Hur kan företag som kommer högst upp i flertalet rankningar i hållbarhetsarbete ändå alltid hamna i blåsväder kring mänskliga rättigheter och miljö? Går det att omforma en i grunden ohållbar affärsidé? Camino tar tempen på omställningen i modeindustrin.
Det är nu omkring 20 år sedan debatten om företagsansvar gällande produktion i utvecklingsländer drog igång ordentligt i Sverige. Först handlade debatten mest om förekomsten av barnarbete och vidriga arbetsvillkor, på senare år har miljömässig hållbarhet hamnat mer i centrum. På två decennier har CSR-branschen växt till en miljardindustri, de största företagen har hela avdelningar med hundratals personer som enbart arbetar med de här frågorna. Det svenska flaggskeppet H&M lyfts ofta upp av både frivilligorganisationer och forskare och i oberoende undersökningar som klassens underbarn i det systematiska hållbarhetsarbetet. Den som sparar pengar i en fond med fokus på hållbarhet äger sannolikt aktier i detta klädföretag. Ändå fortsätter rapporter komma om risk för barnarbete och brott mot mänskliga rättigheter i produktionen, senast i tidningen Sveriges Natur som berättar om hur barn arbetar bland hälsofarliga kemikalier i bomullsodling i Indien. Även den holländska organisationen SOMO:s granskning påvisade barnarbete, extremt låga löner och kränkningar av mänskliga rättigheter i Myanmar hos leverantörer till de stora modeföretagen (som sällan äger några egna fabriker). Det berättas således två väldigt motstridiga historier om verkligheten. Hur kan det vara så?
Niklas Egels Zandén är nybliven professor i företagsekonomi på Handelshögskolan i Göteborg, och hans forskning handlar om CSR och hållbarhet. Han menar att företagen har nått vägs ände med de strategier de hittills haft.
– Jag tror tyvärr inte att det blivit så mycket bättre för de som arbetar på golvet.
– Det är fortfarande en väldigt stark prispress i modebranschen, med en sjunkande ersättning för samma typ av produkt. Det sätter press nedåt, på till exempel lönerna, beskriver han.
De flesta stora modeföretagen inledde sitt systematiska CSR-arbete för omkring två decennier sedan med att fokusera på så kallade ”uppförandekoder” som leverantörer skulle leva upp till. Där listades under vilka villkor kläderna fick tillverkas, vilket följdes upp av olika slags kontroller.
År 2008 skrev undertecknad en rapport åt nätverket Rena Kläder med namnet ”Blir det bättre?” Den summerade då 10 års arbete med denna strategi. Slutsatsen var kortfattat att företagens CSR-arbete enbart hade lett till marginella förändringar, och då främst inom områdena säkerhet och synlig arbetsmiljö hos leverantörerna, samt att förekomsten av barnarbete hade minskat i första leverantörsledet. Resten av problemen kvarstod. Idag delar de flesta i branschen den slutsatsen.
– Nästan alla säger att den här strategin har väldigt stora begränsningar. Forskningen visar det jättetydligt. I de bästa initiativen blir fabrikerna marginellt bättre, såsom de som ingår i initiativet Fair Wear Foundation. Vissa frågor är väldigt svåra att komma åt, som kvinnors rättigheter, all form av diskriminering och facklig organisering. Där har uppförandekoderna misslyckats, summerar Niklas.
Därefter har företagens hållbarhetsarbete varit inne i en slags omorientering. För sju år sedan skildrade vi i Camino hur klädmärkena Norrback, Boomerang och J.Lindeberg på olika sätt börjat arbeta med miljömässig hållbarhet. Och det är just på miljösidan störst förändringar har skett, menar många av dem vi pratar med från branschen. Många nya företag startade runt 2007 som hade hållbarhet som största drivkraft. Många har därefter fallit bort, på grund av hård konkurrens möjligen kombinerat med för stor idealism. Samtidigt har de stora företagen vaknat. Teknikutvecklingen har gått framåt med återvunna material, framförallt inom outdoor där det börjar bli standard. Även arbetet med att fasa ut vissa kemikalier från produktionen har ökat.
Arbetet med så kallade levnadslöner är något som påverkansorganisationer har fokuserat mycket på de senaste åren, de uppmanar modeföretag att verka för att leverantörerna ska betala löner som går att leva på och delta i olika initiativ och organisationer som fokuserar på denna fråga. Även på denna fråga har H&M levererat, åtminstone på pappret.
– Jo, det har de. Till exempel genom att ha satt upp målet om levnadslöner hos ”strategiska leverantörer” år 2018. Men det ser inte så ljust ut om man tittar på deras senaste hållbarhetsrapport. Reallönerna i Bangladesh och Kambodja har i princip stått still sedan 2014, menar Maria Sjödin, kommunikationsansvarig på påverkansorganisationen Fair Action som ger företaget beröm för att samarbeta med fackföreningar i frågan, men hävdar att åtgärderna är för små i förhållande till företagets storlek.
– De är världens näst största klädföretag. Omkring en miljon människor syr kläder åt dem, poängterar hon.
Hållbarhetsavdelningarna arbetar i extrem motvind. En motvind som består av affärsmodeller som bygger på ständig prispress. Leverantörer ska med ena handen betala högre löner till arbetarna samtidigt som de ska sänka priserna på produkterna med den andra. Annars får någon annan beställningen.
– Det handlar om att kränga grejer snabbt. Affärsmodellerna är ett grundproblem. Vad kan hållbarhetsavdelningarna åstadkomma på den marknad de befinner sig på? Det är en jäkligt lurig fråga, medger Niklas Egels Zandén.
De som säljer billiga kläder har låga marginaler men stora volymer. Att börja knapra på marginalerna genom att betala ut högre löner skulle vara att dra undan mattan för affärsmodellen, fundamentet som företaget bygger på.
– En dubblering av lönerna skulle bli en enorm kostnad, poängterar han.
Om företagen verkligen skulle mena allvar med att erbjuda arbetarna i produktionen goda villkor menar Niklas att de behöver vrida incitamentsstrukturen rätt.
– Idag lämnar inte företagen Bangladesh för att det uppdagas stora problem. De säger att de vill förbättra villkoren på plats, vilket hittills inte har funkat. Vi vet inte om deras nuvarande strategier kommer att fungera. Men vad vi däremot vet är att om man flyttar produktionen till länder där villkoren är bättre, då skapas incitament för de andra leverantörerna att förbättra sig, säger han.
Det finns enligt Niklas framför allt två sätt att åstadkomma högre löner: antingen betalar de västerländska företagen mer pengar direkt till arbetarna, istället för att gå omvägen via fabriksägaren som annars riskerar lägga pengarna i egen ficka, eller att arbeta med att stärka fackföreningarna som då kan förhandla om arbetarnas löner.
– Men detta är fabriksledningarna mycket mindre intresserade av, eftersom det ändrar maktförhållandena i fabriken. Av liknande anledningar misslyckas klädföretagen med att stärka kvinnors rättigheter, menar han.
Även där har alltså hållbarhetsavdelningarna incitamenten emot sig för att nå sina mål. Det finns dock flera mindre och medelstora företag som har valt att lägga produktionen i länder där risken för människorättsbrott och dåliga arbetsvillkor är lägre. Ofta handlar det om märken med en högre prisnivå.
By Dem (tidigare Dem Collective) var i början av 00-talet ett av de första klädföretagen som hade hållbarhet som främsta drivkraft. De valde då att starta en egen fabrik i Sri Lanka, eftersom det inte fanns någon befintlig som höll måttet för sociala villkor. Idag ska de starta produktion i Sverige, på Ringön i Göteborg, tillsammans med andra mindre klädföretag.
– Idag hade vi inte behövt starta en egen fabrik. Vi var först med att prata om levnadslöner, men nu har medvetenheten spridit sig i Sri Lanka vilket gjort det möjligt för dem att kräva mer, menar Annika Axelsson, grundare av By Dem.
By Dem har ända sedan start betalat ut levnadslöner och använt uteslutande ekologiska och Fairtrade-certifierade material. Fabriken i Sri Lanka ägs nu av arbetarna. By Dem beställer idag också kläder från en fabrik i Indien, som också börjat betala ut levnadslöner. Nu är siktet även inställt på att sluta kretsloppet. Alla deras kläder ska kunna återanvändas till nya, och till slut komposteras. Annika är kritisk till storföretagens hållbarhetsarbete men säger ändå:
– Om de nu inte helomvänder och helt skriver om sina affärsplaner. Jag tror ju att när fan blir gammal så blir han religiös. En dag kommer man till insikt.
Kanske har Annika mer rätt än hon tror. För även på det cirkulära området flåsar storbolagen de små i nacken. H&M:s VD Karl-Johan Persson lanserade nyligen bolagets vision att ”leda förändringen mot cirkulärt och förnyelsebart mode”, med mål om att vara 100 procent cirkulära och förnyelsebara år 2030. Vilket bland annat innebär att de ska använda material som är återvunnet eller ”annat hållbart inköpt material”.
Bakgrunden till H&M:s sökande efter existensberättigande är förstås att allt fler konsumenter börjar ställa den relevanta frågan om ett företag vars affär bygger på att sälja ständigt ökade volymer av billiga kläder någonsin kan kallas hållbart.
– Det är den värsta fråga de kan få, menar Niklas Egels Zandén.
Indirekt svarar Karl-Johan Persson på denna fråga i sitt VD-brev om den cirkulära nyheten:
”För att kunna fortsätta att erbjuda hållbart mode för kommande generationer i en värld med växande populationer och begränsade resurser måste både H&M-gruppen och industrin leta efter nya sätt att arbeta”. Den nya strategin är enligt honom långsiktig, integrerad i alla delar av verksamheten och bygger på samarbete med många andra (såsom andra företag, fackföreningar, frivilligorganisationer, experter och forskare).
Enligt Per Grankvist som skriver analysbrevet CSR i praktiken är strategin inte bara något som kan viftas bort som fluffigt CSR-arbete eller greenwash:
”Det i innebär i praktiken ett helt nytt sätt att tillverka och konsumera mode. Dagen då strategin presenterades är en dag som sannolikt kommer beskrivas som avgörande för när nyliberala marknadsidéer ersattes av en ny ekonomisk ideologi: den cirkulära” skriver han.
Originaltext publicerad 5 juni 2017
Camino 