Suget efter kortare arbetstid är stort, men det är svårt att gå emot normen på egen hand. På tandkliniken Vasa Viktoria har de anställda ett avtal som resulterat i 6,5-timmarsdagar. Och en oväntad bieffekt blev ökad lönsamhet.

Det viner så det skär i öronen, som när någon drar en kniv över porslin. Det är borrljudet som de flesta känner igen från tandläkaren. Vi är på besök hos kliniken Vasa Viktoria tandvård i Göteborg. I mellanrummen, när den välkända ljudmattan tystnar, hörs ljumna röster mellan tandläkare och tandsköterskor. Tandläkaren rör sig mellan de två behandlingsrummen, båda med patient i. Tempot är högt men känns inte hetsigt.
– Man får vara på tårna. Det blir också bra för patienterna. Ingen vill sitta i stolen och gapa för länge. De blir nöjdare ju snabbare det går, säger Olof Ekdahl.

Olof är tandläkare och driver kliniken som skiljer sig från många andra genom att i praktiken ha infört 6,5-timmars arbetsdagar, något han är väldigt nöjd med.
– Ja, man ger järnet när man är här. Det är så pass kort arbetsdag. Vi har roligt tillsammans. När jag jobbade 8-timmarsdagar var det mycket ”stop and go”. Man hade mycket energi i början av dagen, sedan blev man trött, gick och fikade, åt lite wienerbröd, fick ”sugar high” och sen en dipp igen.

”Jag vill aldrig jobba 40-timmarsvecka mer”

Nu kör de järnet i några effektiva timmar och sedan helt plötsligt är dagen slut.
– Jag vill aldrig jobba 40-timmarsvecka mer. Jag är för bekväm av mig. Jag blir skittrött om jag ska jobba 8 timmar kliniskt, med patienter, säger Olof.

Kliniken har infört tvåskift. Det första sträcker sig på pappret mellan kl 7 och kl 14, men kl 12:50 slutar det skiftet att ta emot patienter så efter en överlämning på 10-15 minuter till nästa team är det möjligt att gå hem om man inte har någon administration att göra. Det andra passet är officiellt mellan kl 12 och 19. På pappret är arbetsdagen 7 timmar, med en timmes flextid, vilket i praktiken har inneburit en arbetsdag på vardagarna på 6,5 timmar för de flesta anställda. Därtill jobbar de ett fyratimmarspass en lördag i månaden, för vilken de kompenseras med en ledig fredag i månaden. Genomsnittsarbetsveckan blir därmed ungefär 34 timmar på pappret men 32 timmar i praktiken. Tandsköterskan Johanna Elmersson trivs bra med systemet.
– Arbetstiden känns jättebra. Man ger och tar i flexen, någon gång stannar man kvar en liten stund extra och ibland går man tidigt. Det känns jättelyxigt att ha en stor del av dagen kvar när jag jobbar det tidiga passet. När jag jobbade inom handel var dagen slut när jag slutade. Nu behöver man inte stressa så mycket, skynda sig hem för att hämta på dagis till exempel. Det känns jätteskönt, berättar hon.

Johanna, som tidigare arbetat bland annat i klädbutiker, valde att studera vidare mycket på grund av de krävande arbetstiderna i den branschen.
– I handeln var det helt andra tider, senare kvällar och längre dagar, ibland 8 till 8! Hela vardagen bara försvann…
– Så när Olof presenterade hur arbetstiderna såg ut här så tänkte jag wow! Möjligheten att hinna med mer än att arbeta känns jätteskön. Det är hemskt att barn behöver vara på dagis så långa dagar. Om du arbetar en 8-timmarsdag med lite pendling så kan barnen behöva vara där i 10 timmar.

– Jag har tid att gå att träna ibland och jag kan vara hemma med min son längre på förmiddagarna när jag jobbar det sena passet.
Det går undan när vi är på plats, personalen rör sig kvickt mellan rummen och pratar med vandra och patienterna medan de förbereder något kommande moment. Det ser ut att vara ett väloljat maskineri.
– Vi är en tandläkare på två rum och två sköterskor. Då blir det ett högre tempo. Men jag gillar när det är många bollar i luften och ett högt tempo, beskriver Johanna Elmersson.

– Som tandläkare och ägare har jag lite mer administration men det funkar ändå hur bra som helst, säger Olof. Jag har mycket mer fritid nu. På min tidigare arbetsplats jobbade jag 8 till 17. Då gick jag upp kl 6:30 och var hemma strax efter 18. Då var ju dagen slut i princip. Det var ekorrhjulet…
Även tandsköterskan Charon Söderström är nöjd med upplägget.
– De korta arbetsdagarna gör att man kan få ut mer av dagen. Jag använder tiden till att driva ett företag vid sidan om, berättar hon.
Det var den tidigare ägaren av kliniken som var initiativtagare till den förkortade arbetstiden. Han, som också arbetade där som tandläkare, ville ha mer fritid i slutet av sitt arbetsliv. Det var ett livsval som de anställda ställde sig bakom. Olof medger att det var tur att det fanns på plats när han tog över, eftersom ett sådant beslut kan vara väl djärvt att ta rent ekonomiskt.

– Om inte han hade gjort den här förändringen innan jag tog över hade jag nog varit väldigt rädd för att genomföra den. Hur skulle det bli med lönsamheten? Kan vi verkligen producera lika mycket på kortare tid?
Men det visade sig vara ett lyckodrag för ekonomin. Både timintäkten och den totala omsättningen ökade som följd av arbetstidsförkortningen tillsammans med införandet av tvåskift. Nu nyttjas både lokaler och maskiner mer effektivt. De ljusa men ganska små lokalerna ligger i ett äldre hus där lägenheter och affärslokaler samsas. Dessutom attraheras en bredare kundgrupp eftersom alla inte behöver gå från jobbet för att gå till tandläkaren – kliniken har öppet till 19 på vardagar och till klockan 13 på lördagar.
– Det går bra för kliniken, berättar Olof nöjt.
Jag undrar om han skulle rekommendera arbetstidsförkortning till andra företagare med anställda.
– Jag tycker det är jäkligt bra, bara man fattar att man behöver ha ett högt arbetstempo när man är här.
Nu är det trots allt så att de som jag intervjuat inte fått ta ställning till införandet av arbetstidsförkortningen. Så om de fick välja, skulle de välja högre lön mot mer timmar?
– Nej, jag är nöjd som det är. Allt handlar inte om pengar. Tiden är värdefull, säger Johanna och får medhåll från sin kollega Charon:
– Nej, jag trivs jättebra.

4 andra arbetsplatser med arbetstidsförkortning

Toyota Mölndal
Verkstaden införde 2-skift och 6 timmars arbetsdag år 2002 för att möjliggöra längre öppettider, nöjdare kunder och anställda. Införandet beskrivs som en succé.

Svartedalens äldreboende
Ett politiskt pilotprojekt med 6 timmars arbetsdag som är under utvärdering. De borgerliga partierna i stadsdelen ville lägga ner projektet i förtid. Kritiker menar att det var på grund av att projektet fick ”för goda” resultat.

Operationsavdelning på Mölndals sjukhus
Införde 6 timmars arbetsdag på personalens begäran. Resultatet bland annat fler operationer, högre patientnöjdhet och kortare köer.

Originaltext publicerad 13 september 2016

Internet skulle ge oss informationsmångfald, starkare demokrati och förstärka en global identitet med fördjupad förståelse för varandras olikheter. Istället har informations ödet smalnats av med innehåll som bekräftar vår världsbild där lögner och hat allt oftare trumfar fakta. Nu börjar mediejättarna adressera problemet, men kanske är det upp till oss om det verkligen ska bli någon förändring?

”Om en lögn berättas tillräckligt många gånger kommer människor att börja se det som en sanning”. Detta berömda citat från nazisternas propagandaminister Joseph Goebbels har kanske aldrig varit mer aktuellt. ”Faktaresistens” var ett nyord 2016. När Brexit-sidan i den brittiska omröstningen om EU-utträde kampanjade gjorde de det med felaktig fakta. ”Det var en strategi”, medgav de efter sin seger. Liknande inställning till fakta har den amerikanska presidenten Donald Trump. Efter hans, för många överraskande, vinst i valet kom anklagelser mot den sociala mediejätten Facebook, att deras algoritmer skapat en värld av filterbubblor som fått fejknyheter att dominera flödet för många människor. En av dem som reagerade starkt på Trumps framgångar var författaren och skribenten Per Grankvist.
– Jag kunde verkligen inte förstå hur någon kunde rösta på honom.
Per hade börjat tröttna på algoritmerna som styrde hans mediekonsumtion. Ett annat område som störde honom var Spotify som inte lyckades inspirera med ny musik som Per önskade, trots att de har tjänsten Discover Weekly som uttalat ska göra just det.

– Det var mest samma låtar hela tiden. Jag längtade efter en ”reset-knapp”!
Per bestämde sig för att göra ett experiment. Han startade upp två konton på Twitter, där det ena representerade en Hillary Clinton-anhängare och det andra Donald Trump. Hillary-kontot följde demokratiska och liberala Twitter-konton och vice versa.
– I den demokratiska bubblan var alla övertygade om att Hillary var den bästa kandidaten, men det var ingen superentusiasm. Kritiken mot henne nådde även in i ”hennes” bubbla. Där fanns också en känsla av självgodhet, att hon självklart skulle vinna. Och det är nog dåligt för mobilisering av röstande, menar Per.
– I Trumps bubbla såg man fler rena fejknyheter, enbart negativa och konspirerande nyheter om Hillary. Det rådde någon form av masspsykos, en fanatism som troligen mobiliserade väljare.
Efter att ha följt de båda kontona ett tag började Per bli allt mer övertygad om att Trump skulle vinna, och så blev ju också fallet, trots att alla opinionsmätningar visade ett stort övertag för Hillary. Experimentet föll ut i en essä som finns som e-bok: En värld av filterbubblor.

– Jag trodde att jag var en kille som hade koll. Men det visade sig att jag hade rätt dålig koll, eftersom jag sitter fast i min filterbubbla.

– Det första jag lärde mig var om mina egna fördomar. Jag blev förvånad och chockad. Det andra jag lärde mig var hur stor skillnad det var mellan bubblorna. Det fanns ingen överlappning överhuvudtaget.
Undersökningar visade att Facebook var den primära kanalen för att få nyheter under den amerikanska valrörelsen. Vissa dagar visade det sig att fejknyheter innehållande rena lögner var de nyheter som fick störst spridning på nätverket.
– Det alla vill veta är hur det här påverkar valresultatet. Det är det nästan omöjligt att få ett definitivt svar på, säger Christian Christensen, professor i journalistik vid Stockholms universitet.
Christian har följt eftervalsdebatten om filterbubblan och fejknyheter och studerat den forskning som finns relevant till ämnet. Han menar att filterbubblorna utgör ett hot mot demokratin, men vi behöver också göra historiska jämförelser.
– Problemet är att den världsbild jag har förstärks av det material som jag vill läsa, och det är sådant du får serverat via de sociala medierna. Men naturligtvis kan man vända på det och säga att det kanske är bättre nu än förr i tiden, då det bara fanns en begränsad mängd nyhetsaktörer.

I USA har det länge funnits en utbredd skepticism mot medierna som anses ingå i ”etablissemanget”. Denna syn spelade Trump med i, och det hela skapade grogrund för en industri som aktivt producerade artiklar som innehöll medvetna lögner. I och med att dessa artiklar ofta gjordes extra spektakulära spreds de som en löpeld på de sociala medierna, där undersökningar visar att de flesta enbart läser rubrik och ingress på artiklarna. Både politiker och väljare i vissa läger börjar visa tendenser på att inte värdera fakta högt längre. Trovärdighet är viktigare, att budskapet passar in i världsbilden läsaren har. Per Grankvist tror att utvecklingen mot faktaresistens är en del av en segregationsprocess som pågått länge.

– Inuti våra bubblor skäms vi inte för att sprida lögner längre.

– Vi är så fragmenterade och har ingen gemensam moral. Samhället och kyrkans traditionella roll som skapare av gemensamma värdegrunder är borta, beskriver Per. Vi bombarderas av nyheter som bekräftar vår befintliga världsbild, och när vi stärks i våra åsikter göds polariseringen i samhället. Vi människor vill passa in bland de vi anser vara nära oss. I bubblorna bekräftar vi varandra och får ett ok från omgivningen att tycka på ett visst sätt. På så sätt förstärks åsikter och normer i respektive bubblor: i den högerextrema bubblan vågar fler ge uttryck för rasism och hat, i den vänsterextrema göds istället hatet mot rasisterna. Vi glider isär och vår förståelse för människor med andra åsikter och bakgrunder minskar.

Rättviseförmedlingen är en ideell organisation som arbetar med att öka mångfalden i samhället. De hjälper företag och organisationer att hitta kompetens som inte tillhör normen, och ett av deras viktigaste verktyg är sociala medier.

– När vi startade för sex år sedan var det väldigt lätt för oss att nå ut, men nu är det mycket svårare trots att vi har många som gillar oss.

– Vi är beroende av att vårt nätverk ser våra efterlysningar, berättar Tina Sayed Nestius, projektledare på Rättviseförmedlingen och författare till boken #BliDigitaltSmart, som handlar om hur små organisationer kan använda sociala medier.
Facebook ändrade i somras på algoritmerna så att så kallade Sidor blev nedprioriterade och material från dina vänner upprioriterat i flödet. Denna förändring har alltså gjort det svårare för företag och organisationer att nå ut till sina följare. Bubblan stramades åt.
– Faran för demokratin är en mycket snävare inriktning på enskilda frågor. Filterbubblor är inte inte anpassade för långsiktiga saker, som politik och ideologi, säger Christian Christensen.
Facebooks VD Mark Zuckerberg slog snabbt ifrån sig kritiken mot filterbubblan. Han menade att alla har vänner som tillhör den motsatta politiska sidan, vilket gör det troligt att vi utsätts för dessa budskap i våra flöden. Hittills har Facebook vägrat att se sig som ansvariga för det innehåll som sprids på plattformen. De vill inte se sig som ett mediebolag, utan som en neutral distributionskanal. Men mot slutet av hösten har något hänt. Jenni Sargent arbetar på den ideella organisationen First Draft News, som satt upp ett nätverk bestående av internetföretag och traditionella medier. Tanken är att de tillsammans ska adressera frågor liknande dessa. Facebook, Twitter och Google ingår, likaså CNN, Washington Post och New York Post.
– Den stora utmaningen Facebook har är att inte presentera sig själva som redaktörer där de bestämmer vad folk ska få se och inte. Men såklart ska inte en artikel komma högt upp i algoritmerna enbart som följd av hur många klick den får. Det vet vi har lett till en inflation av fejknyheter, säger hon.

Så kom nyheten att Facebook ska ge användarna möjligheten att ”flagga” artiklar som fejk. Efter ett visst antal flaggningar skickas dessa inlägg till en oberoende faktagranskare. PoltiFact, Snopes, och Washington Post är tre av de faktagranskande aktörer som nämnts. Om lögner konstaterats ska inlägget nedprioriteras i flödet och ursprungsinlägget förses med en tilläggsartikel om vad faktagranskarna ansåg vara felaktigt.
– Det är ett steg i rätt riktning, men lösningen har sina utmaningar. Vem kommer flagga inläggen? Det finns ett antal aktörer där ute som medvetet gör fejknyheter, dessa kommer säkert att flagga en massa andra nyheter för att förstöra systemet. Tredjepartsorganisationerna är alla väldigt bra organisationer. Det är toppen att de kommer skriva artiklar som förklarar varför en nyhet har rapporterats som fejk. Men jag är orolig för om människor verkligen kommer läsa den artikeln. När det bevisats att material är uppenbart och medvetet lögnaktigt, bör det tas bort! Där borde Facebook kunna röra sig mycket snabbare än de gör nu, menar Jenni vars organisation First Draft News också jobbar med att utbilda sociala medier-användare i dessa frågor.
Facebook har därefter aviserat fler åtgärder: Om en artikel delas utan att användaren har klickat sig vidare och läst den, får den inte lika stor spridning, och inlägg från Facebook-sidor som får många felrapporteringar får automatiskt sämre spridning.

Men Christian Christensen tror inte att vi ska förvänta oss särskilt mycket från internetföretagen.
– Detta är en konsekvens av en avreglerad marknad totalt styrd av privata intressen, säger han.
Inte heller Per Grankvist tror på Facebook, utan sätter hoppet till oss som medborgare.
– Vi ska absolut diskutera det här, men ansvaret hamnar inte primärt på Facebook. Vi behöver bli bättre på källkritik, istället för att bara lita på andra. Det är rollen som journalister alltid har haft. Om man då inte vill betala för journalistik så måste man göra journalistens arbete själv. Kanske är det bäst att Facebook inte tar något ansvar. Då tvingas vi bli kritiska mot alla nyheter vi tar in. Om vi är skeptiska då kommer vi snabbt upptäcka vem som har bra koll på sammanhangen i världen.
– Lösningen är folkbildning och vilja att betala, avslutar han.

Filterbubbla

En filterbubbla uppstår på internet och sociala medier som följd av personligt anpassade flöden av information. Personifieringen av informationen skräddarsys efter information som samlas in om ditt beteende online. (Ordet kommer av engelskans ”Filter Bubble” från en bok med samma namn av Eli Pariser)

Algoritm

Algoritmen är den kod som styr hur information ska värderas i de digitala flödena och som styr vad användarna får se.

5 sätt att spräcka filterbubblan

1. Tänk källkritiskt och be om källor i kommentarer till inlägg som verkar felaktiga. I framtiden: flagga inlägg som fejk (Detta går i skrivande stund inte att göra i Sverige).

2. Kärleksbomba i trådar där det sprids hat. #jagarhar är en mycket aktiv grupp på Facebook för detta ändamål.

3. Gå med i grupper där du inte håller med och argumentera emot. Lyssna ordentligt på andras argument och ge sakliga svar. Kolla in Per Grankvist projekt filterbubblan.se för att hitta in i andras bubblor

4. Använd Facebooks hela register av ”emoji-känslor” när du reagerar på inlägg. På så sätt kan inläggsförfattaren och andra se när du inte håller med, på ett enkelt sätt.

Originaltext publicerad 8 mars 2017

I ”garbage city” Mashiyet Nasser i Kairo har en världsunik sopinsamlingsstruktur uppstått där 85 procent av stadens skräp återvinns. Nu har zabaleen – stadens sopsamlare – också börjat använda avfallet för att producera sin egen energi.

Nedanför Hanna Fathys takterrass breder storstaden Kairo ut sig som en matta av blinkande ljus. I bakgrunden spelar en radio arabiska popsånger, mitt i staden skymtar Nilen och i fjärran, bakom kullar och minareter, reser sig pyramiderna. Men det är inte den imponerande utsikten som väcker störst uppmärksamhet. Bland blomlådor och utemöbler blänker solpanelerna i eftermiddagssolen och i köket puttrar tekannan på spisen med energi från biogastanken. Hanna Fathy tillhör en ny generation unga, välutbildade egyptier som i likhet med zabaleen ser möjligheter där andra ser oanvändbart avfall.
– Zabaleen har sorterat sopor i generationer, men vi har också bara börjat använda avfallet för att producera vår egen energi. Med solen och soporna finns det en outnyttjad energikälla i ”sopstaden”. Det är slöseri att inte ta tillvara en sådan jätteresurs, säger han medan han kryssar mellan varmvattenberedaren, biogastanken, solcellerna som får musiken att flöda ur högtalarna och köksträdgården som får näring från resterna av biogasproduktionen.

”De flesta ser bara matrester, men för oss är det en hel dagsförbrukning av varmvatten”

Hanna Fathy är en ivrig förespråkare för förnybara energikällor och talesperson för Solar Cities, en organisation som arbetar för att tillgodose energibehovet i slumområden världen över. Initiativtagare till Solar Cities är amerikanen Thomas Culhane, en stadsplanerare med utopiska visioner för stadsodling och hemenergiprojekt. Energin från biogasen och solpanelerna förser Hanna och hans familj med gas till spisen, något att äta, varmvatten och bakgrundsmusik under sena eftermiddagar. Medan Hannas hustru Sabah bjuder på te i guldkantade teglas, demonstrerar han själv hur den specialtillverkade avfallskvarnen under diskbänken förvandlar köksavfallet till bränsle för biogastanken genom att låta resterna från en sen middag försvinna ner i diskhon.
– De flesta ser bara matrester, men för oss är det en hel dagsförbrukning av varmvatten eller en timme med alla lampor tända, säger han.

Det är ingen slump att Solar Cities valt Manshiyet Nasser som bas för sitt energiprojekt. Området i skuggan av den kristna koptiska kyrkan är hem för 6 500 familjer, kända som zabaleen, Kairos sopsamlare. Zabaleen försörjer sig på att samla in, sortera och återvinna de 4 500 ton sopor som invånarna i Egyptens huvudstad lämnar efter sig varje dag. Lastbilar och åsnekärror fullastade med sopsäckar kryssar varsamt mellan hålen i de trånga gatorna för att inte riskera den dyrbara lasten. Solstrålarna som letar sig in i trapphus och på bakgårdar landar på berg av plastpåsar, gamla tidningar, glasflaskor och kasserade hushållsmaskiner. Från mat till möbler, allting tas tillvara. Medan andra städer kämpar med att återvinna en liten del av sitt avfall, återvinner zabaleen upp till 85 procent av Kairos sopor.

”Varje gång en egyptier öppnar en läsk skapar det arbetstillfällen för oss här”

Hemma hos Moussa Zakry ligger de färgade plastbitarna i drivor. I ett hörn tronar den bullrande maskinen som skär sönder plasten i centimeterstora bitar innan den paketeras för vidare transport till fabrikerna. Moussa Zakry öppnar en av säckarna och plockar upp en rejäl näve plastflingor som spottats ut från maskinens inre.
– Det som är skräp i resten av Kairo, är guld i sopstaden. Varje gång en egyptier öppnar en läsk skapar det arbetstillfällen för oss här i Manshiyet Nasser. Enorma mängder aluminiumburkar transporters upp hit varje dag, säger 23-åringen som har kartlagt stadens gator i jakt på användbart avfall så länge han kan minnas.
– Glas sorteras och säljs till fabrikerna. Koppar och andra metaller smälts ner och köps upp av återförsäljare. Plasten används för att tillverka klädhängare och billiga leksaker och gamla tygstycken blir madrass-stoppning, säger han.
Namnen på stora schampotillverkare som Head & shoulders och Pantene är bland det första barnen får lära sig i områdets återvinningsskola där Moussa Zakry undervisar. Några flaskor är mer värdefulla än andra och ger några extra kronor från tillverkarna som vill förhindra att flaskorna fylls på och säljs vidare med andra märkens produkter.

”Det organiska avfallet kan på sikt bli en viktig inkomstkälla”

Det som började med fattiga bönder som lämnade landsbygden för huvudstaden, och behövde ett sätt att försörja sig och sina familjer, har växt till en rörelse som sprider zabaleens kunskap till fler bostadsområden i Kairo. Ön Zamalek mitt i Nilen ingår i en femårig sopsorteringskampanj för att förmå invånarna att börja sopsortera. Moussa Zakry är en av ett trettiotal Manshiyet Nasserbor som regelbundet besöker skolor, universitet, företag, kontor, restauranger och föreningar i området.
– Det organiska avfallet kan på sikt bli en viktig inkomstkälla, för att inte tala om den tid det skulle spara för oss om en del av sorteringen görs redan när matresterna hamnar i soppåsen, säger han.
Planen för de kommande fem åren är att samarbeta med internationella företag och så småningom täcka in hela Kairo. Det skulle inte bara ge zabaleen en ökad inkomst, men också formell status som huvudstadens sopsamlare. Zabaleen har länge setts som andra klassens medborgare, deras arbete erkänns inte av den egyptiska regeringen och 2005 beslutade politikerna att låta spanska och italienska företag ta över sophanteringen, ett beslut som påverkade tusentals Manshiyet Nasserbor.
– De utländska företagen sorterar inte avfallet. Istället deponeras det osorterat i stora anläggningar i öknen, säger Moussa.

”Om alla slumbor satte upp en solfångare på taket eller en biogastank i källaren skulle de snart vara självförsörjande på energi”

I trappan på väg upp till Hanna Fathys lägenhet sitter hans mamma och bror, fullt sysselsatta med att sortera tangentbordskomponenter och kasserade kretskort. Under de fem år som Solar Cities funnits i Kairo har hundratals sopstadsbor passerat Hannas takterrass och förvandlat den till ett högkvarter för den gröna energirevolution som sipprar genom sopstaden och är på väg att sprida sig över världen. Det senaste halvåret har Hanna besökt Jordanien, Kenya och Tanzania för att starta upp liknande projekt.
– Jag berättar om den heliga kon, biogastanken, och hur avfallet som passerar kons mage kommer ut i andra ändan som energi. Sedan förklarar jag hur lätt det är att själv tillverka både solfångarna och biogastanken.
I Manshiyet Nasser syns redan resultatet av hans arbete i form av ett växande antal blänkande solfångare på hustaken. Det som började som ett småskaligt energiexperiment, högt ovanför Kairos hustak har möjlighet att på sikt förändra slumområden världen över tror Hanna:
– Brist på el och varmvatten är vardag i storstädernas allra fattigaste och mest eftersatta kvarter. Invånarna är ofta beroende av lokala politiker som bryr sig mer om hur mycket pengar de kan stoppa i egen ficka än om det finns varmvatten i kranen hos de boende. Om alla slumbor satte upp en solfångare på taket eller en biogastank i källaren skulle de snart vara självförsörjande på energi, och politikerna kan stå där med lång näsa.

Originaltext av Katarina Höjje publicerad 5 augusti 2015

Är det politikerna som ska lösa klimatproblemen, eller är det du och jag? I sin bok Klimatetik tar filosofen Bengt Brülde och statsvetaren Göran Duus-Otterström hjälp av etiken för att reda ut frågor om klimaträttvisa och ansvar.

Får etiken för lite plats i klimatdebatten?
– Det beror på hur man menar. Debattartiklarna handlar om att vi måste minska våra utsläpp, det är alla överens om. Men vad behöver göras? Man talar om vindkraft och solkraft, men det är ju väldigt harmlösa och meningslösa förslag. Ingen kräver livsstilsförändringar, ingen vill ta i de brännheta frågorna. Mitt intryck är att det är typiskt för Sverige – pragmatism och realpolitik står högst på agendan. Som svensk socialiseras man in i den solidariska andan, men den principiella diskussionen om varför man ska vara solidarisk lyser med sin frånvaro.

Får man moralisera i klimatfrågan?
– Det där är intressant. Om min kompis stjäl eller är otrogen mot sin flickvän är det okej att säga ifrån, men om personen sitter och äter en köttbit som producerats på ett dåligt sätt ska jag respektera det. Miljöbeteende betraktas som människors privatsak.

Varför är det så tror du?
– En del av moralen sitter i vår ryggmärg. ”Du skall icke dräpa eller stjäla”, det är ju tio Guds bud. Men den moralen skapades för små bysamhällen där alla kände alla, och vår värld är globaliserad. Alla bidrar till de här problemen, men bara lite, och därför kan alla samtidigt känna att de går fria. Det krävs en ny etik helt enkelt. I boken argumenterar vi för att individens viktigaste plikt är att verka för kollektiva och politiska lösningar.

Politikerna pratar ofta om att individen inte ska behöva göra några uppoffringar. Vad säger du om det?
– Det finns en tanke om att förändringarna inte ska drabba individer, istället talar politiker och debattörer gärna om win-win-effekter. Men de här problemen har blivit för stora för sådana lösningar. Win-win finns förstås, men det finns också win-lose-situationer. För att dagens fattiga människor och framtida generationer ska vinna måste vi andra förlora något.

Men kan inte även vi vinna något på att leva klimatsmart?
– Jo, på vissa sätt kan det bli bättre för individen om man ställer om. En reform som ofta nämns är generell arbetstidsförkortning, vilket kan upplevas som positivt. Sen kan man med lite god vilja säga att vi kan uppnå något slags kollektivt rus, ”Vi fixar biffen ihop”, men det tror inte jag på. Det positiva handlar framför allt om att det frigörs mer tid som individen kan lägga på sådant som är viktigt i livet.

Bengt Brülde är professor i praktisk filosofi; Göran Duus-Otterström är docent i statsvetenskap. Deras gemensamma bok ”Klimatetik – Rättvisa, politik och individens ansvar” gavs ut 2015.

Originaltext av Maja Andersson publicerad 25 november 2015