Byggandet av ny infrastruktur tenderar ofta att öka sårbarheten på en plats, men med regenerativa glasögon och en förståelse för hur ekosystemen och elementen fungerar skulle de snarare kunna öka platsens resiliens.
En av västkustens största utmaningar i ett förändrat klimat är vatten. Skyfall, översvämningar, torka, rasrisker och ökade krav på dagvattenhantering och vattenrening innebär redan idag stora kostnader för kommuner, försäkringsbolag, lantbrukare, företag och privatpersoner. Framöver väntas utmaningarna bli ännu större.
Samtidigt växer nya sätt att tänka kring vatten fram. Initiativ som Rain Gothenburg har visat hur vatten kan bli en resurs i stadsutvecklingen genom vattenlekplatser, dagvattenlösningar och skyfallsparker med konstnärliga inslag. På flera håll i regionen anläggs parker som både skyddar mot översvämningar och bidrar till attraktiva stadsmiljöer.
Men med regenerativa glasögon kan frågan ställas på ett annat sätt. Hur skulle det vara om vi inte enbart försökte skydda oss från vattnet, utan istället samverkade med det? Om vi lät vattnet visa vägen?
Den tanken vinner mark hos allt fler planerare, forskare och konsulter. I skriften Design as Water argumenterar Ramboll Water och Henning Larsen för ett skifte från kontroll till samspel. Istället för att föra krig mot naturens processer behöver vi förstå och arbeta med dem.
”Nio av tio klimatkatastrofer är vattenrelaterade, så vatten är av största vikt för resiliens. Alldeles för ofta minskar ny infrastruktur resiliensen och ökar sårbarheten”, säger Trine Stausgaard Munk, hållbarhetschef på Ramboll Water.
I detta synsätt betraktas vatten inte som ett problem som ska kontrolleras utan som en aktör vi behöver samarbeta med. Det handlar om att ge plats åt översvämningar, återställa våtmarker, skapa blågröna stadsmiljöer och låta naturliga processer bidra till både klimatanpassning och livskvalitet.
Ett konkret exempel finns i utvecklingen av Frihamnen i Göteborg. Där har man arbetat med öppna dagvattensystem, översvämningsanpassning och vatten som en integrerad del av stadsrummet. Tanken är att vatten inte bara ska ledas bort utan också bidra till ekologi, rekreation och klimatanpassning. Det är ett tydligt exempel på att designa med vattnet snarare än mot det.
Samtidigt pågår forskning som utmanar våra föreställningar om relationen mellan människa och vatten. Thomas Laurien vid Göteborgs universitet har tillsammans med andra forskare inom det konstnärliga forskningsprojektet Vems vattenkropp? undersökt frågor om Vätterns rättigheter och människans ansvar gentemot sjön. Begrepp som naturens rättigheter, vatten som medskapare och vattenskap som motsvarighet till landskap börjar allt oftare dyka upp inom arkitektur, samhällsplanering och hållbarhetsarbete.
Håll utkik efter del 2 i ”När vattnet bestämmer vägen”
Denna text är en del av projektet Regenerativt Västra Götaland och kommer att publiceras i ett magasin som kommer ut i oktober. Vill du förhandsboka ett exemplar för att vara garanterad ett ex, beställ här. Projektet Regenerativt Västra Götaland genomförs med stöd av Västra Götalandsregionen och du kan läsa mer om projektet här.
Camino 