Våra hem är fulla av flöden med saker som ska någonstans. Som kanske tillfälligt inhyses hos oss, men som sedan vill iväg. Hur kan vi förenkla för smidigare prylflöden i hemmet och hur kan vi bygga boenden som är mer elastiska?
Det är få som har lika bra koll som Emma Öhrwall på hur man kan leva cirkulärt. I hennes jobb som processledare för Sharing City Göteborg samt ett tidigare ideellt engagemang för att underlätta för delningsinitiativ har hon inte bara fått staden att bli mer cirkulär, utan även sitt eget hem.
Emma Öhrwall sorterar in saker i sin flödesgarderob
Lägenheten är sparsamt inredd, lite minimalistisk och välgenomtänkt. Emma gillar att omge sig med saker som har en historia och som är användbara. En prydlig stapel av en välkänd tidskrift markerar inte bara en känsla för stil utan också en image.
Eftersom Emma är en ”delningsnörd” har hon inrett en så kallad flödesgarderob i hallen. På ytterdörren är symboler uppsatta som visar vilka prylar hon har till utlån. Ett sätt för grannar att få information om vad som finns tillgängligt.
Men det är inte alla människor som har samma möjligheter, kunskap eller tid att organisera och tänka ut bra sätt att skapa bättre flöden i sina hem. Emma är i 30-årsåldern, bor i en etta, har inga barn och har tillgång till storstadens utbud av fixotek och bostadsrättsföreningens bythylla.
”Jag tror på det hyperlokala. Ställen där jag ska lämna eller hämta saker som jag hyr, lånar eller reparerar måste ligga nära mig eller där jag rör mig till vardags.”
– Jag har exempelvis inget bibliotek så nära, så jag är sällan där, säger hon.
Minnen är viktiga för Emma, och hon vill ha en personlig koppling till allt i hemmet. Vintage och antikt ligger henne därför varmt om hjärtat. Prylar med minnen kopplade till sig tenderar vi att ha svårast att göra oss av med.
Lägenheten är full av små samlingar av noga utvalda saker, som den lilla barhörnan där Emma också har drinkpinnar i trä och sugrör i metall istället för plast.
– Mitt hem är som ett museum. Jag har mycket känslomässig koppling till allt, jag vill ha det så. Jag tänker att många glömmer sina prylar. För mig är det bra om de står framme i ”mitt medvetande” och inte göms i lådor på vinden. Och om jag har en vas framme som jag egentligen inte gillar så blir jag irriterad och gör mig av med den. Men jag försöker att inte göra mig av med saker för tidigt. De cirkulerar runt i mitt hem, jag hittar nya funktioner för dem. Det är en balans så att jag inte börjar hoarda.
I andra änden av Göteborg, i Biskopsgården, bor konstnärsparet Pia Hansson och Jorma Huttu, vars hem är fullt av avstannade flöden. Här är pågående projekt och minnen centrala.
”Paret säger att de blivit sådana som folk ofta ger bort saker till, ”för vi tar alltid emot allt begagnat”.
– Jag tycker att vissnande blommor är vackra, förfallet är det intressanta, säger Jorma, och visar torkade blommor som hänger i hela fönstret och står i vaser.
Trots att lägenheten är full, så är deras nykonsumtion nästan obefintlig. Här är ett exempel på ett hem med väldigt långsamma flöden. Lägenheten är byggd som konstnärsateljé och är egentligen inte anpassad för att bo i. Återvinningen hamnar i påsar bredvid diskhon och ett hörn i ateljén har använts som sovrum. Jorma sparar alla kuvert från brev han fått och använder för att anteckna på. En båt från ett gammalt scenbygge står kvar, ett projekt att bygga en stor, ”riktig”, högtalare är stående i väntan på rätt tillbehör. Lagren är fulla, alla förrådsutrymmen fullproppade.
– Ingen lär sig något från grunden nuförtiden, säger Jorma och visar sin samling med modellflygplan. Man måste göra saker för hand, viss kunskap går inte att tänka ut.
Pia och Jorma gillar saker med patina och är kritiska mot nya saker som bara går sönder.
– Samhället är fullt av dåliga grejer och gammal hantverkskompetens nedvärderas.
När det gäller kläder är Pia ”väldigt cirkulär”.
– Jag och dottern ser likadana ut, så vi använder varandras kläder. När något inte använts på tio år så rensas det ut.
Innan vi går säger Pia:
– Det är verkligen dags för oss att göra en rensning.
De flesta av oss lever liv med flöden som är någonstans mitt emellan dessa båda ytterligheter, och för de flesta i dag innebär hemmet en utmaning. Att stå emot masskonsumtionen och överflödet. Att vårda och ta hand om. Dessutom är våra äldre hem inte anpassade efter det sätt vi lever på i dag. Ett exempel är bristfälliga utrymmen för förpackningsåtervinning. Där får vi ofta själva stå för olika kreativa lösningar.
Hur kommer det framtida cirkulära boendet se ut? Utvecklingen av produkter och tjänster går så snabbt framåt att det vi bygger i dag kan vara inaktuellt redan imorgon. Många experter hävdar att framtidens boenden behöver vara mer flexibla, med flyttbara väggar och modullösningar som gör det lättare att plocka isär hus och flytta dem. Andra menar att hemmen behöver bli en mer naturlig del av kretsloppet – plushus med ekosystemtjänster och egen-försörjning på energi. Sedan finns delnings-experter som tycker att vi bör förändra boendet från att vara en slutstation för prylar till ett tillfälligt hem för saker vi lånar och hyr. Få bostadsbolag i dag kan leva upp till de visionerna och få inredningsarkitekter tänker på att göra hemmets flöden mer flytande.
På Kod Arkitekter i Stockholm har man brottats med de här tankarna ett tag. I ett stort Vinnovaprojekt håller de i nuläget på att arbeta med ett projekt som de kallar för elastiska hem. Åsa Kallstenius, chefsarkitekt och innovationsansvarig på Kod Arkitekter berättar att projektet kom ur en frustration kring att beställningarna de fick inte låg i paritet med hur vi borde bygga för att leva hållbart.
– Vi vill inte lösa uppgifter som vi tycker är felaktiga. Ekonomin i många projekt stramas åt och vi krymper alla ytor; den yta som förr ansågs vara en god bostad är i dag halverad, en tvåa är nere på 35 istället för 70 kvadrat. Vi krymper lägenheter och även trapphusen så att dörrar slår ihop med varandra, och den sociala ytan blir trång och obehaglig, om den finns alls …
I projektet ”elastiska hem”, som kommer att utmynna i en prototyp, vill de utmana normen att alla ska bo själva, inte samarbeta och inte umgås eller hjälpa varandra.
– Denna norm känns inte rätt, den går emot vår värdegrund. Människan är en social varelse. Vi måste låta människor mötas. Det har vi alltid gjort i historien.
Åsa berättar om förändrade konsumtionsvanor och hur lösningarna ofta handlar om teknik, inte beteende.
– Vi ser på boendet som statiskt snarare än elastiskt – och det är svårt att flytta, du låser in dig väldigt mycket i en bostadsform.
– Vi måste beställa projekt av oss själva, för vi börjar känna att vi inte gör nytta längre. Vi behöver vara ärliga. Det vi vill se är en ny upplåtelseform där man kan förflytta sig i tid och rum beroende på var man är i livet. Det ska kopplas ihop med banker och lån; ett mycket mer cirkulärt system, där man också kan flytta runt inom fastigheten. Det ska vara lättare att förändra sitt liv, utan att behöva bryta upp och ändra adress.
Rent praktiskt kan det handla om att man betalar för nyttjade utrymmen snarare än för ett fast kvadratmeterpris som i dag. Det blir en mer flexibel gräns vad som är privat och vad som kan delas, där man får tillgång till yta som man betalar utifrån hur man använder den.
– Tänk på allt i livet man skulle kunna dela på. Man kan hjälpa varandra att passa barn, läsa läxor, prata med någon som behöver sällskap, laga något som gått sönder.
Åsa menar att det egentligen inte är något nytt. Vi levde så förr för att vi var tvungna och vi behöver inse att ensam inte är stark.
– Vi har mycket ofrivillig ensamhet och utanförskap i dag, där boendet skulle kunna hjälpa till. Mellan 6 och 10 procent säger sig vara redo i dag att bo i en alternativ boendeform. Kollektivhus är en försvinnande liten del av beståndet i dag och de som finns är eftertraktade. Samtidigt finns där ofta en politisk värdegrund som utesluter en del människor. Vi behöver gå utanför ideologi.
Prototypen för det elastiska hemmet, som de nu jobbar på ihop med 20 parter, ska vara klar om två år.
Hur kommer vi bygga våra bostäder om tio år? Troligtvis med mer flexibilitet, miljötänk och cirkularitet. Frågan är om bostadsbranschen är redo att ta sig an denna utmaning?
Originaltexten publicerades 23 februari 2019. Foto: Tobias Jansson
Camino 