• Trendspaning: Fyra R som förändrar världen

    Trendspaning: Fyra R som förändrar världen

    FÖRELÄSNING Välkommen på en spaning in i den regenerativa framtiden. Under denna föreläsning och trendspaning ger journalisten, författaren och hållbarhetsspecialisten Johanna Stål er en inblick i hållbarhetsvärldens utveckling, nyord och trender samt guidar er till vilka steg som är viktigast att ta för att skapa en hållbar omställning av samhället och samtidigt skapa bättre liv för oss alla.

    Själva trendspaningen kan vara mellan 20-45 minuter och ev. kombineras med en kort intro till planetens status idag, vad man kan göra som privatperson, organisation eller företag eller en utvecklad spaning på något visst område. Johanna erbjuder också efterföljande reflektionsstund/work-shop för de som önskar.

    Om föreläsaren

    Johanna Stål är en av Sveriges vassaste trendspanare inom området hållbarhet. Hon är skribent, författare, föreläsare, projektledare och hållbarhetsspecialist med extra fokus på livsstilsfrågor, boende, filosofi, samhällsutveckling. Dessutom är hon en av grundarna till magasinet Camino, som i femton år skrivit om hållbarhetsfrågor ur ett livsstilsperspektiv.

    Hon har intervjuat världens främsta inom hållbarhet, arbetat med Sveriges mest kunniga forskare och hållbarhetsexperter och skrivit bok med Magnus Carlson, en av våra mest folkkära artister.

    Kontakt

    johanna@caminomagasin.se

  • Årets hållbarhetstrender

    Årets hållbarhetstrender

    FÖRELÄSNING I över 16 år har Camino bevakat de senaste trenderna inom hållbarhetsområdet och spridit hoppingivande berättelser och ideér för framtiden. I denna föreläsning presenterar vi de trender som vi tror mest på just nu.

    Den första trendföreläsningen presenterades på Caminos Framtidsdag 2015: Bortom trenderna. År 2019 hölls en trendspaning om hållbar mat som spelades in av UR Play. Exempel på trender som vi har belyst på föreläsningen är Trumpeffekten, Proteinskiftet, Inre omställning, Biomimik 2.0 och Privatbilismens död.

    Bjud in oss för en dragning av de senaste trenderna eller för en fördjupning av de trender som ni tror kan komma ha betydelse för er verksamhet i framtiden. Med föreläsningen kan vi också leverera en enklare rapport som sammanfattar trenderna vi belyser.

    Johanna Stål är Caminos chefredaktör och har i tio år intervjuat människor från hela världen om hållbarhet och livsstilsfrågor. Hon är van föreläsare på området och har ett speciellt intresse för mat, framtiden och hållbarhet.

    Kontakt

    johanna@caminomagasin.se

  • Framtidens mat

    Framtidens mat

    FÖRELÄSNING Käka myror, plocka salladen från havet och smaska på möglig mat? I skuggan av klimathot, utarmning av biologisk mångfald och en växande befolknings-mängd bör vi förändra våra matvanor radikalt för att kunna föda en svältande planet.

    Mycket av framtidens mat finns på marknaden redan idag. Följ med på en resa mot en tallrik där hållbarhet, gastronomi, matturism och lokal småskalighet når nya höjder. Vi pratar om den nya nordiska maten, proteinskiftet och självhushållningskulturen, men också om teknisk mat och den nya föda som just nu tar sin form i laboratorier och i hemmakök världen över.

    Johanna Stål är Caminos redaktör och har i femton år intervjuat människor från hela världen om hållbarhet och livsstilsfrågor. Hon är van föreläsare på området och har ett speciellt intresse för mat, framtiden och hållbarhet.

    Kontakt

    johanna@caminomagasin.se

  • Med familj i ett Tiny House

    Med familj i ett Tiny House

    På Instagram försöker frihetssökande människor över hela världen överträffa varandra i de mest perfekta bilderna på sina minimalistiska hus på hjul. Däremot lyser barnfamiljerna med sin frånvaro. Men Camino har träffat några som vågat ta steget – att flytta in i något pyttelitet och vinna något stort.

    Vi kliver upp för trappan och över tröskeln in i ett ”tiny house” som står färdigt för leverans utanför företaget Treesigns verkstad i Tidaholm. Den första upplevelsen av detta hus på hjul är rymlighet – trots att det bara är 25 kvadratmeter stort, med två loft: ett för ”sovrum” och ett för förvaring. Fönster åt tre håll i olika höjd skapar stora ljusinsläpp och hittills saknar det stora enda rummet några möbler, vilket förstås bidrar till känslan av rymd. Upplevelsen inuti är oavsett både mysigare och rymligare än de flesta attefallshus och friggebodar som undertecknad vistats i.

    – Jag saknar att bo i ett sånt här! Vi hade så få saker att ta hand om. Det kan jag verkligen sakna! Och så lite ansvar som jag hade då …

    Orden är Fabian Bräuers som i dag driver Treesign – ett litet företag som specialiserat sig på att bygga just tiny houses på hjul. Han bodde tidigare tillsammans med sin fru Antonie i ett. Till slut var det någon som frågade om de fick köpa deras lilla hus, men eftersom de hade byggt det nästan uteslutande av återbrukat material, som de fått mestadels gratis, hade de svårt att sätta en prislapp. Själva hade de investerat totalt 60 000 kronor. De provade att lägga ut huset på Blocket för att se hur intresset var.

    – Det var sååå många som ville köpa det. Då fick jag idén att starta ett företag. De som ville köpa huset fick då budskapet: ”Jag kan bygga ett annat till er”.

    Först var han ensam i företaget med lite hjälp av volontärer. Nu har företaget två anställda och en fast kontrakterad egenföretagare. Och Fabian själv då.

    – När jag startade företaget gav jag upp lite av friheten som livet i ett tiny house innebar. Med anställda följer ett ansvar. Jag investerar den största delen av inkomsten i företaget och i utvecklingen av smarta och hållbara lösningar.

    Att leva sparsamt och enkelt verkar inte vara någon match, när en har bott i ett tiny house. Fabian beskriver sig som ”lite prylgalen”, en böjning som är omöjlig att ge utrymme under sådana bostadsförutsättningar, vilket han är tacksam för. Han och Antonie bor fortfarande litet, numera i ett hus på 50 kvadratmeter med sina två barn.

    – När vi flyttade från vårt tiny house och in i vårt nya funderade vi på vad vi skulle göra med all yta! Skulle vi starta en affär? säger Fabian och ler.

    Fabian Bräuer

    Han och Antonie är ursprungligen från Tyskland. Deras vistelse i Sverige skulle vara det första stoppet på en resande livsstil genom Skandinavien. De sade upp sig från sina jobb i Tyskland där de vantrivdes. Fabian var finsnickare och hade läst träteknik på högskolan. Han jobbade tolvtimmarsdagar som en följd av den tuffa konkurrensen bland hantverkare i Dresden där de bodde. Antonie är socionom och trivdes inte i de tyska hierarkiska strukturerna. De fastnade för en WWOOF-gård i Tidaholm där de kunde volontärjobba med ekologiskt jordbruk. Tanken var att stanna i fyra veckor och sedan åka vidare.

    – Nu har vi bott här i 11 år, säger Fabian och brakar loss i ett stort skratt.

    De trivdes jättebra i Sverige, men hade ont om pengar och började leta efter ett billigt sätt att bo på. Fabian som hade kunskaperna i snickeri hade inspirerats av Lloyd Kahns böcker om annorlunda mobila boenden, och de köpte en barack som fick utgöra stommen till det som skulle bli deras tiny house. När sista spiken var islagen hade de 2 000 kronor kvar på kontot och Antonie var gravid.

    – Ändå kändes det inte skrämmande. Vi visste hur man odlar mat och nu hade vi ett boende med en årsunderhållskostnad på runt 3 500 kronor, inklusive värme och el. När vi bodde i Tyskland kände jag hela tiden en press på att jag måste jobba si och så mycket för att ha råd med hyran, tillsammans med alla kommersiella intryck där som skapar behov.

    – Där kände jag hela tiden – hur ska jag klara livet?

    Fabian och Antonie bodde tillsammans med sin son i 1,5 år i det lilla huset på 25 kvadratmeter – ett upplägg som Fabian beskriver som ”inget annat än bra”. Det nya boendet gjorde det möjligt för dem båda att arbeta mycket mindre än de gjort hemma i Tyskland och spendera mycket tid tillsammans och hemma med barnet.

    – Att vara mycket hemma med barn var inget jag tänkte så mycket på innan jag blev förälder, men när jag väl fick chansen är det något jag verkligen uppskattat, säger Fabian.

    När barn nummer två var på väg var det dock dags för familjen Bräuer att söka sig till något lite större. Av alla tiny house-konton på Instagram att döma hör det till ovanligheterna att barnfamiljer bor så här smått. Men det finns de som vågar. Treesign har nyligen sålt ett hus till en familj med två barn, 6 och 3 år gamla. Mamman som heter Friederike är väldigt nöjd med situationen.

    Barnens rum på loftet

    – Vi trivs väldigt bra. Vi spenderar mer tid utomhus än vad vi skulle göra i ett vanligt hus, vilket är viktigt för oss. Det blir ett naturligare val i vardagen. Vi behöver leva enklare med färre saker. För barnen innebär det lite färre leksaker men de som de har blir viktigare. Det är definitivt en plussida. Vi har kommit närmare varandra och gör mycket saker tillsammans som en familj. Huset hjälpe oss med det. Det är byggt precis efter våra behov.

    Deras tiny house är 30 kvadratmeter stort men har två sovrum på loft där det inte är ståhöjd. Om golvytan i loften skulle räknas är huset 40 kvadratmeter stort. Huset inrymmer därtill ett separat kontorsrum som de vuxna också arbetar ifrån. Den som vill studera det närmare kan söka på ”Tiny house in Schweden” på Youtube. Klippet har i skrivande stund setts av nästan en halv miljon människor och vissa kommer med ”välmenande” oroskommentarer om framförallt barnens situation.

    – Vissa ifrågasätter om barnen har tillräckligt med utrymme. Men de leker precis på samma sätt som de gjorde i vårt tidigare hus, oftast alldeles bredvid oss i köket, säger Friederike och skrattar.

    – Visst kan det vara frustrerande när barnens tågräls går genom hela huset och vissa sorts leksaker kan vi inte få in. Det finns begränsningar med att bo såhär. Det är svårt att bygga grejer inomhus och jag som gillar att tillverka tvål har svårt att få plats till det. Vi har heller inget speciellt förråd eller någon tvättstuga, men vi har tvättmaskin.

    Hur blir det sociala livet? Får ni plats med gäster?

    – Vi har middagar som tidigare. Vid vårt utfällbara bord kan vi sitta åtta personer. Barnen har inte haft några kompisbesök än, eftersom de precis har börjat på förskola här. Men många är väldigt nyfikna på huset och om vädret är fint sitter vi utomhus.

    Fabian Bräuer håller med och tycker att sociala tillställningar blir mer av en upplevelse i ett tiny house.

    – Vi var tolv personer en gång. Barnen satt och grillade korv i kaminen. Några var på loftet, andra i köket och alla kunde kommunicera med varandra. Det blir intimt. Man filosoferar mer om livet, det är ett fenomen jag upplevt flera gånger, beskriver han.

    Det största problemet som Fabian upplevde var att deras toalett var så liten att det inte gick att byta om ordentligt där. Därför försöker han alltid att övertyga sina kunder att prioritera väl tilltagna badrum.

    – Och att det kan vara kallt på morgnarna på vintern, innan man har slängt in ett vedträ i ugnen.

    Annars är den största utmaningen med ett tiny house att hitta en bra plats att ställa det på.

    Även om de flesta av Treesigns kunder söker sig till platser långt ute i naturen är det viktigaste att ha bra kontakt med de närmsta grannarna, menar Fabian. Om relationerna är goda brukar det aldrig bli några problem. Storleksmässigt faller de flesta tiny houses inom ramen av ett så kallat attefallshus, för vilka något bygglov inte krävs så länge det står på en tomt med huvudfastighet. Finns ingen annan fastighet på marken kan det bli aktuellt med tillfälligt bygglov, men det behövs bara om huset ska registreras som permanentboende. En annan fråga är hur ”off grid” en vill vara. Även om huset utrustas med solceller och egen avloppsrening och kompostering rekommenderar Fabian att koppla upp sig på el- och vattennät.

    De färdiga husen fraktas till sin plats

    – Det är en stor trend att vara off grid. Många tänker att det är miljövänligt, men det är inte säkert att ett stort batterisystem, som ofta krävs, är det mest miljövänliga. På vintern kommer det troligen också att behövas ett bensindrivet elverk ibland. Då är det bättre att ha ett abonnemang med grön el och egna solceller. Ett off grid-system kostar kanske 100 000–200 000 kronor. Istället kan du köpa en 500-meterskabel för 10 000 kronor. Och om du är ”prepper” och vill klara dig själv när samhället kollapsar är frågan hur länge du kan underhålla ett tekniskt avancerat system som det oftast handlar om. Då är det kanske bättre att satsa på gamla beprövade lösningar som vedspis, säger Fabian.

    I det stora lilla huset rullar barnen omkring på loftet och slänger sig i sängarna. Jag frågar Friederike hur länge hon tror att de kommer att bo kvar där.

    – Barnen har anpassat sig efter nya omständigheter och det har gått bra. Syskonen tycker väldigt mycket om varandra, så nu vill de knappast ha separata sovrum. Men jag vet förstås inte vad de kommer vilja framöver. Vi tror att vi kan bo här i ungefär fem år. Då kommer nog äldsta sonen inte länge få plats i sin säng längre.

    Originaltext publicerad 12 juni 2019

    ,

  • Sex enkla sätt att få närmare till naturen

    Sex enkla sätt att få närmare till naturen

    Längtar du ut men tycker det är svårt att lämna staden? En stressig vardag med många måsten gör att många inte kommer ut lika mycket som de ­egentligen skulle vilja. Misströsta inte – här kommer sex enkla sätt att få in mer grönt i vardagen.

    1. Sätt dig på pendeln

    Packa picknickkorgen och sätt dig på ett pendeltåg i valfri riktning. Inte ens de största svenska städerna är särskilt stora till ytan. Redan efter 10–20 minuter på linjen börjar det ofta bli rejält grönt längs med spåret. Njut av resan och hoppa av där inspirationen infinner sig. Ett tips är de där magiska få veckorna på höstkanten när lövskogarna skiftar färg innan löven singlar ner för vintervilan. Det kan vara ett bra sätt att mentalt förbereda sig på den mörkare och kallare årstiden som stundar. Har du små barn kan detta också vara ett lagomt miniäventyr.

    2. Poolbil över natten

    De som bor i stan låter med fördel bilen stå när de pendlar till jobbet. Men den kan vara toppen för små utflykter till platser som är kluriga att nå med kollektivtrafiken eller cykel. Och då är bilpool ett ekonomiskt och miljöbättre alternativ. Poolbilarna står utplacerade lite här och var i stan, så chansen ökar att det hela blir ett smidigt projekt. Scouta ut någon lämplig destination på Google Maps innan eller gå på känn om du vill vara spontan. Boka en kombi och plocka med sovsäck och liggunderlag (gärna sådant som blåser upp sig själv) När du väl rattat dig till din plats – öppna bagageluckan, fäll ner baksätet och njut av en natt ute med lite mer komfort än i tält.

    3. Mönstra på ett ­segelfartyg

    I både Stockholm (till exempel S/Y Ellen) och Göteborg (till exempel Skonaren Ingo) finns gamla segelfartyg som drivs av föreningar. Dessa arrangerar ofta segelturer över dagen eller helgen till humana priser. Då får man chansen att segla ut i skärgården på gammalt vis, och om man vill hjälpa till att sätta segel eller andra uppgifter ombord. Det är en mäktig känsla att glida ljudlöst ut på havet i dessa majestätiska skepp. Letar du på Airbnb kan du också hitta båtar att hyra för en natt att sova i. Det är ett sätt att få höra vågornas kluckande och känna vinden i håret, även mitt i staden. Ska du segla behöver du dock lite erfarenhet.

    4. Länge leve hängmattan!

    En hängmatta är ett fantastiskt sätt att uppleva naturen på och enkel att ta med sig för att sova ute en vanlig vardags- eller helgkväll. Eftersom den hänger i luften slipper man kylan från marken och knöliga underlag. Det finns till och med hängmattor som är som ett inbyggt litet tält (eller myggnät) om man inte vill sova direkt under stjärnorna. Dessutom tar de väldigt lite plats i väskan.
    Packa ryggsäcken och ta gärna cykeln första biten för att vidga din räckvidd. Sedan är det bara att knata ut i skogen. Det är en härlig jakt att försöka finna den perfekta platsen att spendera natten eller dagen på.
    Bor du i ett hus med trädgård kan det vara en häftig upplevelse att sova i hängmattan i trädgården en natt. Då kan du enkelt gå in och lägga dig om det inte känns bra.

    5. Kajakutflykt

    De flesta städer i Sverige ligger vid något slags vatten och kajakuthyrning är vanligt, även i stadskärnorna. Fråga personalen vart man kan paddla för att bäst undgå stadens brus. Ofta är det kortare än man tror. På vägen dit får man se staden från ett annorlunda håll och hittar lätt gömda och glömda platser. När Caminoredaktionen utgick från Lilla Bommen mitt i centrala Göteborg tog det bara någon timmes paddling innan den omgivande miljön var så grönskande att det var svårt att tro att vi befann oss i Sveriges näst största stad.

    6. Hyr husbil

    Husbil är ett fantastiskt sätt att lättvindigt och bekvämt ta sig ut i naturen, inte minst med barn. Självklart kan du inte nå de tätaste skogarna, men Sverige är fullt av lättåtkomliga parkeringsplatser nära vatten eller skogsområden, där du kan övernatta med vacker utsikt och vakna upp till ett morgondopp. Husbilar hyrs oftast ut veckovis, men ibland fungerar det även med kortare perioder. Hygglo eller Blocket har många annonser från privatpersoner och i de större städerna finns även företag som hyr ut. Husbilar drar förstås en del bränsle men enligt klimatsmartsemester.se är det ändå ett relativt miljöbra sätt att semestra på och passar bra för den som tycker tält är bökigt eller obekvämt.

    Originaltext publicerad 11 september 2019

    ,

  • Lycramännen cyklar sig ur 40-årskrisen

    Lycramännen cyklar sig ur 40-årskrisen

    Man känner igen dem på de tajta lycrakläderna och den avancerade cykelutrustningen. Memils är förkortning för ”Medelålders män i lycra”. De är prylkåta, ofta över 35 år och lätta att skämta om. Men de är också en grupp människor som förstått något viktigt.

    I mossan under en krokig tall i Änggårdsbergen i Göteborg ligger Andreas Papagiannis och får en aha-upplevelse. Pulsen är så hög att det dunkar i öronen. Han kisar mot kvällssolen som tittar fram mellan grenarna och får knappt luft då han både skrattar och andas tungt samtidigt. Det är ett av hans första pass på den nya mountainbiken och kroppen är full av adrenalin och endorfiner efter att ha cyklat upp och ned i backar i över en timme med en konstant rädsla för att ramla. Allt rusar och han slås av tanken ”Fan, det är ju så här det var att vara 7-8 år”. Det är det det handlar om, cyklingen.

    En kväll bara några månader tidigare står han på sin badrumsvåg och stirrar ner på displayen. Den visar 100 kilo. En svårsmält siffra. Övergången från att vara en odödlig slank 25-åring till en 100-kilos småbarnsförälder farligt nära 40-årsstrecket gick så långsamt att det var svårt att veta när det hände. Men nu hade det alltså hänt.

    I Andreas familj finns en historia av hjärtinfarkter, så det var inte bara fåfänga som fick honom att börja tänka på träning igen. Han berättade om sina funderingar för en kollega som föreslog att han skulle göra något roligt i stället för att träna, till exempel köpa en mountainbike. Andreas som ofta går igång på saker han aldrig provat tidigare bestämde sig för att följa rådet.

    Hans fru tyckte han var galen som kunde tänka sig att lägga ut tusentals kronor på en hobby han aldrig provat tidigare, men Andreas var tvärsäker. Det här gällde livet.

    I en lägenhet i Malmö lyser datorskärmen upp 30-årige säljaren Dick Ahlquists ansikte. Han har också bestämt sig för att börja cykla och sitter som klistrad framför olika forum på nätet och försöker lära sig allt om cyklar. Han har nyligen slutat köra motocross efter en olycka och letar efter något som ger både adrenalin och motion. Hans nya jobb ligger på ett avstånd det skulle passa att pendlingscykla som träning. Det har han sett många göra.

    Dick Ahquist

    – Jag föll för cykeltrenden som pågick då och fortfarande pågår, säger han. Men hans research på jobbpendlarcyklar spårade snart ur och slutade med att han köpte en landsvägsracer, vadderade cykelbyxor, arm- och benvärmare, cykeldator, pedaler, cykelskor och en hjälm. Totalt kostade det 19000 kronor.

    – Tyvärr var det jättetråkigt att cykla så efter tre rundor blev cykeln stående i lägenheten. Trenden att motionera på cykel började på allvar för cirka tio år sen och det märks både ute i handeln och på andelen motionslopp som arrangeras. I dag kan man cykla/köra ett motionslopp varje helg om man vill. Det märks också på det ökade antalet män som cyklar runt i trikå i stadsmiljö.

    Cykelhandlaren Adam Nilsson tror att cykeltrenden är en följd av löpartrenden.
    – Det skrivs mer om hälsa nu. I medelåldern är det svårt att börja med fotboll till exempel och cykel passar bra att börja med i den åldern, alla har cyklat någon gång i livet, säger han.

    Knäproblem är också vanligare i medelåldern och då är cykling en skonsammare träningsform än löpning. En annan förklaring jag får när jag pratar med cykelhandlare är att sociala medier har gjort att cykling ökat i popularitet, tidigare tränade cyklister oftast ensamma men i dag är det lätt att ansluta sig till facebook-grupper och hitta folk att träna med.

    – Jag har inga kalsonger under de här byxorna, säger Andeas (skrattandes) och pekar på sin höft.

    Efter några månader på mountainbike köpte även Andreas en racercykel, vadderade tajta cykelbyxor i lycra, arm- och benvärmare, cykeldator, cykelskor, pedaler, hjälm och handskar. Att han inte har kalsonger beror på att han inte vill ha skavsår och vadderingen skyddar rumpan från blåmärken av den hårda sadeln. Totalt gick inköpet av racerutrusningen på 24500 kronor.

    Det var inte helt lätt att som nybliven tvåbarnsfar motivera detta inköp för familjen. Han och hans fru hade köpt en motorbåt två år tidigare och året därpå köpte han sin mountainbike. Nu fick det väl ändå räcka? Men så anmälde Andreas syster honom till en utmaning i Göteborgs-Posten. Mot att deltagarna bloggade om träningen och att tidningen fick följa deras utveckling erbjöds de en startplats i motionsloppet Göteborgsgirot och fick en träningscoach. Villkoret Andreas fru ställde för att han skulle få köpa cykeln var att han skulle bli antagen till utmaningen. Så plötsligt skulle han inom två månader cykla 14 mil på tid. Det är mycket för någon som aldrig kört landsvägscykel tidigare.

    I dag är det back-intervaller på Ramberget som står på agendan. Andreas passerar centrala Göteborg på sin cykel för att ta sig dit och jag cyklar ett par meter bakom på en lånad racercykel. Synen jag har framför mig, en man i tajta kläder som swishar fram på en snabb cykel är det många som gjort sig lustiga över. Andreas nämner en krönika som publicerades i GP dagen innan vår cykeltur och som väckte diskussion på sociala medier bland hans cykelvänner: ”Summorna som män från medelklassen lägger på sina cyklar utgör numera en inte försumbar del av svensk BNP. Bara landsvägscyklarna hos trendiga män i Masthugget skulle räcka till att finansiera Västlänken. Om man i den ekvationen också räknar in att hälften dessutom har minst en mountainbike, så pratar vi snart summor som skulle räcka för att betala av Sveriges samlade statsskuld …. Bottom line: Du kommer aldrig kunna köpa dig till snabbhet. Börja i stället i rätt ände och träna bort ett par kilo från midjan innan du börjar importera överprisade lättviktsekrar från Italien. Det är helt gratis. Och förmodligen välbehövligt.”

    – Det är väl bättre ändå att man lägger pengarna på en cykel än på en dyr sportbil, säger Andreas.

    Strax framför oss är vägen blockerad av några fotgängare som går i bredd. Jag får panik då jag varken hittar broms eller ringklocka, men innan jag hinner skrika ger Anderas ifrån sig en hög busvissling och problemet är ur världen. När vi kommer ut på den första längre raksträckan utan fotgängare sneglar han då och då på sin klocka, vänder sig om till mig och ropar ”Nu kör vi i nästan 40 km i timmen”. Klockan, som bland annat visar hastighet, avstånd och effekt är kopplad till ett pulsband han har spänt om sitt bröst och till cykelns pedaler (som kostade 12 000 kr). Jag frågar vad det ska vara bra för och han säger att det är för att undvika att köra in i väggen och inte orka cykla hem när en befinner sig på en landsväg mitt ute i ingenstans. På lagrade kolhydrater kan man cykla i cirka en timme, men på fettlagret håller man betydligt längre. Tricket är att inte gå över ett visst tröskelvärde så att mjölksyran tar över. Klockan hjälper honom att hålla koll på det. Ringklocka har man tydligen inte på landsvägscyklar.

    Några minuter senare, när vi trampar upp i den branta backen upp för Ramberget vänder han sig om och ropar:
    – Jag hade cyklat fortare om inte magen hade varit i vägen!

    Racercyklar är ganska svåra att cykla på. Det märkte Dick under den första rundan med ett kompisgäng som träningscyklat tillsammans länge på de skånska landsvägarna. Han tyckte att cykeln var lite ranglig och la all fokus på att cykla rakt fram. Tanken på att dricka vatten nådde aldrig medvetandet under den flera mil långa åkturen.
    – Så jag fick kramp i benen och fick ligga ned på rygg mitt ute i ingenstans, säger Dick.
    Ett år efter det tredje plågsamma försöket att cykelträna sålde han sin utrustning för 9 000 kronor på blocket.

    10 000 kronor fattigare konstaterade han att det förmodligen hade varit smartare om han hållit sig till sin ursprungstanke och köpt en vanlig pendlarcykel.

    – En mellanvariant som jag hade kunnat använda till och från jobbet, med lite skönare sittställning. Hade jag haft en sådan hade jag förmodligen fortfarande cyklat.

    Andreas stannar med sin racercykel vid ett rödljus på väg hem. Bredvid oss står en man som ser ut att vara i 40-årsåldern med sitt lilla barn. Jag tänker ”dagishämtartid, då närmar sig nog klockan fem”. Andreas verkar tänka något helt annat.
    – Det där en fin mountainbike, säger han till mig, och nickar mot mannen med barnet. Mannen skiner upp i ett leende och säger:
    – Ja den är fin, men jag ska sälja den nu.
    – Det är en bra cykel, dämpad både bak och fram, en sådan kan du köpa och åka ut i Änggårdsbergen, säger Andreas till mig, vänder sig till mannen och fortsätter:
    – Vad blir det nu då?
    – Jag ska köpa en Enduro eftersom jag kör så mycket down hill. Och så är det ju kul att uppgradera sig.
    Så slår det om till grönt och de skiljs åt med en nick åt varandra. Prylsnacket verkar vara en ingång till social gemenskap. Andreas säger att det är lika mycket av den varan i båtvärlden.

    – Jag lärde mig allt genom att börja tjöta med gubbarna i hamnen, folk älskar ju att snacka om sin hobby, säger han.

    Döden är inte ett lika populärt samtalsämne. Men för Andreas som är sjuksköterska är den vardag. Minst en gång i månaden sitter han och håller någon som är på väg att dö i handen. Han berättar att han möter människor som blir förvånade när deras 85-åriga föräldrar dör.

    – Det handlar nog mycket om att man inte kan möta sin egen dödlighet. I dag så är vi så odödliga, vi är upptagna av jobbet, karriären och ska bara framåt framåt. Jag sa till en kompis som också närmar sig 40 för ett tag sen att ”fan vi är medelålders” och han visste inte vart han skulle ta vägen. ”Vaddå medelålders, jag är väl inte medelålders!”. Jag sa ”fan vi är ju snart 40 år, klart vi är medelålders, vi är inga ungdomar längre”.

    Detta faktum, att ingen är evigt ung, var det som tidigare motiverade honom att gå på body pump och gym under duktiga perioder.
    – Men saken är den att man vaknar inte upp på morgonen och känner ”jag kan inte vänta tills jag får gå på body pump”, säger han.

    Cyklingen fick Andreas att inse att han inte längre kunde träna för hälsans skull, för att sakta ned döendet. Det håller inte i längden. Tricket är att hålla på med något som får en att känna livet flöda genom en – att återskapa känslan som knockade honom under den där tallen i Änggårdsbergen, om och om igen.

    Originaltext och foton av Cecilia Cromnow publicerades 3 juni 2016

  • CSR – ett urvattnat begrepp

    CSR – ett urvattnat begrepp

    KRÖNIKA. När anställda i utvecklingsländer fortfarande sliter med urusla arbetsider, minimala löner och samtidigt får sina vattendrag nedsmutsade från fabrikerna – är det verkligen rimligt att CSR handlar om hur vi ska ha kul på kontoret?

    Ingemar Tigerberg

    Häromveckan bevakade jag nätverket CSR i Västsveriges årliga CSR Forum – västra Sveriges största event kring CSR-frågor. Arrangemanget var proffsigt arrangerat och tickade i de flesta viktiga boxar kring en hållbarhetskonferens: en underhållande konferencier (Ami Hemviken), tid för nätverkande, relevanta utställare och god vegetarisk mat. Men när applåderna från evenemangets huvudtalare, före detta statsminister Fredrik Reinfeldt, klingat av började tankarna kring vad det var vi fått uppleva samla ihop sig. Och jag känner mig fortfarande förvirrad…

    Fredrik Reinfeldt, hade visserligen intressanta talpunkter om vart världen är på väg – en svidande kritik mot nationalismens framfart, men det saknades en koppling till vad det egentligen har med CSR-frågor att göra? CSR – Corporate Social Responsibility, är ett begrepp som syftar till företags ansträngningar att ta socialt ansvar i en tid då globaliseringen spritt ut företagens verksamhet över hela världen, inte sällan i länder där staternas sociala ansvar lämnar mycket över att önska. Inledningsvis handlade CSR mest om större västerländska företag med leverantörer i utvecklingsländer där arbetsförhållanden kunde vara undermåliga. Ganska snart började företagens CSR-avdelningar också börja arbeta med miljöfrågor, då även dessa standarder visade sig vara bristfälliga hos leverantörerna. Man skulle kunna tro att många av de här företagen har ”lärt sig av sina misstag”. Att den process de gick igenom i sina ”hemländer” med att exempelvis fasa ut farliga kemikalier och införa reningssystem och adekvat skyddsutrustning i produktionen nu enkelt kan appliceras i de nya produktionsländerna. Men så har sällan varit fallet.

    ”Självmord inte ovanligt bland de anställda”

    Istället är det framförallt prispress som det annat vägledande målet för de flesta företag. I den granskande dokumentären ”Death by design” som visades på miljöfilmfestivalen Jord i år, exponeras hur flera av de stora IT-varumärkena som startade i Silicon Valley utanför San Fransisco ignorerar hur deras kinesiska leverantörer gör om samma, och än värre, hälso- och miljömässiga misstag som de själva gjorde på amerikansk mark på 1980-talet. Arbetarna på fabrikerna som tillverkar datorer, mobiltelefoner och annan hemelektronik vittnar om att jobba 12-timmarsdagar, 6 dagar i veckan och hur självmord inte är ovanligt bland de anställda. Stora mängder hälsofarliga kemikalier släpps rakt ut i de kinesiska städernas vattendrag. Större granskningar av globala företags CSR-arbete har ibland visat vissa förbättringar i hälso- och skyddsfrågor för arbetarna, men när det kommer till löner, arbetstider och miljöfrågor går det långsamt. Här finns med andra ord ett jättejobb att göra.

    Trots denna jätteuppgift har CSR-området kommit att vidgas markant. Efter att de lokala miljöfrågorna inkorporerades kom klimatfrågorna och allt kring återvinning/cirkulär ekonomi. Nuförtiden är det lätt att få intrycket att CSR inrymmer i princip allt som inte är 100 procent kortsiktigt ekonomiskt fokus. På CSR Forum fick vi bland annat höra om bland annat ”Work life balance”, Non Violent Communication, Medborgardialog kring byggen av nya bostadsområden i Sverige och ”Tillsammansskap” (om engangemang på jobbet). Detta är förstås viktiga områden som förtjänar fokus, men är det verkligen CSR-frågor? Vad ska då HR-avdelningarna syssla med?

    Nej, med tanke på hur mycket jobb det fortfarande finns att göra på produktionens smutsiga bakgårdar – borde fokus ligga där, så att anställda i utvecklingsländer kan få ett drägligare arbete och närmiljö. För den som är intresserad finns exempelvis de mycket kompetenta svenska organisationerna Fair Action och Swedwatch som arbetar med frågorna, och varit en blåslampa för svenska företag i mer ett decennium.

    Foto från studieresa till Sydafrikanska vinodlingar 2007 där de flesta arbetare inte kunde leva på sin lön. Originaltext publicerad 14 november 2019

  • Hoppets sista decennium?

    Hoppets sista decennium?

    ESSÄ. Tiden är knapp. Rapporterna om vilka klimatscenarier vi är på väg in i blir bara värre och värre, samtidigt som utsläppen fortsätter att öka. Är klimatkampen hopplöst förlorad? Vad ska vi då lägga vår begränsade tid på?

    År 1992 kom Al Gores första bok Earth in balance ut. Därefter har han både hunnit vara vicepresident i världens mäktigaste land och vinna Nobels fredspris för sina efter­följande böcker, filmer och engagemang om att vi måste agera mot klimatförändringarna.

    Under samma period har ungefär hälften av mänsklighetens totala koldioxidutsläptt genererats. Trots att varningsklockorna har ljudit över stora delar av världen i tre decennier.

    FN:s klimatpanel IPCCs rapporter har blivit allvarligare för varje år. I dessa unika rapporter, som bygger på vetenskaplig konsensus, beskrivs inte längre några försiktiga kanske-scenarier. Numera är de att betrakta som ren och skär skräckläsning.

    När Parisavtalet tecknades år 2015 invaggades världen i en gnutta hopp. Alla satt i samma båt – NU skulle skutan vändas! Världen enades om att arbeta för en maximal global uppvärmning på två grader till seklets slut men sträva mot 1,5 grader. I nuvarande takt är vi snarare på väg mot 3–8 graders uppvärmning. Det summerar journalisten David Wallace-Wells i boken Den obeboeliga planeten, som nyligen kommit ut på svenska. Det är makaber läsning: Redan vid två graders uppvärmning kommer flera städer vid tropikerna bli helt obeboeliga och hundratals miljoner fler människor dö av luftföroreningar och effekter av den globala uppvärmingen, jämfört med om världen skulle nå 1,5-gradersmålet.

    Förra året kom IPCC med en specialrapport som visar att skillnaderna mellan en uppvärmning på 1,5 respektive två grader är stora och mycket riskabla. Redan vid två graders uppvärmning kan isarna destabiliseras på allvar och medföra flera meters höjning av havsnivån. Vi kommer även att få se betydligt fler extrema väderhändelser, med oräkneliga mänskliga tragedier som följd. Risken är dessutom stor att planeten når en tröskelnivå där den börjar värma upp sig själv i galopperande takt genom metanutsläpp från havsbottnar, smältande permafrost och regnskogsdöd. Allt detta alltså redan vid två graders uppvärmning.

    ”Fram tills för bara några år sedan trodde vi fortfarande att två grader var en hanterlig temperaturnivå. Nu förstår vi att två grader är alldeles för farligt. Det är en planetär gräns som världen ska ta på yttersta allvar” kommenterade miljöprofessor Johan Rockström i Aftonbladet. Han är en del av en växande skara experter som trots dessa mardrömslika scenarier anser att IPCC:s rapporter är alldeles för försiktiga.

    Det som händer vid åtta graders uppvärmning går knappt att greppa. Det kommer exempelvis att vara omöjligt för människor att överhuvud­taget vistas vid ekvatorn utan att dö, skriver David Wallace-Wells. ”Flyktingkrisen” år 2015 blir en blygsam föraning av vad som ligger framför oss med de politiska spänningar som detta för med sig.

    Redan nu har vi både högernationalistiska och direkt klimatfientliga ledare i flera för klimatfrågan avgörande länder såsom USA och Brasilien. USA har hoppat av Parisavtalet, Brasilien överväger att göra detsamma. Men även länderna som finns med i avtalet gör långt från tillräckligt. I Kina, som har världens största utsläpp av koldioxid, förväntas utsläppen börja minska först år 2030 – samma år som IPCC slår fast att världen måste ha halverat utsläppen för att klara 1,5-gradersmålet! Samma år anser Johan Rockström att Sverige bör ha nått noll­utsläpp. Inte ens de länder som har för­utsättningar att vara i täten i klimatarbetet gör tillräckligt enligt IPCC.

    I våras kom boken Att lära sig dö i antropocen av Roy Scranton ut på svenska. Han anser att vi borde ge upp försöken att förhindra klimat­krisen. Det bästa vi kan göra nu är att bygga trygga självhushållande lokalsamhällen och hjälpa alla de människor som kommer att fara illa av den oundvikliga klimatkatastrofen, menar han.

    Ytterligare en som är inne på denna linje är nu hundraårige forskaren James Lovelock, upphovsman till Gaiateorin om att jorden är ett enda stort självreglerande system. Han har länge hävdat att vi redan passerat den punkt där jorden kommer att värma upp sig själv till ett nytt stabilt, men betydligt varmare klimat – med en extrem massdöd av merparten av livet på jorden som följd, inklusive större delen av mänskligheten.

    ”Vad är det för poäng att ha flygstopp när världen bränner 80 procent mer kol nu än år 2000?”

    Så vad gör vi nu? Är det någon mening att kämpa för sänkta utsläpp när så mycket talar för att det redan är kört? Spelar det någon roll att elever strejkar utanför riksdagen när Brasiliens president Jair Bolsonaro ändå låter regnskogarna skövlas i en accelererande takt? Vad är det för poäng att ha flygstopp när världen bränner 80 procent mer kol nu än år 2000? (enligt Wallace-Wells).

    Synen på hopp skiljer sig något mellan dessa engagerade experter. James Lovelock anser att kärnkraft och geoengineering (att manipulera klimatet) kan användas för att ”köpa oss tid” och får stöd av den brittiske klimatjournalisten Mark Lynas som gjort sig känd för att kritiskt granska några av miljörörelsens käpphästar. Desperata tider skapar desperata åtgärder?

    En som var tidig med att varna världen för klimatförändringar är Bill McKibben, grundare av klimatorganisationen 350.org. År 1989 kom hans End of Nature ut. Nu trettio år senare kommer Falter – Has the Human Game Begun to Play Itself Out? Även han målar upp de fasansfulla scenarier vi nu kommit att behöva vänja oss vid. Men han erbjuder också en liten strimma av hopp – där klimataktivismens globala framväxt (till exemepel Fridays for future och Extincion Rebellion) och solcellsrevolutionen är de starkast lysande stjärnorna för att vända skutan.

    Medvetenheten om det försämrade läget för klimatomställningen börjar sjunka in hos allt fler miljömedvetna. Många ställer sig nu frågan: vad ska jag engagera mig i om klimatet går åt h-e? I Facebookgruppen Klimatklubben ställs dessa existentiella frågor så gott som varje vecka. Även här skönjs de olika inställningarna – å ena sidan fokusera på att stärka det lokala samhällets resiliens, självhushållning och värna om ekologi, giftfritt och biologisk mångfald. Å andra sidan greppa det sista halmstrå av hopp och lägga sin tid på att klimatkampanja mot politiker och företag för att göra mer. Därtill lägga krut på allehanda solidaritets- rättvise- och mänskliga rättighetsfrågor som får ökad relevans i en krisande värld.

    I den mer allmänna debatten finns fortfarande en inställning om att en klimatsmart livsstil innebär stora uppoffringar. Och visst, när det gäller möjligheten att snabbt ta sig till andra platser på planeten, då finns det inget som klår flyget. (Tåget ger dock en annan, ofta mer behaglig upplevelse). Men i övrigt finns så många andra livskvalitets- och hälsomässiga mervärden med att leva klimatmässigt hållbart, så att ställa om sin livsstil är ändå meningsfullt.

    I de viktiga områden som lyfts fram på Facebook lyfts få motsättningar upp. Man kan förstås vara engagerad i flera av dessa frågor. Men när det gäller var man lägger sin begränsade tid på den här jorden, är en funderare kring var man gör mest skillnad befogad.

    Det finns de som söker andliga svar på klimatkrisen. I boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen, nysläppt på svenska, skriver Joanna Macy och Chris Johnstone bland annat om hur man ska orka kämpa trots att något direkt resultat inte är inom synhåll. Det handlar om styrkan i att kämpa tillsammans, att våra handlingar ger ringar på vattnet och skapar synergieffekter som inte alltid syns. Författarna presenterar också meditationsövningar för att hantera de svåra känslor som klimatkrisen kan ge upphov till, något som även domedagsprofeten Roy Scranton uppmuntrar till.

    Många beskriver det kommande decenniet som avgörande för klimatet. IPCC menar att insatserna behöver fördubblas för att kunna nå målet om 1,5 graders uppvärmning.

    ”Klimatkampen blir bara viktigare ju sämre det går” konstateras i Klimatklubben. Här är det upp till oss alla att fundera på: Vad är min roll under dessa tio år? Allt fler människor ställer sig på barrikaderna för att kompromisslöst kräva att politiker, individer och företag gör sitt yttersta, med svenska Greta Thunberg i fronten.

    I Klimatgruppen på Facebook citeras en 17-årig aktivist från klimataktiviströrelsen Extinction Rebellion som har bestämt sig: ”Jag vill dö vetandes att jag gjorde mitt absolut bästa.”

    Originaltext publicerad 12 september 2019

  • Får jag be om största möjliga tyssssstnad

    Får jag be om största möjliga tyssssstnad

    LEDARKRÖNIKA Där jag bor finns det många träd och på morgnarna under sommaren väcks jag ofta av fågelkvitter. För min sambo är det ett störningsmoment, för mig en vacker väckarklocka.

    Sedan närmar sig klockan åtta och då är det dags för den ständiga pålningen, borrandet och byggandet i närheten. Göteborg har växtvärk.

    Johanna Stål

    När dagen börjar gå mot sitt slut och skymningen sänker sig, då ändras ljudbilden i den stadsnära förorten där jag bor. Sorlet dämpas, det susar mindre från motorvägen långt där borta. Jag hör klingandet från rangeringen av ­tågvagnar – ett ljud som med tiden har blivit som en vaggvisa för mig. Lite fågelkvitter, hönsen som vi stängt in i hönshuset för kvällen har tystnat. Den ­harmoniska ljudbilden bryts av ett inträngande bröl från en trimmad moppe nere på vägen, och jag funderar på hur många människors vila skränet förstör längs med mopedens framfart.

    Aldrig har vi väl längtat så mycket efter tystnad som i dag – med den kraftiga urbaniseringen och de ständiga byggprojekten. Trots moderna tekniker lyckas vi inte skapa tysta vägarbeten eller elektrifierade byggarbetsplatser. Vi väsnas och tillåts göra det utan knappt några restriktioner. Tystnad har inget värde när tillväxt är målet. Men vi människor börjar söka oss bort, på jakt efter tystnad.

    ”Naturen är vårt hem och det är därför vi mår så bra där”

    Den stadsnära naturen erbjuder en tystare oas för oss och på helgerna söker vi oss allt mer ut från staden till friluftsområden. Intresset för vandring, mountainbiking i skog och berg, skidåkning och andra typer av naturäventyr lockar. Naturen gör något med oss, vi märker att vi mår bra. Tystnaden och de naturliga skogsljuden eller de lugnande ljuden från ett fläktande hav gör oss stärkta. Forskningen är överens: naturen är jättebra för oss. Eller snarare: naturen är vårt hem och det är därför vi mår så bra där. Den ger oss omväxling, ro, äventyr, vildhet, lär oss om anknytning, engagemang och kärlek.

    Även om många av oss i framtiden kommer fortsätta flytta in till staden för att skapa de storskalighetsfördelar, logistiskt smarta system, smidiga transportsystem och det utbud av kultur och nöjen som vi gillar, så kommer vi nog att behöva hitta tillbaka till en mer nära relation med naturen. För att komma dit behöver vi vistas mer där.

    I somras var jag på ett retreat där bland annat skogsvandring ingick. Vi skulle berätta vad vi ville ge tillbaka till naturen. Jag tänkte ett tag och sa: Jag vill ge den min vänskap. Jag vill inte känna att naturen är något annat än mig, utan att vi hör ihop. Det är min stora utmaning framöver, men också mitt stora hopp. Ett hopp om en ny sorts ännu bättre relation.

    I det här numret vill vi förstå vad naturen betyder för oss, på vilka sätt den är viktig. Men vi pratar också om hopp och kris och om naturen som en väg till integration. Känner du också uppgivenhet inför klimatförändringarna? Då är mitt bästa tips att gå ut i skogen och gråta. Jag lovar – skogen kommer trösta dig. Testa själv. Och sedan kan du komma tillbaka och kämpa för att den värld vi har ska finnas kvar.

    Originaltext publicerad 11 september 2019

  • Tågresan som är mödan värd

    Tågresan som är mödan värd

    Facebookgrupper svämmar över med inlägg, företagen som bokar tågbiljetter på telefon går knappt att nå och det är nära nog omöjligt att ta sig igenom bokningsdjungeln på nätet. Camino kavlade upp ärmarna och gav oss inte förrän vi hittat de smidigaste vägarna till drömresan på räls.

    Med andan i halsen dimper vi ner i kupén. När man ska passa ett tåg som ska transportera en i över 120 mil blir stressen över risken att missa det aningen högre än normalt. Men i takt med att ljudet från rälsskarvarna kring Kiruna tågstation långsamt accelererar sjunker också mina axlar. Barnen plockar upp sina leksaker. Eftersom vi har en egen kupé kan de klättra runt och härja utan att störa medpassagerare. Jag lutar mig tillbaka. Nu har vi 16 timmar ren njutning framför oss.

    När eftermiddagen börjar gå över i tidig kväll dukar vi upp och äter en långsam middag. Utsikten från vårt fönster bjuder på oehörda vidder av norra Norrland.

    När sensommarens skymningsljus börjar stå för inramningen bäddar vi ut sängarna och klättrar upp i våra kojer. Efter en stunds läsning somnar jag av tågets rytmiska vaggande.

    Att åka på tågsemester kan vara en ren njutning men det är också förknippat med en stundtals hög tröskel av krångel.

    För nybörjaren kan det kännas omöjligt att ens få reda på vilka alternativ som finns. För flygresor finns mängder med bokningssajter som på ett kick jämför priser mellan olika bolag. Där finns också de färdigpaketerade charterresorna som är populära inte minst bland barnfamiljer som inte orkar lägga dagar på att administrera semestern.

    Intresset för tågsemester har varierat med åren. Efter tågluffens glada dagar under 1980-talet svalnade intresset, för att åter vakna omkring 2007 då klimatdebatten återupplivade tåget som ett alternativ. Flera av de stora svenska researrangörerna började erbjuda tågcharter och intresset var till en början stort. År 2008 såldes 8 000 resor och vissa spådde att tågresorna skulle stå för omkring hälften av resorna till Medel­havet tio år senare. Istället försvann tågcharter helt och hållet som alternativ.

    – Det har varit svårt att göra det här till en konkurrenskraftig produkt. Lågprisflyget går enormt mycket snabbare till en tredjedel av priset, förklarade Lottie Knutson, dåvarande informationsdirektör på Fritidsresor, för Di.se.

    Förklaringen stavas krångel. Järnvägs­byråkrati i olika länder gjorde att resenärerna tvingades byta tåg otympligt många gånger. Det gjorde resan lång och priset högt. Flyget är gynnat gentemot tåget på flera sätt. Flygplatser är ofta skattesubventionerade av kommuner, flygbränslet är skattebefriat på grund av ­internationella regler och branschen avreglerades för länge sedan, vilket har skapat stenhård konkurrens som pressat ner priserna. Detta medan den europeiska tågbranschen präglats av gamla statliga monopol som visat svalt intresse för att öppna upp sig för internationell ­konkurrens.

    Nu har dock arbetet inletts med att jämna ut spelplanen något. Europaparlamentet har drivit igenom en avreglering av EU:s tågmarknad (detta ska vara implementerat i alla länder år 2020) och flyget har successivt släppts in i systemet för utsläppshandel inom EU. Därtill har Sverige nyligen infört en flygskatt. Men det kommer att dröja många år innan de nya reglerna får effekt och tills vidare har flyget ett rejält försprång.

    Kanske är debatten om flygskam ett slags uttryck av frustration över denna orättvisa. Med den har intresset för tågresor återigen vaknat till liv. Facebook-gruppen Tågsemester har i skrivande stund över 18 000 medlemmar och växer snabbt, meddelar administratörerna som verkar ha tröttnat på inflödet.

    – Vi har hundratals ansökningar om dagen och det är mest en massa jobb för oss med en massa nya medlemmar, meddelar Susanna Elfors.

    Tillsammans med Eva Wrede skriver Susanna just nu en bok om tågsemester och planerar en mässa på samma tema 2019. Måns Andersson, som tillsammans med Susanna är administratör för Tågsemestergruppen, försöker dessutom dra igång tågcharter på nytt. Men även om ­administratörerna är trötta så andas det nästan religiös entusiasm från medlemmarna i ­gruppen. Det flödar berättelser om härliga resor, människor som delar med sig av tips och svarar på frågor som hjälper medlemmarna i bokningsdjungeln.

    Även den omhuldade Centralens resebutik i Kalmar, som specialicerat sig på tågresor, vittnar om en hastigt väckt intresse. Någon intervju hinns inte med när vi söker dem för denna artikel.

    – Mia (Petersson) har suttit och jobbat hela natten så hon har gått hem för att vila nu. Det är så intensivt just nu att jag tvivlar på att hon hinner med någon intervju, låter en av de anställda meddela via mail.

    Jag provar med den andra delägaren Ivar Karlsson med liknande resultat.

    – Jag är här i stort sett dygnet runt men intensivt upptagen liksom mina medarbetare, meddelar han.

    Troligen är det den nyvakna klimat­debatten som står bakom det lavinartade intresset. Därför finns det anledning att granska hur klimatsmart tåget ner till Europa är. Elmixen ser olika ut runt om i Europa, det vill säga om länderna eldar till exempel kol eller gas för elproduktionen. Många länder kör dessutom dieseltåg, såsom Kroatien, fler än hälften av tågen i Danmark samt flera mindre linjer i Tyskland. Den för svenska resenärer så viktiga sträckan mellan Köpenhamn och Hamburg trafikeras med diesellok, vilket smutsar ner en annars ganska klimatsmart resa ner mot kontinenten. En elektrifiering av sträckningen är på gång, men förväntas vara på plats tidigast år 2025. Dessutom åker tåget färja mellan Rödby och Puttgarden, och färjor är oftast nästan lika dåliga ur klimatsynpunkt som flyg (170 g CO2-ekvivalenter/person­kilometer i medeltal jämfört med 190 g för flyg). Det är värt att tänka på om man vill resa klimatsmart söderut.

    – Av den anledningen är buss absolut klimatbäst för de flesta sträckor i Europa. Eller att resa fyra personer i en biogas- eller elbil. Även en vanlig dieselbil med flera personer i är ett relativt klimatsmart sätt att resa på, säger Josef Henschel på projektet klimatsmartsemester.se som samlat stora mängder data kring olika färdsätt.

    Men den som vill ta sig till Hamburg, som är en viktig knutpunkt för snabb- och nattåg i Europa, har dessvärre svårt att hinna dit på rimlig tid med buss. Och med tanke på att alla snabbtåg och alla nattåg med österrikiska Nightjet (ÖBB) går på el så är tågresorna söderut generellt sett ett klimatbra alternativ, som är på väg att bli ännu bättre i takt med elektrifieringen och att Europa ställer om till mer förnybar energiproduktion. Värt att påpeka är också att tågresor i Sverige och Norge är det klart bästa resesättet ur klimatsynpunkt.

    Jag vaknar till i den nattsvarta kupén. Tåget bromsar in och vi har inte stängt fönstret ordentligt. Temperaturen är aningen svårreglerad i de gamla vagnarna. SJ har planerat renovera alla sina nattåg under senare delen av 2018. Även österrikiska ÖBB som tagit över tyska Deutsche Bahns tidigare nattågslinjer i Europa står inför en stundande modernisering av sina nattåg. De ska finnas på plats år 2020.

    Men redan i dag finns flera natt- och snabbtåg som relativt enkelt tar dig ut i Europa om du vill låta färden vara en del av resan.

    Reser du från Sverige handlar det oftast antingen om att delar av sträckan sker på nattåg i ligg- eller sovvagn. ÖBB är den aktör som står för absoluta merparten av nattågslinjerna på kontinenten. Ett annat alternativ är att övernatta i någon av kontinentens metropoler på vägen. Allt beror förstås på önskad nivå av bekvämlighet och hur snabbt du vill ta dig till slutdestinationen.

    Britta Carlsson reste med småbarn till ­Kroatien förra sommaren.

    – Vi bokade en resa där vi spenderade en heldag i en österrikisk by för att senare på kvällen ta nattåget vidare. Det var ganska jobbigt med småbarn och mycket packning som inte gick att låsa in någonstans. Nästa gång bokar vi antingen hela vägen direkt, för själva tågresorna var väldigt mysiga, eller stannar någonstans några dagar på mitten, berättar hon och meddelar att de denna sommar ska ta sig till Grekland med tåg.

    Vår tågresa börjar nu närma sig sitt slut. När morgonen gryr ser vi det uppländska landskapet svischa förbi utanför. Vi går upp något tidigare än de flesta på tåget, eftersom vi ska stiga av i Uppsala där släktingar väntar på ett café för ­frukost. Försiktigt trippar vi längs korridoren som är full med neddragna sovgardiner, och hoppar utvilade av tåget som sedan ska tuffa vidare mot huvudstaden.

    Originaltext publicerad 21 maj 2018