Simonne vill lämna det kapitalistiska systemet

Jobba, hämta ut sin lön, konsumera. Är det verkligen så vi vill leva? För Simonne Henke hägrar något annat – ett liv helt utan pengar. Hon är övertygad om att vår tids ekonomi kommer att självdö och att något bättre skymtar vid horisonten.

Under våren 2009 blev Simonne Henke sparkad från sitt jobb. Hon hade, i sitt tycke, ifrågasatt vad hon ansåg vara orättvisor på arbetsplatsen. Hennes överordnade på företaget ansåg å sin sida att hon inte betedde sig ”yrkesmässigt”. Simonne packade ihop sina saker, gick hem och blev bitter.
– Jag kände ”Hur kan vi leva så här?” Jag blir sparkad för att jag ifrågasätter saker på jobbet. Det var chockerande, jag trodde att vi hade yttrandefrihet, att vi ville ha förändring.
Simonne kände att hon aldrig ville tillbaka. Hon ville inte bidra till systemet, det var för brutalt. Hon skulle klara sig själv.
När Camino träffar Simonne Henke har det gått sex år sedan hon gick ut från arbetsplatsen med sin låda. Hon tar emot i sin stuga i Änggårdskolonin i Göteborg, där hon bor under hela sommarhalvåret. Hon har just lagat mat och sätter en mokabryggare på spisen. Nyss hemkommen – från jobbet.
Att kliva ur ekorrhjulet och klara sig själv visade sig nämligen vara svårt, och idag jobbar Simonne som konsult på Volvo. Men trots att hon fortfarande lönearbetar lever hon ett helt annat liv idag än för sex år sedan. Avskedandet blev en vändpunkt, och sedan dess odlar hon en systemkritisk livsfilosofi som genomsyrar allt hon gör. Den stavas radical self reliance, alltså radikal självförsörjning.
– Pengar är ett jättestort stress- och ångestmoment för mig, hela tiden. Så jag började tänka: vad kan jag göra för att bli av med den här ångesten? Och där var det. Radical self reliance, att ta hand om sig själv till hundra procent. Den tanken tilltalar mig jättemycket.

Kaffet ryker ur små glaskoppar på köksbordet. Simonne har slagit sig ned på en stol och berättar att hon redan som barn fick lära sig att man ska ta vara på vad man har. Hennes föräldrar utvandrade från Tyskland till Kanada och med en stor familj var resurserna ofta knappa. Men de var också tidigt ute med nyskapande lösningar och byggde ett av Kanadas första passiva solhus. Idag är energiförsörjningen prio ett även på Simonnes egen att göra-lista.
– Nästa år har jag förhoppningsvis solpaneler uppe. Tänk dig hur livet skulle se ut om man var självförsörjande på all el. Jag kan ha ett stort växthus och odla året runt om jag vill!

”Konsumtion är som morfin, du får en liten injektion då och då”

Innan Simonne bestämde sig för att gå en ny väg fann hon, liksom de flesta i dagens välfärdssamhällen, kickar av att konsumera. Excesser som stora, flotta bilar har hon aldrig ägnat sig åt, men däremot resor, designerskor och dyr makeup. En livsstil som inte var helt lätt att gå ifrån, åtminstone inte till en början.
– Det är som med allt annat som hjärnan kopplar ihop med njutning. Du får en bra känsla, även om den försvinner snabbt, så det är svårt att sluta.
Simonne låtsas sätta in en spruta i armvecket.
– Det är som morfin, du får en liten injektion då och då. Men när man har vant av sig, då är det borta. Det har jag märkt tydligt hos mig själv, jag har ingen lust att köpa någonting längre. Om någon sade till mig ”Du måste gå till NK och handla för 50 000 kronor” skulle jag säga åt personen att behålla pengarna. För varför skulle jag göra det?
Simonne pratar allt intensivare.
– Varför? Jag har redan så mycket kläder, så mycket av allt. Ett hav av parfymer! Ett hav! No more. Det förlorar sin attraktionskraft, du är inte längre beroende och då är det bara äckligt. Det är som att sluta röka.

Idag har Simonne Henke ett tydligt slutmål: hon vill genom sin självförsörjning ge mer till världen än hon tar. Eller, som hon säger på engelska, contribute, not consume. Förutom att se till att solpanelskontot växer gör Simonne ständigt små och stora förändringar i sitt vardagsliv för att nå detta mål. Mycket handlar om förenkling och minskad konsumtion. Hon har ingen bil, köper i princip ingenting utöver mat, kattmat och vin och försöker hela tiden att minska sitt avfall. Hon syr egna kimonor av begagnade dukar och har byggt ett hönshus av gamla brädor från en riven kolonistuga på granntomten. Material till sitt framtida växthus av har hon redan fått gratis av en bostadsrättsförening som bytte fönster.
Simonne reser sig från stolen och visar in i rummet intill.
– Och här är min lilla verkstad.
Ett tredjedels rum belamrat med tyger, verktyg och en stor samling återanvända Redalådor fulla av bra-att-ha-saker. Att leva ett liv utan pengaberoende ställer stora krav på kreativiteten, säger Simonne. Man måste ständigt vara öppen för nya idéer och lösningar.

Åter vid köksbordet ställer Simonne fram en skål med hasselnötter och börjar knäcka. Hon har plockat dem själv vid parkeringsplatsen som angränsar till koloniområdet.
– Missförstå mig inte, säger hon. Jag vill ha ett lyxigt, high tech, bekvämt liv i framtiden, men man behöver inte ha mycket pengar för att ha det bra. Du väljer helt enkelt vad du ska spendera pengarna på. Och om du ser dig omkring finns det så mycket potential. Det finns mat överallt; den här staden skulle lätt kunna vara självförsörjande på frukt, men alla slänger den på tippen.
Så vad är då ett lyxigt liv? Simonne återkommer till frågan om energiförsörjning.
– Att kunna producera all den energi jag behöver för att kunna göra vad jag vill, säger hon. Om jag vill öppna en lunchrestaurang här i mitt kök, om jag vill sälja fina, svenska grönsaker året runt, då behöver jag energi för att värma upp ett växthus. Jag vill kunna ladda min mobil och använda mina köksmaskiner, för jag gillar att laga mat. Lyx för mig är god mat, gott vin, goda vänner. Och energi.

”If you can’t beat them, join them. Förändra från insidan.”

Simonne Henke har alltså sitt mål helt klart för sig, men hon har förlikat sig med tanken på att det inte kan nås från en dag till en annan. Tills vidare jobbar hon vidare i det ekonomiska system som hon egentligen avskyr.
– Pengar är ett nödvändigt ont, säger hon. Jag bor i det här samhället och måste ha pengar, för det är det system som finns. Men av allt det som jag samlar ihop nu, genom att gå till jobbet 40 timmar i veckan, ska jag satsa hundra procent på att bli av med det här pengaberoendet. Jag vill inte stötta det här systemet överhuvudtaget. Pengar är så passé.
Nu frågar sig den kritiske läsaren: Är det inte hyckleri att ha en sådan kritisk syn på det kapitalistiska systemet och samtidigt jobba på Volvo, ett multinationellt storföretag?
– Jag får alltid den frågan. ”Men hur känns det Simonne, att jobba på ett företag som förorenar världen?” Men ärligt talat, jag är inte där för att bidra till aktieägarnas vinst. Jag bryr mig inte om dem. Jag är där för människorna som jobbar där, de som gör att det finns vinst överhuvudtaget. Om jag kan bidra med något litet till deras dag, om jag kan sprida kärlek och glädje, då kan jag gå till jobbet. Det är min uppgift.
Och helt och hållet fogar hon sig inte i företagsvärlden – allt som oftast får kollegorna en predikan i lunchrummet.
– Jag tjatar hela tiden om mina idéer om radical self reliance, säger hon. Och jag ser att folk börjar fundera, de kommer till mig efteråt och frågar var jag har köpt den där ekologiska varan. If you can’t beat them, join them. Förändra från insidan.

Det finns dock fortfarande många människor som tittar på Simonne som om hon vore galen.
– De frågar ”Är det för att du inte är framgångsrik i din karriär som du tänker så här, Simonne?”
Det finns många kvar att övertyga, med andra ord. Men Simonne är helt säker på att en förändring är på gång. Vi kommer att inse att vi inte kan utarma världens resurser som vi gör idag, och vi kommer att längta efter något annat än pengar. En person i taget, ända tills balansen har förändrats.
– I framtiden kommer vi att bestämma över våra egna liv och över vad vi vill ha, istället för det här ständiga ”Det här är livet du ska ha, de här schampona du ska köpa, den här tandkrämen, de här skorna, den här jackan, den här bilen, den här tidningen…”
Kapitalisterna kommer inte att låta sig övertygas, säger hon, men det spelar ingen roll. Sakta men säkert kommer folk att söka efter något annat, och då kommer dagens ekonomiska system att implodera.

Exakt hur den nya, sköna världen kommer att se ut vill Simonne Henke inte spekulera i.
– Jag tror inte att det går att föreställa sig framtiden. Så mycket av det vi har idag, som kapitalismen, är självklart just nu men var inte det för tvåhundra år sedan. Kan vi inte bara låta det utvecklas? Det kommer att gå av sig självt och jag försöker att skynda på min egen process, för jag vill verkligen ut ur det. Jag vill satsa på de saker jag tror på. Om vi alla hade den möjligheten, om ingen av oss behövde gå till jobbet och skaffa pengar, då skulle utvecklingen bara ”schwof!”.
Simonne slänger upp armarna i luften.
– I framtiden kommer det att vara folket som har makten att bestämma, och det kommer inte att ske genom revolution utan genom evolution. Det är jag hundra procent säker på.
Det kan tyckas skrämmande att försöka lämna det rådande systemet, men Simonne Henke längtar bara.
– Att bli av med pengar innebär att jag blir fri. Äntligen.
Hon pekar på sig själv, talar med emfas.
– Jag kommer att bli fri.

Originaltext av Maja Andersson publicerad 25 november 2015