, skriver han.

    ”Det är två helt olika synsätt kring vad människor har för rättigheter i ett samhälle”

    Tillsammans med världens näst rikaste person Warren Buffet har paret Gates startat ”The Giving Pledge”, en omfattande kampanj som uppmanar världens rikaste människor att skänka minst hälften av sin förmögenhet till välgörenhet. Enligt projektets hemsida har 138 personer och par avgett löftet. Bland namnen hittas förutom paret Gates och Warren Buffet många kända namn såsom Virgin-grundaren Richard Branson och Facebooks Mark Zuckerberg.
    – Det där skickar viktiga signaler, men samtidigt är det bara en slags ”letter of intent”, poängterar Pontus Braunerhjelm. Det finns ju ett strategiskt intresse hos den här gruppen att undvika ny beskattning…
    Statistik från USA, landet med flest miljardärer i världen, visar att rika skänker allt mer. På 40 år har summorna som skänks årligen från privatpersoner i USA ökat med 116 procent (inflationsjusterat) till 229 miljarder dollar år 2012 (National Center for Charitable Statistics).
    – Av det tar kyrkor och religiösa samfund emot en stor andel, kanske 30 procent, förtydligar Pontus Braunerhjelm.
    Är då detta ett argument för att förmögenheter ska tillåtas växa okontrollerat? De rika spenderar ju ändå pengarna på bra saker, och dessutom ”mer effektivt” än en stat. Eller är projekt som The Giving Pledge bara ett slugt sätt för kapitalet i form av dess främsta representanter att berättiga sin egen rikedom? The Giving Pledge är trots allt ”bara” ett moraliskt löfte, och inget juridiskt bindande avtal. Statistiken säger inget om hur stor andel av förmögenheterna som skänks. Dessa har med största sannolikhet vuxit betydligt mer under samma period.
    – Det är två helt olika synsätt kring vad människor har för rättigheter i ett samhälle, poängterar Agneta Berge. I ett samhälle som ska bygga på filantropi kommer en socialt utsatt människas möjligheter vara beroende av människors välvilja. Det finns ingen rättighet att kräva något, medan det i ett välfärdssamhälle finns ett ansvar för medborgarna.
    Samtidigt är välfärdsstatens ansvar begränsat just till landets egna medborgare, och den filantropiska verksamheten inriktas ofta på utvecklingsländers behov.
    – Jo, det är såklart jättebra, medger Agneta Berge, men det är också ett filosofiskt och moraliskt dilemma: vem behöver kronan mest?

    Pontus Braunerhjelm som grundat föreningen Filantropiskt forum i Sverige känner förändringens vindar blåsa på hemmaplan.
    – Mer och mer närmar vi oss USA:s syn på filantropi. I USA är det en folkrörelse. Det fanns ingen offentlig sektor alls när landet koloniserades, vilket bidrog till att en sådan tradition etablerades. För tio år sedan var intresset sådär i Sverige. Nu får vi stor respons! Jag tror att det måste finnas ett moraliskt tryck från samhället. För några år sedan var det ett ganska stort tryck på Bill Gates – vad ska han göra med alla sina pengar? Först därefter slog han in på den filantropiska banan.
    Så, är det skillnad på rikedom och rikedom? Att beskatta hus och arv verkar onekligen både ha moraliska och praktiska argument på sin sida. Tills vidare fortsätter ojämlikheten att växa, och vi kan bara hålla våra tummar att filantroperna håller vad de lovar…

    Bill Gates Blogg: www.gatesnotes.com

    SVENSK SAMMANFATTNIG
    Det finns en svensk sammanfattning av Thomas Pikettys Kapitalet i det 21:a århundradet (Karneval) redigerad av Jesper Roine (Volante) på 111 sidor istället för det 672-sidiga originalet.

    FILANTROPI & IMPACT INVESTING
    Filantropi (etymologiskt människokärlek) är välgörenhet och annan allmännyttig verksamhet som utan motprestation stöder institutioner och projekt inom till exempel kultur, utbildning, forskning och hälsa. (Wikipedia)

    Impact Investing är ett slags mellanting mellan filantropi och riskvilligt kapital i nya företag. Investeringarna görs i företag, organisationer och fonder med avsikt att skapa en mätbar, välgörande, social eller miljömässig påverkan tillsammans med en ekonomisk avkastning.

    278 000 kronor
    Så mycket skulle varje person som hamnar under fattigdomsgränsen (nationellt fastställd) få om Ingvar Kamprad skulle dela ut sin rikedom. Detta enligt det så kallade Robin-Hood-indexet som Bloomberg news räknar ut, det vill säga om landets rikaste invånare skulle dela med sig (mer) av sina pengar. Sverige hamnar därmed tvåa efter Cypern i indexet.

    Originaltext publicerad 30 november 2015