Om större delen av världens oljetillgångar måste stanna i marken av klimatskäl kanske det inte är så smart att äga aktier i ett oljebolag? En växande folkrörelse och tunga finansaktörer förenas nu i målet om en fossilfri framtid.
– Vi har fått in divestering i debatten och det börjar bli mainstream. Alla aktörer som menar allvar i klimatfrågan måste också acceptera att fossiltillgångarna måste stanna i marken. Det är värdelösa tillgångar, säger Olivia Linander som är samordnare för kampanjen Fossil Free Sverige som drivs av klimatorganisationen 350.org
FN:s klimattoppmöte i Paris resulterade i ett globalt klimatavtal. Världens länder enades om att begränsa uppvärmningen så långt som möjligt under 2 grader och sträva mot 1,5 grader. Om detta löfte ska omsättas i praktiken finns uträkningar på att mellan två tredjedelar och fyra femtedelar av världens kvarvarande olje-, gas- och koltillgångar måste stanna kvar i marken, annars klarar vi inte de uppsatta klimatmålen. Vad händer då med de företag som äger dessa fossil-tillgångar? Enligt en växande brokig rörelse av allt från mörkgröna aktivister till kapitalets frontryttare kommer de att kraftigt minska i värde. Det blir helt enkelt inte längre ekonomiskt rationellt att äga aktier i fossilbolagen. De ekonomiska argumenten sammanfaller med de moraliska. Att ”divestera” är det nya nu.
– Det går att argumentera för divestering ur två vinklar, den moraliska och den ekonomiska. Den moraliska vinner vi hur lätt som helst. Vi har en klimatkris. Alla är överens. Det som diskuteras är tempot på omställningen. Det är också den moraliska dimensionen som är viktigast för oss. Men genom en ekonomisk vinkel har vi även fört in det på helt nya arenor. Den ekonomiska argumentationen är det inte lika självklart att vi vinner. Vissa betraktar oss som miljömuppar snarare än finansexperter. Men jag kan ju konstatera att idag är detta en risk som de flesta investerare tar i beaktande, säger Olivia.
”Jag ser divestering som ett sätt att bygga och stärka en folkrörelse och mobilisera ett brett engagemang för klimaträttvisa”
Divesteringsrörelsen har växt snabbt och kraftigt. Den startade i den amerikanska universitetsvärlden där den inom mycket kort tid fanns representerad på över 300 universitet och har sedan spridits vidare i världen. Forskare på Oxfords universitet har visat att rörelsen är den snabbast växande i historien av tidigare liknande exempel, så som anti-apartheid- och anti-tobaksrörelserna.
– Jag ser divestering som ett sätt att bygga och stärka en folkrörelse och mobilisera ett brett engagemang för klimaträttvisa. Jag tror att det har gått så bra för att det tidigare i miljödebatten har lagts mycket ansvar på individen och på konsumentmakt, medan det vi lägger betoningen på är en politisk förändring på hög nivå där fokus är att sluta samarbeta med fossilbolagen. Vi visar på ett ärligt sätt var problemet ligger istället för att lägga en tyngd på människors axlar. Det tilltalar många, beskriver Olivia. Framgångarna är enorma. I skrivande stund har mer än 29 biljoner kronor divesterats helt eller delvis från över 500 institutioner, enligt Fossil Frees kampanjsida. Religiösa samfund ligger i framkant, därefter kommer stiftelser och statliga institutioner. Men även pensionsfonder och företag finns med bland de listade framgångsexemplen. Ett svenskt exempel som ofta lyfts upp är Fjärde AP-fonden, vars VD Mats Andersson har gått i bräschen för klimatmedvetna investeringar.
– När en har mitt jobb är en gynnad på många vis. Till exempel genom att få lyssna på många kloka människor, så som Nicholas Stern, Johan Rockström och Al Gore. De säger samma sak om fossilbolagen. Klimatfrågan började kännas allt mer besvärande för mig och så för några år sedan började jag undersöka hur pensionsförvaltare världen över hanterade frågan. Ingen hade någon aning om hur det skulle mätas och hanteras! Klimatrisken är för mig en rejäl risk som kan leda till permanenta kapitalförluster, förklarar Mats. Fjärde AP-fonden undersökte och valde bort 150 bolag som bedömdes vara sämst på klimatområdet, inte bara rena fossilbolag utan inom alla sorters branscher. Hittills har klimatstrategin applicerats på hälften av fonden, vilket visats ge ett 30 procent lägre koldioxidavtryck. Inom två till tre år ska hela portföljen vara reviderad. Strategin visade sig vara lönsam redan nu. Avkastningen från dessa fonder har varit två procent högre än jämförande index där de 150 bolagen fanns kvar.
– Jag tror att bolag som är effektiva i sitt klimat-arbete är effektiva på andra sätt också. Och när vi får ett globalt pris på koldioxid kommer det att drabba de 150 bolag som vi valt bort, menar Mats.
Marknaden ska prissätta saker så fort information finns sägs det. Men det finns knappast några sammanställningar som visar vad marknaden har ”prisat in” och inte. Att Fjärde AP-fondens klimatstrategi lyckas ger signaler om att marknaden börjat räkna in den nödvändiga klimatomställningen. Kanske finns någon rättvisa i att det då är de modiga förlöparna som gynnas mest.
– Det börjar såklart alltid med dig själv. Hade jag inte trott på det här hade det nog inte blivit någon förändring. Och nu har jag 100 procent stöd från min styrelse, säger Mats.
Men om det nu är lönsamt redan idag – varför följer inte fler privata investerare efter?
– Investerare på exempelvis amerikanska pensionsfonder hävdar att det är emot förpliktelserna mot sina sparare. Den uppfattningen bottnar i att de tog bort alla tobaksbolag för ett tag sedan, vilka därefter gick jättebra ekonomiskt. Det hela ledde till en dialog där de valde att prioritera avkastningen framför moraliska argument. Men i klimatfrågan finns inte den motsättningen längre. Så i takt med att människor börjar förstå klimatproblemen kommer det att uppstå ett tryck från spararna, tror Mats.
Fjärde AP-fonden ingår i Portfolio Decarbonization Coalition (PDC) där 25 placerare gått samman och placerat över motsvarande fem biljoner svenska kronor enligt liknande strategier och Mats är väldigt hoppfull inför den närmsta framtiden.
– Jag har aldrig sett något liknande i vår bransch någonsin. Det händer här och nu. Den finansiella sektorn har vaknat sent men nu finns ett momentum, poängterar Mats med nästan salighet i tonen.
När ny information etableras, kan marknaden reagera blixtsnabbt. När det kom ut att Volkswagen hade fuskat med sina avgastester sjönk aktien som en sten. Värdet på företaget nära nog halverades på några dagar. När det stod klart att investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs slungades hela världen in i en finanskris. Och de senaste månaderna har fossilbolagen drabbats av kraftiga kursfall. Skeptikern menar att detta beror på det fallande oljepriset men det menar Mats är felaktigt.
– Nej, våra mätningar visar ingen korrelation mellan oljepris och aktiekurser historiskt. Det pågår stor avyttring, det är många som inte vill ha ägande i de här bolagen längre.
Hur stor inverkan de 29 biljoner svenska kronor som divesterats hittills har haft på aktiekurserna är svårt att säga. Det finns minst lika mycket kapital som bara följer kurser och index och köper och säljer automatiskt, vilket kan tala för en snöbollseffekt.
– Det har absolut bidragit substantiellt, säger Mats.
Kanske är det avgörande varifrån informationen kommer? En oväntad förespråkare för divesteringar hittas i Storbritanniens centralbankschef Mark Carney. I ett tal hos försäkringsbolaget Lloyds beskrev han sin rädsla för att fossilbolagen kan stå inför systemhotande förluster när världen ska ställa om, likt hur det resonerades om bankerna vid finanskrisen: ”En abrupt upplösning utgör en risk för den finansiella stabiliteten. Ju mer vi är förutseende i våra investeringar, desto mindre kommer vi att ångra i efterhand” förklarade han.
Mark Carney förespråkar en konsekvent, jämförbar, tillförlitlig och tydlig branschstandard för information om olika tillgångars koldioxidintensitet, och lyfte i sitt tal fram ett gammalt ordspråk. ”Det som mäts kan hanteras”. Och just sådana initiativ börjar nu uppstå. Det obereonde rankingsinstitutet Morningstar som betygsätter fonder utifrån finansiella parametrar börjar nu även ge ett brett hållbarhetsbetyg som inkluderar miljö-, sociala och ägarstyrningsfrågor. I Sverige finns det frivilliga initiativet Hållbarhetsprofilen från Sveriges forum för hållbara investeringar (Swesif). Men även det är bred information som inte fokuserar tydligt på klimat. I Frankrike finns en nystiftad lag för fondbranschen att de måste redovisa klimatpåverkan och i Sverige hotar finansmarknadsminister Per Bolund med lagstiftning ifall pensionsfondbolagen inte fixar detta på egen hand.
– Vi förväntar oss att AP-fonderna ska vara ledande i klimatomställningen av finansmarknaden, säger han till SvD.se.
En annan aktör av vikt i debatten är Peter M. O’Neill. När han meddelade att Rockefeller Brothers Fund, som han styr, dumpar fossilbolagen, blev det stor uppståndelse. Att Peter O’Neill är ättling till oljemagnaten John D. Rockefeller har nog mycket med saken att göra.
Men om de ekonomiska argumenten för divestering är solida, behövs verkligen rörelsen?
– Vi vågar inte vänta på att det ska ske av sig självt. Vi stämplar fossilbolagen som en dålig investering. När de inte längre har ett gott anseende och deras löften om jobb på lång sikt inte stämmer – då kommer politikerna få mod att fatta starka beslut som på riktigt vänder fossileran ryggen och istället handlingskraftigt investerar i en förnybar riktning. Det tror jag är de steg som behövs, säger Olivia Linander.
”Fossila bränslen är de huvudsakliga skurkarna i alla viktiga sektorer för klimatfrågan”
Det har riktats viss kritik mot divesteringsrörelsens fokus. Att klimatfrågan är mer komplex än att en bara kan skylla den på några företag, som dessutom kommer att behöva finnas kvar även i en överskådlig framtid. Framförallt för att utvecklingsländer ska kunna växa ur fattigdomsträsket. Och om ansvarfulla ägare drar sig ur bolagen försvinner möjligheten att påverka dem i en bättre riktning. Olivia har svar på tal.
– Jag anser att för en gångs skull så är skuldfrågan enkel. Fossila bränslen är de huvudsakliga skurkarna i alla viktiga sektorer för klimatfrågan: livsmedel, transport och energi. Vi har världens chans att bidra till utveckling i de fattigare länderna genom att de skippar fossilstadiet i utvecklingen och går direkt på det förnybara med hjälp från de rika länderna. Ägar-ansvaret tycker jag är ett giltigt argument om en pratar om bolag som kommer behöva finnas i framtiden och behöver förbättras. Men här pratar vi om en bransch som behöver försvinna. Vi riktar oss inte mot energibolag, utan specifikt mot världens 200 största bolag vars affärsmodell bygger på att utvinna just fossil energi.
Kanske har divesteringsframgångarna att göra med hur flera intressen sammanfaller? Divesteringsrörelsen lyfter ofta fram de ekonomiska sanktionerna mot apartheid-regimen i Sydafrika som inspiration. Och många menar att framgångarna i Sydafrika berodde just på flera intressesfärer vars mål sammanstrålade. I boken ”Det gyllene tillfället” från år 2003 beskriver Hans Abrahamsson, lektor i globala studier vid Göteborgs universitet, just denna analys och strategi för att åstadkomma förändring. Majoriteten av befolkningen i Sydafrika förtrycktes vilket mobiliserade ett kraftfullt motstånd inifrån. Utifrån kämpade den internationella solidaritetsrörelsen, vars krav på ekonomisk bojkott av Sydafrika började svida för den ekonomiska eliten i lande som hade internationella kopplingar. För att marknadsekonomin skulle utvecklas var arbetskraften tvungen att utbildas och köpkraften i landet ökas. USA och västvärlden började oroa sig för att motståndsrörelsen skulle ansluta sig till Sovjet och kommunismen, vilket skulle innebära en förlorad marknad för kapitalismen. Moraliska, politiska och ekonomiska intressen sammanstrålande och bidrog till apartheids fall. Abrahamsson har visserligen inte forskat specifikt på fossilindustrin och divesteringsrörelsen, men hans spontana kommentar på om det vi ser idag inom divesteringar passar in som ett ”gyllene tillfälle” är talande:
– Ett klockrent exempel!
Originaltext publicerad 8 mars 2016
Camino 