Hur kan företag som kommer högst upp i flertalet rankningar i hållbarhetsarbete ändå alltid hamna i blåsväder kring mänskliga rättigheter och miljö? Går det att omforma en i grunden ohållbar affärsidé? Camino tar tempen på omställningen i modeindustrin.

Det är nu omkring 20 år sedan debatten om företagsansvar gällande produktion i utvecklingsländer drog igång ordentligt i Sverige. Först handlade debatten mest om förekomsten av barnarbete och vidriga arbetsvillkor, på senare år har miljömässig hållbarhet hamnat mer i centrum. På två decennier har CSR-branschen växt till en miljardindustri, de största företagen har hela avdelningar med hundratals personer som enbart arbetar med de här frågorna. Det svenska flaggskeppet H&M lyfts ofta upp av både frivilligorganisationer och forskare och i oberoende undersökningar som klassens underbarn i det systematiska hållbarhetsarbetet. Den som sparar pengar i en fond med fokus på hållbarhet äger sannolikt aktier i detta klädföretag. Ändå fortsätter rapporter komma om risk för barnarbete och brott mot mänskliga rättigheter i produktionen, senast i tidningen Sveriges Natur som berättar om hur barn arbetar bland hälsofarliga kemikalier i bomullsodling i Indien. Även den holländska organisationen SOMO:s granskning påvisade barnarbete, extremt låga löner och kränkningar av mänskliga rättigheter i Myanmar hos leverantörer till de stora modeföretagen (som sällan äger några egna fabriker). Det berättas således två väldigt motstridiga historier om verkligheten. Hur kan det vara så?

Niklas Egels Zandén är nybliven professor i företagsekonomi på Handelshögskolan i Göteborg, och hans forskning handlar om CSR och hållbarhet. Han menar att företagen har nått vägs ände med de strategier de hittills haft.

– Jag tror tyvärr inte att det blivit så mycket bättre för de som arbetar på golvet.

– Det är fortfarande en väldigt stark prispress i modebranschen, med en sjunkande ersättning för samma typ av produkt. Det sätter press nedåt, på till exempel lönerna, beskriver han.
De flesta stora modeföretagen inledde sitt systematiska CSR-arbete för omkring två decennier sedan med att fokusera på så kallade ”uppförandekoder” som leverantörer skulle leva upp till. Där listades under vilka villkor kläderna fick tillverkas, vilket följdes upp av olika slags kontroller.

År 2008 skrev undertecknad en rapport åt nätverket Rena Kläder med namnet ”Blir det bättre?” Den summerade då 10 års arbete med denna strategi. Slutsatsen var kortfattat att företagens CSR-arbete enbart hade lett till marginella förändringar, och då främst inom områdena säkerhet och synlig arbetsmiljö hos leverantörerna, samt att förekomsten av barnarbete hade minskat i första leverantörsledet. Resten av problemen kvarstod. Idag delar de flesta i branschen den slutsatsen.
– Nästan alla säger att den här strategin har väldigt stora begränsningar. Forskningen visar det jättetydligt. I de bästa initiativen blir fabrikerna marginellt bättre, såsom de som ingår i initiativet Fair Wear Foundation. Vissa frågor är väldigt svåra att komma åt, som kvinnors rättigheter, all form av diskriminering och facklig organisering. Där har uppförandekoderna misslyckats, summerar Niklas.
Därefter har företagens hållbarhetsarbete varit inne i en slags omorientering. För sju år sedan skildrade vi i Camino hur klädmärkena Norrback, Boomerang och J.Lindeberg på olika sätt börjat arbeta med miljömässig hållbarhet. Och det är just på miljösidan störst förändringar har skett, menar många av dem vi pratar med från branschen. Många nya företag startade runt 2007 som hade hållbarhet som största drivkraft. Många har därefter fallit bort, på grund av hård konkurrens möjligen kombinerat med för stor idealism. Samtidigt har de stora företagen vaknat. Teknikutvecklingen har gått framåt med återvunna material, framförallt inom outdoor där det börjar bli standard. Även arbetet med att fasa ut vissa kemikalier från produktionen har ökat.

Arbetet med så kallade levnadslöner är något som påverkansorganisationer har fokuserat mycket på de senaste åren, de uppmanar modeföretag att verka för att leverantörerna ska betala löner som går att leva på och delta i olika initiativ och organisationer som fokuserar på denna fråga. Även på denna fråga har H&M levererat, åtminstone på pappret.
– Jo, det har de. Till exempel genom att ha satt upp målet om levnadslöner hos ”strategiska leverantörer” år 2018. Men det ser inte så ljust ut om man tittar på deras senaste hållbarhetsrapport. Reallönerna i Bangladesh och Kambodja har i princip stått still sedan 2014, menar Maria Sjödin, kommunikationsansvarig på påverkansorganisationen Fair Action som ger företaget beröm för att samarbeta med fackföreningar i frågan, men hävdar att åtgärderna är för små i förhållande till företagets storlek.
– De är världens näst största klädföretag. Omkring en miljon människor syr kläder åt dem, poängterar hon.
Hållbarhetsavdelningarna arbetar i extrem motvind. En motvind som består av affärsmodeller som bygger på ständig prispress. Leverantörer ska med ena handen betala högre löner till arbetarna samtidigt som de ska sänka priserna på produkterna med den andra. Annars får någon annan beställningen.
– Det handlar om att kränga grejer snabbt. Affärsmodellerna är ett grundproblem. Vad kan hållbarhetsavdelningarna åstadkomma på den marknad de befinner sig på? Det är en jäkligt lurig fråga, medger Niklas Egels Zandén.
De som säljer billiga kläder har låga marginaler men stora volymer. Att börja knapra på marginalerna genom att betala ut högre löner skulle vara att dra undan mattan för affärsmodellen, fundamentet som företaget bygger på.
– En dubblering av lönerna skulle bli en enorm kostnad, poängterar han.

Om företagen verkligen skulle mena allvar med att erbjuda arbetarna i produktionen goda villkor menar Niklas att de behöver vrida incitamentsstrukturen rätt.

– Idag lämnar inte företagen Bangladesh för att det uppdagas stora problem. De säger att de vill förbättra villkoren på plats, vilket hittills inte har funkat. Vi vet inte om deras nuvarande strategier kommer att fungera. Men vad vi däremot vet är att om man flyttar produktionen till länder där villkoren är bättre, då skapas incitament för de andra leverantörerna att förbättra sig, säger han.
Det finns enligt Niklas framför allt två sätt att åstadkomma högre löner: antingen betalar de västerländska företagen mer pengar direkt till arbetarna, istället för att gå omvägen via fabriksägaren som annars riskerar lägga pengarna i egen ficka, eller att arbeta med att stärka fackföreningarna som då kan förhandla om arbetarnas löner.
– Men detta är fabriksledningarna mycket mindre intresserade av, eftersom det ändrar maktförhållandena i fabriken. Av liknande anledningar misslyckas klädföretagen med att stärka kvinnors rättigheter, menar han.
Även där har alltså hållbarhetsavdelningarna incitamenten emot sig för att nå sina mål. Det finns dock flera mindre och medelstora företag som har valt att lägga produktionen i länder där risken för människorättsbrott och dåliga arbetsvillkor är lägre. Ofta handlar det om märken med en högre prisnivå.

By Dem (tidigare Dem Collective) var i början av 00-talet ett av de första klädföretagen som hade hållbarhet som främsta drivkraft. De valde då att starta en egen fabrik i Sri Lanka, eftersom det inte fanns någon befintlig som höll måttet för sociala villkor. Idag ska de starta produktion i Sverige, på Ringön i Göteborg, tillsammans med andra mindre klädföretag.
– Idag hade vi inte behövt starta en egen fabrik. Vi var först med att prata om levnadslöner, men nu har medvetenheten spridit sig i Sri Lanka vilket gjort det möjligt för dem att kräva mer, menar Annika Axelsson, grundare av By Dem.
By Dem har ända sedan start betalat ut levnadslöner och använt uteslutande ekologiska och Fairtrade-certifierade material. Fabriken i Sri Lanka ägs nu av arbetarna. By Dem beställer idag också kläder från en fabrik i Indien, som också börjat betala ut levnadslöner. Nu är siktet även inställt på att sluta kretsloppet. Alla deras kläder ska kunna återanvändas till nya, och till slut komposteras. Annika är kritisk till storföretagens hållbarhetsarbete men säger ändå:

– Om de nu inte helomvänder och helt skriver om sina affärsplaner. Jag tror ju att när fan blir gammal så blir han religiös. En dag kommer man till insikt.
Kanske har Annika mer rätt än hon tror. För även på det cirkulära området flåsar storbolagen de små i nacken. H&M:s VD Karl-Johan Persson lanserade nyligen bolagets vision att ”leda förändringen mot cirkulärt och förnyelsebart mode”, med mål om att vara 100 procent cirkulära och förnyelsebara år 2030. Vilket bland annat innebär att de ska använda material som är återvunnet eller ”annat hållbart inköpt material”.
Bakgrunden till H&M:s sökande efter existensberättigande är förstås att allt fler konsumenter börjar ställa den relevanta frågan om ett företag vars affär bygger på att sälja ständigt ökade volymer av billiga kläder någonsin kan kallas hållbart.
– Det är den värsta fråga de kan få, menar Niklas Egels Zandén.
Indirekt svarar Karl-Johan Persson på denna fråga i sitt VD-brev om den cirkulära nyheten:
”För att kunna fortsätta att erbjuda hållbart mode för kommande generationer i en värld med växande populationer och begränsade resurser måste både H&M-gruppen och industrin leta efter nya sätt att arbeta”. Den nya strategin är enligt honom långsiktig, integrerad i alla delar av verksamheten och bygger på samarbete med många andra (såsom andra företag, fackföreningar, frivilligorganisationer, experter och forskare).
Enligt Per Grankvist som skriver analysbrevet CSR i praktiken är strategin inte bara något som kan viftas bort som fluffigt CSR-arbete eller greenwash:
”Det i innebär i praktiken ett helt nytt sätt att tillverka och konsumera mode. Dagen då strategin presenterades är en dag som sannolikt kommer beskrivas som avgörande för när nyliberala marknadsidéer ersattes av en ny ekonomisk ideologi: den cirkulära” skriver han.

Originaltext publicerad 5 juni 2017

När du gjort ditt jobb där hemma och rensat ut är det andra som tar vid. Branschen som samlar in och säljer vidare second hand­-prylar och kläder växer så det knakar. Vi har träffat de som bedömer om dina grejer förtjänar reinkarnation.

Ett stenkast från asfaltsöknen på köpcentrat Backaplan i Göteborg ligger industrilokalen som huserar Emmaus Björkå. När vi kliver in på kontoret har sorteringsansvarige David Njie en genomgång med sina kollegor där de diskuterar hur de ska bedöma nya sorters kläder. Mötesdeltagarna är alla unikt klädda, det ser ut som en festivalförfest.

– Det är bra om man har ett intresse för kläder och trender i det här jobbet, berättar David när han kommit ut.

Själv utstrålar han pondus på området; iklädd ett brunt stilfullt plagg med hatt skulle han kunna platsa lika väl i en sci-fi-rulle som på Milanos modemässor.

– Jag får min input mestadels från att gå och titta på folk på stan eller gå på festivaler. En gång i månaden gör jag sådant på arbetstid för att få inspiration till urvalet, berättar han.

Under de 15 år han arbetat på Emmaus Björkå har han byggt upp en unik kompetens i att bedöma kläders värde. Skattletarmentaliteten byggde han upp när han var skivsamlare.

– Jag köpte kläder på loppisar utanför stan och sålde dem på dyrare kommissionsbaserade vintagebutiker i stan för att finansiera mina skivinköp.

Nere i sorteringen rullar ett väloljat maskineri enligt löpande band-principen.

Det är inte många sekunder som ett plagg har på sig att imponera på den som värderar

Dagligen kommer det in 20 ”bingar” till anläggningen, vilket innebär att sorterarna här går igenom tre ton kläder varje dag. Hälften av det som Emmaus Björkå samlar in kan säljas i butikerna, andra hälften säljs till andra sorteringsanläggningar på grund av kapacitetsbrist. Men 80 procent av intäkterna kommer från försäljningen i de egna butikerna, så målet är att öka denna del successivt, dels genom att öppna fler butiker.

– Vi måste också kunna sälja det vi får in, förklarar David.

För att sätta rätt pris har de prislistor för kläderna baserat på märke. Utgångspunkten är att det ska kosta en fjärdedel av nypriset, men storlek och modegrad spelar också in. De dyraste kläderna säljs i butikerna med bäst läge.

I en annan del av staden är inflödet också stort men moderiktigheten har bytts ut mot blåställ och arbetarnävar. Kretsloppsparken Alelyckan firar 10 år och var först ut i världen med att erbjuda ett helhetskoncept inom återbruk och återvinning. Här kan du bli av med i princip vad som helst, med goda chanser till att grejerna får ett andra liv. Innan du får åka in i den stora återvinningscentralen tar personalen en titt på vad du kommer med och samlar in grejer till flera olika second hand-affärer som finns på området. Mest unikt är byggvaruhuset Återbruket. Andreas Hadzikostas är samordnare och har tidigare jobbat inom industrin och som målare, samt är lite av en ”handy-man” på fritiden.

– Det kommer in tusentals olika grejer och det är omöjligt att ha den kompetens som krävs för att värdera allt. Då måste man vara snickare, rörmokare, elektriker – alltihop, beskriver han.

Det stannar en bil med grejer på ett flak och personalen flockas som flugor. Här ska inget gå till spillo.

Andreas tar upp en gammal motorsåg och undersöker.

– Ju fler år i branschen desto duktigare blir man på att bedöma vad som håller hög kvalitet, sticker en av hans äldre kollegor in.

Materialval, vikt, modell och varumärke är några faktorer som spelar in. Ofta stämmer devisen att äldre grejer håller högre kvalitet.

– Fram till 1970-80-talet ansågs det vara det en konkurrensfördel att grejerna skulle hålla så länge som möjligt. Det är fantastiskt hur vissa saker håller. Jag tänker på dem som har tillverkat den för kanske hundra år sedan, säger Andreas med andakt i tonen.

Med masskonsumtion kom också konceptet ”planerat åldrande”, något som märks både på prylar och människor tycker Andreas. På många massproducerade prylar från idag är materialet minimalt, enbart för att kunna hålla uppe konstruktionen.

– De billigare maskinerna tar slut efter några år. När de behöver repareras väljer många att köpa nytt istället. På våren får vi in många gräsklippare, när folk ska gå ut och klippa gräsmattan för första gången på länge, säger Andreas med bitter ton.

Men det är bara att bita ihop. Deras jobb är att åter få ut grejerna på marknaden – att sätta dem åter i cirkulation. Ibland genomför de enklare lagningar. Ett annat verktyg är prissättningen.

– Det kan vara lurigt. Vi har försökt med standardiserade priser, men det är jättesvårt med begagnat. Det värsta är när man råkar sätta ett pris som är samma som att köpa grejen ny på Ikea.

– Men ibland blir det också för billigt. Vi har många fyndsökare och stamkunder som kommer hit, och man märker när de hittar något bra. De försöker behålla lugnet men entusiasmen skiner igenom, berättar Andreas och ler.

Devisen ”hellre för lågt pris än för högt” verkar gälla, för även om verksamheten måste gå runt utan några kommunala stödpengar är varken vinstmaximering ett mål eller för stor marknadsföring en möjlighet, då de inte får konkurrera med privata aktörer. Dessutom finns sociala aspekter att ta hänsyn till.

– För många är det en nödvändighet att handla begagnade grejer.

– Vi ligger i östra Göteborg, här finns det många som nyss har kommit till Sverige eller har svårt att få jobb. Att arbeta här har fått mig att inse att det jag tycker är skit kan ha ett värde för någon annan. Har du en gammal mixer som du tycker är opraktisk, kan någon annan bli jätteglad över att få köpa den för 30 kronor, säger Andreas.

Men tiden är förbi då det mestadels var ideella och kommunala aktörer som medlade second hand-grejer. När överflödet tilltar, skapas nya behov hos människor och då vaknar marknaden till liv. Sellpy har växt så det knakar -sedan hösten år 2014 då de startade. Nu har de lite över 200 anställda och är redan inne på sitt sjätte lagerbyte. För att finansiera den snabba tillväxten har de tagit in riskkapital från bland annat Hennes & Mauritz. Men de är inte helt utan växtvärk.

– Fysiskt utrymme för allt och alla som kommer in och att skapa en bra och trevlig arbetsmiljö när man blir väldigt många på kort tid, det är de största utmaningarna, beskriver Gustav Wessman, Head of Growth på Sellpy.

Sellpys affärsidé är att hämta grejer och kläder som folk vill skänka bort vid dörren och sedan sälja detta på nätet via egna och andras online-butiker. På kort tid har de blivit den överlägset största säljaren på Tradera. Förtjänsten delas ungefär lika mellan Sellpy och säljaren. Det som värderas till under 50 kronor eller inte går att sälja skänks bort till välgörenhet.

– Vi löser ett problem som många har. Det är betydligt lättare att köpa nytt än att göra sig av med gammalt. Har man dessutom inte bil kan det vara ännu svårare. Att köpa är bara ett klick bort. Genomsnittsvensken köper 13 kilo kläder och textilier varje år, men bara 2 kilo av dem går till återbruk. Hela 8 kilo går direkt i soporna.

– Många vill att grejerna ska komma till nytta, men de orkar inte sälja på Tradera eller Blocket, beskriver Gustav.

Han beskriver Sellpy som ett teknik- och logistikföretag, där förtjänsten kommer från att optimera flöden, vilket är en utmaning när man handhar så många olika grejer. De har anställda med särskild kompetens inom värdering, men framförallt lutar de sig mot sin automatiserade värderingsmodell, en programvara som lär sig och blir bättre ju mer data de samlar in kring sina försäljningar.

– Vi matar in viss information om det som ska säljas och baserat på det vi har sålt hittills kan vi ta fram ett förväntat slutpris. Detta är också för att göra det konsekvent och lika för alla kunder. Men ibland kommer det något som är ”super limited edition”. Då har vi extra kompetens, berättar Gustav.

Tjänstens popularitet tillsammans med växtvärksutmaningarna har lett till långa väntetider för kunderna för att få sina grejer sålda. Men de jobbar hårt på att effektivisera alla led, inklusive fotograferingen av allt som ska säljas. Minimal tid och maximal attraktivitet i bilderna är målet.

– Vi kan inte lägga flera timmar på att fotografera. Våra utvecklare jobbar med hur vi kan optimera, till exempel genom att ljusnivåerna justeras automatiskt i bilderna. Det märks hur det påverkar slutpriset. Vi säljer ju på provision, för att det ska kännas schysst för den vi säljer åt och för att vi ska ha incitament att få ut ett så högt pris som möjligt.

Denna inställning kan leda till att högst otippade saker säjs dyrt. Sellpy har till exempel sålt halvfulla parfymflaskor för ett högre pris än halva nypriset.

– Eller när vi sålde 67 stycken My Little Ponys för 7 000 kronor, det var lite överraskande, berättar Gustav.

På Kretsloppsparken Alelyckan kan de få in industriella köksmaskiner värda uppemot 40 000 kronor. Sådant är dock svårt att få sålt för ett ens i närheten så högt pris.

– Det kräver en väldigt specifik kund, beskriver Andreas Hadzikostas som säger att han kan bli lite ledsen när han ser vad som stundtals kommer in.

– En vanlig syn är att många kommer med hela kök, bara fem år gamla, för att de bytt ut det i bostaden de precis flyttat till. Men vi får ofta sålt dem, säger Andreas, som ändå ser positivt på att återvinning och återbruk ökar.

– För 15 år sedan hamnade allt på tippen. Folk är mer medvetna nu. Många försöker sälja på Blocket först, men märker att det inte är så lätt. Då kommer de hit, säger han lite nöjt.

Det är en kluvenhet kring jobben som går att ana hos alla de intervjuade. På Emmaus Björkå beskriver David Njie verksamheten som ”plåster på såren”.

– Majoriteten av det som kommer in är från H&M. Jag blir trött av att se kläder av låg kvalitet som inte använts. Men så kommer det ibland in jättefina frackar från 1920-talet. Jag är stolt över det jag gör, men samtidigt kommer det så enormt mycket kläder. Miljömedvetenheten ökar men konsumtionen ökar ändå. Det är elefanten i porslinsfabriken. Att handla mindre kläder borde vara prioritet nummer ett…

Originaltext publicerad 15 september 2017