Sverige toppar hållbarhetsrankningar och är det land i världen med högst anseende enligt vissa undersökningar. Den officiella svansföringen inom hållbarhetsfrågor är hög, enligt vissa till och med självgod. Hur kan Sverige ta vara på denna unika internationella position för att göra maximal nytta i klimatutmaningen?

Sverige har som land opropotioneligt stor påverkan på världens klimat-ambitioner, menar professor Johan Rockström och försöker i en debattartikel i Dagens industri att ge sig på konststycket att räkna ut Sveriges påverkansmöjligheter.

Sverige är som bekant ett befolkningsmässigt relativt litet land och nationens andel av de internationella klimatutsläppen mäts i några enstaka promille. Men tack vare flera samverkande faktorer har vi mycket stor påverkan på världens klimatarbete, menar han. Några av dessa faktorer är att Sverige agerar hem för flera stora företag som i sig påverkar resten av sina respektive branscher och konsumenter över hela världen (såsom Ikea, H&M, Volvo och Scania), landet står för en hög och internationellt respekterad kunskapsnivå inte minst genom Nobelpriset samt var först med att införa koldioxidskatt och lyckats kombinera ekonomisk tillväxt tillsammans med minskade koldioxidutsläpp (om man räknar på de inhemska utsläppen).

Enligt Johan Rockströms halvseriösa, men retoriskt slagkraftiga, uträkning blir hävstångseffekten uppemot femtio gånger vår storlek. Sveriges påverkan skulle alltså kunna vara femtio gånger större än landets faktiska utsläpp. Om antagandet stämmer skulle man kunna hävda att ansvaret på svenska aktörer därmed ökar.

Det är också en ansats som den svenska regeringen försökt nyttja. Eva Svedling som i skrivande stund är statssekreterare på Utrikesdepartementet instämmer i den tes som Johan Rockström driver.

– Jag håller helt med honom. Det är absolut ingen tvekan om att det förhåller sig på det sättet. Det märker vi när vi är ute i olika sammanhang, såsom i klimatförhandlingar. Där har Sverige stor påverkanspotential. Många länder vänder sig till Sverige, det finns förväntningar på att vi starkt ska ta ställning för höjda ambitioner, beskriver hon.

Eva Svedling menar att Sveriges goda renommé har byggts upp under lång tid, landet har en historia av att visa internationell solidaritet, men hon menar också att ryktet vässats ännu mer under de senaste åren som en följd av de klimatåtgärder som gjorts på hemmaplan.

– När det gäller klimat så har vi visat i både ord och handling och vi utgör ett gott exempel i det nationella klimatarbetet, såsom regeringens initiativ Fossilfritt Sverige, den nya klimatlagen och våra progressiva klimatmål. Det finns ett enormt intresse för hur vi åstadkom de här sakerna parlamentariskt, säger hon.

När klimatlagen undertecknades var Eva Svedling en av de kvinnor som stod bakom dåvarande klimatminister Isabella Lövin (mp) på en vida spridd bild. Bilden med klimatministern omgiven enbart av kvinnor var en kaxig pastisch på Donald Trumps signaturbilder, omgiven av enbart män.

– Jag tror att den bilden var väldigt effektfull. Det fick enorm spridning för att det var sofistikerat, kombinerat med en viktig agenda. Vi har lådvis med brev som kommit in från människor från hela världen som har uppmärksammat detta. De hittar stor förtröstan i att det finns en motkraft, säger Eva Svedling och fortsätter:

– Vi behöver den typen av modiga politiker som berättar en annan historia om vad som händer i Sverige än den svartmålning som sker från vissa håll.

Men alla är inte helt bekväma med att utmåla Sverige som ett litet hållbarhetsparadis. Journalisten och författaren Per Grankvist har hållbarhet och sociala medier som specialområden och sätter under hösten upp föreställningen ”Självgod som fan”. I den är han inte nådig i sin satir.

– Vi har blivit figurer som säger In Sweden we have a system, we have Agenda 21, sopsortering and can help you with human rights, säger han och fortsätter:

– Det är en ganska självgod bild av Sverige. Och problemet med självbilden är att den på sätt och vis är korrekt.

Det finns en del fog för det svenska skrytet. I en genomgång som den europeiska klimatorganisationen CAN Europa gjort har Sverige överlägset bäst klimatpolitik och i en stor undersökning av olika länders allmänna anseende från Reputation institute placerade sig Sverige på topp. Men självgodhet har en förmåga att sätta sig i halsen på folk.

– Vi är inte bäst på allt längre, säger Per Grankvist. Vi är bra men inte bäst, och då kan vi ta nästa steg, beskriver han. Exempelvis stoppar vi djur i munnen varje dag, och det är inte så bra för klimatet.

Ett tydligt exempel är att de så kallade konsumtionsbaserade koldioxidutsläppen som har ökat från Sverige, det vill säga de utsläpp som sker utomlands till följd av vår egen konsumtion. Ökningen av utsläppen utomlands är så stor (cirka +37 procent mellan 1995 och 2015) att de ”äter upp” minskningen av utsläpp på hemmaplan (cirka –31 procent samma period). Sett från detta perspektiv har alltså Sveriges utsläpp totalt sett ökat (cirka +2 procent under samma period).

Den svenska självbilden innehåller en paradox – jantelagen präglar fortfarande oss så tillvida att vi avskyr svenskar som skryter, men vi älskar att bli hyllade utomlands för vår förträfflighet. Det är i denna paradox som Pers föreställning petar i. Bäst för klimatet, menar Per, är om svenska representanter både sprider de goda exemplen men också berättar om de utmaningar som finns kvar.

– Man måste också säga ”här har vi ingen aning om hur vi ska göra”. När vi eldar sopor i förbränningsanläggningarna eldar vi 49 procent vatten, det kanske inte är så smart, exemplifierar han.

En regering vill förstås framhäva sin egen politiks förträfflighet men en myndighet har lite andra spelregler. Svenska Institutet är den myndighet som har ansvar för bilden av Sverige utomlands. Deras sociala mediekonton –
@Sweden* ska de ge en ”bred, faktabaserad och nyanserad bild” av Sverige.

– Ibland kommunicerar vi saker som inte går exakt hand i hand med regeringens budskap, säger Henrik Selin, chef på avdelningen för Sverige-kommunikation på Svenska Institutet och fortsätter:

–  Om vi bara skulle prata om de positiva sidorna blir Sverige någon slags Bullerbyland

Ett exempel på ”fallgropar” inom hållbarhet som Svenska Institutet har berättat om i sina kanaler är de dilemman som den svenska modeindustrin står inför.

– De svenska modeföretagen är otroligt framåt kring att hållbarhet ska vara en del av deras affärsmodell, men vi berättar samtidigt om det enorma fossila avtryck som modeindustrin har i andra delar av världen och att vi överproducerar och slänger enorma berg av kläder varje år. Det blir en mer relevant berättelse, beskriver Henrik.

Att vara ansvarig för Sverigebilden medför stundtals hicka, som när världens mäktigaste man bestämmer sig för att använda landet för egna syften i sin retorik. ”Se vad som hände häromkvällen i Sverige!” sa USAs president Donald Trump i ett tal om invandring utan att närmare förklara vad han syftade på. Men denna lösryckta svartmålning verkade inte rucka på Sveriges goda rykte.

– Vi ser snarare tecken på att han gjorde oss en tjänst, berättar Henrik Selin. Han hade inte täckning för det han talade om, vilket aktiverade amerikanska nyhetsmedier som kraftfullt hörde av sig till Sverige för att ta reda på fakta. Det resulterade i en ganska stark berättelse om hur fel han faktiskt hade.

Svenska Institutet gjorde en studie senare samma år där de frågade om människors bild av Sverige hade förändrats under det senaste året, och då hade en tredjedel av de svarande fått en mer positiv bild av Sverige under den här perioden.

– Svenska folket blir matade med bilden av att internationellt tycker man att Sverige är bra, säger Per Grankvist. Medierna älskar att rapportera om ”titta nu tycker den här franska tidningen att vi är bra!”.

I Sverige ledde Trumps uttalande till en stundtals irriterad inhemsk debatt om bilden av Sverige. Möjligen bidrog den till ett aningen mer ödmjukt tonläge om Sverige, inte minst om vår klimatpolitik.

– Regeringskansliet pratar numera alltid nyanserat om Sveriges klimatarbete och tar med utmaningarna, menar Per Grankvist. ”Vi vill hit men har skitmycket kvar. Vi har knäckt frågan om tillväxt kopplat till koldioxidutsläpp i Sverige, men det är för att nästan alla utsläpp istället sker i Kina”. Det sägs nästan alltid nu, hävdar han och får medhåll från Eva Svedling:

– Vi har satt fokus på Sverige och åtgärder hemma – vi behöver ta hand om våra egna utsläpp och vi är inte alls färdiga. Det skapar engagemang hos fler länder. Men klimatledarskapet handlar också mycket om att vi kan vara den konstruktiva dialogpartnern, att vi bygger allianser med fler länder, istället för att vi bara går ut och säger allt bra vi har gjort, säger hon.

Men på Svenska Institutet skulle de kunna tänka sig att ännu tydligare arbeta med ett svenskt ledarskap på området.

– Om man tittar på alla svenska aktörer som kommunicerar så spretar det ganska mycket. Vi pratar om alla saker samtidigt. Om vi skulle vilja prata ännu mer tydligt om just klimatledarskap – då finns det ett utrymme att göra det, säger Henrik Selin.

Originaltext publicerad 12 september 2018

Om större delen av världens oljetillgångar måste stanna i marken av klimatskäl kanske det inte är så smart att äga aktier i ett oljebolag? En växande folkrörelse och tunga finansaktörer förenas nu i målet om en fossilfri framtid.

– Vi har fått in divestering i debatten och det börjar bli mainstream. Alla aktörer som menar allvar i klimatfrågan måste också acceptera att fossiltillgångarna måste stanna i marken. Det är värdelösa tillgångar, säger Olivia Linander som är samordnare för kampanjen Fossil Free Sverige som drivs av klimatorganisationen 350.org

FN:s klimattoppmöte i Paris resulterade i ett globalt klimatavtal. Världens länder enades om att begränsa uppvärmningen så långt som möjligt under 2 grader och sträva mot 1,5 grader. Om detta löfte ska omsättas i praktiken finns uträkningar på att mellan två tredjedelar och fyra femtedelar av världens kvarvarande olje-, gas- och koltillgångar måste stanna kvar i marken, annars klarar vi inte de uppsatta klimatmålen. Vad händer då med de företag som äger dessa fossil-tillgångar? Enligt en växande brokig rörelse av allt från mörkgröna aktivister till kapitalets frontryttare kommer de att kraftigt minska i värde. Det blir helt enkelt inte längre ekonomiskt rationellt att äga aktier i fossilbolagen. De ekonomiska argumenten sammanfaller med de moraliska. Att ”divestera” är det nya nu.
– Det går att argumentera för divestering ur två vinklar, den moraliska och den ekonomiska. Den moraliska vinner vi hur lätt som helst. Vi har en klimatkris. Alla är överens. Det som diskuteras är tempot på omställningen. Det är också den moraliska dimensionen som är viktigast för oss. Men genom en ekonomisk vinkel har vi även fört in det på helt nya arenor. Den ekonomiska argumentationen är det inte lika självklart att vi vinner. Vissa betraktar oss som miljömuppar snarare än finansexperter. Men jag kan ju konstatera att idag är detta en risk som de flesta investerare tar i beaktande, säger Olivia.

”Jag ser divestering som ett sätt att bygga och stärka en folkrörelse och mobilisera ett brett engagemang för klimaträttvisa”

Divesteringsrörelsen har växt snabbt och kraftigt. Den startade i den amerikanska universitetsvärlden där den inom mycket kort tid fanns representerad på över 300 universitet och har sedan spridits vidare i världen. Forskare på Oxfords universitet har visat att rörelsen är den snabbast växande i historien av tidigare liknande exempel, så som anti-apartheid- och anti-tobaksrörelserna.
– Jag ser divestering som ett sätt att bygga och stärka en folkrörelse och mobilisera ett brett engagemang för klimaträttvisa. Jag tror att det har gått så bra för att det tidigare i miljödebatten har lagts mycket ansvar på individen och på konsumentmakt, medan det vi lägger betoningen på är en politisk förändring på hög nivå där fokus är att sluta samarbeta med fossilbolagen. Vi visar på ett ärligt sätt var problemet ligger istället för att lägga en tyngd på människors axlar. Det tilltalar många, beskriver Olivia. Framgångarna är enorma. I skrivande stund har mer än 29 biljoner kronor divesterats helt eller delvis från över 500 institutioner, enligt Fossil Frees kampanjsida. Religiösa samfund ligger i framkant, därefter kommer stiftelser och statliga institutioner. Men även pensionsfonder och företag finns med bland de listade framgångsexemplen. Ett svenskt exempel som ofta lyfts upp är Fjärde AP-fonden, vars VD Mats Andersson har gått i bräschen för klimatmedvetna investeringar.
– När en har mitt jobb är en gynnad på många vis. Till exempel genom att få lyssna på många kloka människor, så som Nicholas Stern, Johan Rockström och Al Gore. De säger samma sak om fossilbolagen. Klimatfrågan började kännas allt mer besvärande för mig och så för några år sedan började jag undersöka hur pensionsförvaltare världen över hanterade frågan. Ingen hade någon aning om hur det skulle mätas och hanteras! Klimatrisken är för mig en rejäl risk som kan leda till permanenta kapitalförluster, förklarar Mats. Fjärde AP-fonden undersökte och valde bort 150 bolag som bedömdes vara sämst på klimatområdet, inte bara rena fossilbolag utan inom alla sorters branscher. Hittills har klimatstrategin applicerats på hälften av fonden, vilket visats ge ett 30 procent lägre koldioxidavtryck. Inom två till tre år ska hela portföljen vara reviderad. Strategin visade sig vara lönsam redan nu. Avkastningen från dessa fonder har varit två procent högre än jämförande index där de 150 bolagen fanns kvar.
– Jag tror att bolag som är effektiva i sitt klimat-arbete är effektiva på andra sätt också. Och när vi får ett globalt pris på koldioxid kommer det att drabba de 150 bolag som vi valt bort, menar Mats.

Marknaden ska prissätta saker så fort information finns sägs det. Men det finns knappast några sammanställningar som visar vad marknaden har ”prisat in” och inte. Att Fjärde AP-fondens klimatstrategi lyckas ger signaler om att marknaden börjat räkna in den nödvändiga klimatomställningen. Kanske finns någon rättvisa i att det då är de modiga förlöparna som gynnas mest.
– Det börjar såklart alltid med dig själv. Hade jag inte trott på det här hade det nog inte blivit någon förändring. Och nu har jag 100 procent stöd från min styrelse, säger Mats.
Men om det nu är lönsamt redan idag – varför följer inte fler privata investerare efter?
– Investerare på exempelvis amerikanska pensionsfonder hävdar att det är emot förpliktelserna mot sina sparare. Den uppfattningen bottnar i att de tog bort alla tobaksbolag för ett tag sedan, vilka därefter gick jättebra ekonomiskt. Det hela ledde till en dialog där de valde att prioritera avkastningen framför moraliska argument. Men i klimatfrågan finns inte den motsättningen längre. Så i takt med att människor börjar förstå klimatproblemen kommer det att uppstå ett tryck från spararna, tror Mats.

Fjärde AP-fonden ingår i Portfolio Decarbonization Coalition (PDC) där 25 placerare gått samman och placerat över motsvarande fem biljoner svenska kronor enligt liknande strategier och Mats är väldigt hoppfull inför den närmsta framtiden.
– Jag har aldrig sett något liknande i vår bransch någonsin. Det händer här och nu. Den finansiella sektorn har vaknat sent men nu finns ett momentum, poängterar Mats med nästan salighet i tonen.
När ny information etableras, kan marknaden reagera blixtsnabbt. När det kom ut att Volkswagen hade fuskat med sina avgastester sjönk aktien som en sten. Värdet på företaget nära nog halverades på några dagar. När det stod klart att investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs slungades hela världen in i en finanskris. Och de senaste månaderna har fossilbolagen drabbats av kraftiga kursfall. Skeptikern menar att detta beror på det fallande oljepriset men det menar Mats är felaktigt.
– Nej, våra mätningar visar ingen korrelation mellan oljepris och aktiekurser historiskt. Det pågår stor avyttring, det är många som inte vill ha ägande i de här bolagen längre.
Hur stor inverkan de 29 biljoner svenska kronor som divesterats hittills har haft på aktiekurserna är svårt att säga. Det finns minst lika mycket kapital som bara följer kurser och index och köper och säljer automatiskt, vilket kan tala för en snöbollseffekt.
– Det har absolut bidragit substantiellt, säger Mats.

Kanske är det avgörande varifrån informationen kommer? En oväntad förespråkare för divesteringar hittas i Storbritanniens centralbankschef Mark Carney. I ett tal hos försäkringsbolaget Lloyds beskrev han sin rädsla för att fossilbolagen kan stå inför systemhotande förluster när världen ska ställa om, likt hur det resonerades om bankerna vid finanskrisen: ”En abrupt upplösning utgör en risk för den finansiella stabiliteten. Ju mer vi är förutseende i våra investeringar, desto mindre kommer vi att ångra i efterhand” förklarade han.
Mark Carney förespråkar en konsekvent, jämförbar, tillförlitlig och tydlig branschstandard för information om olika tillgångars koldioxidintensitet, och lyfte i sitt tal fram ett gammalt ordspråk. ”Det som mäts kan hanteras”. Och just sådana initiativ börjar nu uppstå. Det obereonde rankingsinstitutet Morningstar som betygsätter fonder utifrån finansiella parametrar börjar nu även ge ett brett hållbarhetsbetyg som inkluderar miljö-, sociala och ägarstyrningsfrågor. I Sverige finns det frivilliga initiativet Hållbarhetsprofilen från Sveriges forum för hållbara investeringar (Swesif). Men även det är bred information som inte fokuserar tydligt på klimat. I Frankrike finns en nystiftad lag för fondbranschen att de måste redovisa klimatpåverkan och i Sverige hotar finansmarknadsminister Per Bolund med lagstiftning ifall pensionsfondbolagen inte fixar detta på egen hand.
– Vi förväntar oss att AP-fonderna ska vara ledande i klimatomställningen av finansmarknaden, säger han till SvD.se.
En annan aktör av vikt i debatten är Peter M. O’Neill. När han meddelade att Rockefeller Brothers Fund, som han styr, dumpar fossilbolagen, blev det stor uppståndelse. Att Peter O’Neill är ättling till oljemagnaten John D. Rockefeller har nog mycket med saken att göra.

Men om de ekonomiska argumenten för divestering är solida, behövs verkligen rörelsen?
– Vi vågar inte vänta på att det ska ske av sig självt. Vi stämplar fossilbolagen som en dålig investering. När de inte längre har ett gott anseende och deras löften om jobb på lång sikt inte stämmer – då kommer politikerna få mod att fatta starka beslut som på riktigt vänder fossileran ryggen och istället handlingskraftigt investerar i en förnybar riktning. Det tror jag är de steg som behövs, säger Olivia Linander.

”Fossila bränslen är de huvudsakliga skurkarna i alla viktiga sektorer för klimatfrågan”

Det har riktats viss kritik mot divesteringsrörelsens fokus. Att klimatfrågan är mer komplex än att en bara kan skylla den på några företag, som dessutom kommer att behöva finnas kvar även i en överskådlig framtid. Framförallt för att utvecklingsländer ska kunna växa ur fattigdomsträsket. Och om ansvarfulla ägare drar sig ur bolagen försvinner möjligheten att påverka dem i en bättre riktning. Olivia har svar på tal.
– Jag anser att för en gångs skull så är skuldfrågan enkel. Fossila bränslen är de huvudsakliga skurkarna i alla viktiga sektorer för klimatfrågan: livsmedel, transport och energi. Vi har världens chans att bidra till utveckling i de fattigare länderna genom att de skippar fossilstadiet i utvecklingen och går direkt på det förnybara med hjälp från de rika länderna. Ägar-ansvaret tycker jag är ett giltigt argument om en pratar om bolag som kommer behöva finnas i framtiden och behöver förbättras. Men här pratar vi om en bransch som behöver försvinna. Vi riktar oss inte mot energibolag, utan specifikt mot världens 200 största bolag vars affärsmodell bygger på att utvinna just fossil energi.

Kanske har divesteringsframgångarna att göra med hur flera intressen sammanfaller? Divesteringsrörelsen lyfter ofta fram de ekonomiska sanktionerna mot apartheid-regimen i Sydafrika som inspiration. Och många menar att framgångarna i Sydafrika berodde just på flera intressesfärer vars mål sammanstrålade. I boken ”Det gyllene tillfället” från år 2003 beskriver Hans Abrahamsson, lektor i globala studier vid Göteborgs universitet, just denna analys och strategi för att åstadkomma förändring. Majoriteten av befolkningen i Sydafrika förtrycktes vilket mobiliserade ett kraftfullt motstånd inifrån. Utifrån kämpade den internationella solidaritetsrörelsen, vars krav på ekonomisk bojkott av Sydafrika började svida för den ekonomiska eliten i lande som hade internationella kopplingar. För att marknadsekonomin skulle utvecklas var arbetskraften tvungen att utbildas och köpkraften i landet ökas. USA och västvärlden började oroa sig för att motståndsrörelsen skulle ansluta sig till Sovjet och kommunismen, vilket skulle innebära en förlorad marknad för kapitalismen. Moraliska, politiska och ekonomiska intressen sammanstrålande och bidrog till apartheids fall. Abrahamsson har visserligen inte forskat specifikt på fossilindustrin och divesteringsrörelsen, men hans spontana kommentar på om det vi ser idag inom divesteringar passar in som ett ”gyllene tillfälle” är talande:
– Ett klockrent exempel!

Originaltext publicerad 8 mars 2016

Suget efter kortare arbetstid är stort, men det är svårt att gå emot normen på egen hand. På tandkliniken Vasa Viktoria har de anställda ett avtal som resulterat i 6,5-timmarsdagar. Och en oväntad bieffekt blev ökad lönsamhet.

Det viner så det skär i öronen, som när någon drar en kniv över porslin. Det är borrljudet som de flesta känner igen från tandläkaren. Vi är på besök hos kliniken Vasa Viktoria tandvård i Göteborg. I mellanrummen, när den välkända ljudmattan tystnar, hörs ljumna röster mellan tandläkare och tandsköterskor. Tandläkaren rör sig mellan de två behandlingsrummen, båda med patient i. Tempot är högt men känns inte hetsigt.
– Man får vara på tårna. Det blir också bra för patienterna. Ingen vill sitta i stolen och gapa för länge. De blir nöjdare ju snabbare det går, säger Olof Ekdahl.

Olof är tandläkare och driver kliniken som skiljer sig från många andra genom att i praktiken ha infört 6,5-timmars arbetsdagar, något han är väldigt nöjd med.
– Ja, man ger järnet när man är här. Det är så pass kort arbetsdag. Vi har roligt tillsammans. När jag jobbade 8-timmarsdagar var det mycket ”stop and go”. Man hade mycket energi i början av dagen, sedan blev man trött, gick och fikade, åt lite wienerbröd, fick ”sugar high” och sen en dipp igen.

”Jag vill aldrig jobba 40-timmarsvecka mer”

Nu kör de järnet i några effektiva timmar och sedan helt plötsligt är dagen slut.
– Jag vill aldrig jobba 40-timmarsvecka mer. Jag är för bekväm av mig. Jag blir skittrött om jag ska jobba 8 timmar kliniskt, med patienter, säger Olof.

Kliniken har infört tvåskift. Det första sträcker sig på pappret mellan kl 7 och kl 14, men kl 12:50 slutar det skiftet att ta emot patienter så efter en överlämning på 10-15 minuter till nästa team är det möjligt att gå hem om man inte har någon administration att göra. Det andra passet är officiellt mellan kl 12 och 19. På pappret är arbetsdagen 7 timmar, med en timmes flextid, vilket i praktiken har inneburit en arbetsdag på vardagarna på 6,5 timmar för de flesta anställda. Därtill jobbar de ett fyratimmarspass en lördag i månaden, för vilken de kompenseras med en ledig fredag i månaden. Genomsnittsarbetsveckan blir därmed ungefär 34 timmar på pappret men 32 timmar i praktiken. Tandsköterskan Johanna Elmersson trivs bra med systemet.
– Arbetstiden känns jättebra. Man ger och tar i flexen, någon gång stannar man kvar en liten stund extra och ibland går man tidigt. Det känns jättelyxigt att ha en stor del av dagen kvar när jag jobbar det tidiga passet. När jag jobbade inom handel var dagen slut när jag slutade. Nu behöver man inte stressa så mycket, skynda sig hem för att hämta på dagis till exempel. Det känns jätteskönt, berättar hon.

Johanna, som tidigare arbetat bland annat i klädbutiker, valde att studera vidare mycket på grund av de krävande arbetstiderna i den branschen.
– I handeln var det helt andra tider, senare kvällar och längre dagar, ibland 8 till 8! Hela vardagen bara försvann…
– Så när Olof presenterade hur arbetstiderna såg ut här så tänkte jag wow! Möjligheten att hinna med mer än att arbeta känns jätteskön. Det är hemskt att barn behöver vara på dagis så långa dagar. Om du arbetar en 8-timmarsdag med lite pendling så kan barnen behöva vara där i 10 timmar.

– Jag har tid att gå att träna ibland och jag kan vara hemma med min son längre på förmiddagarna när jag jobbar det sena passet.
Det går undan när vi är på plats, personalen rör sig kvickt mellan rummen och pratar med vandra och patienterna medan de förbereder något kommande moment. Det ser ut att vara ett väloljat maskineri.
– Vi är en tandläkare på två rum och två sköterskor. Då blir det ett högre tempo. Men jag gillar när det är många bollar i luften och ett högt tempo, beskriver Johanna Elmersson.

– Som tandläkare och ägare har jag lite mer administration men det funkar ändå hur bra som helst, säger Olof. Jag har mycket mer fritid nu. På min tidigare arbetsplats jobbade jag 8 till 17. Då gick jag upp kl 6:30 och var hemma strax efter 18. Då var ju dagen slut i princip. Det var ekorrhjulet…
Även tandsköterskan Charon Söderström är nöjd med upplägget.
– De korta arbetsdagarna gör att man kan få ut mer av dagen. Jag använder tiden till att driva ett företag vid sidan om, berättar hon.
Det var den tidigare ägaren av kliniken som var initiativtagare till den förkortade arbetstiden. Han, som också arbetade där som tandläkare, ville ha mer fritid i slutet av sitt arbetsliv. Det var ett livsval som de anställda ställde sig bakom. Olof medger att det var tur att det fanns på plats när han tog över, eftersom ett sådant beslut kan vara väl djärvt att ta rent ekonomiskt.

– Om inte han hade gjort den här förändringen innan jag tog över hade jag nog varit väldigt rädd för att genomföra den. Hur skulle det bli med lönsamheten? Kan vi verkligen producera lika mycket på kortare tid?
Men det visade sig vara ett lyckodrag för ekonomin. Både timintäkten och den totala omsättningen ökade som följd av arbetstidsförkortningen tillsammans med införandet av tvåskift. Nu nyttjas både lokaler och maskiner mer effektivt. De ljusa men ganska små lokalerna ligger i ett äldre hus där lägenheter och affärslokaler samsas. Dessutom attraheras en bredare kundgrupp eftersom alla inte behöver gå från jobbet för att gå till tandläkaren – kliniken har öppet till 19 på vardagar och till klockan 13 på lördagar.
– Det går bra för kliniken, berättar Olof nöjt.
Jag undrar om han skulle rekommendera arbetstidsförkortning till andra företagare med anställda.
– Jag tycker det är jäkligt bra, bara man fattar att man behöver ha ett högt arbetstempo när man är här.
Nu är det trots allt så att de som jag intervjuat inte fått ta ställning till införandet av arbetstidsförkortningen. Så om de fick välja, skulle de välja högre lön mot mer timmar?
– Nej, jag är nöjd som det är. Allt handlar inte om pengar. Tiden är värdefull, säger Johanna och får medhåll från sin kollega Charon:
– Nej, jag trivs jättebra.

4 andra arbetsplatser med arbetstidsförkortning

Toyota Mölndal
Verkstaden införde 2-skift och 6 timmars arbetsdag år 2002 för att möjliggöra längre öppettider, nöjdare kunder och anställda. Införandet beskrivs som en succé.

Svartedalens äldreboende
Ett politiskt pilotprojekt med 6 timmars arbetsdag som är under utvärdering. De borgerliga partierna i stadsdelen ville lägga ner projektet i förtid. Kritiker menar att det var på grund av att projektet fick ”för goda” resultat.

Operationsavdelning på Mölndals sjukhus
Införde 6 timmars arbetsdag på personalens begäran. Resultatet bland annat fler operationer, högre patientnöjdhet och kortare köer.

Originaltext publicerad 13 september 2016