År 2010 vann de Svenska miljöjournalistpriset för sitt arbete med radioserien Matens Pris och nu arbetar de på en hemlig bok som lanseras till hösten. För Malin Olofsson och Daniel Öhman tar historien om maten aldrig slut.
Malin:
– Idén till Matens Pris föddes efter att vi hade gjort ett gemensamt jobb kring den danska grisindustrin. Det var väldigt kul att jobba ihop, reportaget fick ett stort genomslag och det kändes som att vi hade ett bra samarbete och kompletterade varandra. Vi var jäkla sugna på att göra mer så vi började prata om flera olika strukturer i livsmedelsindustrin som vi ville belysa.
Daniel:
– Det var lite av ett drömprojekt. Eftersom livsmedelsindustrin är så fruktansvärt global visste vi att vi skulle behöva åka iväg, vi skulle inte bara kunna sitta här hemma. Och vi ville verkligen använda metoden som vi hade använt på det danska grisjobbet, att vara ute på plats och spela in så mycket som möjligt av det vi ser och upplever. Vi ville inte bara göra radio, utan också fotografera och filma. När mycket av det man granskar är sådant man måste få se på plats är det väldigt lätt att bli manipulerad om man är ensam. Är man två kan en vara fokuserad på intervjun och en kan mer iaktta vad som händer. Vi försökte även tänka på det dramaturgiska och hur man gör det levande. Det här är frågor som kan lätt bli tråkiga och lite tekniska annars.
Malin:
– Det är hela tiden en dialog mellan oss. Min ambition är att vi är länken till lyssnaren, till publiken – att de identifierar sig med oss. Vi är ute och upptäcker, upplever, känner och försöker förmedla det vi ser.
Daniel:
– Många gånger visste vi inte själva vart berättelsen var på väg. Som när vi besökte en fiskodling i Vietnam och upptäckte att vattnet från en av dammarna gick rakt ut i en flod. Innan hade vi fått höra att allt vatten från odlingarna renas. Jag tänkte oj – vi måste få med oss lite av vattnet hem för att se vad det innehåller egentligen. Där står överrocken från utrikesdepartementet och jag inser att hela den här resan kan vara i fara men ändå vill jag ha kvar det här vattnet. Då kom vi på att jag skulle försöka ta lite vatten medan Malin distraherar dem, men de upptäckte mig. Först kämpade jag för att behålla min flaska. Jag försökte gömma den i väskan, låtsas som ingenting och hoppas att ingen har sett något. Men det är hopplöst. Först efter ett tag inser jag att det här också är en berättelse. Det var ju väldigt spännande i sig det som hände.
Malin:
– Det var också en ren slump att vi hamnade på grillfest hos sojabaronen Blairo Maggi i Brasilien. Vi hade försökt få tag i honom från Sverige, men det var helt omöjligt, vi fick inget svar alls. När vi var på plats i Brasilien visade det sig att en av de personer som skulle visa oss runt i området hade en bror som var gift med guvernörens dotter. Helt plötsligt stod där två bilar och vår kontakt sade: ”Kom, nu skall vi åka till ett sojafält.” När jag kom in i bilen presenterade jag mig för chauffören och sade: ”Hej, jag är journalist från Sverige – vem är du?” Då får jag som svar att han är livvakt. ”Till vem då?” frågade jag. ”Till henne i bilen framför”, svarade chauffören. I samma ögonblick brast vår kontakt ut i skratt och berättade att kvinnan i bilen framför är dotter till självaste guvernören och att vi var på väg till en grillfest hos honom. Han visste hela tiden att vi hade försökt få till en intervju med Maggi. Ibland måste man ha flyt.
Daniel:
– Ett av de starkaste intrycken från resan var mötet med Christiano Ketzer, en 22-årig ung man som fått allvarliga skador och svårt att gå efter att han använt bekämpningsmedlet metamidofos när han arbetat på sojafälten. Han var så tapper. Delstaten Mato Grosso där han bor är totalt kontrollerad av sojaindustrin. Politikerna själva är sojabaroner. De kontrollerar en del av medierna. Några av dem äger även företagen som säljer bekämpningsmedlen. Staden där han bor fanns inte innan sojaindustrin. Den har växt upp på grund av sojan. Vi fick höra berättelser om människor som uttalat sig kritiskt i radio och tv och hur de efter det blivit våldsamt hotade.
Daniel:
– Jag hade också en speciell upplevelse på ett av växthusen i Holland. Det är väldigt stort att se dem. Där odlades tomater och plantorna växer så fantastiskt fort att man behöver gå runt och sätta plastnypor överallt för att de inte skall kollapsa. Det är ganska immigt, allt är vitt och kliniskt. Tomaterna står i den här konstgjorda stenullen och det kommer in rör och slangar överallt. Plötsligt blir det otroligt uppenbart hur sårbart det här systemet är, att ingenting klarar sig själv.
Malin:
– Ju mer jag jobbar med matfrågan, desto mer förstår jag hur komplext det är. Det är så många led och ansvaret blir svagare och svagare hur längre bort produktionen sker. Det upplever man särskilt när man försöker följa en vara. Någonstans kommer man in på en diskussion om konsumentmakt som jag tycker är ganska svår. Personligen tror jag inte att konsumentmakten kan lösa allt själv. Det måste vara strukturförändringar på flera olika plan. Vi har fått många sådana kommentarer på programmet – vad ska vi äta liksom?
Daniel:
Ja, hur ska man som konsument kunna hålla allt det här i huvudet? Hur var det nu med de här tomaterna som kommer från Holland och Spanien? Vilket bekämpningsmedel är det som används i sojan? Vad är det de här djuren äter? Det är jättebra att konsumenter tycker saker och verkligen engagerar sig. Men samtidigt som vi ser hur allt fler köper ekologiskt, ser vi också prispressen som är starkare än någonsin. Själv lyckas jag inte alltid ta rätt beslut. Ibland kan det vara svårt när det ligger en oxfilé för 150 kronor och en annan bredvid som kostar 500 spänn. Det är inte helt lätt att stå emot den prisskillnaden. Om jag som extremt välinformerad och hyfsat välbetald har svårt att fatta rätt beslut – hur fan ska en student kunna göra det?
Malin:
– Här har vi en del diskussioner mellan oss. Jag är nog ganska hardcore. Jag går inte och längtar efter att jag måste ha det här eller det här. Ibland är jag en jobbig en.
Daniel:
– Jag är lite mer matnörd än du. Jag kanske har lite svårare att stå emot frestelserna i butiken.
Malin:
– Ja jag är hållbarhetsnörden och du är matnörden (skratt).
Originaltext av Caroline Petersson publicerad 15 februari 2016
Camino 