ANALYS. Att Black Friday-debatten utspelar sig mitt i regeringsbildandet kan få konsekvenser för en framtida regering. Det står allt mer tydligt att fler och fler svenskar inte köper ett ständigt ökande ohållbart shopping-mönster. Här finns en möjlighet till rejäla styrmedel för att få med sig resten på resan mot en verkligt hållbar konsumtion

Förra veckan arrangerades shoppingdagen Black Friday och En köpfri dag (Buy Nothing Day) samtidigt. De båda sidorna representerades i torsdagens Aktuellt av Jacob Lundberg från tankesmedjan Timbro och Alexandra Davidsson från föreningen Medveten Konsumtion. Konfliktlinjen ser ungefär likadan ut som för 9 år sedan när jag utforskade ”tillväxtens dilemma” vilket mynnade ut i boken Från dystopi till Ekoekonomi. Konsumtionen ökar och det gör även utsläppen, men ökningen sker numera utomlands där allt större andel av varorna tillverkas. Sambandet har brutits mellan BNP-tillväxt och utsläpp inom Sverige, som en följd av en aktiv klimatpolitik med ekonomiska styrmedel. Utsläppen som sker utomlands som en följd av svensk konsumtion har dock politikerna inte gett sig på ännu. (Om en vara produceras i Kina är det ju främst den kinesiska regeringen som kan göra något åt dessa). Denna ”blinda fläck” i den svenska klimatpolitiken uppmärksammas allt oftare, till exempel i en debattartikel Svenska Dagbladet av min kollega Johanna Stål och övriga deltagare i Mistras forskningsprojekt om hållbar konsumtion, som Camino deltar i.

Om politikerna på allvar vill styra konsumtionen mot hållbarhet finns ett antal avgörande ekonomiska effekter att ta hänsyn till. Den ökade produktiviteten gör att företagen kan producera varor och vissa tjänster allt mer effektivt. Konkurrensen gör så att företagen tävlar med prispress och med ökat utbud. Båda driver på efterfrågan och volymer. Löneutvecklingen följer med och när vi får mer i plånboken konsumerar vi mer. Samtidigt blir det allt dyrare att konsumera personliga tjänster (det vill säga där vi betalar mer direkt för någons arbete och ofta är ett klimatsmart sätt att konsumera på). Deras löner följer med i löneutvecklingen men arbetet går inte att effektivisera lika enkelt (tjänstedilemmat). Därmed blir dessa tjänster dyrare och dyrare i förhållande till många varor. Det har gjorts några reformer som motverkat tjänstedilemmat (utan att uttalat ha det syftet) såsom RUT-, ROT- och REP-avdragen. Men hur bra ett särskilt avdrag, bidrag eller skatt än är äts ofta hållbarhetseffekterna upp av ökade konsumtionsvolymer (rekyleffekten/effektivitetsfällan).

För att motverka rekyleffekten behöver politiken lägga in fler automatiska upp- och ner-indexeringar i skattesystemet.

Det finns några relativt färska svenska exempel på ekonomiska styrmedel som konstruerats på ett ett snillerikt sätt. Det första är att bensinskatten numera har en inbyggd årlig höjning. För varje år höjs alltså skatten på fossil bensin och diesel utan att något särskilt riksdagsbeslut krävs. En liknande årlig uppjustering sker med inblandningen av biobränslen i bensin och diesel. Det förnybara fasar alltså ut det fossila successivt utan att konsumenterna (eller politikerna) behöver göra någonting, och enligt regeringens utsago – att det påverkar priset vid pumpen. Det tredje exemplet är bonus-malus-systemet, där köparna av bilar som släpper ut mycket koldioxid får betala högre skatter som förvandlas till bidrag till bilköpare som väljer utsläppssnåla varianter.

Det här sättet att konstruera styrmedel skulle kunna appliceras på andra klimatmässigt avgörande konsumtionsområden såsom flygresor, vissa livsmedel och konsumtionsvaror. En skatt som höjs successivt per automatik på sådant som leder till höga utsläpp eller på andra sätt är dåliga för miljön, samtidigt som skatten successivt sänks på sådant som är mer hållbart, såsom förnybart, återvunnet, löner och vissa tjänster. Det blir en slags ”grön skatteväxling på autopilot”.

Tills dess att fler smarta styrmedel är på plats är det förstås fritt fram för kloka individer att redan nu åtnjuta fördelarna av en hållbar konsumtion. Caminoläsaren är väl bekant med de generella tipsen för handla hållbart på individnivå (denna gång främst ur ett klimatperspektiv): Mer vegansk mat, cykling, resor med tåg och annan kollektivtrafik, hyra grejer och köpa second hand, kultur och personliga tjänster. Sånt som klimatsmarta konsumenter drar ner på är t.ex. flygresor, nötkött, mejerivaror, fossildrivet bilåkande och viss prylkonsumtion. Den som har eget hus kan åstadkomma en hel del klimatnytta genom att se över uppvärmingen. För fler tips, (närmare bestämt 365 stycken) rekommenderas den nylanserade boken Ett hållbart liv, också den skriven av min eminenta kollega Johanna Stål. För ett hållbart liv – det är fyllt med livskvalitet, medvetenhet och framtidsanda.

Originaltext publicerad 23 november 2018

Sverige toppar hållbarhetsrankningar och är det land i världen med högst anseende enligt vissa undersökningar. Den officiella svansföringen inom hållbarhetsfrågor är hög, enligt vissa till och med självgod. Hur kan Sverige ta vara på denna unika internationella position för att göra maximal nytta i klimatutmaningen?

Sverige har som land opropotioneligt stor påverkan på världens klimat-ambitioner, menar professor Johan Rockström och försöker i en debattartikel i Dagens industri att ge sig på konststycket att räkna ut Sveriges påverkansmöjligheter.

Sverige är som bekant ett befolkningsmässigt relativt litet land och nationens andel av de internationella klimatutsläppen mäts i några enstaka promille. Men tack vare flera samverkande faktorer har vi mycket stor påverkan på världens klimatarbete, menar han. Några av dessa faktorer är att Sverige agerar hem för flera stora företag som i sig påverkar resten av sina respektive branscher och konsumenter över hela världen (såsom Ikea, H&M, Volvo och Scania), landet står för en hög och internationellt respekterad kunskapsnivå inte minst genom Nobelpriset samt var först med att införa koldioxidskatt och lyckats kombinera ekonomisk tillväxt tillsammans med minskade koldioxidutsläpp (om man räknar på de inhemska utsläppen).

Enligt Johan Rockströms halvseriösa, men retoriskt slagkraftiga, uträkning blir hävstångseffekten uppemot femtio gånger vår storlek. Sveriges påverkan skulle alltså kunna vara femtio gånger större än landets faktiska utsläpp. Om antagandet stämmer skulle man kunna hävda att ansvaret på svenska aktörer därmed ökar.

Det är också en ansats som den svenska regeringen försökt nyttja. Eva Svedling som i skrivande stund är statssekreterare på Utrikesdepartementet instämmer i den tes som Johan Rockström driver.

– Jag håller helt med honom. Det är absolut ingen tvekan om att det förhåller sig på det sättet. Det märker vi när vi är ute i olika sammanhang, såsom i klimatförhandlingar. Där har Sverige stor påverkanspotential. Många länder vänder sig till Sverige, det finns förväntningar på att vi starkt ska ta ställning för höjda ambitioner, beskriver hon.

Eva Svedling menar att Sveriges goda renommé har byggts upp under lång tid, landet har en historia av att visa internationell solidaritet, men hon menar också att ryktet vässats ännu mer under de senaste åren som en följd av de klimatåtgärder som gjorts på hemmaplan.

– När det gäller klimat så har vi visat i både ord och handling och vi utgör ett gott exempel i det nationella klimatarbetet, såsom regeringens initiativ Fossilfritt Sverige, den nya klimatlagen och våra progressiva klimatmål. Det finns ett enormt intresse för hur vi åstadkom de här sakerna parlamentariskt, säger hon.

När klimatlagen undertecknades var Eva Svedling en av de kvinnor som stod bakom dåvarande klimatminister Isabella Lövin (mp) på en vida spridd bild. Bilden med klimatministern omgiven enbart av kvinnor var en kaxig pastisch på Donald Trumps signaturbilder, omgiven av enbart män.

– Jag tror att den bilden var väldigt effektfull. Det fick enorm spridning för att det var sofistikerat, kombinerat med en viktig agenda. Vi har lådvis med brev som kommit in från människor från hela världen som har uppmärksammat detta. De hittar stor förtröstan i att det finns en motkraft, säger Eva Svedling och fortsätter:

– Vi behöver den typen av modiga politiker som berättar en annan historia om vad som händer i Sverige än den svartmålning som sker från vissa håll.

Men alla är inte helt bekväma med att utmåla Sverige som ett litet hållbarhetsparadis. Journalisten och författaren Per Grankvist har hållbarhet och sociala medier som specialområden och sätter under hösten upp föreställningen ”Självgod som fan”. I den är han inte nådig i sin satir.

– Vi har blivit figurer som säger In Sweden we have a system, we have Agenda 21, sopsortering and can help you with human rights, säger han och fortsätter:

– Det är en ganska självgod bild av Sverige. Och problemet med självbilden är att den på sätt och vis är korrekt.

Det finns en del fog för det svenska skrytet. I en genomgång som den europeiska klimatorganisationen CAN Europa gjort har Sverige överlägset bäst klimatpolitik och i en stor undersökning av olika länders allmänna anseende från Reputation institute placerade sig Sverige på topp. Men självgodhet har en förmåga att sätta sig i halsen på folk.

– Vi är inte bäst på allt längre, säger Per Grankvist. Vi är bra men inte bäst, och då kan vi ta nästa steg, beskriver han. Exempelvis stoppar vi djur i munnen varje dag, och det är inte så bra för klimatet.

Ett tydligt exempel är att de så kallade konsumtionsbaserade koldioxidutsläppen som har ökat från Sverige, det vill säga de utsläpp som sker utomlands till följd av vår egen konsumtion. Ökningen av utsläppen utomlands är så stor (cirka +37 procent mellan 1995 och 2015) att de ”äter upp” minskningen av utsläpp på hemmaplan (cirka –31 procent samma period). Sett från detta perspektiv har alltså Sveriges utsläpp totalt sett ökat (cirka +2 procent under samma period).

Den svenska självbilden innehåller en paradox – jantelagen präglar fortfarande oss så tillvida att vi avskyr svenskar som skryter, men vi älskar att bli hyllade utomlands för vår förträfflighet. Det är i denna paradox som Pers föreställning petar i. Bäst för klimatet, menar Per, är om svenska representanter både sprider de goda exemplen men också berättar om de utmaningar som finns kvar.

– Man måste också säga ”här har vi ingen aning om hur vi ska göra”. När vi eldar sopor i förbränningsanläggningarna eldar vi 49 procent vatten, det kanske inte är så smart, exemplifierar han.

En regering vill förstås framhäva sin egen politiks förträfflighet men en myndighet har lite andra spelregler. Svenska Institutet är den myndighet som har ansvar för bilden av Sverige utomlands. Deras sociala mediekonton –
@Sweden* ska de ge en ”bred, faktabaserad och nyanserad bild” av Sverige.

– Ibland kommunicerar vi saker som inte går exakt hand i hand med regeringens budskap, säger Henrik Selin, chef på avdelningen för Sverige-kommunikation på Svenska Institutet och fortsätter:

–  Om vi bara skulle prata om de positiva sidorna blir Sverige någon slags Bullerbyland

Ett exempel på ”fallgropar” inom hållbarhet som Svenska Institutet har berättat om i sina kanaler är de dilemman som den svenska modeindustrin står inför.

– De svenska modeföretagen är otroligt framåt kring att hållbarhet ska vara en del av deras affärsmodell, men vi berättar samtidigt om det enorma fossila avtryck som modeindustrin har i andra delar av världen och att vi överproducerar och slänger enorma berg av kläder varje år. Det blir en mer relevant berättelse, beskriver Henrik.

Att vara ansvarig för Sverigebilden medför stundtals hicka, som när världens mäktigaste man bestämmer sig för att använda landet för egna syften i sin retorik. ”Se vad som hände häromkvällen i Sverige!” sa USAs president Donald Trump i ett tal om invandring utan att närmare förklara vad han syftade på. Men denna lösryckta svartmålning verkade inte rucka på Sveriges goda rykte.

– Vi ser snarare tecken på att han gjorde oss en tjänst, berättar Henrik Selin. Han hade inte täckning för det han talade om, vilket aktiverade amerikanska nyhetsmedier som kraftfullt hörde av sig till Sverige för att ta reda på fakta. Det resulterade i en ganska stark berättelse om hur fel han faktiskt hade.

Svenska Institutet gjorde en studie senare samma år där de frågade om människors bild av Sverige hade förändrats under det senaste året, och då hade en tredjedel av de svarande fått en mer positiv bild av Sverige under den här perioden.

– Svenska folket blir matade med bilden av att internationellt tycker man att Sverige är bra, säger Per Grankvist. Medierna älskar att rapportera om ”titta nu tycker den här franska tidningen att vi är bra!”.

I Sverige ledde Trumps uttalande till en stundtals irriterad inhemsk debatt om bilden av Sverige. Möjligen bidrog den till ett aningen mer ödmjukt tonläge om Sverige, inte minst om vår klimatpolitik.

– Regeringskansliet pratar numera alltid nyanserat om Sveriges klimatarbete och tar med utmaningarna, menar Per Grankvist. ”Vi vill hit men har skitmycket kvar. Vi har knäckt frågan om tillväxt kopplat till koldioxidutsläpp i Sverige, men det är för att nästan alla utsläpp istället sker i Kina”. Det sägs nästan alltid nu, hävdar han och får medhåll från Eva Svedling:

– Vi har satt fokus på Sverige och åtgärder hemma – vi behöver ta hand om våra egna utsläpp och vi är inte alls färdiga. Det skapar engagemang hos fler länder. Men klimatledarskapet handlar också mycket om att vi kan vara den konstruktiva dialogpartnern, att vi bygger allianser med fler länder, istället för att vi bara går ut och säger allt bra vi har gjort, säger hon.

Men på Svenska Institutet skulle de kunna tänka sig att ännu tydligare arbeta med ett svenskt ledarskap på området.

– Om man tittar på alla svenska aktörer som kommunicerar så spretar det ganska mycket. Vi pratar om alla saker samtidigt. Om vi skulle vilja prata ännu mer tydligt om just klimatledarskap – då finns det ett utrymme att göra det, säger Henrik Selin.

Originaltext publicerad 12 september 2018

Om större delen av världens oljetillgångar måste stanna i marken av klimatskäl kanske det inte är så smart att äga aktier i ett oljebolag? En växande folkrörelse och tunga finansaktörer förenas nu i målet om en fossilfri framtid.

– Vi har fått in divestering i debatten och det börjar bli mainstream. Alla aktörer som menar allvar i klimatfrågan måste också acceptera att fossiltillgångarna måste stanna i marken. Det är värdelösa tillgångar, säger Olivia Linander som är samordnare för kampanjen Fossil Free Sverige som drivs av klimatorganisationen 350.org

FN:s klimattoppmöte i Paris resulterade i ett globalt klimatavtal. Världens länder enades om att begränsa uppvärmningen så långt som möjligt under 2 grader och sträva mot 1,5 grader. Om detta löfte ska omsättas i praktiken finns uträkningar på att mellan två tredjedelar och fyra femtedelar av världens kvarvarande olje-, gas- och koltillgångar måste stanna kvar i marken, annars klarar vi inte de uppsatta klimatmålen. Vad händer då med de företag som äger dessa fossil-tillgångar? Enligt en växande brokig rörelse av allt från mörkgröna aktivister till kapitalets frontryttare kommer de att kraftigt minska i värde. Det blir helt enkelt inte längre ekonomiskt rationellt att äga aktier i fossilbolagen. De ekonomiska argumenten sammanfaller med de moraliska. Att ”divestera” är det nya nu.
– Det går att argumentera för divestering ur två vinklar, den moraliska och den ekonomiska. Den moraliska vinner vi hur lätt som helst. Vi har en klimatkris. Alla är överens. Det som diskuteras är tempot på omställningen. Det är också den moraliska dimensionen som är viktigast för oss. Men genom en ekonomisk vinkel har vi även fört in det på helt nya arenor. Den ekonomiska argumentationen är det inte lika självklart att vi vinner. Vissa betraktar oss som miljömuppar snarare än finansexperter. Men jag kan ju konstatera att idag är detta en risk som de flesta investerare tar i beaktande, säger Olivia.

”Jag ser divestering som ett sätt att bygga och stärka en folkrörelse och mobilisera ett brett engagemang för klimaträttvisa”

Divesteringsrörelsen har växt snabbt och kraftigt. Den startade i den amerikanska universitetsvärlden där den inom mycket kort tid fanns representerad på över 300 universitet och har sedan spridits vidare i världen. Forskare på Oxfords universitet har visat att rörelsen är den snabbast växande i historien av tidigare liknande exempel, så som anti-apartheid- och anti-tobaksrörelserna.
– Jag ser divestering som ett sätt att bygga och stärka en folkrörelse och mobilisera ett brett engagemang för klimaträttvisa. Jag tror att det har gått så bra för att det tidigare i miljödebatten har lagts mycket ansvar på individen och på konsumentmakt, medan det vi lägger betoningen på är en politisk förändring på hög nivå där fokus är att sluta samarbeta med fossilbolagen. Vi visar på ett ärligt sätt var problemet ligger istället för att lägga en tyngd på människors axlar. Det tilltalar många, beskriver Olivia. Framgångarna är enorma. I skrivande stund har mer än 29 biljoner kronor divesterats helt eller delvis från över 500 institutioner, enligt Fossil Frees kampanjsida. Religiösa samfund ligger i framkant, därefter kommer stiftelser och statliga institutioner. Men även pensionsfonder och företag finns med bland de listade framgångsexemplen. Ett svenskt exempel som ofta lyfts upp är Fjärde AP-fonden, vars VD Mats Andersson har gått i bräschen för klimatmedvetna investeringar.
– När en har mitt jobb är en gynnad på många vis. Till exempel genom att få lyssna på många kloka människor, så som Nicholas Stern, Johan Rockström och Al Gore. De säger samma sak om fossilbolagen. Klimatfrågan började kännas allt mer besvärande för mig och så för några år sedan började jag undersöka hur pensionsförvaltare världen över hanterade frågan. Ingen hade någon aning om hur det skulle mätas och hanteras! Klimatrisken är för mig en rejäl risk som kan leda till permanenta kapitalförluster, förklarar Mats. Fjärde AP-fonden undersökte och valde bort 150 bolag som bedömdes vara sämst på klimatområdet, inte bara rena fossilbolag utan inom alla sorters branscher. Hittills har klimatstrategin applicerats på hälften av fonden, vilket visats ge ett 30 procent lägre koldioxidavtryck. Inom två till tre år ska hela portföljen vara reviderad. Strategin visade sig vara lönsam redan nu. Avkastningen från dessa fonder har varit två procent högre än jämförande index där de 150 bolagen fanns kvar.
– Jag tror att bolag som är effektiva i sitt klimat-arbete är effektiva på andra sätt också. Och när vi får ett globalt pris på koldioxid kommer det att drabba de 150 bolag som vi valt bort, menar Mats.

Marknaden ska prissätta saker så fort information finns sägs det. Men det finns knappast några sammanställningar som visar vad marknaden har ”prisat in” och inte. Att Fjärde AP-fondens klimatstrategi lyckas ger signaler om att marknaden börjat räkna in den nödvändiga klimatomställningen. Kanske finns någon rättvisa i att det då är de modiga förlöparna som gynnas mest.
– Det börjar såklart alltid med dig själv. Hade jag inte trott på det här hade det nog inte blivit någon förändring. Och nu har jag 100 procent stöd från min styrelse, säger Mats.
Men om det nu är lönsamt redan idag – varför följer inte fler privata investerare efter?
– Investerare på exempelvis amerikanska pensionsfonder hävdar att det är emot förpliktelserna mot sina sparare. Den uppfattningen bottnar i att de tog bort alla tobaksbolag för ett tag sedan, vilka därefter gick jättebra ekonomiskt. Det hela ledde till en dialog där de valde att prioritera avkastningen framför moraliska argument. Men i klimatfrågan finns inte den motsättningen längre. Så i takt med att människor börjar förstå klimatproblemen kommer det att uppstå ett tryck från spararna, tror Mats.

Fjärde AP-fonden ingår i Portfolio Decarbonization Coalition (PDC) där 25 placerare gått samman och placerat över motsvarande fem biljoner svenska kronor enligt liknande strategier och Mats är väldigt hoppfull inför den närmsta framtiden.
– Jag har aldrig sett något liknande i vår bransch någonsin. Det händer här och nu. Den finansiella sektorn har vaknat sent men nu finns ett momentum, poängterar Mats med nästan salighet i tonen.
När ny information etableras, kan marknaden reagera blixtsnabbt. När det kom ut att Volkswagen hade fuskat med sina avgastester sjönk aktien som en sten. Värdet på företaget nära nog halverades på några dagar. När det stod klart att investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs slungades hela världen in i en finanskris. Och de senaste månaderna har fossilbolagen drabbats av kraftiga kursfall. Skeptikern menar att detta beror på det fallande oljepriset men det menar Mats är felaktigt.
– Nej, våra mätningar visar ingen korrelation mellan oljepris och aktiekurser historiskt. Det pågår stor avyttring, det är många som inte vill ha ägande i de här bolagen längre.
Hur stor inverkan de 29 biljoner svenska kronor som divesterats hittills har haft på aktiekurserna är svårt att säga. Det finns minst lika mycket kapital som bara följer kurser och index och köper och säljer automatiskt, vilket kan tala för en snöbollseffekt.
– Det har absolut bidragit substantiellt, säger Mats.

Kanske är det avgörande varifrån informationen kommer? En oväntad förespråkare för divesteringar hittas i Storbritanniens centralbankschef Mark Carney. I ett tal hos försäkringsbolaget Lloyds beskrev han sin rädsla för att fossilbolagen kan stå inför systemhotande förluster när världen ska ställa om, likt hur det resonerades om bankerna vid finanskrisen: ”En abrupt upplösning utgör en risk för den finansiella stabiliteten. Ju mer vi är förutseende i våra investeringar, desto mindre kommer vi att ångra i efterhand” förklarade han.
Mark Carney förespråkar en konsekvent, jämförbar, tillförlitlig och tydlig branschstandard för information om olika tillgångars koldioxidintensitet, och lyfte i sitt tal fram ett gammalt ordspråk. ”Det som mäts kan hanteras”. Och just sådana initiativ börjar nu uppstå. Det obereonde rankingsinstitutet Morningstar som betygsätter fonder utifrån finansiella parametrar börjar nu även ge ett brett hållbarhetsbetyg som inkluderar miljö-, sociala och ägarstyrningsfrågor. I Sverige finns det frivilliga initiativet Hållbarhetsprofilen från Sveriges forum för hållbara investeringar (Swesif). Men även det är bred information som inte fokuserar tydligt på klimat. I Frankrike finns en nystiftad lag för fondbranschen att de måste redovisa klimatpåverkan och i Sverige hotar finansmarknadsminister Per Bolund med lagstiftning ifall pensionsfondbolagen inte fixar detta på egen hand.
– Vi förväntar oss att AP-fonderna ska vara ledande i klimatomställningen av finansmarknaden, säger han till SvD.se.
En annan aktör av vikt i debatten är Peter M. O’Neill. När han meddelade att Rockefeller Brothers Fund, som han styr, dumpar fossilbolagen, blev det stor uppståndelse. Att Peter O’Neill är ättling till oljemagnaten John D. Rockefeller har nog mycket med saken att göra.

Men om de ekonomiska argumenten för divestering är solida, behövs verkligen rörelsen?
– Vi vågar inte vänta på att det ska ske av sig självt. Vi stämplar fossilbolagen som en dålig investering. När de inte längre har ett gott anseende och deras löften om jobb på lång sikt inte stämmer – då kommer politikerna få mod att fatta starka beslut som på riktigt vänder fossileran ryggen och istället handlingskraftigt investerar i en förnybar riktning. Det tror jag är de steg som behövs, säger Olivia Linander.

”Fossila bränslen är de huvudsakliga skurkarna i alla viktiga sektorer för klimatfrågan”

Det har riktats viss kritik mot divesteringsrörelsens fokus. Att klimatfrågan är mer komplex än att en bara kan skylla den på några företag, som dessutom kommer att behöva finnas kvar även i en överskådlig framtid. Framförallt för att utvecklingsländer ska kunna växa ur fattigdomsträsket. Och om ansvarfulla ägare drar sig ur bolagen försvinner möjligheten att påverka dem i en bättre riktning. Olivia har svar på tal.
– Jag anser att för en gångs skull så är skuldfrågan enkel. Fossila bränslen är de huvudsakliga skurkarna i alla viktiga sektorer för klimatfrågan: livsmedel, transport och energi. Vi har världens chans att bidra till utveckling i de fattigare länderna genom att de skippar fossilstadiet i utvecklingen och går direkt på det förnybara med hjälp från de rika länderna. Ägar-ansvaret tycker jag är ett giltigt argument om en pratar om bolag som kommer behöva finnas i framtiden och behöver förbättras. Men här pratar vi om en bransch som behöver försvinna. Vi riktar oss inte mot energibolag, utan specifikt mot världens 200 största bolag vars affärsmodell bygger på att utvinna just fossil energi.

Kanske har divesteringsframgångarna att göra med hur flera intressen sammanfaller? Divesteringsrörelsen lyfter ofta fram de ekonomiska sanktionerna mot apartheid-regimen i Sydafrika som inspiration. Och många menar att framgångarna i Sydafrika berodde just på flera intressesfärer vars mål sammanstrålade. I boken ”Det gyllene tillfället” från år 2003 beskriver Hans Abrahamsson, lektor i globala studier vid Göteborgs universitet, just denna analys och strategi för att åstadkomma förändring. Majoriteten av befolkningen i Sydafrika förtrycktes vilket mobiliserade ett kraftfullt motstånd inifrån. Utifrån kämpade den internationella solidaritetsrörelsen, vars krav på ekonomisk bojkott av Sydafrika började svida för den ekonomiska eliten i lande som hade internationella kopplingar. För att marknadsekonomin skulle utvecklas var arbetskraften tvungen att utbildas och köpkraften i landet ökas. USA och västvärlden började oroa sig för att motståndsrörelsen skulle ansluta sig till Sovjet och kommunismen, vilket skulle innebära en förlorad marknad för kapitalismen. Moraliska, politiska och ekonomiska intressen sammanstrålande och bidrog till apartheids fall. Abrahamsson har visserligen inte forskat specifikt på fossilindustrin och divesteringsrörelsen, men hans spontana kommentar på om det vi ser idag inom divesteringar passar in som ett ”gyllene tillfälle” är talande:
– Ett klockrent exempel!

Originaltext publicerad 8 mars 2016