Vi spenderar allt mer pengar på våra hem och i media har bygg- och inredningstrenden fullkomligt tagit över sedan ett par år. Men prylar ger inte längre status och välmående. Nu är det miljövännen som rotar på mormors vind och gör nytt av gammalt som är den nya statusikonen.
Den tolfte oktober 2010 publicerades en artikel i Dagens Nyheters bostadsbilaga som fick en storm av läsarkommentarer. Skribenten Sara Trus berättade i artikeln extatiskt om en vindsvåning i Stockholm. Texten badade i skönmålande, inredningspornografiska beskrivningar om det förmögna parets exklusiva inredning och matlagande på den exklusiva Teppanyakihällen. Det enda solket i bägaren var att paret i den nyrenoverade lägenheten på 165 kvadrat drömde om en ny lägenhet på 300 kvadrat där de skulle få plats med en divan i sin walk-in-closet. Artikeln var inte unik, men blev möjligtvis droppen….
Debatten som följde handlade mest om att svensken är avundsjuk. Att de upprörda rösterna skulle ha något att göra med en miljödebatt som hamnat i skymundan, eller ett äckel inför den oerhörda materialism som texten ger uttryck för, var det ingen som sade någonting om. För att hitta det fick vi ge oss in på bloggarna. Susanna Elfors på Asfaltblomman – en miljösajt för medvetna stockholmare, skrev att protesterna mot artikeln gav henne hopp om mänskligheten. Att vi hade tröttnat på att jämföra vem som har störst lägenhet. Hon hoppades att det skapar en ökad medvetenhet som kan minska den egna statusstress som hon känner – medvetenheten till trots. Stockholms stadsmission gjorde en ”annons ”om uteliggarna som hittat en vindsvåning (på en byggarbetsplats) som var en direkt parodi på vindsvåningsartikeln. Här stektes groddar ihop med pizzasallad från soporna, och man drack öl som införskaffats av en estnisk privatimportör. Det startades också diverse Facebook-sidor och andra parodierande artiklar om vindsvåningslägenheten.
Var artikeln ett uttryck i tiden, i ett samhälle som inte orkar med klimatpratet utan revolterar med inredningsfrenesi? Eller handlar det fortfarande bara om att skapa sig status genom materiella ting? Status har historiskt bestämts av att människor köpt varor från exotiska platser, som signalerat dess ställning. Ädelstenar, diamanter, teer, eller som i form av artikeln i DN, att man inhandlat ”vin av en sydamerikansk gårdsherre”. Eller ännu bättre – om man har varit på plats för att köpa dem direkt, som i förekommande fall med kinesiska kryddor som inhandlats under en resa till Kina. Marie Söderqvist har skrivit boken Status. Hon menar att det inte ger status att köpa sitt hem från Ikea. Det är inte så intressant med materiell status överhuvudtaget. Däremot är det viktigt att visa sin personlighet i hemmet – det är det unika som ger oss status. Att köpa något second hand, eller vintage, som det hellre ska kallas med status-språk, ger status just för att det man köper är unikt, man har lagt ner tid för att hitta det och det går inte att köpa en billig kopia av det. På senare tid har en viss skiftning skett i vad som anses ge status i Sverige. Ett exempel är att cykla till jobbet, vilket numera signalerar god fysisk form och miljöhänsyn, menar Marie. När man läser matmagasin förstår man också att inköp av lokalproducerad mat direkt från bonden visar på kulinarisk kännedom och kan ersätta den status inköp av exotiska varor som transporterats långt ger. Och i inredningstidningar finner man ofta ett reportage som handlar om några som inrett med bara second hand, som gör nytt av gamla arvegods eller tagit till vara gamla byggmaterial snarare än att ha köpt nytt. Även detta, ett bevis på att unikhet ger status. Prylar är enkelt och billigt att köpa för många idag. Därför är det viktigare för ens status att ha tid för barn, vänner, utbildning och kultur, menar Marie. Status är alltid det som är svårt att nå, som inte alla kan uppnå. Skulle de andra kunna ha, så är det inte längre status.
I boken Farväl ekorrhjulet, har journalisten Thomas Lerner samlat människor från hela Sverige som valt att byta bana i livet och göra något helt annat. En av intervjuerna handlar om bankdirektören Arne Mårtensson som sade upp sig för att ge sig ut på en tre års lång världsomsegling i sin båt ”Yaghan”. En annan historia handlar om Claes Svedberg, som tänkte sälja allt han ägde för att leva som en luffare – en längtan efter att bli helt oberoende av materiella ting. Forskaren Pernilla Johansson berättar i boken att många som lockas av att leva enkelt idag inte lockas av ren asketism utan kanske vill ha kvar sitt gamla liv, man vill rensa ut till viss del och det handlar om ”möjligheten att umgås mer med familj och vänner, om att få tid att läsa, laga en riktigt god middag och leva mer i samklang med sina önskningar”. De här människorna blir lyckliga genom att göra sig av med saker som upptar onödigt med tid och plats, en motsatt trend mot tidigare i historien. Dessutom uppnår de status i enlighet med Marie Söderqvists definition.
”Status är alltid det som är svårt att nå, som inte alla kan uppnå”
Att göra sig av med saker eller ta hand om gamla prylar har blivit oerhört populärt på senaste tiden. Ett tecken i tiden är att det för något år sedan dök upp en ny filosofi i inredningstidningarna. Wabi Sabi är en zenbuddhistisk filosofi som går ut på att se det vackra i det nötta och trasiga. Att göra sig oberoende av behovet av materiella ting. Wabi Sabi går inte ihop med konsumtion av nya prylar. Det handlar om att se på sitt hem och sina prylar med nya ögon. Man ska hålla sitt hem enkelt och okonstlat och inte fylla det med massa inredningsdetaljer. Hantverk är att föredra framför industriellt framtaget. Wabi står för ”fattigdom” och syftar till frihet från ägande och oberoende av ägodelar. Sabi står för det nötta och patinerade, rostigt med sprickor och ojämna ytor. Det handlar om att vara mer närvarande i nuet med mindre fixering vid det materiella överflödet.
Kanske var det början till att wabi sabi-filosofin kom till Sverige när Nina Björk 2007 skrev sin berömda krönika i Dagens Nyheter, där hon gör uppror mot inredningsiver och drömtidningar: Haha Kirschsteiger! Jag går här i det gamla och trasiga och gör motstånd mot inredningsprogrammen… Det är skitdrömmar. Bara skitdrömmar. Världen brinner! Och vi ska drömma om nya köksbord. Frågan är vad som väntar oss i framtiden? Ser vi slagsmål i sopsorteringsrummen eller kommer vi se raffinerade system för återanvändning och andra- och tredjehands-försäljning? Vi ser allt fler företag som hoppar på trenden att låta kunder sälja deras produkter igen – Polarn & Pyret, Norrgavel och Ikea. Samtidigt köper många företag tillbaka kläder av användarna för att sälja dem en andra gång i butiken – såsom Filippa K och Boomerang. Dessutom finns ett uppsving för byggnadsvård och bevarandet av gamla byggmaterial. Kanske kommer status i framtiden att handla om självförsörjning, att ha hus som tankar ut el på nätet och som är helt kretsloppsanpassat. Eller, vi kanske redan är där?
Nina Björk: ”Inredningsdrömmar är skitdrömmar”
Krönikören och författaren Nina Björk tycker till om varför vi bryr oss så mycket om hur det ser ut i våra hem.
Varför bryr vi oss om hur det ser ut hemma?
– Vi blir väldigt påverkade av all reklam och inredningen blir en slags kanalisering av förändring i våra liv. Om man ser på hur politiken ser ut idag så kan man lätt känna maktlöshet och då uttrycker vi den frustrationen genom att förändra det vi kan förändra, nämligen hur vi ser ut, våra attityder och vårt hem.
Hur skapar man en identitet utan konsumtion?
– Ja, om man inte konsumerar får man en tydlig identitet, det är ett ovanligt livsval (skratt). Alla människor har en identitet bortanför sina saker. Hur man skrattar, pratar, vem man är i nära relationer. Sen är det väl så att vissa yrken ger mer identitet i det att de ger starkare uttryck för ens personlighet, ens individualitet och kreativitet. I detta finns en orättvisa.
Du har sagt och skrivit att inredningsdrömmar är skitdrömmar. Varför?
– Jag hittade en massa fel och brister i mitt hem, men jag kände att jag inte ville vara med och se på mitt hem på det sättet. Människor blev väldigt arga på mig och menade att jag inte behövde säga att andras drömmar var ”skitdrömmar”, bara för att jag tyckte annorlunda. Men det jag menar är att det inte är deras drömmar, det är alltid någon annan som säger till dig vad du ska tycka. En anonym röst. Men människor vill gärna uppfatta sig som fria, även om de inte är det.
Vilket är ditt drömboende?
– Jag vill bo i Lund i ett gammalt sekelskiftshus med stor trädgård och glasveranda. Med vita möbler. Lite retro gammeldags.
Originaltext publicerad 18 november 2013
Camino 