Det här är berättelsen om miljögurun Mark Lynas, som bytte bana från mörkgrön aktivist till teknikoptimistisk pragmatiker, och vändpunkten som fick honom och David Jonstad, en av hans tidigare fans, att gå i motsatta riktningar. Vem följer miljörörelsen efter?
Den som struntar i klimatsamvetet och flyger över Europa slås lätt av utsikten. Den mänskliga påverkan på landskapet blir ironiskt nog uppenbar från luften. Ett lapptäcke av åkermark täcker huvuddelen av kontinenten, resten är städer, växthus, kanaler eller motorvägar. De skogar som en gång täckte Europa är sedan länge borta. Till och med i de få skogspartier som syns är träden tydligt planterade, uppradade som en marscherande armé. På många håll är det bara utkanterna av skogen som är tät, resterna, innandömet av skogen är avverkad. Från marken syns inte detta. Där ser man inte hålet i skogen för alla träd. Men från luften syns den legovärld som vi har skapat. Människans erövring känns total. Den en gång ”orörda” naturen, totalt utbytt och hårt kontrollerad av oss, för oss. Naturen verkar förslavad för att tjäna våra syften. Betyder detta att vi i själva verket är gudar?
Denna hädelse är åtminstone den brittiska journalisten och författaren Mark Lynas inne på. Hans två tidigare böcker Oväder och Sex grader har blivit globala storsäljare och inspirerat många till engagemang i klimatfrågan. Han har själv stått i frontlinjen för traditionellt miljöengagemang och fört fram idéer om småskalighet och klimaträttvisa, samtidigt som han varit emot kärnkraft, GMO och geoingenjörskonst. Men i sin senaste bok Guds utvalda art – hur planeten kan överleva oss gör han upp med sina tidigare ståndpunkter och överraskar med en total tvärvändning. Det som han var för är han emot och vice versa (med något undantag) – allt för att vi ska kunna rädda planeten från kommande miljökatastrofer. Bokens titel sticker säkert många i ögonen men originaltiteln (God species) är kanske ännu radikalare då den antyder att vi människor de facto blivit gudar.
– Det som jag föreslår är att vi som intelligenta ingenjörer bör påverka planeten positivt, istället för att ointelligent påverka den negativt. Vi förvandlar planeten till att träda in i en antropocen fas utan att ens tänka på det, vi gör den alltså varmare, mer homogen och förstör arter genom utrotning. Vi kan ändra på detta, men då behövs svåra beslut om hur vi agerar som art, säger Mark Lynas.
Utöver (nästa generations) kärnkraftteknik, förespråkar Mark Lynas även genmanipulering av grödor (till exempel för att de ska kunna binda mer kväve för att undvika kväveläckage/övergödning), koldioxidlagring (CCS) och utsläppsrätter – det vill säga det mesta som stora delar av miljörörelsen ogillar.
En person vars författarskap inspirerades av Mark Lynas tidigare böcker är journalisten David Jonstad, chefredaktör på klimatmagasinet Effekt. I sin debutbok Vår beskärda del argumenterar han för koldioxidransonering, en annan idé som Mark Lynas först stöttade men nu förkastar. Jonstads senaste bok Kollaps – livet vid civilisationens slut är i raka motsatsen till Guds utvalda art. I den skriver han om hur vår civilisation går mot en kollaps. De globala miljökriserna är i princip omöjliga att lösa.
– Utvecklingen är mer eller mindre oundviklig. Det bästa vi kan göra nu är att förbereda oss för den nödvändiga förenkling av samhället som kommer ske, och för de störningar som kommer som följd, säger David Jonstad.
Vad fick de båda författarna att först gå idémässigt sida vid sida, för att sedan springa åt var sitt håll? Och är det dessa två vitt skilda framtidsbilder och åsiktspaket som kommer dominera och i så fall dela miljörörelsen? Den bilden målar åtminstone David Jonstad upp på Effektbloggen där han skriver att någon ”mysig ekotopi” knappast är realistisk. Det låter lite som George Bushs berömda svartvita uppdelning i kriget mot terrorismen: ”Antingen är du med oss eller emot oss”.
– Mellanlösningen är en halvmesyr. Det är det som är bra med Mark Lynas, han vågar löpa hela linan ut, säger David.
Det kan man säga att du också har gjort?
– Ja det kan man säga, absolut.
”Vad kan vara mer hoppfullt än att ha möjlighet att snabbt lösa flera miljöproblem?”
Det här är berättelsen om miljögurun Mark Lynas, som bytte bana från mörkgrön aktivist till teknikoptimistisk pragmatiker, och vändpunkten som fick honom och David Jonstad, en av hans tidigare fans, att gå i motsatta riktningar. Vem följer miljörörelsen efter?
En central aspekt som skiljer de båda böckerna åt är synen på hopp, och det är inte bara Mark Lynas bibliska anspelning i titeln som gör det till en nästintill religiös fråga.
– Hoppet…, säger David och tar en tankepaus. Tidigare hade jag någon sorts hopp om att vi skulle kunna lösa klimatkrisen, energikrisen och den ekologiska krisen och det var det som min första bok gick ut på. Det var väl inget större fel på de lösningsförslagen, men med tiden har jag kommit fram till att det inte är särskilt sannolikt att de kommer att genomföras.
Kollaps är Davids uppgörelse med hoppet, eller kanske framförallt med den närbesläktade ”framstegsmyten” och medföljande ”tvångsoptimism” som han menar dominerar vårt samhälle.
– Ett problem med den kultur vi lever i är det positiva tänkandet. Vi vill gärna upprätthålla en optimistisk fasad, för att vi är uppfostrade med det. Det gör att man inte tänker klart och kompromissar med sitt intellekt. Jag tror att vi behöver vara mer sanna mot oss själva och acceptera att vi inte kommer att lösa vissa saker. Vi har redan nu intecknat oss för väldigt allvarliga klimatförändringar, vi har slagit i resurstaket på en massa viktiga områden, vi har degraderat två tredjedelar av världens ekosystem. Det är faktum som vi måste förhålla oss till. Så hoppet flyttas från att vi ska försöka lösa kriser, till ett hopp om att vi ska kunna hantera kriserna så bra som möjligt. Även om man pratar om en kollaps så vill man kunna hantera följderna så att de blir så milda som möjligt, beskriver David.
Känner du bitterhet?
– Ja det kan jag göra, eller kanske snarare sorg, över klimatförändringarna och den ekologiska krisen, att vi är på väg att förstöra så viktiga delar av planeten.
Det kan ligga nära till hans att klassa Davids tankar som undergångs-profetior, men även om han känner en viss terapeutisk hatkärlek till dystopiska framtidsskildringar så vill han även göra upp med domedagsmyten.
– Myten om apokalypsen har följt med oss i tretusen år och är kulturellt laddad och kittlande, lite skrämmande, men erbjuder också äventyr, en flykt från den tråkiga vardagen. Det finns någon slags terapi i det, för även om undergångskildringarna är kraftigt överdrivna så finns där en medvetenhet om att saker och ting inte kommer att vara så stabila som de varit, säger David.
Samtidigt är han kritisk till att den apokalyptiska tradition inom kulturen som bygger på plötsliga sammanbrott. Kollaps skildrar snarare en lång utdragen process som tidigare har drabbat ett flertal mänskliga civilisationer, såsom romarriket och mayaindianerna.
– Och jag menar att det också kommer hända vårt samhälle, slår David fast.
Mark Lynas ställer sig kritisk till den bild som David Jonstad målar upp, och menar att David ansluter sig till en återkommande tradition inom miljörörelsen, en slags tvångspessimism.
– Det finns en stor katastrofisk anda, som också funnits förut, då kallad malthusianism. Men den bygger inte på fakta, utan är en slags social ångest, ett psykologiskt problem som många har, säger han.
Kollaps är dock späckad av fakta. Är det något de båda författarna verkar dela så är det faktabeskrivningen av planetens miljöproblem. Återigen är det hoppet om framtiden som skiljer dem åt.
– Vad kan vara mer hoppfullt än att ha möjlighet att snabbt lösa flera miljöproblem, frågar sig Mark. Är det mer hoppfullt att istället säga att vi ska ge upp och säga att vi är dömda?
Utöver att vara kritisk till Mark Lynas lösningar utifrån ett miljöperspektiv tror David Jonstad heller inte att vårt ekonomiska system klarar av de investeringar som krävs. Nyckelfaktorer i Davids argumentation går att hitta i oljeproduktionstoppen (peak oil) och i den globala skuldkrisen.
– Det är svårt att hålla igång de industriella processer som krävs utan den fossila energin. Vi har fortfarande inte någon som helst idé om hur vi ska kunna lösa långa transporter utan fossil energi. Och så har vi belånat oss upp över öronen. Var ska vi låna ännu mer pengar till alla investeringar i ny teknik som vissa hoppas ska kunna tillfredställa vårt samhälles ofantliga energibehov? Jag tror inte det kommer att hända. Mer sannolikt är att vi tvingas använda betydligt mindre energi i framtiden, säger David som på sin blogg beskriver Mark Lynas åsiktsmässiga u-sväng som att han antingen ”blivit galen och drabbats av hybris” eller ”vill tilltala dagens makthavare”. Den senare beskrivningen delas av Mark själv:
– Det är precis vad jag försöker göra – att designa en uppsättning av lösningar som politiker kan omfamna inom nuvarande paradigm. Om du tror att barnsliga revolutionära fantasier kommer hjälpa oss att lösa miljöproblemen så behöver du växa upp, fnyser han till.
”Även om jag kommer ha fel om kollapsen, så kommer jag lik förbannat vara där ute och jobba”
Så vad var det som hände egentligen? Varför valde de två miljödebattörerna så vitt skilda vägar framåt? Något hände i alla fall vid Siljans strand, i Tällberg på en konferens för några år sedan.
Mark Lynas var inbjuden att delta i ett vetenskapligt seminarium om planetära gränser, med bland andra professor Johan Rockström, chef på Stockholm Resilience Center. Tre av de planetära gränsvärden som mänskligheten behöver hålla sig inom för ett ”säkert handlingsutrymme” har redan passerats (utsläpp av växthusgaser, förlust av biologisk mångfald och kvävetillförsel) och fler är i riskzonen. Mark blev tagen av forskargruppens resultat och kom där och då på idén till sin bok som utgår från just dessa gränser.
– Så många lösningar som föreslås för att lösa ett miljöproblem bidrar till att förvärra ett annat. Det behövs en helhetsbild, menar Mark och tar kärnkraftsavvecklingen i Tyskland som exempel:
– Tyskland bränner nu mer brunkol, världens smutsigaste energikälla, som gör att tusentals fler tyskar kommer dö i lungcancer och världen kommer bli varmare av all ny koldioxid.
Han kritiserar även tendensen att enbart skylla på de rika länderna när det gäller klimatet (klimaträttvisa). Alla måste sluta släppa ut nu, menar han. Inte heller vill Mark Lynas avfärda försök att manipulera klimatet, så kallad geoingenjörskonst. Argumentationen i boken bygger på principen att vi måste se sanningen i vitögat:
”Kritikerna verkar glömma att vi redan ägnar oss åt massiv klimat-manipulering varje dag, när hundra miljoner sätter sig i sina bilar, en miljard jordbrukare sätter sin plog i jorden och tio miljoner fiskare lägger ut sina nät. Skillnaden tycks handla om avsikten: är oavsiktlig och dålig klimatmanipulering verkligen bättre än medveten och god klimatmanipulering?”
På konferensen i Tällberg befann sig också David Jonstad, som en kväll stegade fram till sin förre inspiratör.
– Jag raggade upp honom på något mingel där, berättar David. Han verkade lite uttråkad och frågade om vi skulle gå och sätta oss och ta en öl, så det gjorde vi. Vi började prata, men han var jävligt bitter. Varje gång jag nämnde något som jag tyckte var spännande, som till exempel omställningsrörelsen, sa han, nej det där kommer inte bli något, det kan du glömma. Istället ville han bara prata om kärnkraft. Han dalade där i mina ögon kan man säga…
Inför de här intervjuerna fick både Mark Lynas och David Jonstad möjligheten att ställa en fråga till varandra. David avböjde, men Mark ville att jag skulle fråga om David har barn.
– Nej det har jag inte, svarar David.
Varför tror du att han ville att jag skulle fråga dig det?
– Jag skulle gissa på att han tror att om man har det då kan man acceptera hans lösningar. Men jag tror tvärtom, om jag hade haft barn hade jag varit ännu mer kritisk. Jag tror att han blivit väldigt desperat, säger David.
Så jag frågar Mark Lynas om han är det.
– Well… På en global skala så går det inte så bra för oss människor. De planetära gränsvärdena är verkliga, och det finns inga tecken på att klimatutsläppen kommer minska. Nu är inte ett bra tillfälle att ta bort den mest kraftfulla utsläppsfria energikällan från spelplanen. Let’s get real guys!
Han skräder inte orden när han beskriver Kollaps och den rörelse han kopplar ihop med dess idéer:
– Jag tycker hela berättelsen verkar störande. Det är typ hippie-material, en extremistfilosofi, eller en slags dödskult.
Nej det råder ingen vänskaplig stämning mellan dem direkt, inte så konstigt med tanke på de milslånga avstånden mellan deras ståndpunkter. De båda är på krigsstigen mot en miljörörelse som de menar hamnat fel.
– Stora delar av miljörörelsen har en världsbild som inte bygger på empirisk bevisning, menar Mark. Det är tack vare vetenskapen som vi känner till klimatförändringarna, så vi kanske också borde lita på vetenskapen för att få reda på vad vi ska göra åt dem.
– Miljörörelsen kritiserar klimatskeptiker för att inte acceptera vetenskapen, och så gör de samma sak själva till exempel gällande kärnkraften. Vi behöver en öppen debatt! Men det finns för mycket grupptryck, för lite öppenhet och respekt för yttrandefrihet inom rörelsen. Jag är till och med förhindrad av miljögrupper att föreläsa för att de inte gillar vad jag har att säga, säger Lynas som försökte träffa representanter från de svenska miljöorganisationerna under sitt besök, men ingen ville träffa honom.
Davids kritik kommer från andra hållet:
– Miljörörelsen skulle må bra av att vara lite mer realistisk, istället för de här ultraoptimistiska framtidsvisionerna, menar han och syftar på exempelvis rapporter från Greenpeace om att vi skulle kunna byta ut all energi på jorden till förnybart.
De politiska makthavarna, menar David, är bakbundna av sin vilja att sitta kvar vid makten.
– Den som nämner att vårt ekonomiska system inte är hållbart riskerar att stöta bort väljare. Nödvändiga förändringar måste därför komma underifrån, men politiken kan skapa bättre förutsättningar:
– När de komplexa system som vi är beroende av krackelerar så måste vi ha något annat att sätta in. I dag är vi så oerhört beroende av till exempel det globala livsmedelssystemet, skulle det drabbas av stora störningar är vi rökta. Där måste vi bygga upp resiliensen, förmågan att stå emot de här störningarna på olika sätt, med lokal livsmedelsförsörjning, lokal produktion och krisberedskap. Små men konkreta exempel är att bygga köksträdgårdar i närheten av alla nybyggda bostadsområden. Eller att plantera ätbara växter i parker. Sedan handlar det om större saker, som att skapa förutsättningar för alternativa finansieringsformer så att folk inte är i händerna på bankerna.
Det behövs också en mental beredskap hos befolkningen på hur man ska agera i olika kriser och mer samarbete, menar David.
– Socialt kapital är egentligen det viktigaste, att man känner folk i sin närhet. Men det krävs tillit, något som vi har kunnat avveckla i vårt extrema marknadssamhälle där man istället ska kunna köpa sig lösningar på problem. Ju mer tillit man har till varandra desto lättare blir det att få saker gjorda, desto mindre behov blir det av pengar.
Finns det inte en risk för stora sociala och politiska konflikter i ett sådant framtidsscenario?
– Absolut. Men det finns också ett gemensamt mål att skapa jämlika lösningar på det dilemma vi hamnat i. Att se till att de resurser som finns sprids på ett rättvist sätt. Ta depressionen på 1930-talet som i USA ledde till ett stort samhällsengagemang och en hel del progressiva reformer. Men på andra sidan Atlanten, i Tyskland, ledde det till fascism, säger David.
David gick själv igenom en svår period i arbetet med boken. Kriserna tillsammans kändes övermäktiga vilket fick honom att må riktigt dåligt.
– Jag funderade på om jag verkligen skulle fortsätta. Men sen kom jag ner i varv, accepterade fakta och kunde gå över i något slags konstruktivt läge. Det märker jag också när jag är ute och pratar om boken. Visst säger folk att det är ett jobbigt budskap, men det känns bättre när det blir konstruktivt: ”Ah, det här kan jag göra!”
David beskriver hur ångesttankarna försvinner när man får makt över åtminstone sitt eget liv, men poängterar också att inte bara bygga engagemanget på en moralisk övertygelse utan även på vad man tycker är lustfyllt.
– Även om jag kommer ha fel om kollapsen, så kommer jag lik förbannat vara där ute och jobba, säger David och syftar på den ekogård som han har köpt tillsammans med några vänner för att bli självförsörjande på mat och energi.
Mark Lynas spelar på en annan planhalva. Som klimatrådgivare åt Maldivernas dåvarande president befann han sig mitt i rummet under de sista intensiva timmarna av förhandlingar under klimattoppmötet i Köpenhamn, som trots medverkan av världens ledare blev ett antiklimax av sällan skådat slag. Det är med dessa erfarenheter i ryggen som han har slagit in på vad han menar ett pragmatiskt spår.
– Miljöaktivism borde handla om att lösa problem, slår han fast.
Representerar klyftan mellan Mark Lynas och David Jonstad också en uppdelning av dagens miljörörelse? Kanske landar det i vad man har för syn på människan? I David Jonstads vision bör människan (åter)ansluta sig till en slags samklang med naturen, medan Mark Lynas anser att vi står över den och därför måste ta vårt ansvar att beskydda den (likt gudar), eller som han själv skriver:
”Vart man än ser sticker sanningen i ögonen: den ursprungliga naturen, skapelsen, har försvunnit för alltid”. ”Evolutionen handlar om konkurrens, och vi har konkurrerat ut dem alla” (arterna). ”Det är inte längre naturen som styr planeten. Det är vi.”
Originaltext publicerad 21 februari 2014
Camino 