Han sålde allt han ägde

Strax efter 50-årsstrecket fick arkitekten Peter Hallén en livskris som ledde till att han sålde nästan alla sina ägodelar. Han började leva enklare och söka en ny vision om framtiden. Men trots stora förändringar i sättet att leva gnager otillfredsställelsen i honom fyra år senare.

– Allting började med att min värld brakade ihop. Förhållande, affärskontakter, vänner, familj. Allt på samma gång. Jag började fundera på vilka delar i det som var mitt fel. Jag hade levt i någon slags vårdslöshet för att allting snurrade så fort: jag tackade ja till allt och planerade in möten direkt efter varandra utan transportsträckor emellan. När allt rasade tvingades jag ”reboota programmet”.
Som en följd av sin livskris sålde Peter Halléns brorson nästan alla hans grejer på en loppis på kontoret. Peter hade massa saker som låg nerpackade i kartonger och såg dem som en belastning i sitt liv. Samtidigt ville han skaffa ett sommarjobb till sin brorson, som arrangerade loppisen. Om hans brorson inte sålt alla flyttkartonger med grejer på loppisen hade Peter förmodligen fortfarande släpat runt på dem.

”Jag har predikat nomadens livsstil hela mitt liv, men jag lever inte som en”

Peter Hallén är lite försenad till intervjun. Det är ovanligt nuförtiden, men förr kom han alltid för sent. Han oroas över att jag ska frysa där jag väntar utanför Arkitektskolan på KTH, en rätt kylig aprildag. Jag är kall om händerna men förväntansfull och när han kommer känner jag direkt igen honom. Peter har en trevlig enkelhet över sig tillsammans med ett entusiastiskt och harmoniskt sätt. Jag kom först i kontakt med honom via Tendens i P1, som porträtterade stjärn-arkitekten som för några år sedan sålde allt han ägde, ställde om sitt liv och började arbeta för planetens framtid. Jag är nyfiken på hur livet blev efteråt.
Arkitekten Peters Halléns livsresa började med hans examensjobb på arkitekturskolan som hette ”Den bofaste nomaden”. Där hittade han vad han kallar för en ”civilisationslösning” − man kunde bo på ett ställe men ändå tänka som en nomad. Han tyckte att han hade hittat det i det traditionella japanska samhället. Att även på en liten yta går det att få en känsla av rymd och frid.
– Den japanska trädgården med bonsaiträd är skapad för att på en plats mitt i en urban kontext få en illusion av meditativ horisont. Ett tillstånd utan mentalt pladder.
Men nomadens frihetslängtan har förföljt honom hela livet.
– Jag har predikat nomadens livsstil hela mitt liv, men jag lever inte som en. Jag har alltid varit på genomresa rent mentalt, men har varit fysiskt i Stockholm i över trettio år. Någonstans har jag ett behov av att tänka att jag inte måste vara här.
Efter utbildningen började karriärhjulet spinna och grundidén gick förlorad.
– Jag gifte mig direkt efter skolan och började jobba på det stora kontoret som var fast i byggnadsindustrin och det kändes inte som att jag skapade något åtråvärt utan snarare något ingen ville ha, allra minst jag själv.
När fastighetsbranschen kollapsade i början av 90-talet började Peter arbeta med italiensk design. Han blev introducerad i de heta cirklarna på Milanos möbelscen och en ny värld öppnade sig. Detta samtidigt som han var nybliven singel och började frottera sig i publika sammanhang.
– Erbjudanden och uppdrag fick jag genom att visa mig offentligt, världen började snurra allt snabbare. Några av de jag började umgås med internationellt är fortfarande mina närmaste vänner och känner en nästan lika stark frustration som jag över civilisationens tillstånd, även om de både brottas med och samtidigt lever av sitt kändisskap.
– Idag har jag ett helt nytt liv, i en gammal kropp. När jag ser tillbaka på mitt liv så känns det som att jag har inkarnerat samma kropp flera gånger, livet innan livskrisen känns så osannolikt. De här åren tar mig tillbaka till där jag började, till den bofasta nomaden. Jag var tvungen att göra alla de här galenheterna för att förstå att de inte var viktiga. Men han retar sig på att arton år av hans liv känns som en lång paus.

”Vi måste komma närmare något ursprung som är mer sant”

Många kanske skulle kalla Peters resa för en typ av downshifting, men han ogillar ordet och vill hellre säga att han ”bytte vision om framtiden”. Om vi skulle leva i en kultur utan massmedial påverkan så skulle vi ha en annan vision. Vi hjärntvättas och är alla offer för masspsykos, menar Peter. Det krävs ett enormt mod för att visa på en annan väg.
– Vi måste komma närmare något ursprung som är mer sant. Istället för att flyga iväg i drömmar så bör vi komma ner på jorden och bli skitiga om fötterna. Jag tror att vi måste det. Mitt kretslopp handlar om att jag har skitat ner mig i den massmediala kulturen för att kunna ta mig därifrån.
Peter har prövat massa olika saker – produktdesigner, varumärkesexpert, designarkitekt… Nu kallar han sig för permakulturarkitekt och försöker att bara ”göra projekt som har relevans för hur vi borde leva”.
– Jag har haft tur att jag lyckats vrida de projekt jag fått i den riktningen. Ett gigantiskt projekt i Albanien som jag fick tidigt i mitt nya liv sa ja till att bygga mer ekologiskt. En skola som jag jobbade med ville bara ha en gympasal och en matsal, men jag fick det till att bli en helt självförsörjande byggnad med växthus, odlingar, urinseparering och självförsörjning på energi.
På skolan där han undervisar frågade han en dag: ”Kan vi inte arbeta med peak oil?” − och alla tände på idén. När han får uppdrag och folk frågar vad han vill undervisa i så säger han ”ursprungsbefolkningar och mat”. Ett sätt att lära sig samtidigt som han får betalt.
– Inte lika mycket som annars, men ändå…
Vi pratar om miljörörelsens problem med att allt handlar om att minska eller att växla ner. Miljörörelsen har misslyckats gravt med det pedagogiska, menar Peter som hävdar att det är lika illa som att skita ner.
– Dessa floskler och oreflekterade upprepningar… Vi måste hitta ett bättre språk och en total förståelse för hur allt hänger ihop. Om man lyckas med det så har man nått långt.
– Jag vet inte om vi är rädda, det finns massa desinformation. Mycket av det vi kallar miljörörelsen är finansierade av aktörer som vi inte skulle tycka var så kul om vi visste vilka de var. Varför fixeringen på klimat är så stor måste man fråga sig. Vem vinner på tjatet om klimat om vi glömmer alla andra frågor samtidigt?

”Hållbarhet betyder att vi fortsätter ha det som vi har det, även om det inte är bra”

Men hur kan då miljörörelsen bli mer pedagogisk? Peter tror att det kan handla om att använda sig av ”cynism, kollisioner eller överdrifter där vi kanske speglar oss själva”. Eller att vi lockar med någonting och utfäster belöningar. Vi kan locka med film, spel och lekar…
– Det är ett regenererande samhälle vi borde ha, inte ett hållbart. Hållbarhet betyder att vi fortsätter ha det som vi har det, även om det inte är bra. Att vi har det som vi har det betyder att vi har blåst någon annan. Ikea och H&M är bland det jävligaste vi har, menar Peter. För de tar någonstans ifrån och ger oss låga priser.
Utifrån de stora omställningar som skett i Peters liv skulle man kunna tro att han är nöjd med sitt liv idag. Men när jag frågar hoppar han nästan till och skrattar lätt.
– Nej, jag är superfrustrerad. För att jag bor i en etta på Gärdet med en balkong som jag inte ens odlar på själv. Jag vet inte hur jag ska få in det i mitt schema.
En idé han hade under ett period var att bygga en koja på landet där han skulle ha en skogsträdgård, som ett sätt att hitta en relation till en plats. Men han är mentalt redan förbi det här med kojan. Han tror på den lilla bostaden, men inte att sitta själv ute i skogen. Självförsörjande menar han är en illusion och idag tycker han att det känns som en naiv idé − att man ska fixa allting själv.
– Vi måste leva i symbios med varandra och stå emot de starka krafter som är där ute. Men samtidigt måste man ge varandra utrymme, möjligheter och plats. Hitta en balans mellan människors olika egenskaper.
Permakultur handlar om en integration mellan samhälle och natur. Peter vill skapa mer koloniområden eller använda de gröna kilarna som finns i Stockholm. Men idag ses naturen som ett museum som vi bara ska titta på, inte använda.
En av hans idéer skulle han vilja genomföra med Stockholms bästa restauranger. Eftersom maten är så bra så måste deras avfall vara jättebra.
– Tänk att ta hand om avfallet med häst och vagn och bokashi-behandla* det, gräva ner det och göra kompostering visuellt i staden.
Dessutom hoppas han kunna arbeta med odlingar på skolgårdar framöver, som kocken och kokboksförfattaren Alice Waters i San Francisco (som myntat begreppet ”edible schoolyards”) och då behöver han inte odla själv.
Men det viktigaste är att utbilda folk, genom att åka runt och föreläsa, anser Peter. För att skapa efterfrågan på de ”sanslöst positiva saker” som ingen känner till. Och Peter berättar om tekniker han stött på i Australien som ökar humushalten på den brukbara jorden. Och han har en lång utläggning om olika odlingsmetoder och sätt att odla enligt permakulturella principer.
– Jag har blivit någon slags missionär i det här.
Vi måste börja tänka permakultur i stadsskala, säger han. Man kan översätta staden i permakulturella zoner – det kan handla om gångavstånd i zon ett, cykelavstånd i zon 2, buss i zon 3, bil i zon 4, flyg i zon 5. Det är kanske en av de viktigaste uppgifterna som jag har som arkitekt, för jag skulle kunna hjälpa till att sprida kunskaper om permakultur i staden.

Har du kvar många av dina gamla vänner?
– Jag tror att jag har kvar många av mina gamla vänner, men det är mer att man springer på dem på stan. Jag umgås med både köttätare och knarkare och allt möjligt − även om jag inte delar deras väg. Vi kan umgås en stund.
– Jag vet att jag kan vara en katalysator för förändring. Jag bryter ner saker när jag kommer. Ofta har jag sett destruktiva mönster i min omgivning och jag hoppas att jag är knuffen som hjälper till att få en dekomposition att äga rum. All kreativitet är nedbrytande i förlängningen. Dynamiska krafter är i grunden nedbrytande. Men också bra. Sedan måste statiska krafter ta vid.

Peter om

Arbetstid
– Sedan jag blev min egen direktör för tjugo år sedan har jag inte grubblat över det. Jag kan inte stoppa min process. Jag gör research när jag inte har ett uppdrag.
– Men säg att vi behöver arbeta 3-4 timmar per vecka för själva uppehället. Som samlare kan du samla mat för en vecka på 3 timmar, medan det tar en bonde 3-4 dagar för samma mängd. Jordbruk i sig kanske är ohållbart och permakultur är en latmans-approach till livet. Om man låter livskraften i naturen hållas, tillsammans med en kunskap om hur saker passar ihop, så gör naturen stor del av jobbet själv. Det är vår rovdrift som gör att vi måste vara så närvarande, när vi borde ha ett mer avspänt förhållande för att komma i balans med naturen.

Ekoprojekt
– Jag har ritat den ekologiska matbutiken 8T8 som öppnade i november 2010.
Jag försöker påverka med design och lyckades få ägaren Caroline Tallving att bli ännu mer ekologisk än vad hon redan var.

Medveten konsumtion
– Jag är helt såld på klädmärket Patagonia. De går att använda i alla situationer.
Eftersom jag lever ett kameleontliv, får jag lättare att agera om jag har samma grejer i båda miljöerna. Patagonia är en livlina för mig för att fixa den där balansen.
Jag trodde länge att skräddarsytt var metoden. Det finns en idé om att skräddarsytt håller hela livet – men du tröttnar och växer ifrån det. Måste jag köpa ett komplement så köper jag dyra saker som håller länge.
(Peter är också vegetarian och nykterist. Två livsstilsval som kom som en konsekvens av livskrisen.)

Originaltext publicerad 5 december 2014