Han flydde från sopstaden

Han är soparbetaren från slummen som utbildade sig till ingenjör och vill hjälpa fattiga att bli självförsörjande på energi. Det här är berättelsen om Hanna Fathy som lämnade sitt kall och sin familj i Kairo för att förverkliga sina drömmar men som istället fastnat på den småländska landsbygden.

“Om alla slumbor satte upp en solfångare på taket eller en biogastank i källaren skulle de snart vara självförsörjande på energi, och politikerna kan stå där med lång näsa.”

Året var 2010. Hanna Fathy hade fullt upp med att ta emot besökare från hela världen och besökte sammanlagt åtta länder för att berätta om sitt arbete i “sopstaden” i Kairo. En av dem som ville intervjua Hanna var den svenska frilansjournalisten Katarina Höije som besökte Kairo tillsammans med fotografen Malin Palm för Caminos räkning. För Katarina visade Hanna upp sin hemmatillverkade biogastank på taket som gav familjen gas till spisen och el till generatorn, och solpanelerna som värmde upp vattnet. I reportaget för Camino som citatet ovan kommer ifrån, berättade han om hur hans takterrass hade förvandlats till högkvarter för en grön energirevolution.

Knappt sju år befinner jag mig i det lilla småländska samhället Stockaryd där Hanna numera bor utan sin familj. Kontrasten mot miljonstaden Kairo kunde inte ha varit större. De delvis förfallna husen och de folktomma gatorna ger känslan av att jag befinner mig i en övergiven spökstad. Hanna dyker upp vid exakt avtalad tid, vid församlingshemmet mitt i byn och hälsar på mig med ett varmt leende. Även om det inte syns på honom förstår jag snart att det döljer sig en stor uppgivenhet bakom den glada fasaden.
– Jag hoppas att detta är sista gången jag blir intervjuad här i Stockaryd, säger Hanna redan innan jag hunnit trycka på inspelningsknappen.

Sopstaden, där Hanna kommer ifrån, är smeknamnet på ett område i utkanten av Kairo som till merparten befolkas av kristna kopter som flyttat till staden från landsbygden. Eftersom kopterna hade svårt att hitta arbete, och inte var rädda för “lite smuts under naglarna” började de försörja sig på att ta hand om och återvinna Kairos sopor. De fick smeknamnet zabaleen, av ordet zabala som betyder sopor på turkiska. Hanna Fathy, som är uppvuxen i sopstaden, tillhör den första generationen av zabaleen som fått möjlighet att slutföra en universitetsutbildning. Han utbildade sig till jordbruksingenjör, med fokus framförallt på maskindesign, eftersom han tycker mycket om och har lätt för matematik, kemi och fysik.

Men att ta sig vidare i Egypten var tufft, på grund av fördomarna mot honom som soparbetare och kristen. Kontakten med Thomas Culhane, en av grundarna av den internationella plattformen Solar Cities, blev möjligheten till något nytt.
– Thomas berättade om att han ville bygga biogassystem som hjälper människor i slummen att bli självförsörjande på värme och energi. Han frågade mig och mina kompisar om vi kunde donera lite pengar så att han kunde koppla ett system till en familj som bodde bredvid en skola. Jag sa till honom att jag inte hade några pengar, men erbjöd honom istället min tid. Det var så det började. Jag började gå dit varje söndag och han tog mig till platser som han jobbade med, berättade om sina drömmar och förklarade för mig hur systemen fungerar. Efterhand fick han pengar från USAID och då valde han att anställa mig som koordinator för projektet, berättar Hanna.
Även om lönen var lägre än vad Hanna tidigare fått från sitt arbete med sopor tackade han ja till erbjudandet. I samma veva började han också själv experimentera med att bygga system för att ta tillvara sopor för att producera egen värme och energi.
– Det första systemet tog fyra–fem månader för mig att göra. Det sista systemet jag byggde tog mig bara fyra dagar. Jag ville göra det så enkelt så att vem som helst skulle kunna bygga något liknande, berättar Hanna.

År 2011 kom revolutionen till Egypten. Det som många hoppades skulle bli en början på en demokratisering av landet blev istället det som tvingade Hanna, och flera andra kristna kopter, att lämna sitt land.

”I mars 2011 kom salafisterna till sopstaden och började skjuta med vapen”

– De hade hört rykten om att vi skulle komma och bränna deras moské, och började bränna ner plast och annat över hela sopstaden. Vi förlorade sju ungdomar. En av dem var en granne som stod mig väldigt nära och några av dem var kompisar. Vi gick ut för att stoppa dem, men vi hade inga vapen och fick ingen hjälp eftersom militären på denna tid stod på salafisternas sida. Efter revolutionen kunde vi inte sova på nätterna. Vi brukade turas om att sitta framför huset på nätterna bara för att skydda familjen eftersom vi var rädda för att någon skulle komma och attackera oss på kvällen. Det blev jättesvårt för mig att arbeta och bo kvar, berättar Hanna.

Hanna började prata med sina vänner om att lämna landet. Vägen ut skulle lite oväntat komma från arkitekthögskolan i Umeå. Under hösten 2011 involverades Hanna som guide när studenter från skolan kom på ett fyra veckor långt studiebesök till sopstaden för ett projektarbete. Tillsammans med tre andra guider fick han en inbjudan om att komma till Umeå för att vara med i projektets efterarbete. Hanna tog resan som en möjlighet till att söka asyl i Sverige. Familjen lämnade han kvar i Kairo med förhoppningen om att de snart skulle kunna återförenas i det nya landet. Nu har det gått sex år, och Hanna väntar fortfarande på besked om uppehållstillstånd för familjen.
Till Småland kom han tack vare en inbjudan av en vän från Kairo som bodde i Rörvik strax söder om Stockaryd och som erbjöd sig att vara tolk åt honom under den första perioden. Han började arbeta gratis inom skogsnäringen i utbyte mot mat och husrum och fick sedan praktik som senare övergick i en anställning på en elfirma i Stockaryd.

– Tiden här går inte så fort. Eller man kan säga att åren går fort, men inte dagarna. Det är som en dröm. Jag hade aldrig tänkt att det här skulle kunna hända. Att inte ha min familj här får mig att tänka “vad gör jag här”, säger Hanna.

Att lyssna på Hannas berättelse gör ont. I Egypten var det hans bakgrund som soparbetare och kristen som stod i vägen för honom för att förverkliga sina drömmar. Nu har han fastnat på en liten ort där möjligheterna till att bidra med sin kompetens och engagemang begränsas av samhällets oförmåga att ta vara på Hanna som en resurs. Även om Hanna har ett fast jobb är han långt ifrån sin dröm om att kunna arbeta med att hjälpa fattiga till ett bättre liv, genom att dela med sig av sina erfarenheter från slummen och lära dem om hur de kan bli självförsörjande på energi. Dessutom vill han utbilda sig mer, framförallt inom solenergi. När Hanna kom till Sverige var han väldigt aktiv och gjorde föreläsningar för Chalmers och Sida flera gånger, och han försökte ha kontakt med alla som jobbar med solenergi och miljöfrågor. Men det har tagit på krafterna att ständigt vara den som måste knacka på dörren och det blir dyrt med alla resor. Då och då är det någon som ringer till Hanna och ber honom komma och berätta sin historia, men känslan av att det inte leder honom vidare mot hans dröm har gradvis fått honom att tappa lusten.
– Det känns som att det finns något som jag missar för att komma till det som jag vill göra 24 timmar om dygnet, säger han.
Trots det är det tydligt att Hanna inte har gett upp. I april började han läsa en distanskurs i solenergi på Färnebo folkhögskola. Redan efter första kurstillfället frågade läraren på skolan om Hanna vill vara med och bygga en biogasanläggning på skolan, vilket han svarat att han gärna vill.
– Kanske kan jag bli lärare där, säger Hanna och skrattar.

Flera gånger under vårt samtal kommer jag på mig själv med att försöka hitta lösningar på Hannas situation. Precis som många andra som möter Hanna ser jag den enorma kompetens och potential han sitter på. Men jag har inte ett jobb att erbjuda. Att lämna det nuvarande jobbet innebär att Hanna riskerar att äventyra möjligheterna för honom att få hit sin familj, eftersom han måste kunna visa att han kan försörja dem och erbjuda dem någonstans att bo. Därigenom begränsas också Hannas möjligheter att satsa på studierna. Samtidigt är det tydligt att det Hanna skulle behöva är ett nytt socialt sammanhang där han omges av människor som tror på honom och hans idéer. En plats där Hanna delvis kan hämta kraft är i sin tro på gud och hos den lokala församlingen. Hanna hjälper till som tolk på mötesplatsen för andra nyanlända svenskar, vilket han själv beskriver som “en anledning att komma ut från sin lägenhet en gång i veckan”. I övrigt är det genom att läsa som Hanna får tiden att gå på sin fritid.
– Det bästa med att vara här är att jag kan sitta här och läsa utan att någon kan störa mig, säger han.
– Jag tror på mina idéer och på att jag är här för att göra något viktigt. Inte bara för Sverige utan för hela världen kan jag säga. Att dessa ideér fortfarande finns i min hjärna och hjärta, det är vad som ger mig hopp just nu, avslutar han.

Fakta: Solar Cities

Solar Cities är en internationell DIY-plattform och en ideell organisation som erbjuder möjligheter för människor, främst i fattiga slumområden, att själva lära sig att producera sin egen biogas och installera egna solpaneler. Mottot är “Ja du kan, och ja, testa gärna detta själv hemma”. En viktig utgångspunkt är att ta vara på avfall för att förvandla det till energi. Organisationen ska inte förväxlas med företaget SolarCity som nyligen köptes av Tesla och som arbetar med att sälja och installera solpaneler världen över.

Originaltext av Caroline Petersson publicerad 2 juni 2017