Man känner igen dem på de tajta lycrakläderna och den avancerade cykelutrustningen. Memils är förkortning för ”Medelålders män i lycra”. De är prylkåta, ofta över 35 år och lätta att skämta om. Men de är också en grupp människor som förstått något viktigt.

I mossan under en krokig tall i Änggårdsbergen i Göteborg ligger Andreas Papagiannis och får en aha-upplevelse. Pulsen är så hög att det dunkar i öronen. Han kisar mot kvällssolen som tittar fram mellan grenarna och får knappt luft då han både skrattar och andas tungt samtidigt. Det är ett av hans första pass på den nya mountainbiken och kroppen är full av adrenalin och endorfiner efter att ha cyklat upp och ned i backar i över en timme med en konstant rädsla för att ramla. Allt rusar och han slås av tanken ”Fan, det är ju så här det var att vara 7-8 år”. Det är det det handlar om, cyklingen.

En kväll bara några månader tidigare står han på sin badrumsvåg och stirrar ner på displayen. Den visar 100 kilo. En svårsmält siffra. Övergången från att vara en odödlig slank 25-åring till en 100-kilos småbarnsförälder farligt nära 40-årsstrecket gick så långsamt att det var svårt att veta när det hände. Men nu hade det alltså hänt.

I Andreas familj finns en historia av hjärtinfarkter, så det var inte bara fåfänga som fick honom att börja tänka på träning igen. Han berättade om sina funderingar för en kollega som föreslog att han skulle göra något roligt i stället för att träna, till exempel köpa en mountainbike. Andreas som ofta går igång på saker han aldrig provat tidigare bestämde sig för att följa rådet.

Hans fru tyckte han var galen som kunde tänka sig att lägga ut tusentals kronor på en hobby han aldrig provat tidigare, men Andreas var tvärsäker. Det här gällde livet.

I en lägenhet i Malmö lyser datorskärmen upp 30-årige säljaren Dick Ahlquists ansikte. Han har också bestämt sig för att börja cykla och sitter som klistrad framför olika forum på nätet och försöker lära sig allt om cyklar. Han har nyligen slutat köra motocross efter en olycka och letar efter något som ger både adrenalin och motion. Hans nya jobb ligger på ett avstånd det skulle passa att pendlingscykla som träning. Det har han sett många göra.

– Jag föll för cykeltrenden som pågick då och fortfarande pågår, säger han. Men hans research på jobbpendlarcyklar spårade snart ur och slutade med att han köpte en landsvägsracer, vadderade cykelbyxor, arm- och benvärmare, cykeldator, pedaler, cykelskor och en hjälm. Totalt kostade det 19000 kronor.

– Tyvärr var det jättetråkigt att cykla så efter tre rundor blev cykeln stående i lägenheten. Trenden att motionera på cykel började på allvar för cirka tio år sen och det märks både ute i handeln och på andelen motionslopp som arrangeras. I dag kan man cykla/köra ett motionslopp varje helg om man vill. Det märks också på det ökade antalet män som cyklar runt i trikå i stadsmiljö.

Cykelhandlaren Adam Nilsson tror att cykeltrenden är en följd av löpartrenden.
– Det skrivs mer om hälsa nu. I medelåldern är det svårt att börja med fotboll till exempel och cykel passar bra att börja med i den åldern, alla har cyklat någon gång i livet, säger han.

Knäproblem är också vanligare i medelåldern och då är cykling en skonsammare träningsform än löpning. En annan förklaring jag får när jag pratar med cykelhandlare är att sociala medier har gjort att cykling ökat i popularitet, tidigare tränade cyklister oftast ensamma men i dag är det lätt att ansluta sig till facebook-grupper och hitta folk att träna med.

– Jag har inga kalsonger under de här byxorna, säger Andeas (skrattandes) och pekar på sin höft.

Efter några månader på mountainbike köpte även Andreas en racercykel, vadderade tajta cykelbyxor i lycra, arm- och benvärmare, cykeldator, cykelskor, pedaler, hjälm och handskar. Att han inte har kalsonger beror på att han inte vill ha skavsår och vadderingen skyddar rumpan från blåmärken av den hårda sadeln. Totalt gick inköpet av racerutrusningen på 24500 kronor.

Det var inte helt lätt att som nybliven tvåbarnsfar motivera detta inköp för familjen. Han och hans fru hade köpt en motorbåt två år tidigare och året därpå köpte han sin mountainbike. Nu fick det väl ändå räcka? Men så anmälde Andreas syster honom till en utmaning i Göteborgs-Posten. Mot att deltagarna bloggade om träningen och att tidningen fick följa deras utveckling erbjöds de en startplats i motionsloppet Göteborgsgirot och fick en träningscoach. Villkoret Andreas fru ställde för att han skulle få köpa cykeln var att han skulle bli antagen till utmaningen. Så plötsligt skulle han inom två månader cykla 14 mil på tid. Det är mycket för någon som aldrig kört landsvägscykel tidigare.

I dag är det back-intervaller på Ramberget som står på agendan. Andreas passerar centrala Göteborg på sin cykel för att ta sig dit och jag cyklar ett par meter bakom på en lånad racercykel. Synen jag har framför mig, en man i tajta kläder som swishar fram på en snabb cykel är det många som gjort sig lustiga över. Andreas nämner en krönika som publicerades i GP dagen innan vår cykeltur och som väckte diskussion på sociala medier bland hans cykelvänner: ”Summorna som män från medelklassen lägger på sina cyklar utgör numera en inte försumbar del av svensk BNP. Bara landsvägscyklarna hos trendiga män i Masthugget skulle räcka till att finansiera Västlänken. Om man i den ekvationen också räknar in att hälften dessutom har minst en mountainbike, så pratar vi snart summor som skulle räcka för att betala av Sveriges samlade statsskuld …. Bottom line: Du kommer aldrig kunna köpa dig till snabbhet. Börja i stället i rätt ände och träna bort ett par kilo från midjan innan du börjar importera överprisade lättviktsekrar från Italien. Det är helt gratis. Och förmodligen välbehövligt.”

– Det är väl bättre ändå att man lägger pengarna på en cykel än på en dyr sportbil, säger Andreas.

Strax framför oss är vägen blockerad av några fotgängare som går i bredd. Jag får panik då jag varken hittar broms eller ringklocka, men innan jag hinner skrika ger Anderas ifrån sig en hög busvissling och problemet är ur världen. När vi kommer ut på den första längre raksträckan utan fotgängare sneglar han då och då på sin klocka, vänder sig om till mig och ropar ”Nu kör vi i nästan 40 km i timmen”. Klockan, som bland annat visar hastighet, avstånd och effekt är kopplad till ett pulsband han har spänt om sitt bröst och till cykelns pedaler (som kostade 12 000 kr). Jag frågar vad det ska vara bra för och han säger att det är för att undvika att köra in i väggen och inte orka cykla hem när en befinner sig på en landsväg mitt ute i ingenstans. På lagrade kolhydrater kan man cykla i cirka en timme, men på fettlagret håller man betydligt längre. Tricket är att inte gå över ett visst tröskelvärde så att mjölksyran tar över. Klockan hjälper honom att hålla koll på det. Ringklocka har man tydligen inte på landsvägscyklar.

Några minuter senare, när vi trampar upp i den branta backen upp för Ramberget vänder han sig om och ropar:
– Jag hade cyklat fortare om inte magen hade varit i vägen!

Racercyklar är ganska svåra att cykla på. Det märkte Dick under den första rundan med ett kompisgäng som träningscyklat tillsammans länge på de skånska landsvägarna. Han tyckte att cykeln var lite ranglig och la all fokus på att cykla rakt fram. Tanken på att dricka vatten nådde aldrig medvetandet under den flera mil långa åkturen.
– Så jag fick kramp i benen och fick ligga ned på rygg mitt ute i ingenstans, säger Dick.
Ett år efter det tredje plågsamma försöket att cykelträna sålde han sin utrustning för 9 000 kronor på blocket.

10 000 kronor fattigare konstaterade han att det förmodligen hade varit smartare om han hållit sig till sin ursprungstanke och köpt en vanlig pendlarcykel.

– En mellanvariant som jag hade kunnat använda till och från jobbet, med lite skönare sittställning. Hade jag haft en sådan hade jag förmodligen fortfarande cyklat.

Andreas stannar med sin racercykel vid ett rödljus på väg hem. Bredvid oss står en man som ser ut att vara i 40-årsåldern med sitt lilla barn. Jag tänker ”dagishämtartid, då närmar sig nog klockan fem”. Andreas verkar tänka något helt annat.
– Det där en fin mountainbike, säger han till mig, och nickar mot mannen med barnet. Mannen skiner upp i ett leende och säger:
– Ja den är fin, men jag ska sälja den nu.
– Det är en bra cykel, dämpad både bak och fram, en sådan kan du köpa och åka ut i Änggårdsbergen, säger Andreas till mig, vänder sig till mannen och fortsätter:
– Vad blir det nu då?
– Jag ska köpa en Enduro eftersom jag kör så mycket down hill. Och så är det ju kul att uppgradera sig.
Så slår det om till grönt och de skiljs åt med en nick åt varandra. Prylsnacket verkar vara en ingång till social gemenskap. Andreas säger att det är lika mycket av den varan i båtvärlden.

– Jag lärde mig allt genom att börja tjöta med gubbarna i hamnen, folk älskar ju att snacka om sin hobby, säger han.

Döden är inte ett lika populärt samtalsämne. Men för Andreas som är sjuksköterska är den vardag. Minst en gång i månaden sitter han och håller någon som är på väg att dö i handen. Han berättar att han möter människor som blir förvånade när deras 85-åriga föräldrar dör.

– Det handlar nog mycket om att man inte kan möta sin egen dödlighet. I dag så är vi så odödliga, vi är upptagna av jobbet, karriären och ska bara framåt framåt. Jag sa till en kompis som också närmar sig 40 för ett tag sen att ”fan vi är medelålders” och han visste inte vart han skulle ta vägen. ”Vaddå medelålders, jag är väl inte medelålders!”. Jag sa ”fan vi är ju snart 40 år, klart vi är medelålders, vi är inga ungdomar längre”.

Detta faktum, att ingen är evigt ung, var det som tidigare motiverade honom att gå på body pump och gym under duktiga perioder.
– Men saken är den att man vaknar inte upp på morgonen och känner ”jag kan inte vänta tills jag får gå på body pump”, säger han.

Cyklingen fick Andreas att inse att han inte längre kunde träna för hälsans skull, för att sakta ned döendet. Det håller inte i längden. Tricket är att hålla på med något som får en att känna livet flöda genom en – att återskapa känslan som knockade honom under den där tallen i Änggårdsbergen, om och om igen.

Originaltext och foton av Cecilia Cromnow publicerades 3 juni 2016

LEDARKRÖNIKA Där jag bor finns det många träd och på morgnarna under sommaren väcks jag ofta av fågelkvitter. För min sambo är det ett störningsmoment, för mig en vacker väckarklocka.

Sedan närmar sig klockan åtta och då är det dags för den ständiga pålningen, borrandet och byggandet i närheten. Göteborg har växtvärk.

När dagen börjar gå mot sitt slut och skymningen sänker sig, då ändras ljudbilden i den stadsnära förorten där jag bor. Sorlet dämpas, det susar mindre från motorvägen långt där borta. Jag hör klingandet från rangeringen av ­tågvagnar – ett ljud som med tiden har blivit som en vaggvisa för mig. Lite fågelkvitter, hönsen som vi stängt in i hönshuset för kvällen har tystnat. Den ­harmoniska ljudbilden bryts av ett inträngande bröl från en trimmad moppe nere på vägen, och jag funderar på hur många människors vila skränet förstör längs med mopedens framfart.

Aldrig har vi väl längtat så mycket efter tystnad som i dag – med den kraftiga urbaniseringen och de ständiga byggprojekten. Trots moderna tekniker lyckas vi inte skapa tysta vägarbeten eller elektrifierade byggarbetsplatser. Vi väsnas och tillåts göra det utan knappt några restriktioner. Tystnad har inget värde när tillväxt är målet. Men vi människor börjar söka oss bort, på jakt efter tystnad.

”Naturen är vårt hem och det är därför vi mår så bra där”

Den stadsnära naturen erbjuder en tystare oas för oss och på helgerna söker vi oss allt mer ut från staden till friluftsområden. Intresset för vandring, mountainbiking i skog och berg, skidåkning och andra typer av naturäventyr lockar. Naturen gör något med oss, vi märker att vi mår bra. Tystnaden och de naturliga skogsljuden eller de lugnande ljuden från ett fläktande hav gör oss stärkta. Forskningen är överens: naturen är jättebra för oss. Eller snarare: naturen är vårt hem och det är därför vi mår så bra där. Den ger oss omväxling, ro, äventyr, vildhet, lär oss om anknytning, engagemang och kärlek.

Även om många av oss i framtiden kommer fortsätta flytta in till staden för att skapa de storskalighetsfördelar, logistiskt smarta system, smidiga transportsystem och det utbud av kultur och nöjen som vi gillar, så kommer vi nog att behöva hitta tillbaka till en mer nära relation med naturen. För att komma dit behöver vi vistas mer där.

I somras var jag på ett retreat där bland annat skogsvandring ingick. Vi skulle berätta vad vi ville ge tillbaka till naturen. Jag tänkte ett tag och sa: Jag vill ge den min vänskap. Jag vill inte känna att naturen är något annat än mig, utan att vi hör ihop. Det är min stora utmaning framöver, men också mitt stora hopp. Ett hopp om en ny sorts ännu bättre relation.

I det här numret vill vi förstå vad naturen betyder för oss, på vilka sätt den är viktig. Men vi pratar också om hopp och kris och om naturen som en väg till integration. Känner du också uppgivenhet inför klimatförändringarna? Då är mitt bästa tips att gå ut i skogen och gråta. Jag lovar – skogen kommer trösta dig. Testa själv. Och sedan kan du komma tillbaka och kämpa för att den värld vi har ska finnas kvar.

Originaltext publicerad 11 september 2019