-
2020-talet: Bli en plusenergimänniska
KRÖNIKA. Låt 2020-talet bli tiden då du uppgraderar dig själv till en ”plusenergimänniska”. Så här gör du.
Johanna Stål Nu är tiden då hållbarhet går från nisch till mainstream, där sunt förnuft vinner över kortsiktighet. Men då behöver vi ändra våra synsätt rejält på vad det innebär att vara en hållbar människa och att leva ett hållbart liv. Vi behöver flytta oss från snack om skam, framtida generationers lidande och miljöbelastning till nya visioner, tydliga målbilder och något vi strävar mot.
Sedan jag lanserade ordet ”plusenergimänniska” i boken Ett hållbart liv – 365 råd för över ett år sedan är det många som kommit fram efter mina föreläsningar och varit nyfikna på just det synsättet.
En människa som bara räknar sina utsläpp och aktivt jobbar på att minimera dem, kan lätt bli nedslagen av världens tillstånd, av andra människors passivitet och inte minst av svårigheten i att minska sina utsläpp. Men den som istället försöker maximera sin positiva output på sin omvärld, slås troligtvis oftare av hur otroligt mycket roligt det går att göra och hur mycket hopp det ändå finns om framtiden.
”Alla kan inte skrika högst, vi behöver också de som kokar kaffe”
Vad innebär det då att vara en plusenergimänniska? Jo, du försöker ha ett så positivt avtryck på världen och andra människor som möjligt. Det kan handla om att skapa en trädgård som är ett himmelrike för insekter, fjärilar, bin och växter. Det kan handla om att uppfinna en jättelik dammsugare som rensar skräp i haven (som Boyan Slat), det kan handla om att inspirera till världens största miljöorganisation (Greta Thunberg) eller bidra till lokal omställning och gemenskap (omställningsrörelsen). Det kan handla om att envetet skapa roliga arrangemang som klädbytardagar och loppisar eller att åka runt och föreläsa om miljöfrågor. Oavsett vilken roll du har, vilket jobb du har eller vilken personlighetstyp du är så funkar detta synsätt att applicera. Det är snarare en fördel att vi är så olika – alla kan inte skrika högst, vi behöver också de som kokar kaffe på medlemsmöten och de som lyfter stämningen i en grupp.
”Det går inte att räkna på hur mycket plusenergimänniska du är”
Allt detta är saker som inte syns i en klimatkalkylator. Det går inte att räkna på hur mycket plusenergimänniska du är – hur många du påverkat, hur många bin som pollinerat dina träd eller hur många tankefrön du planterat hos andra människor. Det är en del av det Jonna Bornemark skulle kalla för ”det omätbaras renässans”, en återgång till att värdera det som är icke mätbart, det som är viktigt på riktigt.
Om vi alla kunde ta några fler ögonblick till att tänka på hur vi skulle kunna bli plusenergimänniskor så kanske vi i slutet av 2020-talet uppnår ett plusenergisamhälle. Det hade väl varit något?
Originaltext publicerad 14 januari 2020
-
Sänkta trösklar till tystnaden
Urbana människor söker allt mer efter lugn och ro i naturens återhämtande kraft. Men den gröna stillheten kan kännas avlägsen, onåbar från vardagsstressen. Camino har mött de som vill göra tystnaden tillgänglig för alla.
Det konstanta stöket från trafik, byggen och människor. Ett ständigt ökande tempo, vars effekt gör det nära nog omöjligt att gå i en annan takt. Hundratusentals som varje dag försöker lösa livspussel, hinna med uppgifter och leva upp till förväntningar och normer. Det urbana livet kan kännas allt annat än rogivande när det pulserar på. Stressrelaterade sjukdomar har ökat markant det senaste decenniet. Det är inte så konstigt att intresset för sådant vi uppfattar som rogivande, såsom spa, yoga och massage, har ökat vid sidan av.
Strax utanför Göteborg, på väg mot Marstrand ligger Tofta Retreat, omgiven av Tofta herrgårds hästhagar och ett naturreservat med betande kor. De kala runda klipporna vetter ner mot havet. Vinden rasslar löven i de låga träden som växer här i det lite torrare, vindpinade landskapet. I dag är havsbrisen försiktig och ljummen.
Huset på kullen är anspråkslöst och har en lummig naturträdgård med en stilla damm. I dörren får vi möjlighet att lägga ifrån oss våra mobiltelefoner och byta några sista ord innan det är dags att kliva in i tystnaden. Under dagen har deltagarna i detta tysta retreat möjlighet att promenera och utöva mediyoga och meditation – utan att prata. Även bad i bastu och bubbelpool samt måltider ska genomföras i tystnad.
Som en ironisk effekt av storstadsstressen som jag skjuts ur, kommer jag lite sent. Tankarna rusar inledningsvis och jag måste lägga locket på de sociala impulserna att prata med alla de för mig nya människorna. Det känns först udda, och jag kommer på mig med att försöka kompensera bristen på verbal kommunikation med att mer noggrant iaktta de andra deltagarna. Vilka är de? Varför är de här? Och vad tror de om mig? är tankar som håller min hjärna på spänn ett tag. Men i takt med de rogivande instruktionerna från värden och yogaläraren Camilla Neuendorf klingar nervositeten så småningom av.
Dörren står på glänt i yogarummet. Fåglar kvittrar utanför, ibland hör man islandshästarna gnägga i hagen bredvid. Huset är en gammal vaktmästarbostad till den närliggande herrgården, men har ritats om för ändamålet av de kända arkitekterna Karin och Gert Wingårdh som bor ett stenkast bort. Ljuset strilar in genom de stora fönstren. Här är det lätt att bli lugn.
”Man behöver komma bort från bruset”
– Jag tror att man behöver komma bort från bruset. I staden inser många att de inte riktigt kommer undan det. Allt fler fattar också att man inte behöver leva yogiskt för att åka på ett tyst retreat. Man kan vara en helt vanlig snubbe i jeans. Många här i dag har aldrig tidigare varit på en sån här dag, eller provat yoga förut. Men det krävs lite mod för att göra det, säger Camilla Neuendorf.
Camilla Neuendorf Hon har haft verksamheten i fjorton år nu och har sett ett tydligt ökande intresse den senaste tiden.
– Ja, förut var jag lite flummig, nu är jag trendig, skrattar Camilla och fortsätter:
– Det har kommit in i vanliga människors liv på ett annat sätt än tidigare. När jag började var det mer sökare, tingel tangel – de människorna. Nu är det vetenskapligt bevisat att yoga hjälper, och alla träningskedjor erbjuder det.
Förutom yogapass och tysta dagar arrangerar Tofta retreat även längre rehabprogram för människor som behöver en mer långvarig återhämtning. Mattias Olofsson som vanligen arbetar som affärsutvecklare är på sluttampen av ett tolvveckors rehabprogram. Han är sjukskriven efter att ha gått in i väggen för tio månader sedan.
– Min fru gav mig den här kursen i födelsedagspresent. Först var jag skeptisk, men sen ringde jag och pratade med Camilla. Hennes sätt att vara och miljön häromkring gör otroligt mycket. Det är också tydligt vilka spelregler som gäller här – bara det gör att man slappnar av. Man behöver inte undra vad de andra tycker om att jag sitter här för mig själv, beskriver han.
Mattias beskriver en ryggsäck full med måsten, tidsoptimering och krav som det tog många veckor att ta av sig.
– Det tog att tag att komma in i meditationen – att bara vara här, men för mig har det här varit den klart viktigaste ingrediensen i min återhämtning. När jag började känna hur det är att vara avslappnad, fri från krav och bara vara här och nu, då insåg jag hur jag självplågade mig själv förut. Välbefinnandet jag har fått här på tolv veckor har jag inte känt sedan min ungdom. Jag är stärkt i hela kroppen, beskriver han.
Kursen som Mattias fick i present får vissa finansierad av sin arbetsgivare som en åtgärd för att få människor tillbaka i arbete efter en stressrelaterad sjukskrivning. Själv ska han tillbaka till jobbet ganska snart, något han har kluvna känslor inför.
– Jag ser fram emot det, jag vill tillbaka. Men det blir en smygstart och jag måste förändra mycket i mitt liv och på jobbet. Jag har förstått vilka faktorer som stressar upp mig. Nu behövs strategier för att inte utsätta mig för de här sakerna. Jag behöver bli bättre att tänka på mina egna behov och inte bara andras.
– Det är ett av de roligaste jobb jag har haft för man ser sådana fantastiska resultat. Först har deltagarna ingen energi, sen efter kanske fem gånger ser man en gnista i ögonen av livsglädje. Livsenergin kommer tillbaka. De hinner landa i den här miljön, och är invaggade i repetitioner av samma sak. Det är ofta framgångsrika människor som har kört hårt. Ofta kommer de på att de ska byta jobb, avdelning eller arbetsuppgift efter att ha varit här, berättar Camilla Neuendorf.
Att använda miljösköna platser för återhämtning är kanske inget nytt, men det är först på senare år som den vetenskapliga effekten bevisats. I några landsting görs därför försök att mer aktivt få patienter ut i naturen. Ett sådan exempel är Gröna Rehab i Västra Götalands-regionen. Där får anställda som varit sjukskrivna under en längre period möjlighet att regelbundet och ledarlett ta sig ut i skog och mark. En gång i veckan går en grupp ut på en lång promenad i Änggården, mellan Göteborg och Mölndal. När forskarna följt upp Gröna Rehabs verksamhet visar det att omkring nittio procent av deltagarna har gått tillbaka till aktivitet efteråt med signifikanta förbättringar i samtliga mått som forskarna mätt.
”Enligt den så kallade ”biophiliahypotesen” är vi biologiskt anpassade efter naturliga miljöer”
Kanske finns det rent evolutionära förklaringar till varför naturen läker oss. Enligt den så kallade ”biophiliahypotesen” är vi biologiskt anpassade efter naturliga miljöer, eftersom vi i hundratusentals år av evolution har levt i dem, medan vi bara några få generationer har bott i städer. Och man behöver förstås inte åka på ett tyst retreat för att njuta av naturens tystnad och dess helande krafter. Men lever man i en större stad kan vägen till tystnad utomhus ibland kännas lång.
– Jag tror på att hitta den där lilla omvägen i vardagen. Det kan vara värdefullt även om det bara en kort sväng. Gå ut och lyssna! Se vad du kan finna i ditt eget närområde. Även i en storstad som Stockholm hittade vi små gröna kilar. Guldkornen är ibland lite gömda, säger Ulf Bohman som i flera projekt har arbetat med att tillgängliggöra tystnaden.
Det började med ett projekt för mindre orter i Jämtlandsfjällen i slutet av 1990-talet. Under projektnamnet ”Guide till tystnaden” ville de locka människor till rofyllda platser utanför de traditionella turistområdena kring Åre. Intresset blev stort, framförallt från Tyskland. Därefter flyttade Ulf till Stockholm där han såg ett ännu större behov.
– Vad är möjligt i en storstad? Vilken tystnad går att hitta? Det är en stor utmaning för de flesta i en storstad att uppleva tystnad. Jag ville paketera de rofyllda platserna och göra dem nåbara för fler, beskriver Ulf.
Han tog del av redan gjorda bullerkartor och gick själv runt och mätte ljudnivåer, i sökandet efter den urbana tystnaden. I Stockholm finns nu 65 rofyllda platser att hitta via Stockholms stad och stadsdelarnas hemsidor, till exempel koloniområdet i Grimstaskogen, Hässelby strand.
Även nära staden går det att hitta tysta platser Just nu arbetar Ulf Bohman med ett amerikanskt projekt för tysta parker, som både handlar om de stora nationalparkerna och de stadsnära parkområdena. Det finns en växande insikt runt om i världen att vår snabba urbanisering ställer nya krav kring buller och ljudföroreningar.
– Det finns en ökad medvetenhet om att städer behöver utformas annorlunda. Det handlar om mer grönska, även på byggnader, och ett ökat fokus på cykling. Det ser jag både i de asiatiska städerna och i USA.
Nu är Ulf Bohman tillbaka där han började, i södra Jämtlandsfjällen, där han bor i en mindre by med betydligt mer tystnad än tidigare.
– Här finns tystnaden på en exceptionell nivå jämfört med storstaden. Jag har blivit lite beroende av den. Den är en naturlig del av min vardag. Det är där jag är kreativ, hittar lugn och inspiration till det jag sysslar med. Energi för det vardagliga, avslutar han.
Originaltext publicerad 10 juni 2019
-
Ett hållbart liv
FÖRELÄSNING Bli en plusenergimänniska, lär känna dina grannar och tågsemestra. Förändring börjar med ett enda steg. Johanna Stål, chefredaktör för magasinet Camino och författare till boken Ett hållbart liv har över 365 tips på steg att börja med.
Hon delar i sin föreläsning med sig av sina 10 bästa tips för en mer hållbar planet och ger ingångar till hur man kan börja, vad som är mest effektivt att lägga sin energi på och kring hur man gör det roligare. Men att göra ”rätt” är inte alltid så lätt och Johanna pratar också om hinder och psykologiska barriärer för att agera hållbart, men ger också tips på hur vi kan nå igenom dessa, både på det personliga planet och på samhällsnivå.
Denna föreläsning kan rikta sig till anställda, till privatpersoner eller till människor som utbildar andra (till exempel lärare och förskolepedagoger) och anpassas beroende på målgrupp.
Johanna Stål är redaktör på Caminomagasin.se och har i mer än femton år intervjuat människor från hela världen om hållbarhet och livsstilsfrågor. Hon är van föreläsare på området och har ett speciellt intresse för mat, boende, naturbaserade lösningar och framtidspaningar.
Kontakt
johanna@caminomagasin.se
-
Trendspaning: Fyra R som förändrar världen
FÖRELÄSNING Välkommen på en spaning in i den regenerativa framtiden. Under denna föreläsning och trendspaning ger journalisten, författaren och hållbarhetsspecialisten Johanna Stål er en inblick i hållbarhetsvärldens utveckling, nyord och trender samt guidar er till vilka steg som är viktigast att ta för att skapa en hållbar omställning av samhället och samtidigt skapa bättre liv för oss alla.
Själva trendspaningen kan vara mellan 20-45 minuter och ev. kombineras med en kort intro till planetens status idag, vad man kan göra som privatperson, organisation eller företag eller en utvecklad spaning på något visst område. Johanna erbjuder också efterföljande reflektionsstund/work-shop för de som önskar.
Om föreläsaren
Johanna Stål är en av Sveriges vassaste trendspanare inom området hållbarhet. Hon är skribent, författare, föreläsare, projektledare och hållbarhetsspecialist med extra fokus på livsstilsfrågor, boende, filosofi, samhällsutveckling. Dessutom är hon en av grundarna till magasinet Camino, som i femton år skrivit om hållbarhetsfrågor ur ett livsstilsperspektiv.
Hon har intervjuat världens främsta inom hållbarhet, arbetat med Sveriges mest kunniga forskare och hållbarhetsexperter och skrivit bok med Magnus Carlson, en av våra mest folkkära artister.
Kontakt
johanna@caminomagasin.se
-
Årets hållbarhetstrender
FÖRELÄSNING I över 16 år har Camino bevakat de senaste trenderna inom hållbarhetsområdet och spridit hoppingivande berättelser och ideér för framtiden. I denna föreläsning presenterar vi de trender som vi tror mest på just nu.
Den första trendföreläsningen presenterades på Caminos Framtidsdag 2015: Bortom trenderna. År 2019 hölls en trendspaning om hållbar mat som spelades in av UR Play. Exempel på trender som vi har belyst på föreläsningen är Trumpeffekten, Proteinskiftet, Inre omställning, Biomimik 2.0 och Privatbilismens död.
Bjud in oss för en dragning av de senaste trenderna eller för en fördjupning av de trender som ni tror kan komma ha betydelse för er verksamhet i framtiden. Med föreläsningen kan vi också leverera en enklare rapport som sammanfattar trenderna vi belyser.
Johanna Stål är Caminos chefredaktör och har i tio år intervjuat människor från hela världen om hållbarhet och livsstilsfrågor. Hon är van föreläsare på området och har ett speciellt intresse för mat, framtiden och hållbarhet.
Kontakt
johanna@caminomagasin.se
-
Framtidens mat
FÖRELÄSNING Käka myror, plocka salladen från havet och smaska på möglig mat? I skuggan av klimathot, utarmning av biologisk mångfald och en växande befolknings-mängd bör vi förändra våra matvanor radikalt för att kunna föda en svältande planet.
Mycket av framtidens mat finns på marknaden redan idag. Följ med på en resa mot en tallrik där hållbarhet, gastronomi, matturism och lokal småskalighet når nya höjder. Vi pratar om den nya nordiska maten, proteinskiftet och självhushållningskulturen, men också om teknisk mat och den nya föda som just nu tar sin form i laboratorier och i hemmakök världen över.
Johanna Stål är Caminos redaktör och har i femton år intervjuat människor från hela världen om hållbarhet och livsstilsfrågor. Hon är van föreläsare på området och har ett speciellt intresse för mat, framtiden och hållbarhet.
Kontakt
-
Med familj i ett Tiny House
På Instagram försöker frihetssökande människor över hela världen överträffa varandra i de mest perfekta bilderna på sina minimalistiska hus på hjul. Däremot lyser barnfamiljerna med sin frånvaro. Men Camino har träffat några som vågat ta steget – att flytta in i något pyttelitet och vinna något stort.
Vi kliver upp för trappan och över tröskeln in i ett ”tiny house” som står färdigt för leverans utanför företaget Treesigns verkstad i Tidaholm. Den första upplevelsen av detta hus på hjul är rymlighet – trots att det bara är 25 kvadratmeter stort, med två loft: ett för ”sovrum” och ett för förvaring. Fönster åt tre håll i olika höjd skapar stora ljusinsläpp och hittills saknar det stora enda rummet några möbler, vilket förstås bidrar till känslan av rymd. Upplevelsen inuti är oavsett både mysigare och rymligare än de flesta attefallshus och friggebodar som undertecknad vistats i.
– Jag saknar att bo i ett sånt här! Vi hade så få saker att ta hand om. Det kan jag verkligen sakna! Och så lite ansvar som jag hade då …
Orden är Fabian Bräuers som i dag driver Treesign – ett litet företag som specialiserat sig på att bygga just tiny houses på hjul. Han bodde tidigare tillsammans med sin fru Antonie i ett. Till slut var det någon som frågade om de fick köpa deras lilla hus, men eftersom de hade byggt det nästan uteslutande av återbrukat material, som de fått mestadels gratis, hade de svårt att sätta en prislapp. Själva hade de investerat totalt 60 000 kronor. De provade att lägga ut huset på Blocket för att se hur intresset var.
– Det var sååå många som ville köpa det. Då fick jag idén att starta ett företag. De som ville köpa huset fick då budskapet: ”Jag kan bygga ett annat till er”.
Först var han ensam i företaget med lite hjälp av volontärer. Nu har företaget två anställda och en fast kontrakterad egenföretagare. Och Fabian själv då.
– När jag startade företaget gav jag upp lite av friheten som livet i ett tiny house innebar. Med anställda följer ett ansvar. Jag investerar den största delen av inkomsten i företaget och i utvecklingen av smarta och hållbara lösningar.
Att leva sparsamt och enkelt verkar inte vara någon match, när en har bott i ett tiny house. Fabian beskriver sig som ”lite prylgalen”, en böjning som är omöjlig att ge utrymme under sådana bostadsförutsättningar, vilket han är tacksam för. Han och Antonie bor fortfarande litet, numera i ett hus på 50 kvadratmeter med sina två barn.
– När vi flyttade från vårt tiny house och in i vårt nya funderade vi på vad vi skulle göra med all yta! Skulle vi starta en affär? säger Fabian och ler.
Fabian Bräuer Han och Antonie är ursprungligen från Tyskland. Deras vistelse i Sverige skulle vara det första stoppet på en resande livsstil genom Skandinavien. De sade upp sig från sina jobb i Tyskland där de vantrivdes. Fabian var finsnickare och hade läst träteknik på högskolan. Han jobbade tolvtimmarsdagar som en följd av den tuffa konkurrensen bland hantverkare i Dresden där de bodde. Antonie är socionom och trivdes inte i de tyska hierarkiska strukturerna. De fastnade för en WWOOF-gård i Tidaholm där de kunde volontärjobba med ekologiskt jordbruk. Tanken var att stanna i fyra veckor och sedan åka vidare.
– Nu har vi bott här i 11 år, säger Fabian och brakar loss i ett stort skratt.
De trivdes jättebra i Sverige, men hade ont om pengar och började leta efter ett billigt sätt att bo på. Fabian som hade kunskaperna i snickeri hade inspirerats av Lloyd Kahns böcker om annorlunda mobila boenden, och de köpte en barack som fick utgöra stommen till det som skulle bli deras tiny house. När sista spiken var islagen hade de 2 000 kronor kvar på kontot och Antonie var gravid.
– Ändå kändes det inte skrämmande. Vi visste hur man odlar mat och nu hade vi ett boende med en årsunderhållskostnad på runt 3 500 kronor, inklusive värme och el. När vi bodde i Tyskland kände jag hela tiden en press på att jag måste jobba si och så mycket för att ha råd med hyran, tillsammans med alla kommersiella intryck där som skapar behov.
– Där kände jag hela tiden – hur ska jag klara livet?
Fabian och Antonie bodde tillsammans med sin son i 1,5 år i det lilla huset på 25 kvadratmeter – ett upplägg som Fabian beskriver som ”inget annat än bra”. Det nya boendet gjorde det möjligt för dem båda att arbeta mycket mindre än de gjort hemma i Tyskland och spendera mycket tid tillsammans och hemma med barnet.
– Att vara mycket hemma med barn var inget jag tänkte så mycket på innan jag blev förälder, men när jag väl fick chansen är det något jag verkligen uppskattat, säger Fabian.
När barn nummer två var på väg var det dock dags för familjen Bräuer att söka sig till något lite större. Av alla tiny house-konton på Instagram att döma hör det till ovanligheterna att barnfamiljer bor så här smått. Men det finns de som vågar. Treesign har nyligen sålt ett hus till en familj med två barn, 6 och 3 år gamla. Mamman som heter Friederike är väldigt nöjd med situationen.
Barnens rum på loftet – Vi trivs väldigt bra. Vi spenderar mer tid utomhus än vad vi skulle göra i ett vanligt hus, vilket är viktigt för oss. Det blir ett naturligare val i vardagen. Vi behöver leva enklare med färre saker. För barnen innebär det lite färre leksaker men de som de har blir viktigare. Det är definitivt en plussida. Vi har kommit närmare varandra och gör mycket saker tillsammans som en familj. Huset hjälpe oss med det. Det är byggt precis efter våra behov.
Deras tiny house är 30 kvadratmeter stort men har två sovrum på loft där det inte är ståhöjd. Om golvytan i loften skulle räknas är huset 40 kvadratmeter stort. Huset inrymmer därtill ett separat kontorsrum som de vuxna också arbetar ifrån. Den som vill studera det närmare kan söka på ”Tiny house in Schweden” på Youtube. Klippet har i skrivande stund setts av nästan en halv miljon människor och vissa kommer med ”välmenande” oroskommentarer om framförallt barnens situation.
– Vissa ifrågasätter om barnen har tillräckligt med utrymme. Men de leker precis på samma sätt som de gjorde i vårt tidigare hus, oftast alldeles bredvid oss i köket, säger Friederike och skrattar.
– Visst kan det vara frustrerande när barnens tågräls går genom hela huset och vissa sorts leksaker kan vi inte få in. Det finns begränsningar med att bo såhär. Det är svårt att bygga grejer inomhus och jag som gillar att tillverka tvål har svårt att få plats till det. Vi har heller inget speciellt förråd eller någon tvättstuga, men vi har tvättmaskin.
Hur blir det sociala livet? Får ni plats med gäster?
– Vi har middagar som tidigare. Vid vårt utfällbara bord kan vi sitta åtta personer. Barnen har inte haft några kompisbesök än, eftersom de precis har börjat på förskola här. Men många är väldigt nyfikna på huset och om vädret är fint sitter vi utomhus.
Fabian Bräuer håller med och tycker att sociala tillställningar blir mer av en upplevelse i ett tiny house.
– Vi var tolv personer en gång. Barnen satt och grillade korv i kaminen. Några var på loftet, andra i köket och alla kunde kommunicera med varandra. Det blir intimt. Man filosoferar mer om livet, det är ett fenomen jag upplevt flera gånger, beskriver han.
Det största problemet som Fabian upplevde var att deras toalett var så liten att det inte gick att byta om ordentligt där. Därför försöker han alltid att övertyga sina kunder att prioritera väl tilltagna badrum.
– Och att det kan vara kallt på morgnarna på vintern, innan man har slängt in ett vedträ i ugnen.
Annars är den största utmaningen med ett tiny house att hitta en bra plats att ställa det på.
Även om de flesta av Treesigns kunder söker sig till platser långt ute i naturen är det viktigaste att ha bra kontakt med de närmsta grannarna, menar Fabian. Om relationerna är goda brukar det aldrig bli några problem. Storleksmässigt faller de flesta tiny houses inom ramen av ett så kallat attefallshus, för vilka något bygglov inte krävs så länge det står på en tomt med huvudfastighet. Finns ingen annan fastighet på marken kan det bli aktuellt med tillfälligt bygglov, men det behövs bara om huset ska registreras som permanentboende. En annan fråga är hur ”off grid” en vill vara. Även om huset utrustas med solceller och egen avloppsrening och kompostering rekommenderar Fabian att koppla upp sig på el- och vattennät.
De färdiga husen fraktas till sin plats – Det är en stor trend att vara off grid. Många tänker att det är miljövänligt, men det är inte säkert att ett stort batterisystem, som ofta krävs, är det mest miljövänliga. På vintern kommer det troligen också att behövas ett bensindrivet elverk ibland. Då är det bättre att ha ett abonnemang med grön el och egna solceller. Ett off grid-system kostar kanske 100 000–200 000 kronor. Istället kan du köpa en 500-meterskabel för 10 000 kronor. Och om du är ”prepper” och vill klara dig själv när samhället kollapsar är frågan hur länge du kan underhålla ett tekniskt avancerat system som det oftast handlar om. Då är det kanske bättre att satsa på gamla beprövade lösningar som vedspis, säger Fabian.
I det stora lilla huset rullar barnen omkring på loftet och slänger sig i sängarna. Jag frågar Friederike hur länge hon tror att de kommer att bo kvar där.
– Barnen har anpassat sig efter nya omständigheter och det har gått bra. Syskonen tycker väldigt mycket om varandra, så nu vill de knappast ha separata sovrum. Men jag vet förstås inte vad de kommer vilja framöver. Vi tror att vi kan bo här i ungefär fem år. Då kommer nog äldsta sonen inte länge få plats i sin säng längre.
Originaltext publicerad 12 juni 2019
-
Sex enkla sätt att få närmare till naturen
Längtar du ut men tycker det är svårt att lämna staden? En stressig vardag med många måsten gör att många inte kommer ut lika mycket som de egentligen skulle vilja. Misströsta inte – här kommer sex enkla sätt att få in mer grönt i vardagen.
1. Sätt dig på pendeln
Packa picknickkorgen och sätt dig på ett pendeltåg i valfri riktning. Inte ens de största svenska städerna är särskilt stora till ytan. Redan efter 10–20 minuter på linjen börjar det ofta bli rejält grönt längs med spåret. Njut av resan och hoppa av där inspirationen infinner sig. Ett tips är de där magiska få veckorna på höstkanten när lövskogarna skiftar färg innan löven singlar ner för vintervilan. Det kan vara ett bra sätt att mentalt förbereda sig på den mörkare och kallare årstiden som stundar. Har du små barn kan detta också vara ett lagomt miniäventyr.
2. Poolbil över natten
De som bor i stan låter med fördel bilen stå när de pendlar till jobbet. Men den kan vara toppen för små utflykter till platser som är kluriga att nå med kollektivtrafiken eller cykel. Och då är bilpool ett ekonomiskt och miljöbättre alternativ. Poolbilarna står utplacerade lite här och var i stan, så chansen ökar att det hela blir ett smidigt projekt. Scouta ut någon lämplig destination på Google Maps innan eller gå på känn om du vill vara spontan. Boka en kombi och plocka med sovsäck och liggunderlag (gärna sådant som blåser upp sig själv) När du väl rattat dig till din plats – öppna bagageluckan, fäll ner baksätet och njut av en natt ute med lite mer komfort än i tält.
3. Mönstra på ett segelfartyg
I både Stockholm (till exempel S/Y Ellen) och Göteborg (till exempel Skonaren Ingo) finns gamla segelfartyg som drivs av föreningar. Dessa arrangerar ofta segelturer över dagen eller helgen till humana priser. Då får man chansen att segla ut i skärgården på gammalt vis, och om man vill hjälpa till att sätta segel eller andra uppgifter ombord. Det är en mäktig känsla att glida ljudlöst ut på havet i dessa majestätiska skepp. Letar du på Airbnb kan du också hitta båtar att hyra för en natt att sova i. Det är ett sätt att få höra vågornas kluckande och känna vinden i håret, även mitt i staden. Ska du segla behöver du dock lite erfarenhet.
4. Länge leve hängmattan!
En hängmatta är ett fantastiskt sätt att uppleva naturen på och enkel att ta med sig för att sova ute en vanlig vardags- eller helgkväll. Eftersom den hänger i luften slipper man kylan från marken och knöliga underlag. Det finns till och med hängmattor som är som ett inbyggt litet tält (eller myggnät) om man inte vill sova direkt under stjärnorna. Dessutom tar de väldigt lite plats i väskan.
Packa ryggsäcken och ta gärna cykeln första biten för att vidga din räckvidd. Sedan är det bara att knata ut i skogen. Det är en härlig jakt att försöka finna den perfekta platsen att spendera natten eller dagen på.
Bor du i ett hus med trädgård kan det vara en häftig upplevelse att sova i hängmattan i trädgården en natt. Då kan du enkelt gå in och lägga dig om det inte känns bra.5. Kajakutflykt
De flesta städer i Sverige ligger vid något slags vatten och kajakuthyrning är vanligt, även i stadskärnorna. Fråga personalen vart man kan paddla för att bäst undgå stadens brus. Ofta är det kortare än man tror. På vägen dit får man se staden från ett annorlunda håll och hittar lätt gömda och glömda platser. När Caminoredaktionen utgick från Lilla Bommen mitt i centrala Göteborg tog det bara någon timmes paddling innan den omgivande miljön var så grönskande att det var svårt att tro att vi befann oss i Sveriges näst största stad.
6. Hyr husbil
Husbil är ett fantastiskt sätt att lättvindigt och bekvämt ta sig ut i naturen, inte minst med barn. Självklart kan du inte nå de tätaste skogarna, men Sverige är fullt av lättåtkomliga parkeringsplatser nära vatten eller skogsområden, där du kan övernatta med vacker utsikt och vakna upp till ett morgondopp. Husbilar hyrs oftast ut veckovis, men ibland fungerar det även med kortare perioder. Hygglo eller Blocket har många annonser från privatpersoner och i de större städerna finns även företag som hyr ut. Husbilar drar förstås en del bränsle men enligt klimatsmartsemester.se är det ändå ett relativt miljöbra sätt att semestra på och passar bra för den som tycker tält är bökigt eller obekvämt.
Originaltext publicerad 11 september 2019
-
Lycramännen cyklar sig ur 40-årskrisen
Man känner igen dem på de tajta lycrakläderna och den avancerade cykelutrustningen. Memils är förkortning för ”Medelålders män i lycra”. De är prylkåta, ofta över 35 år och lätta att skämta om. Men de är också en grupp människor som förstått något viktigt.
I mossan under en krokig tall i Änggårdsbergen i Göteborg ligger Andreas Papagiannis och får en aha-upplevelse. Pulsen är så hög att det dunkar i öronen. Han kisar mot kvällssolen som tittar fram mellan grenarna och får knappt luft då han både skrattar och andas tungt samtidigt. Det är ett av hans första pass på den nya mountainbiken och kroppen är full av adrenalin och endorfiner efter att ha cyklat upp och ned i backar i över en timme med en konstant rädsla för att ramla. Allt rusar och han slås av tanken ”Fan, det är ju så här det var att vara 7-8 år”. Det är det det handlar om, cyklingen.
En kväll bara några månader tidigare står han på sin badrumsvåg och stirrar ner på displayen. Den visar 100 kilo. En svårsmält siffra. Övergången från att vara en odödlig slank 25-åring till en 100-kilos småbarnsförälder farligt nära 40-årsstrecket gick så långsamt att det var svårt att veta när det hände. Men nu hade det alltså hänt.
I Andreas familj finns en historia av hjärtinfarkter, så det var inte bara fåfänga som fick honom att börja tänka på träning igen. Han berättade om sina funderingar för en kollega som föreslog att han skulle göra något roligt i stället för att träna, till exempel köpa en mountainbike. Andreas som ofta går igång på saker han aldrig provat tidigare bestämde sig för att följa rådet.
Hans fru tyckte han var galen som kunde tänka sig att lägga ut tusentals kronor på en hobby han aldrig provat tidigare, men Andreas var tvärsäker. Det här gällde livet.
I en lägenhet i Malmö lyser datorskärmen upp 30-årige säljaren Dick Ahlquists ansikte. Han har också bestämt sig för att börja cykla och sitter som klistrad framför olika forum på nätet och försöker lära sig allt om cyklar. Han har nyligen slutat köra motocross efter en olycka och letar efter något som ger både adrenalin och motion. Hans nya jobb ligger på ett avstånd det skulle passa att pendlingscykla som träning. Det har han sett många göra.
Dick Ahquist – Jag föll för cykeltrenden som pågick då och fortfarande pågår, säger han. Men hans research på jobbpendlarcyklar spårade snart ur och slutade med att han köpte en landsvägsracer, vadderade cykelbyxor, arm- och benvärmare, cykeldator, pedaler, cykelskor och en hjälm. Totalt kostade det 19000 kronor.
– Tyvärr var det jättetråkigt att cykla så efter tre rundor blev cykeln stående i lägenheten. Trenden att motionera på cykel började på allvar för cirka tio år sen och det märks både ute i handeln och på andelen motionslopp som arrangeras. I dag kan man cykla/köra ett motionslopp varje helg om man vill. Det märks också på det ökade antalet män som cyklar runt i trikå i stadsmiljö.
Cykelhandlaren Adam Nilsson tror att cykeltrenden är en följd av löpartrenden.
– Det skrivs mer om hälsa nu. I medelåldern är det svårt att börja med fotboll till exempel och cykel passar bra att börja med i den åldern, alla har cyklat någon gång i livet, säger han.Knäproblem är också vanligare i medelåldern och då är cykling en skonsammare träningsform än löpning. En annan förklaring jag får när jag pratar med cykelhandlare är att sociala medier har gjort att cykling ökat i popularitet, tidigare tränade cyklister oftast ensamma men i dag är det lätt att ansluta sig till facebook-grupper och hitta folk att träna med.
– Jag har inga kalsonger under de här byxorna, säger Andeas (skrattandes) och pekar på sin höft.
Efter några månader på mountainbike köpte även Andreas en racercykel, vadderade tajta cykelbyxor i lycra, arm- och benvärmare, cykeldator, cykelskor, pedaler, hjälm och handskar. Att han inte har kalsonger beror på att han inte vill ha skavsår och vadderingen skyddar rumpan från blåmärken av den hårda sadeln. Totalt gick inköpet av racerutrusningen på 24500 kronor.
Det var inte helt lätt att som nybliven tvåbarnsfar motivera detta inköp för familjen. Han och hans fru hade köpt en motorbåt två år tidigare och året därpå köpte han sin mountainbike. Nu fick det väl ändå räcka? Men så anmälde Andreas syster honom till en utmaning i Göteborgs-Posten. Mot att deltagarna bloggade om träningen och att tidningen fick följa deras utveckling erbjöds de en startplats i motionsloppet Göteborgsgirot och fick en träningscoach. Villkoret Andreas fru ställde för att han skulle få köpa cykeln var att han skulle bli antagen till utmaningen. Så plötsligt skulle han inom två månader cykla 14 mil på tid. Det är mycket för någon som aldrig kört landsvägscykel tidigare.
I dag är det back-intervaller på Ramberget som står på agendan. Andreas passerar centrala Göteborg på sin cykel för att ta sig dit och jag cyklar ett par meter bakom på en lånad racercykel. Synen jag har framför mig, en man i tajta kläder som swishar fram på en snabb cykel är det många som gjort sig lustiga över. Andreas nämner en krönika som publicerades i GP dagen innan vår cykeltur och som väckte diskussion på sociala medier bland hans cykelvänner: ”Summorna som män från medelklassen lägger på sina cyklar utgör numera en inte försumbar del av svensk BNP. Bara landsvägscyklarna hos trendiga män i Masthugget skulle räcka till att finansiera Västlänken. Om man i den ekvationen också räknar in att hälften dessutom har minst en mountainbike, så pratar vi snart summor som skulle räcka för att betala av Sveriges samlade statsskuld …. Bottom line: Du kommer aldrig kunna köpa dig till snabbhet. Börja i stället i rätt ände och träna bort ett par kilo från midjan innan du börjar importera överprisade lättviktsekrar från Italien. Det är helt gratis. Och förmodligen välbehövligt.”
– Det är väl bättre ändå att man lägger pengarna på en cykel än på en dyr sportbil, säger Andreas.
Strax framför oss är vägen blockerad av några fotgängare som går i bredd. Jag får panik då jag varken hittar broms eller ringklocka, men innan jag hinner skrika ger Anderas ifrån sig en hög busvissling och problemet är ur världen. När vi kommer ut på den första längre raksträckan utan fotgängare sneglar han då och då på sin klocka, vänder sig om till mig och ropar ”Nu kör vi i nästan 40 km i timmen”. Klockan, som bland annat visar hastighet, avstånd och effekt är kopplad till ett pulsband han har spänt om sitt bröst och till cykelns pedaler (som kostade 12 000 kr). Jag frågar vad det ska vara bra för och han säger att det är för att undvika att köra in i väggen och inte orka cykla hem när en befinner sig på en landsväg mitt ute i ingenstans. På lagrade kolhydrater kan man cykla i cirka en timme, men på fettlagret håller man betydligt längre. Tricket är att inte gå över ett visst tröskelvärde så att mjölksyran tar över. Klockan hjälper honom att hålla koll på det. Ringklocka har man tydligen inte på landsvägscyklar.
Några minuter senare, när vi trampar upp i den branta backen upp för Ramberget vänder han sig om och ropar:
– Jag hade cyklat fortare om inte magen hade varit i vägen!Racercyklar är ganska svåra att cykla på. Det märkte Dick under den första rundan med ett kompisgäng som träningscyklat tillsammans länge på de skånska landsvägarna. Han tyckte att cykeln var lite ranglig och la all fokus på att cykla rakt fram. Tanken på att dricka vatten nådde aldrig medvetandet under den flera mil långa åkturen.
– Så jag fick kramp i benen och fick ligga ned på rygg mitt ute i ingenstans, säger Dick.
Ett år efter det tredje plågsamma försöket att cykelträna sålde han sin utrustning för 9 000 kronor på blocket.10 000 kronor fattigare konstaterade han att det förmodligen hade varit smartare om han hållit sig till sin ursprungstanke och köpt en vanlig pendlarcykel.
– En mellanvariant som jag hade kunnat använda till och från jobbet, med lite skönare sittställning. Hade jag haft en sådan hade jag förmodligen fortfarande cyklat.
Andreas stannar med sin racercykel vid ett rödljus på väg hem. Bredvid oss står en man som ser ut att vara i 40-årsåldern med sitt lilla barn. Jag tänker ”dagishämtartid, då närmar sig nog klockan fem”. Andreas verkar tänka något helt annat.
– Det där en fin mountainbike, säger han till mig, och nickar mot mannen med barnet. Mannen skiner upp i ett leende och säger:
– Ja den är fin, men jag ska sälja den nu.
– Det är en bra cykel, dämpad både bak och fram, en sådan kan du köpa och åka ut i Änggårdsbergen, säger Andreas till mig, vänder sig till mannen och fortsätter:
– Vad blir det nu då?
– Jag ska köpa en Enduro eftersom jag kör så mycket down hill. Och så är det ju kul att uppgradera sig.
Så slår det om till grönt och de skiljs åt med en nick åt varandra. Prylsnacket verkar vara en ingång till social gemenskap. Andreas säger att det är lika mycket av den varan i båtvärlden.– Jag lärde mig allt genom att börja tjöta med gubbarna i hamnen, folk älskar ju att snacka om sin hobby, säger han.
Döden är inte ett lika populärt samtalsämne. Men för Andreas som är sjuksköterska är den vardag. Minst en gång i månaden sitter han och håller någon som är på väg att dö i handen. Han berättar att han möter människor som blir förvånade när deras 85-åriga föräldrar dör.
– Det handlar nog mycket om att man inte kan möta sin egen dödlighet. I dag så är vi så odödliga, vi är upptagna av jobbet, karriären och ska bara framåt framåt. Jag sa till en kompis som också närmar sig 40 för ett tag sen att ”fan vi är medelålders” och han visste inte vart han skulle ta vägen. ”Vaddå medelålders, jag är väl inte medelålders!”. Jag sa ”fan vi är ju snart 40 år, klart vi är medelålders, vi är inga ungdomar längre”.
Detta faktum, att ingen är evigt ung, var det som tidigare motiverade honom att gå på body pump och gym under duktiga perioder.
– Men saken är den att man vaknar inte upp på morgonen och känner ”jag kan inte vänta tills jag får gå på body pump”, säger han.Cyklingen fick Andreas att inse att han inte längre kunde träna för hälsans skull, för att sakta ned döendet. Det håller inte i längden. Tricket är att hålla på med något som får en att känna livet flöda genom en – att återskapa känslan som knockade honom under den där tallen i Änggårdsbergen, om och om igen.
Originaltext och foton av Cecilia Cromnow publicerades 3 juni 2016
-
CSR – ett urvattnat begrepp
KRÖNIKA. När anställda i utvecklingsländer fortfarande sliter med urusla arbetsider, minimala löner och samtidigt får sina vattendrag nedsmutsade från fabrikerna – är det verkligen rimligt att CSR handlar om hur vi ska ha kul på kontoret?
Ingemar Tigerberg Häromveckan bevakade jag nätverket CSR i Västsveriges årliga CSR Forum – västra Sveriges största event kring CSR-frågor. Arrangemanget var proffsigt arrangerat och tickade i de flesta viktiga boxar kring en hållbarhetskonferens: en underhållande konferencier (Ami Hemviken), tid för nätverkande, relevanta utställare och god vegetarisk mat. Men när applåderna från evenemangets huvudtalare, före detta statsminister Fredrik Reinfeldt, klingat av började tankarna kring vad det var vi fått uppleva samla ihop sig. Och jag känner mig fortfarande förvirrad…
Fredrik Reinfeldt, hade visserligen intressanta talpunkter om vart världen är på väg – en svidande kritik mot nationalismens framfart, men det saknades en koppling till vad det egentligen har med CSR-frågor att göra? CSR – Corporate Social Responsibility, är ett begrepp som syftar till företags ansträngningar att ta socialt ansvar i en tid då globaliseringen spritt ut företagens verksamhet över hela världen, inte sällan i länder där staternas sociala ansvar lämnar mycket över att önska. Inledningsvis handlade CSR mest om större västerländska företag med leverantörer i utvecklingsländer där arbetsförhållanden kunde vara undermåliga. Ganska snart började företagens CSR-avdelningar också börja arbeta med miljöfrågor, då även dessa standarder visade sig vara bristfälliga hos leverantörerna. Man skulle kunna tro att många av de här företagen har ”lärt sig av sina misstag”. Att den process de gick igenom i sina ”hemländer” med att exempelvis fasa ut farliga kemikalier och införa reningssystem och adekvat skyddsutrustning i produktionen nu enkelt kan appliceras i de nya produktionsländerna. Men så har sällan varit fallet.
”Självmord inte ovanligt bland de anställda”
Istället är det framförallt prispress som det annat vägledande målet för de flesta företag. I den granskande dokumentären ”Death by design” som visades på miljöfilmfestivalen Jord i år, exponeras hur flera av de stora IT-varumärkena som startade i Silicon Valley utanför San Fransisco ignorerar hur deras kinesiska leverantörer gör om samma, och än värre, hälso- och miljömässiga misstag som de själva gjorde på amerikansk mark på 1980-talet. Arbetarna på fabrikerna som tillverkar datorer, mobiltelefoner och annan hemelektronik vittnar om att jobba 12-timmarsdagar, 6 dagar i veckan och hur självmord inte är ovanligt bland de anställda. Stora mängder hälsofarliga kemikalier släpps rakt ut i de kinesiska städernas vattendrag. Större granskningar av globala företags CSR-arbete har ibland visat vissa förbättringar i hälso- och skyddsfrågor för arbetarna, men när det kommer till löner, arbetstider och miljöfrågor går det långsamt. Här finns med andra ord ett jättejobb att göra.
Trots denna jätteuppgift har CSR-området kommit att vidgas markant. Efter att de lokala miljöfrågorna inkorporerades kom klimatfrågorna och allt kring återvinning/cirkulär ekonomi. Nuförtiden är det lätt att få intrycket att CSR inrymmer i princip allt som inte är 100 procent kortsiktigt ekonomiskt fokus. På CSR Forum fick vi bland annat höra om bland annat ”Work life balance”, Non Violent Communication, Medborgardialog kring byggen av nya bostadsområden i Sverige och ”Tillsammansskap” (om engangemang på jobbet). Detta är förstås viktiga områden som förtjänar fokus, men är det verkligen CSR-frågor? Vad ska då HR-avdelningarna syssla med?
Nej, med tanke på hur mycket jobb det fortfarande finns att göra på produktionens smutsiga bakgårdar – borde fokus ligga där, så att anställda i utvecklingsländer kan få ett drägligare arbete och närmiljö. För den som är intresserad finns exempelvis de mycket kompetenta svenska organisationerna Fair Action och Swedwatch som arbetar med frågorna, och varit en blåslampa för svenska företag i mer ett decennium.
Foto från studieresa till Sydafrikanska vinodlingar 2007 där de flesta arbetare inte kunde leva på sin lön. Originaltext publicerad 14 november 2019
