Lillgammal som 11-åring, kallad ”ung och arg” som 19-åring, och med ett CV som en 50-åring. Camino träffade Gustav Fridolin året då han valdes in till språkrör för Miljöpartiet, endast 28 år gammal.
– När unga människors oro för framtiden mäts, värderas klimathotet högre än den privata situationen att till exempel få jobb. Men den oron är också stor, att inte kunna flytta hemifrån, att inte kunna börja bygga ett liv och bli vuxen. Och vi som har uppnått det där är, i någon mån, oroliga för att mista det.
En av Gustav Fridolins viktigaste fajter, är den mot otryggheten. Och medlet han förskriver för att bekämpa framtidsoron är det samma som målet – att möta klimatutmaningen. På väg mot intervjun vandrar jag kylspänd genom ett bitande kallt Stockholm, och när jag närmar mig lokalen där jag ska träffa Gustav kommer han gåendes utan mössa. Vi börjar kallprata (om ni ursäktar göteborgshumorn).
– Fryser du inte? frågar jag.
– Jo, en mössa står på inköpslistan, svarar han.
– Äger du ingen mössa? undrar jag och hinner fundera på om miljöpartisten Fridolin inte är så mycket för friluftsliv.
– Jo, jag har en hemma i jaktlaget i Skåne, ger Gustav snabbt som svar på tal.
Småpratet innan själva intervjun behövs. För man får lite prestationsångest när man ska möta en 28-åring som sitter i riksdagen för andra gången, har jobbat på TV4:s Kalla fakta, arbetat som folkhögskolelärare, nu kandiderar till nytt grönt språkrör och redan hunnit skriva två böcker. Den senaste Blåsta! Nedskärningsåren som formade en generation handlar om hur 90-talskrisen påverkade hans egen generation, 80-talisterna. ”Generation Narcissus” är ett av flera namn som fick etikettera denna säregna kull, samt titel på det kapitel i boken som handlar om hur den ekonomiska skalpellens härjanden drev fram en förnyad syn på just individuella bedrifter.
– Ritualerna har fått en verklig renässans, hävdar Gustav och lägger fram bevisen:
– Ta exemplet studenten, eller att gifta sig. Detta är i dag enorma prestationer som vissa lägger hundratusentals kronor på att manifestera. På studentplakat har jag sett texter såsom ”Skolan ni inte kom in på” och ”VG är lika med IG”. Jag måste manifestera att jag har lyckats med något. Som samhällsfenomen är det ett utslag för en oro.
Tesen som Gustav Fridolin driver är att de nedskärningar som genomfördes i Sverige under den ekonomiska krisen på 1990-talet kraftigt påverkade den generation som under dessa år skulle förbereda sig för vuxenlivet. Fritidsgårdar lades ner, skolböckerna ramlade isär och klasserna växte i takt med arbetslösheten. Och den nya otryggheten skapade behov av nya berättelser.
– På flera sätt handlar det om en amerikanisering. Vi är idag oerhört fascinerade av klassresan, även om vi inte använder just det begreppet längre. Titta på alla talangjakter – att gå från ingenting och bli något, framhåller Gustav.
1990-talet var samtidigt en period som präglades av ett stort intåg av amerikansk populärkultur: reklam-tv, varumärkesdyrkan och success stories med Hollywood happy endings – en kulturriktning som knappast har avtagit sedan dess. Den amerikanska drömmen blev den svenska.
– Det är verkligen den bilden av samhället som vi har importerat, men vad är hönan och vad är ägget? Jag tror att ursprunget åtminstone delvis är att vi idag har så stora ekonomiska klyftor, att vi får ett behov av framgångs-berättelserna. Vi har ett behov av att manifestera oss och av att höra att vem som helst kan lyckas. Det blir så mycket svårare att hantera det faktum att man har mycket sämre förutsättningar när man föds i Rosengård idag än för tjugo år sedan, om vi inte får höra berättelsen om Zlatan som lyckats.
Rädslan för att inte lyckas, menar Gustav, är synkron med de stora klyftorna och den sociala utslagning som följde den dåvarande krisen. Det svenska samhället fick sår som aldrig riktigt läkt.
– Ett samhälle där man varje dag möter hemlösa, gör oss påminda om hur långt vi kan falla. Den rädslan blir en utslagningsfaktor i sig. I mitt jobb som folkhögskolelärare har jag mött många elever som är övertygade om att de måste ha högst betyg för att lyckas, och om de inte klarar det så rämnar det. De är övertygade om att då är det kört.
”Det behövs ett samhälle där klyftorna är så pass små att man inte behöver vara orolig för att falla utanför”
Lite färskare i minnet är finanskrisen, vars sociala facit i mångt och mycket blev nittiotalets i repris. Detta fick Gustav Fridolin att gå till val år 2010 på anställningar inom vård och omsorg, och offentliga investeringar i miljonprogrammen – frågor många kanske skulle se som en klassisk ”vänsteragenda”.
– Det behövs ett samhälle där klyftorna är så pass små att man inte behöver vara orolig för att falla utanför. Jämlikhet är ett relevant samhällsmål, säger Gustav bestämt, som i samma andetag skarpt påpekar att han inte vill veta av någon inplacering i höger-vänster-skalan, tankeströmningar han menar hör industrisamhället till.
Att undvika höger-vänster-positionering är ibland ett populistiskt grepp från politiker, ett sätt att lättvindigt smörja båda sidor, att utnyttja väljarnas trötthet på det politiska gnabbet. Vi stannar därför kvar vid ämnet.
– Högern misslyckas totalt att inse att det behövs gemensamma ansträngningar för att komma tillrätta med klimatet, man har en ideologisk ovilja att göra samhällsinvesteringar. Vänstern däremot, har svårt att se att utan kreativt företagande, inte minst ett aktivt och ansvarstagande ägande, får man inte de investeringar som behövs. Idag har vi till exempel stora pensionsfonder med väldigt litet ansvar, som bara går ut på att garantera en viss marginalavkastning. Det krävs ett aktivt ägaransvar om man ska klara en utveckling som vänder riktning, där företag lägger om stora delar av sin verksamhet till miljöteknik, istället för att bara ha en liten greenwash-del.
Gustav pekar på Klimatutmaningen och Peak oil som bevis på de traditionella politiska inriktningarnas misslyckanden. Framtiden menar han kräver nya sätt att se på utveckling, produktion och arbete än vad som varit gynnsamt under 1900-talet.
– Vi kommer ha ett nytt ekonomiskt system inom några decennier, eftersom så stora delar av det som har gött det här ekonomiska systemet har förändrats. Vi har inte tillgång till billig olja längre, och vi har inte möjlighet att släppa ut växthusgaser. Okej, hur ser då det systemet ut, och hur mäter vi välgång där? undrar Gustav utan att gå in på detaljer.
Som politisk förebild nämner han liberalen Erik Gustaf Geijer och påpekar att Per Albin Hanssons ”folkhemmet” först var en liberal idé. När jag frågar hur många av dagens liberaler som håller kvar vid ekonomiska utjämningsidéer svarar han:
– Jag vet inte, men väldigt många gröna. Jag är inte liberal, jag är grön.
– Jag blir upprörd när staten hämmar människors möjlighet till kreativitet. Möjligheten för företag att startas och att växa är frågor som jag alltid slagits hårt för, det är också den bakgrund jag har. Men jag blir också upprörd när samhället inte ger människor möjligheter, som till exempel när klyftorna inom utbildningen ökar.
Gustavs mamma var egenföretagaren som slet ut sig. Med Fridolins Herrekipering hemma i Vittsjö kämpade hon för att ge Gustav och syskonen en bättre framtid.
”Hon var en av dem som ville mer av vad kroppen klarade av”, berättade Gustav i sitt sommarprogram i P1. Hon fick flera blodproppar i hjärnan och hamnade tillslut i rullstol. ”För en småföretagare finns det inget sådant som sjukskriven på halvtid” beskriver Gustav i programmet, och berättar hur han spenderade mycket tid på sjukhuset tillsammans med sin mor: ”På varje våning på Kristianstad lasarett vet jag var man fikar någonstans, och var man bäst rullade ut mamma så hon kunde smygröka.”
Under skoltiden fick Gustav ofta straffuppgifter, en av dessa var att som 11-åring titta på en riksdagsdebatt. Där stod en skäggig karl i talarstolen som hette Birger Schlaug. Denna då udda figur i politikens finrum inspirerade Gustav att starta en Grön Ungdom-falang i Hässleholm. Åtta år senare blev han Sveriges yngste riksdagsledamot. Men efter fyra år i maktens korridorer hoppade han av, till mångas förvåning.
– Jag kände att om jag växer fast här kommer jag inte att göra ett bra jobb. Då fick jag tips från Gunnar Hökmark, som varit politiker i hela sitt liv, om universitet jag kunde söka (skratt).
Och universitetsstudier blev det, bland annat en folkhögskolelärarexamen, samt en period på TV4:s Kalla fakta där Gustav ska ha sagt att han ”är bättre på att granska makten än på att utöva den”. Nu är han tillbaka i riksdagen och kandiderar till grönt språkrör.
– Man ska undvika att recensera sig själv har jag lärt mig (skratt). Vill de ha mig som forward är det klart jag finns med i diskussionen om det. Sen bygger det på att man ska ha så många kvalitéer som är helt omöjliga att bedöma själv om man har.
Hur vanlig är du?
– Öh, ganska… (skratt) Vad är det för fråga? Kanske inte just i den här situationen när man får sitta i en timme och bara berätta om sin egen syn, och man måste bita sig i tungan när den helt naturliga reaktionen kommer att man vill fråga hur du ser på saken. Jag tror inte att jag var lika självupptagen när jag gick på dejter, i så fall säger det något tragiskt om min fru…
När var du bakis senast?
– Förra helgen var jag på en Ålandskryssning, då en av mina kompisar från Skåne uppträdde på båten.
Vilken är den vanligaste missuppfattningen människor har om dig?
– Det är väl det du är inne på, vanligheten. Om man bara möter en människa i rollen att förändra och analysera samhället, då uppfattas man kanske som hundraprocentigt upptagen med det, men så är det såklart inte.
Känns det jobbigt?
– Det som kan kännas jobbigt är om man går på en fest är sannolikheten stor att många har en uppfattning om hur man är, utan ens att ha träffat en.
Gustav om
Tillväxt
– ”Vi är inte blinda motståndare till tillväxt, men vi är motståndare till blind tillväxt” var det någon miljöpartist som sa, och det fångar det rätt bra.
Prata politik på fester
– Tröttsamt, men samtidigt om jag inte hade gjort det hade det varit mycket lättare att tappa fotfästet.
Att vara ung och arg
– Det var en föreställning om mig som jag ofta mötte förr, men som jag inte upplever så mycket längre, vilket är ganska skönt.
Individuella lösningar
– Så fort det bara blir individuellt är det lätt att man inte gör något, eftersom grannen inte gör något. ”Han kör bannemej gräsklipparen hela dagarna så varför ska inte jag?” Och jag kan inte lägga järnvägsrälsen själv, det måste vi göra ihop.
Originaltext publicerad 23 maj 2014
Camino 