ESSÄ. Tiden är knapp. Rapporterna om vilka klimatscenarier vi är på väg in i blir bara värre och värre, samtidigt som utsläppen fortsätter att öka. Är klimatkampen hopplöst förlorad? Vad ska vi då lägga vår begränsade tid på?

År 1992 kom Al Gores första bok Earth in balance ut. Därefter har han både hunnit vara vicepresident i världens mäktigaste land och vinna Nobels fredspris för sina efter­följande böcker, filmer och engagemang om att vi måste agera mot klimatförändringarna.

Under samma period har ungefär hälften av mänsklighetens totala koldioxidutsläptt genererats. Trots att varningsklockorna har ljudit över stora delar av världen i tre decennier.

FN:s klimatpanel IPCCs rapporter har blivit allvarligare för varje år. I dessa unika rapporter, som bygger på vetenskaplig konsensus, beskrivs inte längre några försiktiga kanske-scenarier. Numera är de att betrakta som ren och skär skräckläsning.

När Parisavtalet tecknades år 2015 invaggades världen i en gnutta hopp. Alla satt i samma båt – NU skulle skutan vändas! Världen enades om att arbeta för en maximal global uppvärmning på två grader till seklets slut men sträva mot 1,5 grader. I nuvarande takt är vi snarare på väg mot 3–8 graders uppvärmning. Det summerar journalisten David Wallace-Wells i boken Den obeboeliga planeten, som nyligen kommit ut på svenska. Det är makaber läsning: Redan vid två graders uppvärmning kommer flera städer vid tropikerna bli helt obeboeliga och hundratals miljoner fler människor dö av luftföroreningar och effekter av den globala uppvärmingen, jämfört med om världen skulle nå 1,5-gradersmålet.

Förra året kom IPCC med en specialrapport som visar att skillnaderna mellan en uppvärmning på 1,5 respektive två grader är stora och mycket riskabla. Redan vid två graders uppvärmning kan isarna destabiliseras på allvar och medföra flera meters höjning av havsnivån. Vi kommer även att få se betydligt fler extrema väderhändelser, med oräkneliga mänskliga tragedier som följd. Risken är dessutom stor att planeten når en tröskelnivå där den börjar värma upp sig själv i galopperande takt genom metanutsläpp från havsbottnar, smältande permafrost och regnskogsdöd. Allt detta alltså redan vid två graders uppvärmning.

”Fram tills för bara några år sedan trodde vi fortfarande att två grader var en hanterlig temperaturnivå. Nu förstår vi att två grader är alldeles för farligt. Det är en planetär gräns som världen ska ta på yttersta allvar” kommenterade miljöprofessor Johan Rockström i Aftonbladet. Han är en del av en växande skara experter som trots dessa mardrömslika scenarier anser att IPCC:s rapporter är alldeles för försiktiga.

Det som händer vid åtta graders uppvärmning går knappt att greppa. Det kommer exempelvis att vara omöjligt för människor att överhuvud­taget vistas vid ekvatorn utan att dö, skriver David Wallace-Wells. ”Flyktingkrisen” år 2015 blir en blygsam föraning av vad som ligger framför oss med de politiska spänningar som detta för med sig.

Redan nu har vi både högernationalistiska och direkt klimatfientliga ledare i flera för klimatfrågan avgörande länder såsom USA och Brasilien. USA har hoppat av Parisavtalet, Brasilien överväger att göra detsamma. Men även länderna som finns med i avtalet gör långt från tillräckligt. I Kina, som har världens största utsläpp av koldioxid, förväntas utsläppen börja minska först år 2030 – samma år som IPCC slår fast att världen måste ha halverat utsläppen för att klara 1,5-gradersmålet! Samma år anser Johan Rockström att Sverige bör ha nått noll­utsläpp. Inte ens de länder som har för­utsättningar att vara i täten i klimatarbetet gör tillräckligt enligt IPCC.

I våras kom boken Att lära sig dö i antropocen av Roy Scranton ut på svenska. Han anser att vi borde ge upp försöken att förhindra klimat­krisen. Det bästa vi kan göra nu är att bygga trygga självhushållande lokalsamhällen och hjälpa alla de människor som kommer att fara illa av den oundvikliga klimatkatastrofen, menar han.

Ytterligare en som är inne på denna linje är nu hundraårige forskaren James Lovelock, upphovsman till Gaiateorin om att jorden är ett enda stort självreglerande system. Han har länge hävdat att vi redan passerat den punkt där jorden kommer att värma upp sig själv till ett nytt stabilt, men betydligt varmare klimat – med en extrem massdöd av merparten av livet på jorden som följd, inklusive större delen av mänskligheten.

”Vad är det för poäng att ha flygstopp när världen bränner 80 procent mer kol nu än år 2000?”

Så vad gör vi nu? Är det någon mening att kämpa för sänkta utsläpp när så mycket talar för att det redan är kört? Spelar det någon roll att elever strejkar utanför riksdagen när Brasiliens president Jair Bolsonaro ändå låter regnskogarna skövlas i en accelererande takt? Vad är det för poäng att ha flygstopp när världen bränner 80 procent mer kol nu än år 2000? (enligt Wallace-Wells).

Synen på hopp skiljer sig något mellan dessa engagerade experter. James Lovelock anser att kärnkraft och geoengineering (att manipulera klimatet) kan användas för att ”köpa oss tid” och får stöd av den brittiske klimatjournalisten Mark Lynas som gjort sig känd för att kritiskt granska några av miljörörelsens käpphästar. Desperata tider skapar desperata åtgärder?

En som var tidig med att varna världen för klimatförändringar är Bill McKibben, grundare av klimatorganisationen 350.org. År 1989 kom hans End of Nature ut. Nu trettio år senare kommer Falter – Has the Human Game Begun to Play Itself Out? Även han målar upp de fasansfulla scenarier vi nu kommit att behöva vänja oss vid. Men han erbjuder också en liten strimma av hopp – där klimataktivismens globala framväxt (till exemepel Fridays for future och Extincion Rebellion) och solcellsrevolutionen är de starkast lysande stjärnorna för att vända skutan.

Medvetenheten om det försämrade läget för klimatomställningen börjar sjunka in hos allt fler miljömedvetna. Många ställer sig nu frågan: vad ska jag engagera mig i om klimatet går åt h-e? I Facebookgruppen Klimatklubben ställs dessa existentiella frågor så gott som varje vecka. Även här skönjs de olika inställningarna – å ena sidan fokusera på att stärka det lokala samhällets resiliens, självhushållning och värna om ekologi, giftfritt och biologisk mångfald. Å andra sidan greppa det sista halmstrå av hopp och lägga sin tid på att klimatkampanja mot politiker och företag för att göra mer. Därtill lägga krut på allehanda solidaritets- rättvise- och mänskliga rättighetsfrågor som får ökad relevans i en krisande värld.

I den mer allmänna debatten finns fortfarande en inställning om att en klimatsmart livsstil innebär stora uppoffringar. Och visst, när det gäller möjligheten att snabbt ta sig till andra platser på planeten, då finns det inget som klår flyget. (Tåget ger dock en annan, ofta mer behaglig upplevelse). Men i övrigt finns så många andra livskvalitets- och hälsomässiga mervärden med att leva klimatmässigt hållbart, så att ställa om sin livsstil är ändå meningsfullt.

I de viktiga områden som lyfts fram på Facebook lyfts få motsättningar upp. Man kan förstås vara engagerad i flera av dessa frågor. Men när det gäller var man lägger sin begränsade tid på den här jorden, är en funderare kring var man gör mest skillnad befogad.

Det finns de som söker andliga svar på klimatkrisen. I boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen, nysläppt på svenska, skriver Joanna Macy och Chris Johnstone bland annat om hur man ska orka kämpa trots att något direkt resultat inte är inom synhåll. Det handlar om styrkan i att kämpa tillsammans, att våra handlingar ger ringar på vattnet och skapar synergieffekter som inte alltid syns. Författarna presenterar också meditationsövningar för att hantera de svåra känslor som klimatkrisen kan ge upphov till, något som även domedagsprofeten Roy Scranton uppmuntrar till.

Många beskriver det kommande decenniet som avgörande för klimatet. IPCC menar att insatserna behöver fördubblas för att kunna nå målet om 1,5 graders uppvärmning.

”Klimatkampen blir bara viktigare ju sämre det går” konstateras i Klimatklubben. Här är det upp till oss alla att fundera på: Vad är min roll under dessa tio år? Allt fler människor ställer sig på barrikaderna för att kompromisslöst kräva att politiker, individer och företag gör sitt yttersta, med svenska Greta Thunberg i fronten.

I Klimatgruppen på Facebook citeras en 17-årig aktivist från klimataktiviströrelsen Extinction Rebellion som har bestämt sig: ”Jag vill dö vetandes att jag gjorde mitt absolut bästa.”

Originaltext publicerad 12 september 2019

Att kämpa för en hållbar värld är ett arbete som kräver sina ­föregångare. Camino listar tjugo drivna svenska kvinnor att inspireras av.

Frida Berry Eklund

PR-konsult och expert på klimatkommunikation som är projektledare för Föräldravrålet, ett nätverk av föräldrar som ville ge röst i klimatfrågan åt kommande generationer genom att bilda opinion och påverka politiker. De har även tagit initiativ till Our Kids’ Climate, en internationell sammanslutning av föräldra- och klimatgrupper. Frida Berry Eklund har tidigare bland annat arbetat som kampanjledare på Oxfam och Global Call for Climate Action.

Rowan Drury

Hösten 2016 öppnade Rowan Drury (På fotot ovan av Marie Mava) Sveriges första förpackningsfria butik, Gram, i Malmö. Genom att erbjuda över 200 ekologiska varor i lösvikt – allt från bönor och kryddor till städprodukter – vill hon inspirera fler att handla medvetet och anamma en ”skräpfri” livsstil. Hösten 2017 tilldelades Gram Region Skånes miljöpris.

Heidi Andersson

Elvafaldig världsmästarinna i armbrytning som sedan karriären avslutades bland annat driver projektet #fossilfri2025 tillsammans med maken Björn Ferry, med målet att familjen ska bli fossilfri till år 2025. Paret har också startat ”miljönärsfonden” Walter, för att hjälpa fler att spara hållbart. Hon syns även i en rad andra hållbarhetssammanhang, bland annat som programledare för Miljöhjältarna i SVT, ett program om miljö riktat till barn samt Storuman Forever.

Pella Thiel

En riktig mångsysslare i hållbarhetsvärlden och frontfigur för den svenska omställningsrörelsen. Utöver detta är hon bland annat engagerad i föreningen Lodyn, där hon arbetar med ekopsykologi och naturens rättigheter, och End Ecocide Sverige som verkar för en internationell lagstiftning mot storskalig miljöförstöring.

Marie-Louise Kristola

Programledare för Vetenskapsradion Klotet i P1, som varje vecka förser 200 000 radiolyssnare med miljönyheter från hela världen och ur olika vinklar. Marie-Louise Kristola var också med och grundade programmet 2009. I en tid där många medieredaktioner tvingas skära ner fick Klotet tvärtom fördubblad sändningstid 2017, efter att lyssnarna efterfrågat mer miljörapportering i radion.

Malena Ernman

Världskänd operasångerska som de senaste åren profilerat sig starkt i miljödebatten. Sommaren 2017 gjorde hon valet att, trots sin internationella karriär, helt sluta flyga. År 2017 utsågs hon även till Årets miljöhjälte av Världs­naturfonden WWF. 2018 utkom familjen Ernman med boken Sånger från hjärtat och i samband med det påbörjade hennes dotter Greta Thunberg en världsomspännande klimatrörelse.

Åsa Domeij

Före detta miljöpartistisk riksdagspolitiker som sedan tio år tillbaka är hållbarhetschef för det stora livsmedels­företaget Axfood. Under sin tid där har hon fört in miljöperspektivet i hela koncernen, vilket för konsumenten kanske syns allra tydligast i lågpriskedjan Willys butiker, som alla numera är märkta med Bra miljöval.

Camilla Björkbom

Har varit förbundsordförande i Djurens rätt, Sveriges största organisation för djurrätt och djurskydd, tills nyligen. Under hennes tid på posten har Djurens rätt vuxit rejält – bland annat ökade de sitt medlemsantal med 25 procent under åren 2012–2015.

Rebecka Le Moine

Naturvårdsbiolog som tog initiativet till att FNs internationella dag för biologisk mångfald (22 maj) uppmärksammades ordentligt i Sverige 2017. För detta utsågs hon samma år till Årets miljöhjälte av Världsnaturfonden WWF tillsammans med Malena Ernman. Nu arbetar hon vidare för att Biologiska mångfaldens dag ska få ännu större genomslag.

Maxida Märak

Uppmärksammad hiphop­artist, skådespelare och aktivist med rötter i Sápmi, som genom musiken vill öka förståelsen för det samiska folket och kulturen. Hennes texter är ofta politiska och hon har bland annat engagerat sig mot gruvindustrin. I slutet av 2017 medverkade hon i tv-programmet Jills veranda, där hon fick möta Nashvilles ursprungsbefolkning i ett program som av många beskrivits som starkt.

Annika Elmqvist

Barnboksförfattare och serieskapare som tog initiativ till Sveriges första klimatriksdag 2014, ett arrangemang som skulle lyfta upp miljö- och klimatfrågorna på agendan inför riksdagsvalet. Den 4–6 maj i år samlas miljö­rörelsen återigen för att samtala, demonstrera, arbeta fram motioner och rikta strålkastarna mot klimatet inför årets val.

Louise König

Tidigare hållbarhetschef på matvarukedjan Coop, som stärkt företagets miljöarbete och förankrat det hos ledningen. Ett strategiskt kommunikationsarbete har också gjort att Coop de senaste åren hamnat i toppskiktet när svenska konsumenter får utse landets grönaste varumärken. År 2017 utsågs Louise König till Årets hållbarhetschef av tidningen Aktuell Hållbarhet.

Annika Axelsson

Grundade tillsammans med Karin Stenmar klädföretaget Dem Collective (senare by Dem) i början av tvåtusentalet. De blev pionjärer i ­Sverige inom ekologisk och etisk klädproduktion, och startade bland annat en egen textilfabrik på Sri Lanka där medarbetarna fick levnadslön istället för minimilön. Företaget har insyn i alla produktionsled och Annika Axelsson deltar själv när bomullen skördas på plantagerna i Indien varje år. I dag håller by Dem på att starta upp produktion i Sverige, tillsammans med andra mindre klädföretag.

Nina Gualinga

Aktivist och ekofeminist som föddes och växte upp i Kichwastammen i Amazonas och i dag bor både i Ecuador och i Sverige. Hon har blivit en förgrundsgestalt i urfolkens kamp för sina rättigheter och för miljön och har särskilt tagit strid mot oljeexploatering i regnskogen. Hon är också medgrundare till The Hakhu Project, en organisation som i samarbete med kvinnor i Amazonas urfolkssamhällen arbetar för hållbar utveckling och för att stärka urfolkens ställning.

Malva Myrehed

Leder Earth Guardians Sweden, som är en del av den internationella ungdomsorganisationen Earth Guardians. Här samlas unga aktivister som tillsammans kämpar för en hållbar värld och för att lyfta de ungas röster och perspektiv i både lokala och globala miljöfrågor.

Isabella Lövin

Den 1 januari fick Sverige ett nytt klimatpolitiskt ramverk, genomröstat av en bred majoritet i riksdagen. Processen har pågått under lång tid, men roddes i hamn av Isabella Lövin som är minister för internationellt utvecklingssamarbete och klimat samt vice statsminister​. Det nya ramverket innebär att varje ny regering måste redovisa hur man jobbar för att nå Sveriges klimatmål, ett arbete som ska utvärderas av det nyinstiftade klimatpolitiska rådet. Innan hon blev minister var Lövin journalist med starkt engagemang i fiskefrågor, Europaparlamentariker och 2009 utsågs hon av Caminos läsare till Sveriges främsta inspiratör för hållbar livsstil.

Emma Öhrwall

Expert på kollaborativ ekonomi och medgrundare till föreningen Kollaborativ ekonomi Göteborg, som verkar för att göra det enklare att låna, hyra, byta och ge. Tillsammans med Göteborgs stad har föreningen tagit fram delningstjänsten Smarta kartan, som i slutet av 2017 vann Eurocities award i kategorin delaktighet.

Louise Lindén

Generalsekreterare för organisationen Artister för miljön, som samlar, utbildar och förmedlar kulturarbetare som vill bidra till en hållbar värld. Som artonåring startade Louise den hållbara musikfestivalen Live Green, som i dag har vuxit till en mötesplats och arena för hållbart arrangörskap. Bland annat lanserade man i fjol en webbaserad plattform för hållbara evenemang.

Zeenath Hasan

Matmissionär och grundare av Rude Food, Sveriges första cateringfirma som arbetar med räddad mat. Verksamheten identifierar var svinn uppstår och arbetar sedan tillsammans med olika partners för att den överblivna maten ska hamna på tallriken där den hör hemma. Allt överskott doneras till välgörenhet och Rude Foods mål är att till slut kunna avveckla sig själva.

Gunilla Högberg Björck

Miljöjurist med lång erfarenhet som bland annat var ombud i det uppmärksammade målet om Ojnareskogen. Hon har tidigare varit jurist för Naturskyddsföreningen, på vars uppdrag hon granskade hur miljöbalken successivt försvagats i Sverige. Bland hennes andra uppdragsgivare finns bland annat Greenpeace, Svenska rovdjursföreningen och Aktion rädda Vättern.

Originaltext av Maja Andersson 27 februari 2018

ANALYS. Klimatkompensering har hamnat i samma skamvrå som etanolen, trots att pengarna behövs för att finansiera kolbindningsprojekt. Det är några av tankarna efter att ha sett den nya HBO-dokumentären Ice on fire.

Om en bil körs på etanol (E85) istället för bensin minskar klimatpåverkan med 50-80 procent, beroende på varifrån råvaran till etanolen kommer. I etanoldebatten var det lätt att få uppfattningen att den svenska etanolen uteslutande gjordes på majs som annars hade kunnat bli mat, medan det i själva verket främst handlade om sockerrör som var den primära råvaran. Och den andra generationens etanol från skogsrester väntade runt hörnet, i väntan på högre efterfrågan. Istället sjönk efterfrågan dramatiskt, dieselbilarna tog över, och omställningen av bilparken i Sverige går alldeles för långsamt för att nå klimatmålen.

Nu är det klimatkompensering som är i skottgluggen för debatten. Dagens Nyheter har publicerat en granskande artikelserie om bland annat olika flygbolag och myndigheters användande av klimatkompensation och hur svårbevisat det är att vissa klimatkompenseringsprojekt ger önskad effekt. Det är förstås bra att denna bransch granskas, men det finns en risk att det får slagsida och dödar även goda initiativ.

Den nya HBO-dokumentären Ice on fire är något som ovanligt som en klimatdokumentär med fokus på lösningarna, i sann Camino-anda. Det konstateras att i FN:s klimatpanels samtliga scenarier där vi håller oss under 2-gradersmålet räcker det inte bara med fasa ut de fossila bränslena. Vi behöver även fånga in och lagra stora mängder koldioxid från atmosfären för att klara målet. Flera av de här teknikerna presenteras i filmen, några av dem är jordnära såsom växande träd och användande av biokol i jordbruk, andra lite mer innovativa som havsbaserad sjögräsodling och därtill finns de rena teknologiska lösningarna där koldioxid industriellt sugs upp från luften.

Gemensamt för de flesta tekniker är att de kräver finansiering. Det är oftast dyrare att låta träd stå än att använda virket, det är dyrare att avstå från att använda hela biobränslet i ved och istället låta en del av det bli biokol, och det är förstås dyrare att installera koldioxidavskiljningsteknik på industrier än att släppa ut koldioxiden rakt ut i luften. Men ett sätt att kanalisera pengar till den här typen av projekt är just genom klimatkompensering.

Klimatkompensering bör aldrig ersätta egna utsläppsminskningar, men i de fall där det inte går (såklart oftast en tolkningsfråga) kan systemet, med hjälp av trovärdiga certifieringar, hjälpa oss i klimatomställningen.

Dokumentären Ice on fire är klart sevärd. Det mest spännande var de havsbaserade lösningarna – ett i mångt och mycket outforskat fält med enorm potential.

Originaltext publicerad 26 november 2019