Lobbyism är inte bara multinationella företag och tankesmedjor. Det finns framgångsrika politikerpåverkare även bland oss som brinner för ett hållbart samhälle. Hur lyckas dem?

Han sitter hemma vid sitt köksbord i Solna och serverar egenlagad vinbärspaj. Utanför är det kallt och ruggigt, men inne är det mysigt och varmt. Här vid köksbordet, på Jobba hemma-dagen, har Mattias Goldmann möjlighet att arbeta ostört, eller som idag – göra intervjuer i sitt hem. När jag kommer har Sveriges radio precis varit där och gjort ett inslag om Jobba hemma-dagen som Mattias tagit med sig till sitt nya jobb på tankesmedjan Fores och det märks att han är van att prata ledigt med media, som om de vore hans vänner.

– Vi är så dåliga på att kommunicera vad klimatförändringarna leder till. Jag läser just nu en avhandling om tropiska sjukdomar som är på väg hit och tyvärr tror jag att det är sådana förändringar i vår närmiljö som kan få oss att ändra beteenden. Det är oerhört ledsamt att Bangladesh och Maldiverna sjunker, men det får inte folk att tänka annorlunda när de går i affären och handlar, inleder Mattias och häller vaniljsås på pajen.

Många är vi som försökt påverka politiken utan framgång. Klimatfrågor, fredsfrågor, rättvisefrågor – ibland tycks det vara omöjligt att påverka eller göra någon skillnad. Och de stora, etablerade industriernas lobbyarsenal är såpass mycket tyngre än det ”lilla jag” kan åstadkomma. Men de finns de med grön agenda som lyckas, Mattias Goldmann är en av dem. Som en av Sveriges mest inflytelserika lobbyister, han hamnar på tredje plats efter Göran Persson och Företagarnas VD Elisabeth Tand Ringqvist när riksdagsledamöterna själva lankar makthavare, har han genom sitt arbete på organisationen Gröna Bilister lyckats förändra stora delar av den svenska fordonsflottan i en grönare riktning, även om mycket finns kvar att göra på den fronten.

Mattias har en tysk, dansk, judisk bakgrund. Hans farfar fick ur sin pappa ur Buchenwald och de lyckades ta sig till Sverige. Efter kriget flyttade de till Genève, där Mattias pappa växte upp och träffade hans danska mamma.

– I Genève finns världens största bilsalong och jag började gå på den. Jag ville tjäna egna pengar och började skriva om bilindustrin. Men jag var innerst inne en miljökille som vuxit upp med gröna vågare.

Mattias blev medlem i Miljöpartiet 1993, invald i fullmäktige i Uppsala 1994 och blev styrelseledamot i Gröna Bilister 2003. När han började hos Gröna Bilister hade de haft sju pressklipp totalt på ett helt år och inte synts speciellt mycket. Mattias tänkte att det fanns ett viktigt utrymme för grön bilism. Bilen var ändå vår största utsläppskälla.

– Jag tänkte att ”vi måste bli större än Motormännen i media”, de har ca 2500 klipp per år. Det var mitt mål. Men vi mottogs mycket skeptiskt, ”Gröna Bilister” sågs som ”Talibaner för fred”, berättar Mattias.

Under åren som kom lyckades Gröna Bilister åstadkomma oerhört mycket, trots att de var en liten ideell organisation. De fick till en nationell miljöbilsdefinition och drev tävlingen Miljöbästa bil. De åkte till alla landets kommuner, som sågs som nyckeln för omställning.

– Kommuner kan skapa efterfrågan som ingen annan. De har monopol på hushållsavfall, som är grunden för att göra biogas. De har hundratals bilar i sin fordonsflotta, så de kan begära bilar som annars inte finns på den lokala marknaden. De ansvarar för inköp av tjänster som färdtjänst och skolbusssar och kan ställa miljökrav. De har tusentals anställda och deras informationsarbete når medborgarna, räknar Mattias upp.

Tanken var att kicka igång det lokala omställningsarbetet. Och det gick fort framåt. Gröna Bilisters måtto var: Bilen, bränslet och benet.

– Det är sjukt att det går åt så mycket bränsle i en bil och att vi sitter så mycket tid i den. Det går snabbt framåt nu – bilarna blir allt snålare, de går på bättre bränsle och vi tycker generellt inte att det är kul att ta bilen i onödan längre. Och Gröna Bilister blev större än Motormännen i media. Så nu är det dags att lägga av och låta någon annan ta över.

Gröna Bilisters främsta fiender var organisationen BIL Sweden, som tyckte att bilpooler var flum, att människor ”vill ha” en SUV och att bilarna inte kunde bli snålare. Men idag pratar organisationen om ungefär samma saker som Gröna bilister alltid gjort.

Att arbeta med grön bilism var ett avgränsat och smalt område, man hör direkt vad det handlar om och det är enkelt att göra skillnad. Men nu när organisationen uppnått sina mål så blir det svårare hur man går vidare. Mattias och en stor del av styrelsen har slutat och en ny styrelse är på gång. Nu finns det möjlighet för organisationen att bli något helt nytt. Kanske Gröna Mobilister?

Mattias erfarenheter inom politiken och det ideella arbetet i Gröna Bilister har hjälpt honom även i hans andra uppdrag. Han har arbetat för klimatkompensationsföretaget Tricorona och PR-byrån Westander. Sedan augusti 2013 är han VD på tankesmedjan Fores. Från att ha arbetat med en smal fråga – grön bilism, täcker han nu frågor om migration, klimatet, entreprenörskap och det digitala samhället.

– Jag spelar på den planhalva som stämmer överens med det de flesta tycker. Alla ställen jag har arbetat med har dessutom varit öppna med sina samarbetspartners och vilka man arbetade med. Jag har aldrig behövt aldrig hymla med vem jag jobbar för, eller vara rädd för att prata bredvid mun.

Att vara öppen med vem man arbetar för, att driva frågor som anses ”bra” i majoritetens ögon är självklart fördelar när man arbetar med påverkan. Det är många som lobbar för saker som inte tål dagsljus och det är mycket därför som det är så svårt att förstå hur lobbyismen fungerar.

– Det finns mycket pengar i etablerade industrier och framförallt i de som är hotade: olja, vapen och tobak men ganska lite pengar i alternativen. Lobbyingvärlden har dessutom ett intresse av att det verkar så krångligt med lobbyism att man ”inte kan göra det själv”, för då måste man hyra in dyra lobbyister.

Mattias berättar om de oljelobbyister som aktivt motarbetade vad Mattias kallar ”världens snabbaste omställning till förnyelsebara bränslen”, åren 2006-2009, och som sedan följdes av världens snabbaste återgång till fossilbränslebilar.

– Oljeindustrin har oerhörda resurser och en kampanjarsenal som man fortfarande fem år senare inte fullt ut förstår vem som låg bakom.

Att lobbying skulle vara ännu värre på EU nivå håller inte Mattias med om. För är du lobbyist i EU måste du registrera dig, iallafall om du ska vara på möten och träffa politiker, det är därför man får bilden av att det är så många lobbyister i EU.

– I Sverige har vi mycket sämre koll på våra lobbyister. Vi är lite nyvakna, det är ett nytt fenomen för oss. I USA och Bryssel är det så välkänt och etablerat så man vet att det måste kontrolleras.

”Min agenda har varit ganska smal och väldefinierad”

Men vad är det som får personer som Mattias att lyckas med sitt påverkansarbete medan andra inte lyckas? Själv tror han på att nischa sig och veta vad man vill uppnå.

– Min agenda har varit ganska smal och väldefinierad och den passar väl med politikernas. De måste förhålla sig till klimatfrågan och där är det transporterna som är mest problematiska – tillsammans med vår konsumtion, som är svår att hantera för beslutsfattare. En annan viktig del är att väldigt få utgår från den som sitter på andra sidan bordet. Är det moderaterna du ska träffa så måste du läsa på vad det är moderaterna tycker och inte bara ha din egen agenda. Ställ dig frågan: vad har de utlovat och hur kan jag hjälpa dem att uppfylla sina löften?

Mattias satt nyss med alliansens valmanifest om förnybara bränslen 2010 och det är rätt mycket som inte blev som de utlovat.
– Då tänker jag att det finns en massa moderater och centerpartister som har velat det där men inte nått ända fram. Frågan är hur man kan hjälpa dem då. Alltså att bli löftesleverantör istället för kravmaskin.

Han har hjälpts av sina erfarenheter av att sitta i samma sits som politikerna när han ansvarade för samarbetet mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet i Uppsala. Då kom folk nästan varje dag som ville uppvakta dem, men kommunalråden orkade inte träffa dem. Det handlade ofta om saker man ville stötta men där det inte fanns några pengar.

– Det viktiga var då att sitta och hålla masken utan att lova någonting, det var det mötet gick ut på. Det var aldrig någon som kom och sade ”Mattias, vi vet att du lovat det här men kan ha svårt att hålla det: vi kan hjälpa dig”. Hade de sagt det hade jag rullat ut röda mattan för dem, eller gröna…

En bra lobbyist bör utgå från hur man kan hjälpa politikerna, menar Mattias. Det är egentligen en ganska positiv syn på politiken. Mattias tillägger att han skulle, med något enstaka undantag, vilja ge alla politiker en stor kram för att de engagerar sig.

– Det är väldigt lätt att gnälla på politiker, men de gör ett enormt arbete, inte minst på lokal nivå. Allmänheten har väldigt lite tilltro till politiker som dessutom är pressade av massa olika intresseorganisationer.

Rent konkret går arbetet som lobbyist ut på att hjälpa till att skriva motioner, se över hur budgeten ska se ut eller skriva regleringsbrev – alltså vad myndigheterna ska göra eller inte göra.

– Det är lönlöst att komma med en allmän fråga om flyktingpolitiken eller så. Det är bättre att säga ”på sidan 17 i budgetproppen i fjol skrev ni så här, men om ni utgår från samma textmassa så skulle ordalydelsen vara såhär istället… för då kommer det här och det här att hända”. Och det är fördelen med att arbeta med ett relativt smalt område, för då kan man bevaka det på en detaljnivå som aldrig är möjlig om man har alla 16 miljömål exempelvis.

Mattias har arbetat mycket med att påverka politiken men hävdar att företag är minst lika lobbningsbara, och väl så relevanta för många konsumenter. Det kan börja i det lilla, att påverka sushistället att sluta med jätteräkor är också en typ av lobbyism. Då handlar det framförallt om att visa företaget att det finns en kundström som är intresserad av att handla om företaget tar bort jätteräkor från menyn.

Helt plötsligt händer det! I mars 2014 gick Pressbyrån och 7-Eleven ut med att de numera bara skulle börja sälja Krav- och Fairtrade bananer, och flera andra affärer gick samma väg. Runt om i landet jublade Fairtrade-ambassadörer och aktivister som i åratal försökt förbättra villkoren för arbetarna på bananplantagen och för möjligheten att kunna köpa en giftfri banan i förbifarten. Men för föreningen Fairtrade är inte kampen över än, deras mål är att i slutet av 2014 ska varannan banan som säljs vara Fairtrade-märkt.
– Vår första fokus är att påverka konsumenter. Det politiska spåret tar så lång tid. Konsumenterna kan sedan i sin tur påverka företagen och politiken, säger Magdalena Streiffert, generalsekreterare på Fairtrade Sverige (reds adm. Magdalena har avslutat sin tjänst på Fairtrade).

Fairtrade, eller Rättvisemärkt som föreningen hette till för några år sedan, har i 25 år arbetat för att öka konsumtionen av rättvist handlade produkter. Deras arbete har handlat om att bygga upp ett starkt förtroende för certifieringen Fairtrade, utbildat 4500 ambassadörer och varit del i att få 62 städer att bli Fairtrade cities. Och det är också nyckeln bakom deras framgång: att bygga arbetet underifrån.
– Vi är inte så många anställda och hade inte kunnat åstadkomma så mycket på egen hand, nyckeln har varit alla engagerade runt om i landet, och inte minst alla medlemsorganisationer.

Även Fairtrade har fokuserat på att nå ut till kommuner och få dem att ställa rättvisa handelskrav i offentlig upphandling, att ha ett visst utbud Fairtrade-märkta varor i butiker, på serviceställen och i restauranger. Men inför EU-valet så var givetvis rättvis handel en viktig fråga.
– Handelsfrågorna ligger på EU-nivå, där arbetar vi strukturerat med att få upp frågan på agendan. Inför riksdagsvalet försöker vi få politiker att uttala sig till förmån för rättvis handel, men vi förstår också att det inte är en prioriterad fråga. Det är ingen partipolitisk fråga.

Magdalena har, precis som Mattias Goldmann, en bakgrund i politiken. Hon har suttit i riksdagen för Socialdemokraterna mellan år 2006-2010. Dessutom har hon rest runt i världen med Olof Palmes Internationella Center och sett hur det är ställt med mänskliga rättigheter på många ställen i världen.
– Rättvis handel är en konkret fråga och en konkret handling. Jag tyckte att det var skönt att gå från politiken till en konkret fråga.

Med Magdalena vid rodret kommer Fairtrades politiska påverkansarbete att stärkas. Och hon ser att bakgrunden inom politiken är till nytta för henne i sitt arbete.
– Tidigare har vi inte jobbat så mycket mot politiker. Men vi har börjat alltmer, bland annat genom att försöka påverka EU om krav i offentlig upphandling, men också kring utformningen av FN:s nya milleniemål.

Mattias och Magdalena är inte ensamma, mer än var tredje politiker och politiska tjänsteman som lämnat politiken under de senaste sex åren har blivit lobbyister. Att kunna sin bransch är givetvis viktigt om man vill påverka densamma. Men starka gräsrotsrörelser som gör fotarbete är fortfarande en viktig kraft. Det är svårare för gräsrotsrörelser att kunna påverka politiker i EU, särkilt eftersom vi ligger rent geografiskt långt bort. Men om de som jobbar FÖR strängare miljölagstiftning, lägre utsläppsmål och strängare kemikalielagstiftning ska ha en chans så gäller det att de också finns på plats i EU. Är du intresserad av påverkansarbete? Boka in dig på en resa till Bryssel redan idag! Det är nämligen inte ovanligt att parlamentsledamöter i Europaparlamentet bjuder på resa och uppehälle för att besöka dem. Det ingår i deras uppdrag att möta allmänheten.

Råd till blivande lobbyister

Mattias tips:

– Börja påverka lokalpolitiken, all politik är lokal och det är ofta bästa sättet att påverka på riksnivå.

– Låt inte dina partipolitiska sympatier bli skygglappar, det kan vara ett parti du inte sympatiserar med som avgör frågan

– Avgränsa din målgrupp: ”en bred allmänhet” är mycket svårare att påverka än en väldefinierad grupp

– Nischa dig hårt och bli riktigt bra på en fråga snarare än allmänduktig.

– Hjälp politiker att hålla det de lovar. Bli löftesleverantör inte kravmaskin.

Magdalenas tips:
– Försök hitta andra budbärare än er själva.

– Bygg upp en gräsrotsrörelse.

– Titta på målgrupp och vilka man ska nå. Det funkar inte att skicka ett mail till alla riksdagsledamöter – välj ut 2-3 politiker och träffa dem

Originaltext publicerad 2 juni 2014

Med omvälvande idéer om nya samhällsmodeller vill ekonomen Guy Standing skapa bättre förutsättningar för de mest utsatta på vår jord. Globalisering, visstidsanställningar och individualism är i fokus i hans kikarsikte. Och det är hög tid att vi agerar nu.

 Jag gillar inte idén med politiker som försöker göra oss lyckliga. Det vi behöver skapa är strukturer och skydd så att folk kan forma sin egen väg till ett lyckligt liv.
Guy Standing är ekonom och professor i utvecklingsstudier vid University of London. Vi träffas i samband med hans besök i Göteborg dit han bjudits in av det lokala nätverket för basinkomst för att föreläsa på Handelshögskolan. Den välfyllda aulan vittnar om ett stort intresse, liksom listan på journalister som vill träffa honom för en personlig intervju. Trots att han redan suttit flera timmar i intervjuer möts jag av en pratglad och entusiastisk man.
Det var med boken Prekariatet – den nya farliga klassen som Guy gjorde sig känd för en bredare allmänhet. Fokus ligger på en allt större grupp människor i samhället som kännetecknas av en otrygghet baserad på avsaknad av grundläggande mänskliga rättigheter. Prekariatet är en sammansättning av orden ”prekär” och ”proletariatet” och Guy förklarar det som en ”klass i vardande”. Den har uppstått, menar han, som en följd av en evigt expanderande global marknad, där individens sociala och ekonomiska trygghet har hamnat i skymundan av marknadens tillväxt.

”Vi förväntar oss bra kunskap och lärande från folk som är stressade till döds”

– Problemet är att vi har en samhällsmodell som endast fokuserar på ekonomisk tillväxt, där värden så som kreativitet, vård-, samhälls- och miljöarbete har fått stå till sidan för det enda arbete som räknas, nämligen det som görs för pengar. Det är en modell som fokuserar på att använda och förbruka resurser istället för att bevara och återskapa, säger han och förklarar hur osäkerheten inte bara är begränsad till dem som vi traditionellt sett förknippar med underklassen.
– Jag träffar ofta läkare som vittnar om nyanställda inom yrket som är osäkra och stressade och som till följd av det riskerar att råka ut för mentala sjukdomar. Samma är det med lärare, den mest stressade kåren inom ­prekariatet. Vi förväntar oss bra kunskap och lärande från folk som är stressade till döds, och som inte har någon garanti för att de har kvar sitt jobb nästa år.
Oavsett yrke och utbildning så ingår man enligt Guy i prekariatet, om man står utan jobb eller har någon form av otrygg anställning. Det inkluderar alla de som på ett eller annat sätt blivit offer för en arbetsmarknad som alltmer utnyttjar tillfällig arbetskraft, menar han.

I sin senaste bok En färdplan för prekariatet – vägen till ett fullvärdigt medborgarskap som utkom på svenska i oktober ger Guy Standing 29 politiska förslag för hur vi kan skapa ett bättre samhälle för alla, ett slags paradisets politik som han kallar det. Ett av de mest centrala förslagen är idén om att ge alla människor, oavsett ekonomisk och social situation, en grundläggande ekonomisk trygghet genom en basinkomst. Idén som sådan är inte ny. Det första konkreta förslaget om basinkomst, eller medborgarlön som det också har kallats, stod den brittiske politikern Thomas Paine för redan år 1795. I sin bok Agrarian Justice kallade han basinkomst för en slags social återbäring och jämställde den med rätten att ta del av föregående generationers framgångar. Basinkomsten, så som Guy föreslår den, ska vara kopplad till medianinkomsten i landet i fråga. Tanken är att den endast ska täcka grundläggande materiella behov och därmed underlätta för en strävan efter andra livsförbättrande mål. En av anledningarna till att basinkomst är mer relevant än någonsin, enligt Guy och andra förespråkare, är att det kan vara vägen ut ur ett förlamande system av tillfälliga anställningar där allt fler har svårt att få tillgång till trygghetssystem såsom A-kassa. När människor inte längre tvingas att ta jobb med usel lön bara för att överleva så kommer det också att höja lönerna för det som samhället ser som ”skitjobb”.
– Vi borde ha ett samhälle där vi har tillräckligt med makt att säga att alla typer av jobb ska betalas med en hyfsad lön, de på toppen borde inte få alla inkomster, och vi borde ha tillräcklig kontroll över vår tid så att man inte behöver jobba en tvingad övertid på grund av att man tjänar för dåligt förklarar Guy.

”Vi kommer istället använda vår tid mer konstruktivt och rationellt.”

Initiativ med basinkomst har implementerats i mindre skala på flera ställen runtom i världen och Guy har, som en av initiativtagarna till Basic Income Earth Network (BIEN), varit en drivande faktor i utvecklingen. År 2008 startades världens första försök med basinkomst i byn Otjivero i Namibia. Projektet pågick i två år och när det sedan utvärderades visade det sig att fattigdomen hade minskat med 39 procent och att jobbaktiviteten istället ökat med 11 procent. Det som hände var att människor fick nytt hopp och tog initiativ till att starta egna företag inom bygg-, mat- och klädindustrin, vilket i sin tur stärkte den lokala marknaden. Men basinkomst är inte tänkt som en lösning exklusivt för fattiga områden. Guy menar att det finns fördelar i alla typer av samhällen. I exempelvis Alaska har det sedan 1982 betalats ut en årlig summa oljepengar till alla invånare, vilket gjort delstaten till en av de med minst andel fattiga i USA.
– Jag tror att om man skapar ett skydd och en basinkomst så kommer människor att lägga mer tid på att utföra arbete som idag inte klassas som jobb och på att diskutera och utbilda oss själva. I en sådan kultur där alla har möjlighet att utveckla sina färdigheter, om det så är inom poesi eller andra konstformer, kan vi komma till insikter där vi stannar upp och inser att vi inte behöver konsumera allting utan faktiskt kan skapa saker själva.

Men finns det inte risk för att ett samhälle med ­basinkomst gör oss latare?
– Nej, vi kommer istället använda vår tid mer konstruktivt och rationellt. Är vi skyddade så kan vi planera mer långsiktigt och känna att vi har kontroll över vår tid. Det finns mycket forskning som visar att om man är osäker i sig själv och hotas av pengabrist så sänks ens iq, och möjligheten att tänka rationellt minskar. Denna brist på säkerhet och likvida medel gör att din syn på hur du ska använda din tid på bästa sätt försämras. Samtidigt tror jag att lathet är undervärderat, de flesta av oss skulle må bra av att sakta ner lite.

Är det bara fördelar med att införa en basinkomst?
– Människor är inte perfekta, det kommer alltid finnas de som slarvar bort sina pengar. Men jag menar att självförverkligandet måste ges högsta prioritet, och att den typ av frågor som ger folk mer kontroll över sina liv är de rätta att föra fram. Och framförallt tror jag att systemet med basinkomst är bättre än andra former av bidrag där man tvingas bevisa att man gjort sig förtjänt av det.

Hur ser du på framtidsutsikterna för ett godare samhälle?
– Jag tror att vi måste lära oss igen hur det är att vara nära naturen och vår släkt och familj. Vi kan nu förutspå att kring år 2020 kommer en majoritet av svenska hushåll att vara singelhushåll. Det betyder att vi lever ett väldigt ledigt och oskyddat liv där våra förhållanden till andra är ännu mer sköra än idag. Det kommer att behövas mekanismer för att åter finna empati och solidaritet människor emellan.

Guy om

Köphetsen
– Vi har nått ett läge nu med en sjuk köpkraft i samhället, vilken får folk att tro att deras framgång är baserad på om de har produkter av de senaste märkena. Men ironin i det hela är att ju mer saker du har, desto mindre tid har du till att använda dem. Folk har sina golfklubbor men ingen tid till att spela.

Att ta till vara på tiden
– Tid är det mest värdefulla vi har och den kan man bara använda på ett bra sätt om man har trygghet och känner samhörighet. Jag tror att det goda samhället är det som kan få oss att kombinera våra olika aktiviteter, att ta det lugnare, ge oss mer tid till politik i den meningen att vi förstår ­samhället och kan reflektera över och diskutera dessa frågor.

Djur och natur
– Initiativen med basinkomst tror jag i förlängningen leder till att människor blir mer miljö­medvetna, Den som interagerar mer med naturen och djur, värdesätter den också mer.

Vad som gör honom lycklig
– Jag bor nära skogen med en bäck och ett vattenfall och jag har länge renoverat en gammal kvarn. Jag har lagt alla mina peng­ar på detta de senaste 20 åren och från det har jag lärt mig att man inte behöver speciellt mycket för att vara lycklig. Man behöver bara sina kreativa saker, god mat, vänner, kärlek. Det är en härlig plats för romantik ute hos mig, för jag har vattnet som rinner förbi under mitt sovrum.

Guy Standing

Familj: Fyra barn
Atuell med boken En färdplan för prekariatet. Vägen till ett fullvärdigt medborgarskap. Professor i utvecklings­studier vid University of London och en av grundarna till Basic Income Earth Network.
Bor: Delar sin tid mellan en by utanför Geneve och en 1400-talskvarn söder om Florens.

Originaltext av Caroline Petersson publicerades 1 december 2014