Efter att expolitikern Åsa Domeij tog över miljörodret på matjätten Axfood har Willys gått från tillsynes obrydd lågpriskedja till streetsmarta Bra Miljöval-märkta butiker med nytt kall: eko till folket!
Vi träffar Åsa Domeij på Axfoods huvudkontor i Stockholm, hon tar emot i ett av de små inglasade mötesrummen som finns i entrén. Den tidigare aktiva miljöpartisten är numera miljöchef på ett av landets största matjättar, Axfood. Hon ger ett försiktigt och lugnt intryck, pratar tyst men verkar van vid intervjusituationen. Vetskapen om vilka gedigna förändringar hon har varit med att driva igenom på kort tid i en av Sveriges största matkoncerner, gör att jag hinner bli lite förvånad. Mina fördomar säger att sådana förändringar kräver en extrovert och pushig personlighet, en ”Steve Jobs”. Som tur är verkar jag ha fel.
– Det gäller att hitta andra inom sin organisation som jobbar i samma riktning och ha en gemensam strategi, och att lära sig frågorna ordentligt så att man inte viker sig för motargumenten. För ibland finns motargument av en gammal vana. Oavsett vilken bransch man jobbar i finns en konservatism, ”hur det är”. Det finns väldigt många personer här som vill jobba för hållbarhet och som blir frustrerade när det inte går, berättar hon och säger att hon identifierar sig som en ”intern aktivist” eller ”intraprenör”.
Energibesparingar sparar både klimatutsläpp och pengar, sådana är hyfsat lätta att sälja in internt. Källsortering i samtliga butiker går igenom som allmänt hyfs, men när det kommer till hållbarhetsförändringar i utbudet kommer hon ganska ofta i konflikt med försäljningsavdelningen. Ofta leder det till att de skjuter lanseringen av en ny vara på framtiden, men i vissa fall till att de helt och hållet utesluter varor ur sortimentet. Det går till exempel inte att köpa fisk som är rödlistad i WWF:s fiskeguide på Hemköp och Willys. För Caminoläsaren kanske det är en självklarhet men på en stenhårt konkurrensutsatt matmarknad är det ett våghalsigt drag att ta bort produkter ur sortimentet. Då finns risken att kunden går någon annanstans och handlar.
Så var går gränsen, hur långt kan Axfood sträcka sig i att välja (bort) åt konsumenten? Är de redo att plocka bort klimatvärstingen nötkött från sortimentet?
– Nej, det skulle vi inte kunna göra. Det blir för stora volymer av något som allt för många vill ha. Var gränsen går beror helt på kundernas önskemål. När det gäller fisk kan de flesta tänka sig att köpa en annan fisk. Nötkött har större vikt hos konsumenten. Däremot tjänar inte handeln särskilt mycket pengar på kött, det är ofta en lockvara som är svår att klara sig utan. Branschen har fastnat där. En gång i tiden var det drickabacken. Men gränsen flyttar sig hela tiden. På Hemköp har vi tagit bort konventionella bananer, där finns bara ekobananer till exempel.
”Alla vill göra bra grejer, men känner sig pressade av konkurrensen”
I många fall kan företag ”gå före” i hälso- och hållbarhetsfrågorna, men Åsa skulle hellre se mer radikal lagstiftning på området.
– Om man tar ett exempel på en jättedålig produkt: cigaretter. Ska man verkligen behöva ha det i affären? Om rökarna inte kan köpa cigaretter hos oss går de till en konkurrent, men om det inte var tillåtet att sälja cigaretter i matbutiker skulle detta inte vara ett problem. Nu måste näringslivet gå före lagstiftningen, men man kan också ställa krav på politikerna att inte överlämna allt ansvar, de borde göra något också. Alla vill göra bra grejer men känner sig pressade av konkurrensen.
Och det är med visst etos som hon påpekar detta. Själv har hon varit aktiv miljöpartist, senast som riksdagsledamot med vice ordförandeskap i miljö- och jordbruksutskottet.
– Jag har bytt bana ganska många gånger. Jag har växlat mellan näringsliv, universitet, offentlig sektor och politik. För min del känns det bra att byta bana. Ofta när man hållit på några år med en sak så vill man se saker från en annan vinkel.
Det hör inte till vanligheterna att man hör om miljöpartister som går över till toppjobb inom näringslivet. Jag undrar om det finns en utbredd skepticism i miljöpartiet gentemot större företag.
– Tja, inte generellt. Olika personer kan givetvis vara kritiska, men det är ganska ovanligt. Jag håller med om att man inte hör lika mycket om det. Jag vet inte vad det beror på, en del kanske har intressanta jobb innan politiken som de går tillbaka till, spekulerar hon.
Åsa beskriver att ägarbilden var viktig när hon valde arbetsgivare. Axfood har en tydlig huvudägare i Axel Johnsson Gruppen.
– Det är människor som det går att han en dialog med. Istället för en grå massa av anonyma aktieägare som vill att aktierna ska gå upp och inte är intresserade av själva verksamheten.
Hon började jobba på Axfood år 2008, vilket hon beskriver som ”riktigt länge”, men hon känner sig inte färdig.
Jag läste att du öppnar för en politisk comeback. Fick du frågan om att ingå i regeringen?
– Om det vore så är det inget som jag skulle berätta om. Men jag hade nog hållt på med politik om jag inte hade haft familj. Det blir lätt ständiga kvällsmöten.
Hinner du träffa din familj tillräckligt mycket?
– Både och, ibland är det för mycket att göra.
Är det acceptabelt att jobba en 35-timmarsvecka om man är hållbarhetschef på Axfood?
– Nej det är det nog inte. Det är möjligen en förhandlingsfråga, då skulle man behöva köpa in fler tjänster. Men jag är inte säker på att jag skulle vilja det.
Originaltext publicerad 8 juni 2015
Camino 