Fredrik Lindström är präst för en ny tid

”De stora frågorna idag handlar inte om höger eller vänster. Det handlar om kortsiktighet kontra långsiktighet”. Folkbildaren Fredrik Lindström ser konsumtionssamhället som vår tids religion och har inget emot att roa oss in i en ny upplysningstid.

Det gick att utläsa en viss förvåning i recensionerna av Fredrik Lindström och Henrik Schyfferts senaste show Ägd – jakten på ett rikare liv. Att två framgångsrika män i övre medelklassen pekar finger över den livsstil som de i allra högsta grad själva lever går knappast okritiserat förbi. Kulturjournalister (som själva också ofta är en del av denna livsstil) är gärna extra vassa när det går att kasta tillbaka budskapet på avsändaren. Man kan ana varför Fredrik Lindström inte gör så många intervjuer. När vi ses på Clarion i Stockholm på Caminos stora hållbarhetsdag betonar han att han gärna pratar om ”viktigare saker” än deras show. Jag får känslan att han letat lämpliga arenor för att prata om de stora framtidsfrågorna.

– Nästan alla journalister vill fråga samma fråga, och det är som om de har grunnat och verkligen kommit på den helt själva: ”Får man verkligen skämta om allt?” Vi svenskar har en förmåga att separera saker från varandra, som humor och allvar. En annan sådan sak är fritid och jobb. En svensk kan skynda hem från jobbet för att kunna vara ledig och koppla av.
Förmågan att koka ner en briljant analys till en kul one-liner är något av Fredrik Lindströms signum. Den som läst Fredrik Lindströms kapitel i den tillväxtkritiska antologin Att svära i kyrkan (2013), hans egen bok När börjar det riktiga livet (2011) eller lyssnat på hans ”vinterprat” på P1 är nog inte lika förvånad över konsumtionskritiken. Intresseområdet verkar ha växt fram de senaste åren och skiner igenom i olika utsträckning. Föreställningen Ägd är för tillfället änden på den röda tråden.
– Ja, den föreställningen är lite av en drömsituation. Folk kommer frivilligt, blir uppfostrade och ser till och med glada ut när de går därifrån.
Men det är inte ett alldeles enkelt ämne att beröra. Förutom att vissa recensenter åberopade stenkastning i glashus, menade andra att ämnets natur (planetens tillstånd) kräver en djupare behandling.
– Jag skulle vilja ha ännu mer tillväxtkritik i föreställningen, men jag har lyssnat på Henrik som sagt åt mig att ta bort några av mina ”darlings” för att nå fler människor. Hellre nå många med 50 procent av mitt budskap än att köra slut på dem som kommer så att det blöder ur öronen på dem för 100 procent. Tar man i för mycket är det lättare att slå ifrån sig. Det är sådana kompromisser man får göra.
Deras tidigare show, Ljust och fräsch, handlade om inredning och sågs av 200 000 människor. Även den innehöll en del kritik, framförallt mot den inredningshysteri som finns. Fredrik har själv mött människor som sett föreställningen och menat att de har tänkt om kring sin renoveringsiver. Men han är osäker på hur mycket människor faktiskt påverkas.
– Det är ingen som går hem och förändrar sina liv efter att ha sett Ägd. Men kanske möter de idéerna på ett annat ställe, och ett tredje…

– Min skräck är att folk går och garvar av sig och sen går de hem och kör på i ännu högre tempo. Vi kände att vi hade ansvar att vrida på skruvarna lite mer än tidigare, men det är svår balansgång för folk vill inte bli skrivna på näsan.

”När man tittar tillbaka på vår kultur i framtiden kommer man att se det som att vi var precis lika troende som tidigare kulturer”

Om han hade fått en rödpenna att skriva med hade det varit ganska hårda ord – marknadsfundamentalismen är vår tids religion vilken vi alla är fångade i.
– Det vi har idag är lika mycket religion som det som fanns förut. Vi har vår tro till ”marknaden”.
Parallellerna är väldigt många. När man tittar tillbaka på vår kultur i framtiden kommer man att se det som att vi var precis lika troende som tidigare kulturer.
– För konsumtionssamhället är en nöjd människa en farlig människa. Det är ju ett enormt systemfel.
Han intresserar sig mycket för hur vi människor fungerar, i all vår irrationalitet. För Fredrik Lindström är det uppenbart att vi är slavar under våra känslor. För ett tag sedan var han värd för ett tv-program som hette ”Vad är en människa?” om människan som psykologiskt fenomen. Formatet var något så ovanligt som ett en timme långt samtal med en person.
– Vår tids stora lögn är att människan är rationell. Egentligen vet alla som känner sig själv hyggligt att man inte är rationell. Den rationella delen av människan är en konsult som ibland kan anlitas av känslorna: ”Du där i pannloben, du är ju bra på att tänka långsiktigt – hur ska jag pensionsspara?”
Och antagandet om den rationella människan utgör grunden för de ekonomiska teorier som marknadsekonomin vilar på.
– Man kan jämföra det med skillnaden mellan att kunna vara under vatten, eller en varelse som lever under vatten. Människan kan vara under vatten stundvis, men vi lever inte under vatten. Om vi hade byggt städer under vatten så hade vi fått enorma problem! På samma sätt har vi byggt upp ett system som bygger på att människan är rationell. Det är lögn, vi måste hela tiden upp till ytan och andas. Vi är känslomänniskor.
Det paradoxala är att just våra känslor är det centrala i marknadsekonomins främsta uttryck, reklamen. I boken ”Att svära i kyrkan” skriver han om det absurda exemplet när elektronikföretagen gör reklam för en ny tv och dess fantastiska bildkvalitet, i en tv-reklam. Folk kan omöjligen se den fantastiska skärpan och färgåtergivningen hemma i sin gamla tv.
– Ändå tänker folk ”oj, vilken jävla skarp bild det är i den där nya Samsung, det är något annat än min jävla skit-tv – den ska ut!”
Men inte heller Fredrik är besparad från irrationaliteten. Han våndas över de val han står inför i butiken.
– När jag ser en jacka som är snygg i affären så hör jag en röst i huvudet säga: ”Hoppas den inte finns i min storlek, hoppas den inte finns i min storlek”. Jag står inför en valsituation som är jobbig, men om det inte finns i min storlek så har jag inget val, då är jag frikopplad.
Vår konsumtion är extremt sammankopplad med statusjakt, ett område som Lindström och Schyffert ständigt återkommer till. De söker efter ljusglimtar i detta mänskliga spel om makt och varandras gillande. Vad som är status är i ständig förändring.
–Sådant som fungerar i andra länder, som att ha guldkranar i badkaret, kommer man inte undan med här. Medelklassen måste hela tiden byta portkod, för alla lär sig den hela tiden. ”Surdeg, nä nu gör alla det, då måste vi byta till hemgjord korv.” Vi har ständigt nya saker för oss som skapar identitet och håller uppe den höga förändringstakten i samhället. Det handlar om att hela tiden hitta förfinade sätt att markera sin status, typ: ”mina barn går på ur & skur-dagis”. Så klatschar du till någon mentalt på en parmiddag. ”Sitter dina ungar inne på något jäkla radondagis?”
I det här statussökandet blir tid en statusvara. Typiska medelklasshobbies idag är att stoppa korv eller jakt – saker som är extremt tidskrävande. Men betyder tidens nyvunna status att vi i större utsträckning kommer prioritera fritid framför arbete – kommer fler gå ner i arbetstid?
– Människor vill egentligen jobba mindre och ha mer fritid men vågar det inte. Det är rädslan som bestämmer. Det finns något ihåligt i diskussionen om livspusslet. Vi har aldrig haft potentiellt så mycket ledig tid som nu, men vi har aldrig uppfattat tidsbristen som ett så stort problem som idag. Det finns en paradox. Vill man vara rak och lite taskig kan man säga att vi inte har tid med allt vi har råd med i dag.

Fredrik Lindström om

Att bli politiker
– Jag är extremt politisk men inte partipolitisk. Alla partier idag är i princip socialliberaler. Man vill ha en fri marknad men olika grader av skyddsnät. Partierna har närmat sig varandra så mycket att de får anstränga sig för att skapa de ideologiska skillnaderna. Den stora politiska frågan idag är inte höger eller vänster, utan kortsiktighet mot långsiktighet. Men det är mycket svårare frågor att diskutera än om marginalskatt.
(I podradioprogrammet Värvet några dagar efter intervjun berättade att han röstar på Miljöpartiet).

Delandeekonomins statuschanser
– Rent teoretiskt finns det en chans men det finns strukturella problem. Konsumtionssamhället bygger mycket på att bygga bort våra beroenden av varandra. Förut hade vi sociala band som gjorde att vi kunde dela på saker och ting. De är svaga idag, och det är det som gör oss till så förträffliga konsumenter. Om vi ska dela på något så kanske vi måste lära känna varandra, och ”tänk om han röstar på Sverigedemokraterna?” Då är det enklare att lalla iväg till Siba och köpa något som är relativt billigt.

Den lönsamma ensamheten
– Det finns ett starkt samband mellan konsumtionssamhället och ensamheten. Ju fler fullutrustade hem desto mer håller du liv i marknaden. Detta är den riktigt jobbiga insikten som vi måste börja jobba med de kommande decennierna: Individens rätt att utveckla sina drömmar och fylla sitt eget liv med mening. Jag säger inte att det är bullshit, men varje människa är fullständigt beroende av andra människor, man blir inte ens människan om man inte lär sig det av andra människor.