Hur kan man kommunicera vindenergi på enklast möjliga sätt? Göteborgsgrabbarna Henrik, Jens och Jim har hittat ett sätt att kombinera gammal och ny teknik, lite nordamerikansk historia och den svenska naturen med ett äventyr som ska få världen att blekna av häpnad.
– Det här måste vi göra!
När amerikansfödde Jim Prescott var nio år och gick i pojkscouterna läste han en artikel om Wind Wagon Thomas – en amerikan som byggde en vagn som drevs av vind. För några månader sedan väcktes minnet till liv och idén att göra en egen Wind Wagon startade.
Tillsammans med bland annat vännerna multikonstnären Henrik Wallgren och båtbyggare Jens Langert insåg han att kapaciteten att göra det fanns i deras nära omgivning. Alla var inne på samma spår.
– För fyra år sedan bestämde jag mig för att gå från kultur till äventyr, säger Henrik Wallgren som ville bli en ny Jack London. Han och en kompis vandrade neråt i landet för att hitta våren. Efter den resan ville han fortsätta på äventyrsbanan.
– Då började Jim och jag prata om att segla över öknar, säger Henrik.
Henrik Wallgren, känd för de flesta göteborgare för sitt nytänkande, galna kulturupptåg och regelbundna krönikor i Göteborgs-Posten, pekar på några handgjorda ritningar i en ateljé ovanför Linnéplatsen. Egentligen är byggarbetsplatsen i Unnaryd, Småland, men nästa arbetshelg ligger en bit framåt i planen. Henriks ögon strålar när han ivrigt pratar om äventyr och yvigt viftar med händerna. Vännerna Jens och Jim, är minst lika ivriga.
– Om man ska bygga ett skepp så måste det byggas en rigg, men samtidigt är detta en vagn så den nedre delen har inget med en båt att göra. Vi har byggt en vagn som har stänger som sticker ut dit man kan sträcka seglet, säger Jens som bland annat arbetat på Ostindiefararen och för närvarande bygger skepp nere i Frankrike, utöver att arbeta med Wind Wagon. Iklädd hatt och rutig flanellskjorta för han tankarna direkt till en skogshuggare. Han pillar på en kniv och för pennan över skisserna för att visa hur det är tänkt att byggas.
Det är idag tio år sedan Henrik arrangerade Futuredome på berget Kinnekulle. Tredagarsfestivalen, som kallats för ett galet multimediaprojekt, gick ut på att skapa en drömvärld och liknar på många sätt de Burning Man-festivaler som idag arrangeras världen over (som vi skrev om i Camino 25). Samtidigt som Henrik brände ut sig själv fick han en kick av att träffa alla fantastiska människor under Futuredome.
I november 2011 var Henrik, Jens och Jim i Köpenhamn på en fest som hette Burning Boy.
–Vi åkte dit för att vi kände oss gamla och deprimerade. Vi måste göra något till tioårsjubileet av Futuredome. Under kvällen i Köpenhamn knöts allting ihop. Vi tänkte på att det är 2012, jorden går under och det är massa prat om Maya-kalendern. Henrik menar att miljöfrågor lätt blir för tekniska, det pratas om omställning, men det är ganska avancerade saker för individen att hänga med på, ”såsom bränsleceller och annat svårt”.
– Vi kände att denna vagn är så enkel att förstå, nästan på barnnivå. Det är ett superpedagogiskt sätt att göra en bild av att grönt tänk inte behöver vara så svårt, säger Henrik.
Jims barndomsinspiratör “Wind Wagon” Thomas Smith var en ”vildhjärna” som fortfarande är väldigt populär i USA. I mitten av artonhundratalet seglade han till en liten saloon i Kansas med en vagn som han själv hade byggt. Där slog han vad om att vindsegla till en by som låg 300 miles bort och han tänkte göra det på en tredjedel av den normala restiden. The Praire Clipper Company byggde en stor vagn åt honom med hjälp av massa småinvesterare och vagnen kom upp i hög hastighet.
Men de hade inga hjullager på den tiden så hjulen började brinna och investerarna hoppade bokstavligt talat av vagnen. Thomas tappade kontrollen över vagnen och den kraschade.
– Det var ett fiasko, berättar Jim.
Sju år senare finjusterades vagnkonstruktionen av en annan person, Samuel Peppard. Han skulle resa hela vägen från Kansas till Colorado och var nära att lyckas. Men 50 miles innan målet fastnade han i en tromb som lyfte upp honom fem meter i luften. Sedan har ingen gjort något mer försök som gänget känner till.
Om det istället hade gått bra kunde vi ha haft en historik med hundra år av att resa med vindvagnar. Då kanske USA hade varit mer inriktat mot vindkraft, tror gänget.
– Det har blivit en sådan mystik kring hur man gjorde förr. Laga grejer? Men det var superenkla grejer, varje människa kunde laga grejer. Hur bygger man en mast? Sådant hokus pokus. Men folk bara löste det på plats, man tog det man hade. Vi är förlorade i millimetrar nu, allt ska vara så noga, det är så skitnödigt, säger Jens.
– Man kan ju ställa om grejer och bara köpa Krav-märkt, men man är ändå konsument på något sätt. Det finns ingen som lagar grejer längre, som glasögonbågar och tvättmaskiner. Vi behöver bli våra egna producenter igen, säger Henrik.
– Vi fick gå ut och kapa träd själva. Det träd som skulle vara masten började växa för hundrafemtio år sedan. Så vår resa började egentligen för många år sedan. Det var före Wind Wagon Thomas, säger Jim.
I augusti åker tio äventyrslystna personer till Gerlach, Nevada, De kommer att segla 50 svenska mil över öknen, men redan den 20-22 juni ska vagnen testas i Ängelholm på lyxsportbilstillverkaren Koenigseggs testarena. De vet ännu inte hur vagnen kommer bete sig, och om det går att kryssa med den eller inte är osäkert.
– Jo för helvete, säger Jens, det är meningen. Det blir samma effekt som när du seglar isjakt, det går jävligt fort. Detta är en korsning mellan en fregatt, en isjakt och en America’s Cup-båt.
Men alla i gänget är inte lika säkra på att det kommer gå att kryssa.
– Vi kommer inte kunna gå högt i vind säger Jim nervöst och det skymtar en viss nervositet hos gänget för att det hela ska gå åt skogen. Kommer de upp i för hög hastighet kan man tappa kontrollen, men Jens försöker försäkra de andra om att det inte ska gå så fort.
De har tio dagar på sig att segla över öknen, sedan ska de vara med som utställare med vagnen på Burning Man-festivalen. Det har varit en hel del krångel längs vägen. Dels måste det sökas tillstånd från nationalparken som öknen ligger i, sedan får de inte segla inne på festivalområdet, så den ursprungliga planen har ändrats lite. Tanken var också att segla mellan olika varma källor och från början att vara i Kansas. Men där finns inte prärien kvar, utan bara massa inrutade åkrar med staket mellan.
– Vi vill utmana festivalen. De är jävligt alternativa men sedan har de en massa dieselmotorer som står och driver allting. Jag tror mycket på att jobba med symboler om man vill ändra någonting. Det behövs seriösa saker som att folk behöver använda mindre bil och cykla. Men en sådan här sak kanske får folk att tänka ”wow, vi kanske inte ska ha motorer på våra bilar”, säger Henrik.
När Henrik var liten kopplade han en cykel till tvättmaskinen när familjen inte hade någon el, och det minns folk fortfarande, och kommer fram och säger ”det var du som gjorde den cykeldrivna tvättmaskinen!”.
Alla tre gillar tanken på att provocera amerikanerna. Jim som kommer från Texas är stolt över att komma dit med en sak som skapats av de svenska skogarna och som är i äkta trä. Det är ett starkt symbolvärde som anspelar på att de tänker på naturen.
Henrik har aldrig varit i USA, men har blivit besatt av landet.
– En miljon svenskar drog dit på 1800-talet. Drömmen om Amerika är en slags frihet, man gav upp de gamla feodala systemen och skapade ett nytt land. Men nu har de tappat bort drömmen och köper istället för att skapa. Vi vill inspirera människor att börja skapa igen.
– Vi löser alla problem utifrån den kunskap vi har, säger Jens. Om samhället består av människor som går på högskolan och blir jurister eller ekonomer, då angriper vi alla problem med lagar och ekonomiska styrmedel. .Jens menar att om fler människor arbeta med att skapa saker med sina händer då kan vi skapa mer kreativitet och lösa problemen vi har på andra sätt.
Kanske kommer vagnen vara kvar i USA även under nästa år men tanken finns att den kommer hamna på Liseberg till slut.
– Vi var i Danmark i november och projektet har kommit igång sedan dess. Det har gått så otroligt snabbt. Vi har haft intensiva perioder då vi byggt. Det här är inte ett Burning Man-projekt för oss, det här gör vi oavsett. Men utan festivalen blir det lite mer av en Skinnarmo-grej. Nu blir det mer något för tokstollar, säger Henrik och skrattar.
Kolla gärna in filmen Wind Wagon-project på Youtube och windwagon.se
Originaltext publicerad 18 september 2013
Camino 