• Inte bara underbart för Clara

    Inte bara underbart för Clara

    Underbara Clara har trollbundit många entreprenöriella och självhushållsdrömmande människor i elva år. Tiden har gjort henne både mer ödmjuk och mer politisk. Nu återvänder vi till en av våra populäraste intervjupersoner i Caminos historia och möter en kvinna som växt med sina motgångar.

    Clara “Underbara Clara” Lidströms blogghistorik sträcker sig ungefär lika långt som Caminos. I elva år har hon drivit bloggen och med tiden har hon utvecklats från att vara “enbart” bloggare till att idag driva egna varumärken inom både kläder och leksaker, göra radio, skriva böcker, ha en gårdsbutik samt hålla föreläsningar land och rike runt.
    Jag är en av dem som har följt Clara under åren. Hennes blogg har en levande blandning av yta och flärd, varvad med mer präktiga inlägg om exempelvis barn och pengar, men med tiden har den utvecklats i seriositet och blandar idag politiska debattinlägg om bland annat feminism, hållbarhet och socialt engagemang med odling, självhushållning och inredning.

    För fem år sedan gjorde jag en intervju med Clara med rubriken “Provocerande präktig” som speglade den bild många hade av henne: som kristen feminist med starka åsikter. Idag kallas hon inte längre för präktig.
    – Det var mycket fokus på det i början. Men jag tror att folk har vant sig, dels har jag ju gjort husmorsskolan i P3, och jag pratar mycket mer om annat nuförtiden. Jag tycker generellt att det är ett väldigt fint klimat och ganska lite påhopp i min blogg.

    – I början kände jag mig väldigt ansatt av feminister som anklagade mig, idag har jag mer respekt och trovärdighet. Det är inte lika lätt att raljera över det jag gör och säger längre.

    Clara menar också att husmödrarna har hamnat på modet och inte är så provocerande längre. Hon tror att Kristina Sandbergs böcker om hemmafrun Maj är en bidragande faktor, men också att det har blivit coolt med självhushållning.

    Självklart har bloggen gått hand i hand med Claras egen utveckling.
    – Det är en livsstilsblogg och den följer det liv jag lever. Jag har fått två barn och det har handlat mycket om barn under åren. Men bloggen har också ändrats i takt med min läsarskara. Det är många som följt mig hela tiden och det är en levande relation. Mina läsare har blivit viktiga personer för mig.
    Och det är många som följer Clara, hon uppger att bloggen har 180 000 läsare och 1,5 miljoner sidvisningar per år. Idag finns hon även på Facebook och Instagram, i en podd och som krönikör i Expressen – så det totala antalet människor hon når är betydligt större, även om många är multikonsumenter av UnderbaraClara-kanaler. Och fortfarande görs det mesta jobbet från hennes hem i ett gammalt 50-talshus någonstans på landet utanför Umeå.
    – Det är skönt att jobba hemifrån, jag behöver inte göra mig i ordning. Jag är dessutom dålig på att göra det jag blir tillsagd, men bra på att göra det jag själv vill göra, så jag har byggt en miljö där jag har möjlighet att göra det. Självklart är jag medveten om vilken bra tillvaro jag har.

    Bloggandet var inte främmande för Clara. Hon har alltid dokumenterat sitt liv med dagböcker och bilder. När hon sedan för elva år sen hörde talas om bloggar tänkte hon direkt att det skulle passa henne. Hennes kompisar tyckte att hon var bra och det uppmuntrade henne.
    – Jag har aldrig tänkt att jag ska sluta blogga. Ibland är det mer eller mindre kul. Men jag har alltid utvecklat hantverket.

    I början jobbade hon mycket själv, men med tiden har hon insett att hon vill jobba med andra, så hon har teamat ihop med andra kvinnor som hon gillar: hon gör gosedjur med sin syster (Anna Lidström- designer med fokus på re-design som Camino också skrivit om), podd med journalisten Erica Dahlgren och har precis lanserat en klädkollektion med internetforskaren Annakarin Nyberg, som hon tidigare skrivit många böcker ihop med.
    – Jag saknar ibland att åka till ett kontor och jag längtar ut till människor. I framtiden kanske jag har någon verksamhet inne i stan. Jag reser dock mycket, är ute och föreläser ofta exempelvis, så jag är inte lika isolerad som jag var för fem år sedan.

    I slutet av mars berättade Clara i sin podd om den depression hon drabbats av efter en period av utmattningssyndrom. Hon hade länge funderat på vad som var fel och trodde först att det var amningshormoner efter att hon slutat amma. Då var hon redan på väg tillbaka efter utmattningen och höll igång fysiskt. Efter att ha gjort massa tester hos läkaren som inte visade något sade hennes läkare att hon trodde att Clara var deprimerad och behövde medicinera. Det tog emot, men till sist började Clara göra det, och hon gick ut med det i podden för att hjälpa till med att arbeta bort tabut och bilden som finns av någon som äter anti-depressiva.

    ”Nu drar jag inte på alla växlar på alla problem. Jag är grundpositiv och kan sova bra, äta och träffa kompisar. Bara glad och tror att livet kommer bli bra. Och det beror på tabletterna,” säger Clara i sin podd.

    – De senaste 2-–3 månaderna har jag mått mycket bättre. Men jag mådde dåligt 1,5–2 år och jag orkade inte prata om det på bloggen så mycket. Först var jag utmattad, de ville att jag skulle vara sjukskriven på heltid, men jag ville inte. Bloggen gjorde mig friskare – den hjälpte mig tillbaka. Det blev som en dagbok och något som var “som vanligt”.

    På något sätt är den en befrielse att höra en “supermänniska” som Clara berätta om sina svårigheter att hantera stress. Det är givetvis jättesorgligt hur allt fler högpresterande människor misslyckas med att hitta balans i livet, men att kända profiler pratar om det gör att stigmat för den som drabbas minskar. Det finns många bloggare där ute som visar upp en perfekt fasad och som inte vill berätta om svårigheter. Det krävs mod, och mod är säkert en av anledningarna till att Clara är så populär. Men nu måste hon hitta balans för att inte trilla dit igen.
    – Jag har en mer balanserad arbetssituation idag. Jag måste ha en balans mellan att träna, äta och sova.

    Hur ser en normaldag ut för dig?
    – En hemmadag vaknar jag vid 7.30 och dricker kaffe med min man. Strax innan 9 tar vi barnen till förskolan. Sedan går jag ut med hunden en halvtimme. Därefter svarar jag på mail och skickar ut offerter, eller har en telefonkonferens med annonssäljare. Sedan fotar, skriver och jobbar jag fram till 16.30. Ibland åker jag skidor på lunchen om det är fint väder. Men jag håller ett högt tempo på jobbandet när jag jobbar.

    – Det är livsfarligt att man också förväntas städa och diska hemma när man jobbar hemifrån. Jag gör inget sådant, för då hade jag bara gjort det. Det är en kvinno- och frilansfälla.

    Hur ser du på din roll i att driva hållbarhetsfrågorna?
    – Det är väldigt svårt. Precis som alla tidningar så lever jag på annonser. De gör reklam för produkter och det är väldigt dubbelt för mig. Jag tror ju inte heller på att vägen framåt är att inte konsumera någonting. När jag låg som blogg på en lokaltidning var det lättare för jag behövde inte ha annonser i bloggen, men lönen kom ju från annonser ändå. Jag försöker tipsa om att göra bra saker: om mat, odling och second hand.

    Har du några tips för människor som vill leva som du med frihet, många roliga projekt och självhushållning?
    – Hemligheten är att teama ihop sig med andra kompetenta människor. Vi lyfter och drar fram varandra. Bloggen är en one man show, men allt annat beror på duktiga samarbetspartners.

    Namn: Clara Lidström
    Bor: Hus utanför Umeå
    Aktuell med: Bloggen Underbaraclara.se, Klädmärket Miss Clarity och familjekokboken “Glad sommar”

    3 snabba

    Har du klimatångest?
    – Ja det har jag. Det är den största ångest jag har. Det är en intellektuell ångest. Det gör det svårt att hantera vardagen. Jag kan läsa något om smältande isar på Arktis på Facebook och så är hela dagen är förstörd. Klimatavtalet i Paris gjorde det bättre men Trump är en backlash. Det känns väldigt tungt.

    Vad inspireras du av?
    – Jag läser mycket på nätet och massa böcker och tidningar, exempelvis Gård & Torp. Jag gillar att konsumera berättelser och böcker om andra människors liv. Två av mina favoritbloggare är Evelinas ekologiska och Queen of Kammerbonia.
    – Sedan har jag några väldigt tighta väninnor som inspirerar mig. Den inspirationen vill jag föra vidare.

    Hur kom idén till att göra ett eget klädmärke (Miss Clarity)?
    – Jag har ingen avvikande kropp, men har ändå svårt att hitta kläder. Allt är gjort för flickkroppar. Dessutom är kläderna ofta tillverkade i Asien med dåliga villkor för arbetarna och av dålig kvalitet. Våra kläder är gjorda i Europa, i en liten skala för att undvika svinn, och bomullen kommer från en ekologisk odling. Vi går in i detta med grundpremissen att vi tänker hållbarhet.

    Originaltext publicerad 2 juni 2017

    ,

  • Olja utan värde

    Olja utan värde

    Om större delen av världens oljetillgångar måste stanna i marken av klimatskäl kanske det inte är så smart att äga aktier i ett oljebolag? En växande folkrörelse och tunga finansaktörer förenas nu i målet om en fossilfri framtid.

    – Vi har fått in divestering i debatten och det börjar bli mainstream. Alla aktörer som menar allvar i klimatfrågan måste också acceptera att fossiltillgångarna måste stanna i marken. Det är värdelösa tillgångar, säger Olivia Linander som är samordnare för kampanjen Fossil Free Sverige som drivs av klimatorganisationen 350.org

    FN:s klimattoppmöte i Paris resulterade i ett globalt klimatavtal. Världens länder enades om att begränsa uppvärmningen så långt som möjligt under 2 grader och sträva mot 1,5 grader. Om detta löfte ska omsättas i praktiken finns uträkningar på att mellan två tredjedelar och fyra femtedelar av världens kvarvarande olje-, gas- och koltillgångar måste stanna kvar i marken, annars klarar vi inte de uppsatta klimatmålen. Vad händer då med de företag som äger dessa fossil-tillgångar? Enligt en växande brokig rörelse av allt från mörkgröna aktivister till kapitalets frontryttare kommer de att kraftigt minska i värde. Det blir helt enkelt inte längre ekonomiskt rationellt att äga aktier i fossilbolagen. De ekonomiska argumenten sammanfaller med de moraliska. Att ”divestera” är det nya nu.
    – Det går att argumentera för divestering ur två vinklar, den moraliska och den ekonomiska. Den moraliska vinner vi hur lätt som helst. Vi har en klimatkris. Alla är överens. Det som diskuteras är tempot på omställningen. Det är också den moraliska dimensionen som är viktigast för oss. Men genom en ekonomisk vinkel har vi även fört in det på helt nya arenor. Den ekonomiska argumentationen är det inte lika självklart att vi vinner. Vissa betraktar oss som miljömuppar snarare än finansexperter. Men jag kan ju konstatera att idag är detta en risk som de flesta investerare tar i beaktande, säger Olivia.

    ”Jag ser divestering som ett sätt att bygga och stärka en folkrörelse och mobilisera ett brett engagemang för klimaträttvisa”

    Divesteringsrörelsen har växt snabbt och kraftigt. Den startade i den amerikanska universitetsvärlden där den inom mycket kort tid fanns representerad på över 300 universitet och har sedan spridits vidare i världen. Forskare på Oxfords universitet har visat att rörelsen är den snabbast växande i historien av tidigare liknande exempel, så som anti-apartheid- och anti-tobaksrörelserna.
    – Jag ser divestering som ett sätt att bygga och stärka en folkrörelse och mobilisera ett brett engagemang för klimaträttvisa. Jag tror att det har gått så bra för att det tidigare i miljödebatten har lagts mycket ansvar på individen och på konsumentmakt, medan det vi lägger betoningen på är en politisk förändring på hög nivå där fokus är att sluta samarbeta med fossilbolagen. Vi visar på ett ärligt sätt var problemet ligger istället för att lägga en tyngd på människors axlar. Det tilltalar många, beskriver Olivia. Framgångarna är enorma. I skrivande stund har mer än 29 biljoner kronor divesterats helt eller delvis från över 500 institutioner, enligt Fossil Frees kampanjsida. Religiösa samfund ligger i framkant, därefter kommer stiftelser och statliga institutioner. Men även pensionsfonder och företag finns med bland de listade framgångsexemplen. Ett svenskt exempel som ofta lyfts upp är Fjärde AP-fonden, vars VD Mats Andersson har gått i bräschen för klimatmedvetna investeringar.
    – När en har mitt jobb är en gynnad på många vis. Till exempel genom att få lyssna på många kloka människor, så som Nicholas Stern, Johan Rockström och Al Gore. De säger samma sak om fossilbolagen. Klimatfrågan började kännas allt mer besvärande för mig och så för några år sedan började jag undersöka hur pensionsförvaltare världen över hanterade frågan. Ingen hade någon aning om hur det skulle mätas och hanteras! Klimatrisken är för mig en rejäl risk som kan leda till permanenta kapitalförluster, förklarar Mats. Fjärde AP-fonden undersökte och valde bort 150 bolag som bedömdes vara sämst på klimatområdet, inte bara rena fossilbolag utan inom alla sorters branscher. Hittills har klimatstrategin applicerats på hälften av fonden, vilket visats ge ett 30 procent lägre koldioxidavtryck. Inom två till tre år ska hela portföljen vara reviderad. Strategin visade sig vara lönsam redan nu. Avkastningen från dessa fonder har varit två procent högre än jämförande index där de 150 bolagen fanns kvar.
    – Jag tror att bolag som är effektiva i sitt klimat-arbete är effektiva på andra sätt också. Och när vi får ett globalt pris på koldioxid kommer det att drabba de 150 bolag som vi valt bort, menar Mats.

    Marknaden ska prissätta saker så fort information finns sägs det. Men det finns knappast några sammanställningar som visar vad marknaden har ”prisat in” och inte. Att Fjärde AP-fondens klimatstrategi lyckas ger signaler om att marknaden börjat räkna in den nödvändiga klimatomställningen. Kanske finns någon rättvisa i att det då är de modiga förlöparna som gynnas mest.
    – Det börjar såklart alltid med dig själv. Hade jag inte trott på det här hade det nog inte blivit någon förändring. Och nu har jag 100 procent stöd från min styrelse, säger Mats.
    Men om det nu är lönsamt redan idag – varför följer inte fler privata investerare efter?
    – Investerare på exempelvis amerikanska pensionsfonder hävdar att det är emot förpliktelserna mot sina sparare. Den uppfattningen bottnar i att de tog bort alla tobaksbolag för ett tag sedan, vilka därefter gick jättebra ekonomiskt. Det hela ledde till en dialog där de valde att prioritera avkastningen framför moraliska argument. Men i klimatfrågan finns inte den motsättningen längre. Så i takt med att människor börjar förstå klimatproblemen kommer det att uppstå ett tryck från spararna, tror Mats.

    Fjärde AP-fonden ingår i Portfolio Decarbonization Coalition (PDC) där 25 placerare gått samman och placerat över motsvarande fem biljoner svenska kronor enligt liknande strategier och Mats är väldigt hoppfull inför den närmsta framtiden.
    – Jag har aldrig sett något liknande i vår bransch någonsin. Det händer här och nu. Den finansiella sektorn har vaknat sent men nu finns ett momentum, poängterar Mats med nästan salighet i tonen.
    När ny information etableras, kan marknaden reagera blixtsnabbt. När det kom ut att Volkswagen hade fuskat med sina avgastester sjönk aktien som en sten. Värdet på företaget nära nog halverades på några dagar. När det stod klart att investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs slungades hela världen in i en finanskris. Och de senaste månaderna har fossilbolagen drabbats av kraftiga kursfall. Skeptikern menar att detta beror på det fallande oljepriset men det menar Mats är felaktigt.
    – Nej, våra mätningar visar ingen korrelation mellan oljepris och aktiekurser historiskt. Det pågår stor avyttring, det är många som inte vill ha ägande i de här bolagen längre.
    Hur stor inverkan de 29 biljoner svenska kronor som divesterats hittills har haft på aktiekurserna är svårt att säga. Det finns minst lika mycket kapital som bara följer kurser och index och köper och säljer automatiskt, vilket kan tala för en snöbollseffekt.
    – Det har absolut bidragit substantiellt, säger Mats.

    Kanske är det avgörande varifrån informationen kommer? En oväntad förespråkare för divesteringar hittas i Storbritanniens centralbankschef Mark Carney. I ett tal hos försäkringsbolaget Lloyds beskrev han sin rädsla för att fossilbolagen kan stå inför systemhotande förluster när världen ska ställa om, likt hur det resonerades om bankerna vid finanskrisen: ”En abrupt upplösning utgör en risk för den finansiella stabiliteten. Ju mer vi är förutseende i våra investeringar, desto mindre kommer vi att ångra i efterhand” förklarade han.
    Mark Carney förespråkar en konsekvent, jämförbar, tillförlitlig och tydlig branschstandard för information om olika tillgångars koldioxidintensitet, och lyfte i sitt tal fram ett gammalt ordspråk. ”Det som mäts kan hanteras”. Och just sådana initiativ börjar nu uppstå. Det obereonde rankingsinstitutet Morningstar som betygsätter fonder utifrån finansiella parametrar börjar nu även ge ett brett hållbarhetsbetyg som inkluderar miljö-, sociala och ägarstyrningsfrågor. I Sverige finns det frivilliga initiativet Hållbarhetsprofilen från Sveriges forum för hållbara investeringar (Swesif). Men även det är bred information som inte fokuserar tydligt på klimat. I Frankrike finns en nystiftad lag för fondbranschen att de måste redovisa klimatpåverkan och i Sverige hotar finansmarknadsminister Per Bolund med lagstiftning ifall pensionsfondbolagen inte fixar detta på egen hand.
    – Vi förväntar oss att AP-fonderna ska vara ledande i klimatomställningen av finansmarknaden, säger han till SvD.se.
    En annan aktör av vikt i debatten är Peter M. O’Neill. När han meddelade att Rockefeller Brothers Fund, som han styr, dumpar fossilbolagen, blev det stor uppståndelse. Att Peter O’Neill är ättling till oljemagnaten John D. Rockefeller har nog mycket med saken att göra.

    Men om de ekonomiska argumenten för divestering är solida, behövs verkligen rörelsen?
    – Vi vågar inte vänta på att det ska ske av sig självt. Vi stämplar fossilbolagen som en dålig investering. När de inte längre har ett gott anseende och deras löften om jobb på lång sikt inte stämmer – då kommer politikerna få mod att fatta starka beslut som på riktigt vänder fossileran ryggen och istället handlingskraftigt investerar i en förnybar riktning. Det tror jag är de steg som behövs, säger Olivia Linander.

    ”Fossila bränslen är de huvudsakliga skurkarna i alla viktiga sektorer för klimatfrågan”

    Det har riktats viss kritik mot divesteringsrörelsens fokus. Att klimatfrågan är mer komplex än att en bara kan skylla den på några företag, som dessutom kommer att behöva finnas kvar även i en överskådlig framtid. Framförallt för att utvecklingsländer ska kunna växa ur fattigdomsträsket. Och om ansvarfulla ägare drar sig ur bolagen försvinner möjligheten att påverka dem i en bättre riktning. Olivia har svar på tal.
    – Jag anser att för en gångs skull så är skuldfrågan enkel. Fossila bränslen är de huvudsakliga skurkarna i alla viktiga sektorer för klimatfrågan: livsmedel, transport och energi. Vi har världens chans att bidra till utveckling i de fattigare länderna genom att de skippar fossilstadiet i utvecklingen och går direkt på det förnybara med hjälp från de rika länderna. Ägar-ansvaret tycker jag är ett giltigt argument om en pratar om bolag som kommer behöva finnas i framtiden och behöver förbättras. Men här pratar vi om en bransch som behöver försvinna. Vi riktar oss inte mot energibolag, utan specifikt mot världens 200 största bolag vars affärsmodell bygger på att utvinna just fossil energi.

    Kanske har divesteringsframgångarna att göra med hur flera intressen sammanfaller? Divesteringsrörelsen lyfter ofta fram de ekonomiska sanktionerna mot apartheid-regimen i Sydafrika som inspiration. Och många menar att framgångarna i Sydafrika berodde just på flera intressesfärer vars mål sammanstrålade. I boken ”Det gyllene tillfället” från år 2003 beskriver Hans Abrahamsson, lektor i globala studier vid Göteborgs universitet, just denna analys och strategi för att åstadkomma förändring. Majoriteten av befolkningen i Sydafrika förtrycktes vilket mobiliserade ett kraftfullt motstånd inifrån. Utifrån kämpade den internationella solidaritetsrörelsen, vars krav på ekonomisk bojkott av Sydafrika började svida för den ekonomiska eliten i lande som hade internationella kopplingar. För att marknadsekonomin skulle utvecklas var arbetskraften tvungen att utbildas och köpkraften i landet ökas. USA och västvärlden började oroa sig för att motståndsrörelsen skulle ansluta sig till Sovjet och kommunismen, vilket skulle innebära en förlorad marknad för kapitalismen. Moraliska, politiska och ekonomiska intressen sammanstrålande och bidrog till apartheids fall. Abrahamsson har visserligen inte forskat specifikt på fossilindustrin och divesteringsrörelsen, men hans spontana kommentar på om det vi ser idag inom divesteringar passar in som ett ”gyllene tillfälle” är talande:
    – Ett klockrent exempel!

    Originaltext publicerad 8 mars 2016

  • Så aktiverar du din garderob

    Så aktiverar du din garderob

    Mellan 60 och 80 procent av det som finns i vår garderob använder vi inte. Istället köper vi nytt. Maria von Wachenfeldt, modeintresserad skribent och författare till studieplanen Aktivera din garderob ger här sina bästa tips för den som vill skapa hållbara klädvanor och en mer klimatsmart garderob.

    Det snabba modet, ständiga reor och pressade priser gör våra garderober välfyllda, samtidigt som det lätt leder till felköp och att vi använder respektive plagg allt mindre. Varje person i Sverige slänger i genomsnitt åtta kilo kläder/textil per år, varav fem kilo är fullt användbara kläder.

    1. Ser över relationen mellan dig & din garderob
    När du aktiverar din garderob handlar det om att upptäcka det du redan har och se på dina plagg med nya ögon. En regelbunden inventering av kläderna är det bästa för att få en bra översikt och en tumregel kan vara att gå igenom garderoben inför varje säsong (eller i alla fall någon gång per år om tiden inte räcker till). Försök då att ge dig tid till att prova igenom alla dina plagg och ställ dig själv frågor som: Är det mer än ett år sedan plagget användes? Passar det? Är det trasigt men kan lagas? Utifrån frågorna kan du sedan sortera kläderna.

    Det är alltid bra att ha ett system att utgå ifrån, exempelvis högar för plagg som ska sparas, skänkas, lagas och re-designas. När du spenderar tid i din garderob kommer du inse att det finns mer att hämta än vad du tror. Det handlar inte bara om att handla och konsumera, ha tankesättet istället att du ska shoppa i din egen garderob. Garderobsinventeringar kan också vara en rolig grej att göra tillsammans med en vän som kan se din garderob med nya ögon och ge dig råd kring plagg du är osäker på.

    2. Stil och styling
    När du förstår dig på din personliga stil men också handlar utifrån din livsstil och personlighet lägger du grunden för att skapa en mer klimatsmart garderob.

    Om du är maximalist och gillar att ha ett flöde av nya plagg i garderoben kan klädbyten bli ett hållbart alternativ. Är du däremot mer minimalistiskt lagd kanske det kan vara värt att börja bygga en kapselgarderob där många av plaggen matchar. En klimatsmart garderob är olika för olika personer. Det är därför viktigt att du hela tiden har dig själv som utgångspunkt. Kläder öppnar upp för kreativitet och uppfinningsrikedom. Kanske har du en jättetrendig outfit i din garderob men inte har tänkt på det för att du inte kombinerat de plaggen med varandra. Ibland kan det vara svårt att tänka nytt kring styling. Ofta kan det ge inspiration att se hur andra med liknande stil kombinerar plagg. Ett tips är att följa personer med intressant stil på sociala medier och försök göra eventuella nyköp secondhand.

    Gå på klädbytardagar och ta med sådant du kanske vanligtvis inte hade köpt. Kanske hittar du något nytt? Foto: Mia Redemo

    3. Vårda dina kläder

    Det kan vara lätt att slentrianmässigt hamna i att alltid slänga plagg eller skänka i väg dem. Tänk istället ett varv till: varför inte pigga upp kläderna och ge dem nytt liv?Det är roligt och behöver inte vara särskilt svårt.

    Det finns mycket inspiration att hämta på Youtube – allt ifrån hur du kan piffa upp plagg med textilpennor eller ta bort en jeansficka. Kolla här för några sätt att laga barns kläder, här för tips på hur du lagar hål i en t-shirt eller här för tips på hur du lagar hål i jeans med synliga mönster.

    Var nyfiken och kreativ. Trasiga plagg är också lätta att åtgärda genom att lämna dem till en skräddare. Är du själv kreativ kan du också testa att laga plaggen på egen hand.

    Att lappa och laga kan vara en rolig grej att göra tillsammans med andra och det finns även här mycket tips på Youtube. När du tar hand om och vårdar dina plagg känner du också en större kärlek för dem. Försök också vädra dina plagg mer och på så sätt minska tvätt.

    4. Byt kläder
    Det råder delade meningar kring hur många gånger ett plagg används. De siffror som är mest vedertagna är att ett klädesplagg i genomsnitt används mellan fyra och sju gånger. Eftersom den största klimatpåverkan ligger i klädernas produktionsfas kan du minska din miljöpåverkan bara genom att använda dina kläder några extra gånger.

    Du kan också se till att klädernas liv förlängs, exempel via klädbyten. Klädbyten är hållbart både för klimatet och för plånboken. Det är också ett roligt sätt att förnya garderoben. Försök ta med dig något plagg extra som du kanske inte hade köpt och testa sen hemma att styla det med dina befintliga kläder. Då kan du leka fram roliga och spännande outifits och kombinationer.

    Försök att regelbundet gå på klädbyten och avsätt gärna en låda hemma för kläder som du byter bort. På så sätt får du ett flöde i garderoben utan att köpa nytt.

    Och till sist… Det är inget fel med att köpa nya kläder. Men när du handlar nytt så tänk gärna utifrån kvalité och satsa på hållbara märken. Framförallt så ska du satsa på det som är hållbara plagg för dig själv och som du kan använda många gånger. När du inventerar garderoben regelbundet är det lättare att upptäcka ”luckor” och då är det också lättare att handla medvetet och investera i rätt plagg. Tänk att en hållbar garderob inte handlar om pekpinnar. Se det snarare som en inspiration och att kläder ska vara roligt.

    Marias mode-instagramfavoriter:

    @Mrspress (Clare Press)

    @Fairfashionistafilippa (Filippa Nielsen)

    @Johannanilsson.se (Johanna Nilsson)

    @100procentsecondhand (Elisabeth Caspani Gustafson)

    @Marialagerman.co (Maria Lagerman)

    @VvlpesPostAvrem (Rasmus Almerud)

    @Cnille (Christopher Nilsson)

    @Vintagemannen (Ingemar Albertsson)

    @Fash.rev (Fashion Revolution)

    @Weredofashion.se (WeReDo Fashion)

    Studieplanen Aktivera din garderob, hittar du här!

    Originaltext av Maria Von Wachenfeldt publicerad 5 augusti 2020

  • Färgfightern: Milis Ivarssons kamp för renare målarfärg

    Färgfightern: Milis Ivarssons kamp för renare målarfärg

    Hennes färgsystem har blivit hånat och utsatt för ryktesspridning. Hon har förlorat allt och fått gå under jorden men rest sig igen. Milis Ivarsson har ägnat sitt liv åt att slåss för renare målarfärg. Idag driver hon sin underjordiska kamp för äggoljetempera från Vekhyttan.

    ”Det finns de som stuckit ut hakan kortare än du gjort, som inte lever idag. Det är bra att du byter namn, håll det tyst några år. Jag skall inte bråka med dig.”
    Året är 1996. I kamp med sina finansiärer har Milis Ivarsson tappat kontrollen över sitt färgföretag Ovolin, och dragit på sig stora skatteskulder. Men när hon bestämmer sig för att flytta ut i skogen och gå under jorden tillsammans med sin nya man förstår Kronofogden att allt inte gått rätt till och har överseende med skulderna.

    ”Jordpigmenten från italienska ler- och mineraljordar som
    Av jord använder förekommer naturligt”

    Oktober 2010. Med en bit kvar att köra tar asfaltsbeläggningen slut och en smal grusväg leder vidare till byn Vekhyttan några mil utanför Örebro. En lätt Vilda Västern-stämning ligger över de rödmålade gårdarna. I en väg-korsning i byns bortre ända pekar en minimal skylt ut vägen till Av jord, det företag som Milis Ivarsson startade 2005 efter att ha ägnat ett decennium åt att samla ny kraft. Tillsammans med sin man Rolf och dottern Frida Hafvenstein har hon byggt upp en verksamhet som säljer den miljö-vänliga färgen äggoljetempera direkt till konsumenter.
    – Ägg är det enda naturliga ämne som kan bilda brygga mellan olja och vatten och som också oxiderar. Äggets struktur har kopplingsarmar mot vatten och mot fett. Det är det som gör att du kan göra till exempel majonäs, ägget är ett emulgeringsmedel. Det kan också oxidera och med hjälp av syre skapa en seg, hållbar struktur. Det som ger kulör i den etablerade färgindustrins färger är petroleumbaserade pigment som består av spjälkade molekyler. Dessa är inte farliga så länge de sitter på väggen. Men färgrester kan komma ut i vattendrag och in i näringskedjan och sprida sig. Pigmenten är så små att de barriärer vi har i cellmembranen inte stoppar dem. Forskare har visat att en del av dessa ämnen är cancerogena, andra allergena.
    – Fotografen Lennart Nilsson har fotograferat blå, syntetiska färgpigment inuti hjärnan. Jordpigmenten från italienska ler- och mineraljordar som Av jord använder förekommer naturligt. De är stora och kraftiga och kommer inte in i cellerna. Förutom farliga pigment innehåller industrins färger lösningsmedel, konserveringsmedel och torkmedel med tungmetaller i.

    Genom sin morfar, som var optiker och konstnär, fick Milis ett intresse för konst och färg redan som litet barn. Som tonåring bröt hon sig loss från familjens årliga sommarsemestrar i Italien och betade av alla de kända konstmuseerna på egen hand.
    – På den tiden var det inte som idag när folk står i stora klasar och det sitter pansarglas framför tavlorna. Jag stod ensam inför Botticelli och Michelangelo, gigantiskt stora målningar som är 500 år gamla och målade med äggoljetempera.
    Milis blev förförd och sedan dess är hennes liv sammanvävt med äggoljetemperans mysterier. Till en början handlade det om att kunna måla konst på temperans villkor, sedan om att föra ut den brett i samhället som en modern målarfärg för arkitektur. Efter studier i Lund flyttade hon till Karlskoga och fick barn. Hon försörjde sig på att sy kläder och undervisa på folkhögskola och jobbade vid sidan av med att undersöka jordpigment och lära sig om byggbranschen.
    – I mitten av 1980-talet började jag känna mig färdig med ett system som kunde ersätta plastfärgen på väggarna i skolor, dagis, sjukhus och andra offentliga miljöer. Jag påbörjade ett arbete med att bygga upp en färgfabrik. Jag stred med utvecklingsfonder och näringslivskontoret i Karlskoga och Boforsstiftelsen och Länsstyrelsens olika fonder och facket och fan och hans moster för att få igång verksamheten.

    ”Även om det inte var bevisat så fanns det en klar
    uppfattning redan för 25 år sedan att det var
    mycket problem med de vattenbaserade färgerna”

    2010 igen. Av jords färgbutik och färgateljé är inhyst i en 200 år gammal bergsmansgård. Inredningen är enkel och avskalad, väggarna är målade i olika ljusa nyanser med tempera. Milis och Rolf dricker kaffe och äter frökusar med ost till frukost. De hade sällskap redan som 17-åringar men sågs sedan inte på 35 år.
    – Vi träffades igen 1996 och blev störtförälskade i varandra. Efter en vecka bestämde vi oss för att gifta oss.
    Utanför bräker familjens får lite lojt. Det är dagen efter att SVT:s Rapport sänt ett inslag om att forskare i Karlstad kommit fram till att ämnen i vattenbaserad väggfärg ökar risken för astma hos barn.
    – Även om det inte var bevisat så fanns det en klar uppfattning redan för 25 år sedan att det var mycket problem med de vattenbaserade färgerna. I slutet av 1980-talet fick jag i uppdrag av Karlstad kommun att tillverka färg och måla 32 daghem. Det var mitt första stora uppdrag.

    Milis kamp för finansiering av färgfabriken i slutet av 1980-talet syntes i media. När ansökningarna till länsstyrelsen låg inne gjorde Nerikes Allehanda ett reportage om Milis under rubriken ”Möt en modern häxa”. Reportern hade kommit ut på natten och tagit en bild med månen över huset.
    – Nerikes Allehanda gjorde ytterligare ett reportage med en bild på mig och en bild på dåvarande landshövdingen Sigvard Marjasin. På bilden såg Marjasin ut som en liten Hitler nästan, och så stod det ”Kampen mellan makten och kreativiteten”.
    Bakgrunden var möjliga kopplingar mellan Marjasin och de som satt i länsstyrelsen och beviljade olika typer av företagsstöd och Bofors som på den tiden ägde Nobel Industrier som i sin tur ägde Nordsjö färg. Några pengar från länsstyrelsen blev det inte. Men till slut beviljades ett mindre banklån och Milis tvingades sätta sin gård i pant.
    – Kort därefter levererade vi färg för över en miljon kronor till en ombyggnation av Sjöbefälsskolan i Stockholm. Vi hade uppdragen men inte resurserna att leverera eftersom vi inte hade någon likviditet i bolaget. Vi kunde varken köpa material eller betala löner. Men vi levererande ändå till slut och vi fick ett antal stora jobb till.
    Den stora efterfrågan på Ovolins färg tvingade fram en annan finansiering. Resultatet blev till slut ett antal finansiärer, som Milis egentligen inte valde. Alla var tunga, meriterade affärsmän inom byggsektorn som var vana att få sin vilja igenom.
    – När jag tog i hand med en av dem första gången sa han ”det är lika bra att du lär dig, att när du tar i hand med någon i byggbranschen, då skall du räkna dina fingrar efteråt…”

    Under början av 1990-talet var Ovolin uppe i en omsättning på sju miljoner och började ta marknadsandelar från de stora färgfabrikanterna, Nordsjö, Alcro och Beckers. Men plötsligt började målarna ifrågasätta äggoljetemperan.
    – De sa att ”den här färgen kan vi inte måla med eftersom de hört att den kan sprida både salmonella och aids, genom äggen.” De hade hört att det är ägg som kommer från Baltikum som används i färgen, som inte är godkända som människoföda där. I själva verket användes ett säkerställt äggpulver från Skara, samma som användes i storkök. Milis fick också höra att färgen tog så mycket syre i oxidationsprocessen när den torkar, att målarna kunde svimma av syrebrist. Och att färgen torkade så långsamt att insekter hann lägga ägg i den.
    – Man skall sörja för god ventilation för att färgen skall oxidera bra, men att målarna skulle ha svimmat är struntprat. Och färgen är yttorr på tjugo minuter. När jag kom upp till Norrland så sa de att det var i Skåne någonstans som målarna svimmat, och tvärtom. Exakt samma sak dök upp på flera ställen, det var så jag förstod att det var planterade rykten.

    Milis slogs också internt med Ovolins finansiärer. I en uppgörelse som skulle reglera en tidigare lånesituation manövrerade de ut henne genom att åsamka henne skatteskulder på mer än en halv miljon kronor.
    – Det fanns ingen möjlighet att kunna betala den skulden med den lön jag hade. Det var de cyniska gubbarnas sätt att knäcka mig och göra mig foglig. Jag kämpade på men fick hjärtproblem i början av 1995 och sjukskrev mig. Jag gjorde mig onåbar och gick inte tillbaka till jobbet. Milis flyttade till Vekhyttan, levde enkelt och arbetade inte mycket. Hon hade tidigare varit i kontakt med Nirvan Richter, möbelföretaget Norrgavels grundare. För en bomässa i Stockholm 1998 hade Milis ett uppdrag med färgsättning av två lägenheter som de möblerade.
    – En man kom fram till mig på mässan och frågade ”Lever du? Ryktet säger att du är död”, och så presenterade han sig som marknadschef på ett av de stora färgföretagen. Vi satt ned i tre timmar och pratade och han bekräftade att anställda på företaget hade planterat ryktena om äggoljetemperan och betalat pengar för det. Han talade också om att de som gjort detta fått lämna företaget.

    2005 startade Milis Av Jord. Det nya företaget skiljer sig från Ovolin på flera sätt. De arbetar inte mot måleribranschen utan mot slutkonsument. De blandar ingen färg själva utan säljer den i kit med pigment och linolja till kunden, som själv får köpa till ägg. Och företaget skall växa långsamt, så att de hinner bygga upp strukturerna och kan ta hand om kunderna.
    – Vi är fortfarande väldigt små men har börjat växa. Jag undrar hur stora vi kan bli utan att vi går över gränsen igen. Det gäller alla företag som kommer upp med olika alternativa, rena produkter. När går man över gränsen? Vad gör de stora företagen idag för att mota de som kommer underifrån?

    Fakta

    Äggoljetempera
    Tempera betyder blanda på latin. Äggoljetempera är en blandning av ägg, linolja och vatten. Som färgämne används jordpigment. Av jord tillsätter varken lösningsmedel eller konserveringsmedel och färgen är därför en färskvara som är helt oskadlig för miljön. Äggoljetempera kan användas både ute och inne på i princip alla underlag, på såväl väggar och tak som möbler.

    Pigment
    Pigment är små partiklar som fungerar som färggivare i färg. Pigment kan vara petroleum-, eller tungmetallbaserade eller naturliga i form av jord- och mineralpigment. Dessutom finns fabrikstillverkade mineralpigment.

    Jordens färg
    Tillsammans med sin dotter Frida Hafvenstein har Milis skrivit boken Jordens färg, ett digert verk om jordpigment i äggoljetempera som de gav ut på eget förlag 2005.

    Originaltext publicerad 8 april 2016

  • 4 lösningar för ett cirkulärt hem

    4 lösningar för ett cirkulärt hem

    Med några ganska enkla knep kan du göra ditt hem mer cirkulärt.

    1. Ge saker nya liv

    Malin och Daniel Johansson är kreativa och uppfinningsrika. De är intresserade av odling och har hela sin trädgård fylld av grönska tillsammans med en skateboardramp. Familjen lever en aktiv livsstil. När de såg hur många skateboards de slet ut och inte kunde göra något med, byggde de en skateboardramp delvis av använda brädor.

    Det kan krävas lite röriga platser i huset för att ha pågående projekt, men de ser dem inte som ett problem så länge det inte stannar av.

    – Ett hem rör sig hela tiden. Problemet är sånt som inte är ett minne längre, men som ändå bara ligger kvar och skräpar, säger Malin.

    2. Flödesgarderoben

    Emma Öhrwall tycks ha sina flöden under total kontroll. Hemligheten? Bland annat en specialinredd ”flödesgarderob” där Emma har lådor för ett antal olika kategorier av saker som ska ut i flödet igen. En låda för saker som ska ges bort, en för sånt som hon har lånat och en för saker att byta vid exempelvis klädbytardagar. Hon har en låda med saker som ska återvinnas, en för kosmetika som ska lämnas till butik, och ytterligare en för saker som ska repareras eller justeras. Där finns också en symaskin och ett strykjärn som hon gärna lånar ut; på ytterdörren sitter klistermärken som visar att grannarna är välkomna att låna. Garderoben står i nära anslutning till ytterdörren så att hon enkelt kan ta med sig saker när hon går ut.

    3. Skippa pappret

    Ida Karltorp, som går under namnet Avfallsfri på sociala medier, försöker minska sin familjs avfall.

    – När vi tittade på vad vi slänger såg vi att en väldigt stor del var hushållspapper, säger Ida och visar en burk på bordet som innehåller tygbitar som används istället för hushållspapper.

    – Så fort en tygbit använts slängs den i tvättmaskinen och väntar på att maskinen fylls upp. Eftersom det bara är små slitna tygbitar kan de tvättas med andra färger i maskinen.

    Familjen väger avfallet varje vecka och är nere på tre kilo brännbart per vecka nu. När de började låg de på 13 kilo (då hade de två barn, i dag tre).

    – Det som gör skillnad är att vi återvinner mycket mer och försöker köpa förpackningsfritt. Vi har med oss påsar när vi handlar, även för frukt. Jag bakar allt bröd och vi gör eget smör och undviker halvfabrikat så mycket som möjligt. Jag förbereder mycket och lägger tid på det här ”projektet”, kanske en timme om dagen.

    4. Reparera mera

    Att sy om kläder när man ändrar storlek eller att laga en gammal väska hör inte till vanligheterna, men det kan vara en lönsam affär. Särskilt om man har handlat kvalitet och verkligen gillar prylarna.

    Hemma hos Emil är det ordning. Han har en duffelväska som hängt med sedan 1990-talet. När dragkedjan till ett stort fack hade gått sönder kom han på att han kunde flytta en dragkedja från en dold ficka på väskan, och nu lever den vidare som en favorit.

    I Emils garderob hänger en diger samling skjortor, alla av samma bättre svenska märke, skjortor som kostar uppåt 1 600 kronor styck nya.

    – För ett par år sedan gick jag ner ganska mycket i vikt. Jag kollade med en skräddare för att sy in dem. Han sa 300 kronor per skjorta, och då det var en order om 22 skjortor så blev det en rätt stor slant. Då frågade jag min mamma. Hon tog några i taget, men har nu sytt in alla skjortorna.

    Emils garderob

    Originaltext publicerad 23 februari 2019. Foto: Tobias Jansson

  • Kortare arbetstid gav ökad lönsamhet

    Kortare arbetstid gav ökad lönsamhet

    Suget efter kortare arbetstid är stort, men det är svårt att gå emot normen på egen hand. På tandkliniken Vasa Viktoria har de anställda ett avtal som resulterat i 6,5-timmarsdagar. Och en oväntad bieffekt blev ökad lönsamhet.

    Det viner så det skär i öronen, som när någon drar en kniv över porslin. Det är borrljudet som de flesta känner igen från tandläkaren. Vi är på besök hos kliniken Vasa Viktoria tandvård i Göteborg. I mellanrummen, när den välkända ljudmattan tystnar, hörs ljumna röster mellan tandläkare och tandsköterskor. Tandläkaren rör sig mellan de två behandlingsrummen, båda med patient i. Tempot är högt men känns inte hetsigt.
    – Man får vara på tårna. Det blir också bra för patienterna. Ingen vill sitta i stolen och gapa för länge. De blir nöjdare ju snabbare det går, säger Olof Ekdahl.

    Olof är tandläkare och driver kliniken som skiljer sig från många andra genom att i praktiken ha infört 6,5-timmars arbetsdagar, något han är väldigt nöjd med.
    – Ja, man ger järnet när man är här. Det är så pass kort arbetsdag. Vi har roligt tillsammans. När jag jobbade 8-timmarsdagar var det mycket ”stop and go”. Man hade mycket energi i början av dagen, sedan blev man trött, gick och fikade, åt lite wienerbröd, fick ”sugar high” och sen en dipp igen.

    ”Jag vill aldrig jobba 40-timmarsvecka mer”

    Nu kör de järnet i några effektiva timmar och sedan helt plötsligt är dagen slut.
    – Jag vill aldrig jobba 40-timmarsvecka mer. Jag är för bekväm av mig. Jag blir skittrött om jag ska jobba 8 timmar kliniskt, med patienter, säger Olof.

    Kliniken har infört tvåskift. Det första sträcker sig på pappret mellan kl 7 och kl 14, men kl 12:50 slutar det skiftet att ta emot patienter så efter en överlämning på 10-15 minuter till nästa team är det möjligt att gå hem om man inte har någon administration att göra. Det andra passet är officiellt mellan kl 12 och 19. På pappret är arbetsdagen 7 timmar, med en timmes flextid, vilket i praktiken har inneburit en arbetsdag på vardagarna på 6,5 timmar för de flesta anställda. Därtill jobbar de ett fyratimmarspass en lördag i månaden, för vilken de kompenseras med en ledig fredag i månaden. Genomsnittsarbetsveckan blir därmed ungefär 34 timmar på pappret men 32 timmar i praktiken. Tandsköterskan Johanna Elmersson trivs bra med systemet.
    – Arbetstiden känns jättebra. Man ger och tar i flexen, någon gång stannar man kvar en liten stund extra och ibland går man tidigt. Det känns jättelyxigt att ha en stor del av dagen kvar när jag jobbar det tidiga passet. När jag jobbade inom handel var dagen slut när jag slutade. Nu behöver man inte stressa så mycket, skynda sig hem för att hämta på dagis till exempel. Det känns jätteskönt, berättar hon.

    Johanna, som tidigare arbetat bland annat i klädbutiker, valde att studera vidare mycket på grund av de krävande arbetstiderna i den branschen.
    – I handeln var det helt andra tider, senare kvällar och längre dagar, ibland 8 till 8! Hela vardagen bara försvann…
    – Så när Olof presenterade hur arbetstiderna såg ut här så tänkte jag wow! Möjligheten att hinna med mer än att arbeta känns jätteskön. Det är hemskt att barn behöver vara på dagis så långa dagar. Om du arbetar en 8-timmarsdag med lite pendling så kan barnen behöva vara där i 10 timmar.

    – Jag har tid att gå att träna ibland och jag kan vara hemma med min son längre på förmiddagarna när jag jobbar det sena passet.
    Det går undan när vi är på plats, personalen rör sig kvickt mellan rummen och pratar med vandra och patienterna medan de förbereder något kommande moment. Det ser ut att vara ett väloljat maskineri.
    – Vi är en tandläkare på två rum och två sköterskor. Då blir det ett högre tempo. Men jag gillar när det är många bollar i luften och ett högt tempo, beskriver Johanna Elmersson.

    – Som tandläkare och ägare har jag lite mer administration men det funkar ändå hur bra som helst, säger Olof. Jag har mycket mer fritid nu. På min tidigare arbetsplats jobbade jag 8 till 17. Då gick jag upp kl 6:30 och var hemma strax efter 18. Då var ju dagen slut i princip. Det var ekorrhjulet…
    Även tandsköterskan Charon Söderström är nöjd med upplägget.
    – De korta arbetsdagarna gör att man kan få ut mer av dagen. Jag använder tiden till att driva ett företag vid sidan om, berättar hon.
    Det var den tidigare ägaren av kliniken som var initiativtagare till den förkortade arbetstiden. Han, som också arbetade där som tandläkare, ville ha mer fritid i slutet av sitt arbetsliv. Det var ett livsval som de anställda ställde sig bakom. Olof medger att det var tur att det fanns på plats när han tog över, eftersom ett sådant beslut kan vara väl djärvt att ta rent ekonomiskt.

    – Om inte han hade gjort den här förändringen innan jag tog över hade jag nog varit väldigt rädd för att genomföra den. Hur skulle det bli med lönsamheten? Kan vi verkligen producera lika mycket på kortare tid?
    Men det visade sig vara ett lyckodrag för ekonomin. Både timintäkten och den totala omsättningen ökade som följd av arbetstidsförkortningen tillsammans med införandet av tvåskift. Nu nyttjas både lokaler och maskiner mer effektivt. De ljusa men ganska små lokalerna ligger i ett äldre hus där lägenheter och affärslokaler samsas. Dessutom attraheras en bredare kundgrupp eftersom alla inte behöver gå från jobbet för att gå till tandläkaren – kliniken har öppet till 19 på vardagar och till klockan 13 på lördagar.
    – Det går bra för kliniken, berättar Olof nöjt.
    Jag undrar om han skulle rekommendera arbetstidsförkortning till andra företagare med anställda.
    – Jag tycker det är jäkligt bra, bara man fattar att man behöver ha ett högt arbetstempo när man är här.
    Nu är det trots allt så att de som jag intervjuat inte fått ta ställning till införandet av arbetstidsförkortningen. Så om de fick välja, skulle de välja högre lön mot mer timmar?
    – Nej, jag är nöjd som det är. Allt handlar inte om pengar. Tiden är värdefull, säger Johanna och får medhåll från sin kollega Charon:
    – Nej, jag trivs jättebra.

    4 andra arbetsplatser med arbetstidsförkortning

    Toyota Mölndal
    Verkstaden införde 2-skift och 6 timmars arbetsdag år 2002 för att möjliggöra längre öppettider, nöjdare kunder och anställda. Införandet beskrivs som en succé.

    Svartedalens äldreboende
    Ett politiskt pilotprojekt med 6 timmars arbetsdag som är under utvärdering. De borgerliga partierna i stadsdelen ville lägga ner projektet i förtid. Kritiker menar att det var på grund av att projektet fick ”för goda” resultat.

    Operationsavdelning på Mölndals sjukhus
    Införde 6 timmars arbetsdag på personalens begäran. Resultatet bland annat fler operationer, högre patientnöjdhet och kortare köer.

    Originaltext publicerad 13 september 2016

  • Uppdrag: spräcka filterbubblan

    Uppdrag: spräcka filterbubblan

    Internet skulle ge oss informationsmångfald, starkare demokrati och förstärka en global identitet med fördjupad förståelse för varandras olikheter. Istället har informations ödet smalnats av med innehåll som bekräftar vår världsbild där lögner och hat allt oftare trumfar fakta. Nu börjar mediejättarna adressera problemet, men kanske är det upp till oss om det verkligen ska bli någon förändring?

    ”Om en lögn berättas tillräckligt många gånger kommer människor att börja se det som en sanning”. Detta berömda citat från nazisternas propagandaminister Joseph Goebbels har kanske aldrig varit mer aktuellt. ”Faktaresistens” var ett nyord 2016. När Brexit-sidan i den brittiska omröstningen om EU-utträde kampanjade gjorde de det med felaktig fakta. ”Det var en strategi”, medgav de efter sin seger. Liknande inställning till fakta har den amerikanska presidenten Donald Trump. Efter hans, för många överraskande, vinst i valet kom anklagelser mot den sociala mediejätten Facebook, att deras algoritmer skapat en värld av filterbubblor som fått fejknyheter att dominera flödet för många människor. En av dem som reagerade starkt på Trumps framgångar var författaren och skribenten Per Grankvist.
    – Jag kunde verkligen inte förstå hur någon kunde rösta på honom.
    Per hade börjat tröttna på algoritmerna som styrde hans mediekonsumtion. Ett annat område som störde honom var Spotify som inte lyckades inspirera med ny musik som Per önskade, trots att de har tjänsten Discover Weekly som uttalat ska göra just det.

    – Det var mest samma låtar hela tiden. Jag längtade efter en ”reset-knapp”!
    Per bestämde sig för att göra ett experiment. Han startade upp två konton på Twitter, där det ena representerade en Hillary Clinton-anhängare och det andra Donald Trump. Hillary-kontot följde demokratiska och liberala Twitter-konton och vice versa.
    – I den demokratiska bubblan var alla övertygade om att Hillary var den bästa kandidaten, men det var ingen superentusiasm. Kritiken mot henne nådde även in i ”hennes” bubbla. Där fanns också en känsla av självgodhet, att hon självklart skulle vinna. Och det är nog dåligt för mobilisering av röstande, menar Per.
    – I Trumps bubbla såg man fler rena fejknyheter, enbart negativa och konspirerande nyheter om Hillary. Det rådde någon form av masspsykos, en fanatism som troligen mobiliserade väljare.
    Efter att ha följt de båda kontona ett tag började Per bli allt mer övertygad om att Trump skulle vinna, och så blev ju också fallet, trots att alla opinionsmätningar visade ett stort övertag för Hillary. Experimentet föll ut i en essä som finns som e-bok: En värld av filterbubblor.

    – Jag trodde att jag var en kille som hade koll. Men det visade sig att jag hade rätt dålig koll, eftersom jag sitter fast i min filterbubbla.

    – Det första jag lärde mig var om mina egna fördomar. Jag blev förvånad och chockad. Det andra jag lärde mig var hur stor skillnad det var mellan bubblorna. Det fanns ingen överlappning överhuvudtaget.
    Undersökningar visade att Facebook var den primära kanalen för att få nyheter under den amerikanska valrörelsen. Vissa dagar visade det sig att fejknyheter innehållande rena lögner var de nyheter som fick störst spridning på nätverket.
    – Det alla vill veta är hur det här påverkar valresultatet. Det är det nästan omöjligt att få ett definitivt svar på, säger Christian Christensen, professor i journalistik vid Stockholms universitet.
    Christian har följt eftervalsdebatten om filterbubblan och fejknyheter och studerat den forskning som finns relevant till ämnet. Han menar att filterbubblorna utgör ett hot mot demokratin, men vi behöver också göra historiska jämförelser.
    – Problemet är att den världsbild jag har förstärks av det material som jag vill läsa, och det är sådant du får serverat via de sociala medierna. Men naturligtvis kan man vända på det och säga att det kanske är bättre nu än förr i tiden, då det bara fanns en begränsad mängd nyhetsaktörer.

    I USA har det länge funnits en utbredd skepticism mot medierna som anses ingå i ”etablissemanget”. Denna syn spelade Trump med i, och det hela skapade grogrund för en industri som aktivt producerade artiklar som innehöll medvetna lögner. I och med att dessa artiklar ofta gjordes extra spektakulära spreds de som en löpeld på de sociala medierna, där undersökningar visar att de flesta enbart läser rubrik och ingress på artiklarna. Både politiker och väljare i vissa läger börjar visa tendenser på att inte värdera fakta högt längre. Trovärdighet är viktigare, att budskapet passar in i världsbilden läsaren har. Per Grankvist tror att utvecklingen mot faktaresistens är en del av en segregationsprocess som pågått länge.

    – Inuti våra bubblor skäms vi inte för att sprida lögner längre.

    – Vi är så fragmenterade och har ingen gemensam moral. Samhället och kyrkans traditionella roll som skapare av gemensamma värdegrunder är borta, beskriver Per. Vi bombarderas av nyheter som bekräftar vår befintliga världsbild, och när vi stärks i våra åsikter göds polariseringen i samhället. Vi människor vill passa in bland de vi anser vara nära oss. I bubblorna bekräftar vi varandra och får ett ok från omgivningen att tycka på ett visst sätt. På så sätt förstärks åsikter och normer i respektive bubblor: i den högerextrema bubblan vågar fler ge uttryck för rasism och hat, i den vänsterextrema göds istället hatet mot rasisterna. Vi glider isär och vår förståelse för människor med andra åsikter och bakgrunder minskar.

    Rättviseförmedlingen är en ideell organisation som arbetar med att öka mångfalden i samhället. De hjälper företag och organisationer att hitta kompetens som inte tillhör normen, och ett av deras viktigaste verktyg är sociala medier.

    – När vi startade för sex år sedan var det väldigt lätt för oss att nå ut, men nu är det mycket svårare trots att vi har många som gillar oss.

    – Vi är beroende av att vårt nätverk ser våra efterlysningar, berättar Tina Sayed Nestius, projektledare på Rättviseförmedlingen och författare till boken #BliDigitaltSmart, som handlar om hur små organisationer kan använda sociala medier.
    Facebook ändrade i somras på algoritmerna så att så kallade Sidor blev nedprioriterade och material från dina vänner upprioriterat i flödet. Denna förändring har alltså gjort det svårare för företag och organisationer att nå ut till sina följare. Bubblan stramades åt.
    – Faran för demokratin är en mycket snävare inriktning på enskilda frågor. Filterbubblor är inte inte anpassade för långsiktiga saker, som politik och ideologi, säger Christian Christensen.
    Facebooks VD Mark Zuckerberg slog snabbt ifrån sig kritiken mot filterbubblan. Han menade att alla har vänner som tillhör den motsatta politiska sidan, vilket gör det troligt att vi utsätts för dessa budskap i våra flöden. Hittills har Facebook vägrat att se sig som ansvariga för det innehåll som sprids på plattformen. De vill inte se sig som ett mediebolag, utan som en neutral distributionskanal. Men mot slutet av hösten har något hänt. Jenni Sargent arbetar på den ideella organisationen First Draft News, som satt upp ett nätverk bestående av internetföretag och traditionella medier. Tanken är att de tillsammans ska adressera frågor liknande dessa. Facebook, Twitter och Google ingår, likaså CNN, Washington Post och New York Post.
    – Den stora utmaningen Facebook har är att inte presentera sig själva som redaktörer där de bestämmer vad folk ska få se och inte. Men såklart ska inte en artikel komma högt upp i algoritmerna enbart som följd av hur många klick den får. Det vet vi har lett till en inflation av fejknyheter, säger hon.

    Så kom nyheten att Facebook ska ge användarna möjligheten att ”flagga” artiklar som fejk. Efter ett visst antal flaggningar skickas dessa inlägg till en oberoende faktagranskare. PoltiFact, Snopes, och Washington Post är tre av de faktagranskande aktörer som nämnts. Om lögner konstaterats ska inlägget nedprioriteras i flödet och ursprungsinlägget förses med en tilläggsartikel om vad faktagranskarna ansåg vara felaktigt.
    – Det är ett steg i rätt riktning, men lösningen har sina utmaningar. Vem kommer flagga inläggen? Det finns ett antal aktörer där ute som medvetet gör fejknyheter, dessa kommer säkert att flagga en massa andra nyheter för att förstöra systemet. Tredjepartsorganisationerna är alla väldigt bra organisationer. Det är toppen att de kommer skriva artiklar som förklarar varför en nyhet har rapporterats som fejk. Men jag är orolig för om människor verkligen kommer läsa den artikeln. När det bevisats att material är uppenbart och medvetet lögnaktigt, bör det tas bort! Där borde Facebook kunna röra sig mycket snabbare än de gör nu, menar Jenni vars organisation First Draft News också jobbar med att utbilda sociala medier-användare i dessa frågor.
    Facebook har därefter aviserat fler åtgärder: Om en artikel delas utan att användaren har klickat sig vidare och läst den, får den inte lika stor spridning, och inlägg från Facebook-sidor som får många felrapporteringar får automatiskt sämre spridning.

    Men Christian Christensen tror inte att vi ska förvänta oss särskilt mycket från internetföretagen.
    – Detta är en konsekvens av en avreglerad marknad totalt styrd av privata intressen, säger han.
    Inte heller Per Grankvist tror på Facebook, utan sätter hoppet till oss som medborgare.
    – Vi ska absolut diskutera det här, men ansvaret hamnar inte primärt på Facebook. Vi behöver bli bättre på källkritik, istället för att bara lita på andra. Det är rollen som journalister alltid har haft. Om man då inte vill betala för journalistik så måste man göra journalistens arbete själv. Kanske är det bäst att Facebook inte tar något ansvar. Då tvingas vi bli kritiska mot alla nyheter vi tar in. Om vi är skeptiska då kommer vi snabbt upptäcka vem som har bra koll på sammanhangen i världen.
    – Lösningen är folkbildning och vilja att betala, avslutar han.

    Filterbubbla

    En filterbubbla uppstår på internet och sociala medier som följd av personligt anpassade flöden av information. Personifieringen av informationen skräddarsys efter information som samlas in om ditt beteende online. (Ordet kommer av engelskans ”Filter Bubble” från en bok med samma namn av Eli Pariser)

    Algoritm

    Algoritmen är den kod som styr hur information ska värderas i de digitala flödena och som styr vad användarna får se.

    5 sätt att spräcka filterbubblan

    1. Tänk källkritiskt och be om källor i kommentarer till inlägg som verkar felaktiga. I framtiden: flagga inlägg som fejk (Detta går i skrivande stund inte att göra i Sverige).

    2. Kärleksbomba i trådar där det sprids hat. #jagarhar är en mycket aktiv grupp på Facebook för detta ändamål.

    3. Gå med i grupper där du inte håller med och argumentera emot. Lyssna ordentligt på andras argument och ge sakliga svar. Kolla in Per Grankvist projekt filterbubblan.se för att hitta in i andras bubblor

    4. Använd Facebooks hela register av ”emoji-känslor” när du reagerar på inlägg. På så sätt kan inläggsförfattaren och andra se när du inte håller med, på ett enkelt sätt.

    Originaltext publicerad 8 mars 2017

  • Camino filmar: LCHF-diet med containerfynd

    Camino filmar: LCHF-diet med containerfynd

    Kan man köra LCHF-diet med mat man plockar i containrar? Är det lättare att hitta skogens guld bland dagligvaruhandelns sopor än i skogen? Tycker butiksägaren att det är fett att slänga mat? Caminos filmhjälte Carl Åkesson ger dig alla svaren.

    Camino Live, våra diskussionskvällar i samarbete med Studieförbundet vuxenskolan har kommit igång igen efter sommaruppehållet. Först ut var en kväll med fokus på mat under rubriken 5 sätt att äta miljövänlig, rättvis, lokal, god och hälsosam mat. Vi hade företrädare för fyra synsätt på plats – och så hade jag gjort en kort dokumentärfilm om Carl Åkesson som plockar en stor del av sin mat ur livsmedelsbutikernas containrar.

    Det var första gången jag höll i en filmkamera med syfte att göra något som skulle visas upp. Roligt, men tittaren gör bäst i att se den som ett DIY-projekt. Kanske kommer det fler filmer framöver.

    Originaltext från 10 november 2010

  • De avslöjar matmaskinens baksida

    De avslöjar matmaskinens baksida

    År 2010 vann de Svenska miljöjournalistpriset för sitt arbete med radioserien Matens Pris och nu arbetar de på en hemlig bok som lanseras till hösten. För Malin Olofsson och Daniel Öhman tar historien om maten aldrig slut.

    Malin:

    – Idén till Matens Pris föddes efter att vi hade gjort ett gemensamt jobb kring den danska grisindustrin. Det var väldigt kul att jobba ihop, reportaget fick ett stort genomslag och det kändes som att vi hade ett bra samarbete och kompletterade varandra. Vi var jäkla sugna på att göra mer så vi började prata om flera olika strukturer i livsmedelsindustrin som vi ville belysa.

    Daniel:

    – Det var lite av ett drömprojekt. Eftersom livsmedelsindustrin är så fruktansvärt global visste vi att vi skulle behöva åka iväg, vi skulle inte bara kunna sitta här hemma. Och vi ville verkligen använda metoden som vi hade använt på det danska grisjobbet, att vara ute på plats och spela in så mycket som möjligt av det vi ser och upplever. Vi ville inte bara göra radio, utan också fotografera och filma. När mycket av det man granskar är sådant man måste få se på plats är det väldigt lätt att bli manipulerad om man är ensam. Är man två kan en vara fokuserad på intervjun och en kan mer iaktta vad som händer. Vi försökte även tänka på det dramaturgiska och hur man gör det levande. Det här är frågor som kan lätt bli tråkiga och lite tekniska annars.

    Malin:

    – Det är hela tiden en dialog mellan oss. Min ambition är att vi är länken till lyssnaren, till publiken – att de identifierar sig med oss. Vi är ute och upptäcker, upplever, känner och försöker förmedla det vi ser.

    Daniel:

    – Många gånger visste vi inte själva vart berättelsen var på väg. Som när vi besökte en fiskodling i Vietnam och upptäckte att vattnet från en av dammarna gick rakt ut i en flod. Innan hade vi fått höra att allt vatten från odlingarna renas. Jag tänkte oj – vi måste få med oss lite av vattnet hem för att se vad det innehåller egentligen. Där står överrocken från utrikesdepartementet och jag inser att hela den här resan kan vara i fara men ändå vill jag ha kvar det här vattnet. Då kom vi på att jag skulle försöka ta lite vatten medan Malin distraherar dem, men de upptäckte mig. Först kämpade jag för att behålla min flaska. Jag försökte gömma den i väskan, låtsas som ingenting och hoppas att ingen har sett något. Men det är hopplöst. Först efter ett tag inser jag att det här också är en berättelse. Det var ju väldigt spännande i sig det som hände.

    Malin:

    – Det var också en ren slump att vi hamnade på grillfest hos sojabaronen Blairo Maggi i Brasilien. Vi hade försökt få tag i honom från Sverige, men det var helt omöjligt, vi fick inget svar alls. När vi var på plats i Brasilien visade det sig att en av de personer som skulle visa oss runt i området hade en bror som var gift med guvernörens dotter. Helt plötsligt stod där två bilar och vår kontakt sade: ”Kom, nu skall vi åka till ett sojafält.” När jag kom in i bilen presenterade jag mig för chauffören och sade: ”Hej, jag är journalist från Sverige – vem är du?” Då får jag som svar att han är livvakt. ”Till vem då?” frågade jag. ”Till henne i bilen framför”, svarade chauffören. I samma ögonblick brast vår kontakt ut i skratt och berättade att kvinnan i bilen framför är dotter till självaste guvernören och att vi var på väg till en grillfest hos honom. Han visste hela tiden att vi hade försökt få till en intervju med Maggi. Ibland måste man ha flyt.

    Daniel:

    – Ett av de starkaste intrycken från resan var mötet med Christiano Ketzer, en 22-årig ung man som fått allvarliga skador och svårt att gå efter att han använt bekämpningsmedlet metamidofos när han arbetat på sojafälten. Han var så tapper. Delstaten Mato Grosso där han bor är totalt kontrollerad av sojaindustrin. Politikerna själva är sojabaroner. De kontrollerar en del av medierna. Några av dem äger även företagen som säljer bekämpningsmedlen. Staden där han bor fanns inte innan sojaindustrin. Den har växt upp på grund av sojan. Vi fick höra berättelser om människor som uttalat sig kritiskt i radio och tv och hur de efter det blivit våldsamt hotade.

    Daniel:

    – Jag hade också en speciell upplevelse på ett av växthusen i Holland. Det är väldigt stort att se dem. Där odlades tomater och plantorna växer så fantastiskt fort att man behöver gå runt och sätta plastnypor överallt för att de inte skall kollapsa. Det är ganska immigt, allt är vitt och kliniskt. Tomaterna står i den här konstgjorda stenullen och det kommer in rör och slangar överallt. Plötsligt blir det otroligt uppenbart hur sårbart det här systemet är, att ingenting klarar sig själv.

    Malin:

    – Ju mer jag jobbar med matfrågan, desto mer förstår jag hur komplext det är. Det är så många led och ansvaret blir svagare och svagare hur längre bort produktionen sker. Det upplever man särskilt när man försöker följa en vara. Någonstans kommer man in på en diskussion om konsumentmakt som jag tycker är ganska svår. Personligen tror jag inte att konsumentmakten kan lösa allt själv. Det måste vara strukturförändringar på flera olika plan. Vi har fått många sådana kommentarer på programmet – vad ska vi äta liksom?

    Daniel:

    Ja, hur ska man som konsument kunna hålla allt det här i huvudet? Hur var det nu med de här tomaterna som kommer från Holland och Spanien? Vilket bekämpningsmedel är det som används i sojan? Vad är det de här djuren äter? Det är jättebra att konsumenter tycker saker och verkligen engagerar sig. Men samtidigt som vi ser hur allt fler köper ekologiskt, ser vi också prispressen som är starkare än någonsin. Själv lyckas jag inte alltid ta rätt beslut. Ibland kan det vara svårt när det ligger en oxfilé för 150 kronor och en annan bredvid som kostar 500 spänn. Det är inte helt lätt att stå emot den prisskillnaden. Om jag som extremt välinformerad och hyfsat välbetald har svårt att fatta rätt beslut – hur fan ska en student kunna göra det?

    Malin:

    – Här har vi en del diskussioner mellan oss. Jag är nog ganska hardcore. Jag går inte och längtar efter att jag måste ha det här eller det här. Ibland är jag en jobbig en.

    Daniel:

    – Jag är lite mer matnörd än du. Jag kanske har lite svårare att stå emot frestelserna i butiken.

    Malin:

    – Ja jag är hållbarhetsnörden och du är matnörden (skratt).

    Originaltext av Caroline Petersson publicerad 15 februari 2016

  • Kairos sopsamlare leder en grön energi-revolution i slummen

    Kairos sopsamlare leder en grön energi-revolution i slummen

    I ”garbage city” Mashiyet Nasser i Kairo har en världsunik sopinsamlingsstruktur uppstått där 85 procent av stadens skräp återvinns. Nu har zabaleen – stadens sopsamlare – också börjat använda avfallet för att producera sin egen energi.

    Nedanför Hanna Fathys takterrass breder storstaden Kairo ut sig som en matta av blinkande ljus. I bakgrunden spelar en radio arabiska popsånger, mitt i staden skymtar Nilen och i fjärran, bakom kullar och minareter, reser sig pyramiderna. Men det är inte den imponerande utsikten som väcker störst uppmärksamhet. Bland blomlådor och utemöbler blänker solpanelerna i eftermiddagssolen och i köket puttrar tekannan på spisen med energi från biogastanken. Hanna Fathy tillhör en ny generation unga, välutbildade egyptier som i likhet med zabaleen ser möjligheter där andra ser oanvändbart avfall.
    – Zabaleen har sorterat sopor i generationer, men vi har också bara börjat använda avfallet för att producera vår egen energi. Med solen och soporna finns det en outnyttjad energikälla i ”sopstaden”. Det är slöseri att inte ta tillvara en sådan jätteresurs, säger han medan han kryssar mellan varmvattenberedaren, biogastanken, solcellerna som får musiken att flöda ur högtalarna och köksträdgården som får näring från resterna av biogasproduktionen.

    ”De flesta ser bara matrester, men för oss är det en hel dagsförbrukning av varmvatten”

    Hanna Fathy är en ivrig förespråkare för förnybara energikällor och talesperson för Solar Cities, en organisation som arbetar för att tillgodose energibehovet i slumområden världen över. Initiativtagare till Solar Cities är amerikanen Thomas Culhane, en stadsplanerare med utopiska visioner för stadsodling och hemenergiprojekt. Energin från biogasen och solpanelerna förser Hanna och hans familj med gas till spisen, något att äta, varmvatten och bakgrundsmusik under sena eftermiddagar. Medan Hannas hustru Sabah bjuder på te i guldkantade teglas, demonstrerar han själv hur den specialtillverkade avfallskvarnen under diskbänken förvandlar köksavfallet till bränsle för biogastanken genom att låta resterna från en sen middag försvinna ner i diskhon.
    – De flesta ser bara matrester, men för oss är det en hel dagsförbrukning av varmvatten eller en timme med alla lampor tända, säger han.

    Foto: Malin Palm

    Det är ingen slump att Solar Cities valt Manshiyet Nasser som bas för sitt energiprojekt. Området i skuggan av den kristna koptiska kyrkan är hem för 6 500 familjer, kända som zabaleen, Kairos sopsamlare. Zabaleen försörjer sig på att samla in, sortera och återvinna de 4 500 ton sopor som invånarna i Egyptens huvudstad lämnar efter sig varje dag. Lastbilar och åsnekärror fullastade med sopsäckar kryssar varsamt mellan hålen i de trånga gatorna för att inte riskera den dyrbara lasten. Solstrålarna som letar sig in i trapphus och på bakgårdar landar på berg av plastpåsar, gamla tidningar, glasflaskor och kasserade hushållsmaskiner. Från mat till möbler, allting tas tillvara. Medan andra städer kämpar med att återvinna en liten del av sitt avfall, återvinner zabaleen upp till 85 procent av Kairos sopor.

    ”Varje gång en egyptier öppnar en läsk skapar det arbetstillfällen för oss här”

    Hemma hos Moussa Zakry ligger de färgade plastbitarna i drivor. I ett hörn tronar den bullrande maskinen som skär sönder plasten i centimeterstora bitar innan den paketeras för vidare transport till fabrikerna. Moussa Zakry öppnar en av säckarna och plockar upp en rejäl näve plastflingor som spottats ut från maskinens inre.
    – Det som är skräp i resten av Kairo, är guld i sopstaden. Varje gång en egyptier öppnar en läsk skapar det arbetstillfällen för oss här i Manshiyet Nasser. Enorma mängder aluminiumburkar transporters upp hit varje dag, säger 23-åringen som har kartlagt stadens gator i jakt på användbart avfall så länge han kan minnas.
    – Glas sorteras och säljs till fabrikerna. Koppar och andra metaller smälts ner och köps upp av återförsäljare. Plasten används för att tillverka klädhängare och billiga leksaker och gamla tygstycken blir madrass-stoppning, säger han.
    Namnen på stora schampotillverkare som Head & shoulders och Pantene är bland det första barnen får lära sig i områdets återvinningsskola där Moussa Zakry undervisar. Några flaskor är mer värdefulla än andra och ger några extra kronor från tillverkarna som vill förhindra att flaskorna fylls på och säljs vidare med andra märkens produkter.

    ”Det organiska avfallet kan på sikt bli en viktig inkomstkälla”

    Det som började med fattiga bönder som lämnade landsbygden för huvudstaden, och behövde ett sätt att försörja sig och sina familjer, har växt till en rörelse som sprider zabaleens kunskap till fler bostadsområden i Kairo. Ön Zamalek mitt i Nilen ingår i en femårig sopsorteringskampanj för att förmå invånarna att börja sopsortera. Moussa Zakry är en av ett trettiotal Manshiyet Nasserbor som regelbundet besöker skolor, universitet, företag, kontor, restauranger och föreningar i området.
    – Det organiska avfallet kan på sikt bli en viktig inkomstkälla, för att inte tala om den tid det skulle spara för oss om en del av sorteringen görs redan när matresterna hamnar i soppåsen, säger han.
    Planen för de kommande fem åren är att samarbeta med internationella företag och så småningom täcka in hela Kairo. Det skulle inte bara ge zabaleen en ökad inkomst, men också formell status som huvudstadens sopsamlare. Zabaleen har länge setts som andra klassens medborgare, deras arbete erkänns inte av den egyptiska regeringen och 2005 beslutade politikerna att låta spanska och italienska företag ta över sophanteringen, ett beslut som påverkade tusentals Manshiyet Nasserbor.
    – De utländska företagen sorterar inte avfallet. Istället deponeras det osorterat i stora anläggningar i öknen, säger Moussa.

    ”Om alla slumbor satte upp en solfångare på taket eller en biogastank i källaren skulle de snart vara självförsörjande på energi”

    I trappan på väg upp till Hanna Fathys lägenhet sitter hans mamma och bror, fullt sysselsatta med att sortera tangentbordskomponenter och kasserade kretskort. Under de fem år som Solar Cities funnits i Kairo har hundratals sopstadsbor passerat Hannas takterrass och förvandlat den till ett högkvarter för den gröna energirevolution som sipprar genom sopstaden och är på väg att sprida sig över världen. Det senaste halvåret har Hanna besökt Jordanien, Kenya och Tanzania för att starta upp liknande projekt.
    – Jag berättar om den heliga kon, biogastanken, och hur avfallet som passerar kons mage kommer ut i andra ändan som energi. Sedan förklarar jag hur lätt det är att själv tillverka både solfångarna och biogastanken.
    I Manshiyet Nasser syns redan resultatet av hans arbete i form av ett växande antal blänkande solfångare på hustaken. Det som började som ett småskaligt energiexperiment, högt ovanför Kairos hustak har möjlighet att på sikt förändra slumområden världen över tror Hanna:
    – Brist på el och varmvatten är vardag i storstädernas allra fattigaste och mest eftersatta kvarter. Invånarna är ofta beroende av lokala politiker som bryr sig mer om hur mycket pengar de kan stoppa i egen ficka än om det finns varmvatten i kranen hos de boende. Om alla slumbor satte upp en solfångare på taket eller en biogastank i källaren skulle de snart vara självförsörjande på energi, och politikerna kan stå där med lång näsa.

    Originaltext av Katarina Höjje publicerad 5 augusti 2015