Vi är många som brottas med att få ihop tiden till arbete, familjeliv och socialt umgänge. I stadsdelen Majorna i Göteborg slås två flugor i en smäll med folkköket. Men drivkraften, bristen på tid, är också det största hotet mot dess överlevnad.
– Jag tänker att de ska bli rostade och inte sådär geggiga. Med en massa olja på blir det riktigt gött.
Sara Dahlgren, kvällens kock på folkköket i Majorna, ger mig instruktioner för att förbereda ugnsbakade kikärtor. Stämningen i köket är fokuserad och det känns skönt att kunna bidra med något och inte bara vara där och ställa frågor. Jag sköljer och brer ut kikärtorna på tre ugnsformar och häller på rikligt med olja, salt och peppar. Smaksättningen med Saras bästa chilisås överlåter jag dock till henne av rädsla för att råka göra maten allt för stark. Inte minst då jag vet att det är många barn som väntas ikväll. Men det är egentligen en gissning. Trots att det är förberett för runt 30 personer är det ingen som vet med säkerhet vet hur många eller vilka som dyker upp.
”Under storhetsdagarna var det folkkök här varje vecka”
Förutom jag, Sara och femåriga dottern Henny som vid jämna mellanrum nyfiket kikar in i köket, finns här Stina Lindgren som fått uppgiften att förbereda smeten till ett av kvällens stora dragplåster – våfflorna. Sedan februari i år är Stina anställd på 75 procent som samordnare för Aktivitetshuset Majorna där vi håller till. Men eftersom det är första gången för året som folkköket arrangeras har hon inte varit med tidigare.
– Under storhetsdagarna var det folkkök här varje vecka. Det var den gamla räven Jonas Lübeck som var navet och såg till att det blev av. Hade det inte varit för honom så hade det lagts ner berättar Sara, som är kock för fjärde gången.
Det dröjer inte länge innan den ”gamla räven” själv tittar in i köket. Jag berättar att jag just fått höra att det är tack vare honom som folkköket fortfarande lever.
– Just nu känns det mer som att det är på grund av mig som det inte har kommit igång igen, eftersom jag inte längre har den tid som jag hade förut att lägga på det. Jag har lagt lite för mycket tid på det här förut, och det är ju faran också då människor förväntar sig att det ska fortsätta vara så. Men nu har vi ju Stina här också, som gör det lite enklare säger Jonas hoppfullt.
I folkmun förknippas folkkök (eller soppkök) ofta med sociala projekt där det bjuds på mat till hemlösa. Bakgrunden till folkköket i Majorna är dock en annan. Här var det barnfamiljerna som var drivande eftersom de såg en möjlighet att kunna hjälpas åt med matlagningen och samtidigt skapa en social mötesplats för både sig själva och barnen. För både Jonas och Sara är det just barnen som har lockat dem hit en gång i tiden. Jonas dotter Inez är bara ett år äldre än Saras Henny, och barnen fattade snabbt tycke för varandra. För Jonas del var syftet aldrig att själv hamna i köket, utan mer att vara en spindel i nätet för att se till att det blev av på regelbunden basis. Annat var det för Sara som har både stor erfarenhet och intresse för matlagning och för vegansk kost i synnerhet. För kvällen har hon också dragit nytta av Facebook-sidor för veganer i Göteborg för att attrahera nya människor som vill vara med och hjälpa till. De flesta volontärerna var här och hjälpte till redan dagen innan, men ett par väntas till senare under kvällen.
– Jag har varit noga med att poängtera att det är helt ok att komma och hjälpa till bara en halvtimme eller så. Annars är risken stor att man skrämmer bort folk, förklarar hon.
”Jag gillar enkelheten i att kunna kombinera det sociala med god och billig mat, och att det är så tillåtet för barn”
Utan att jag har märkt det har den stora salen intill köket börjat fyllas med folk. Medan barnen skrattandes yr omkring i rummet, eller leker med träklossarna som spridit ut sig på en stor del av golvytan sitter de vuxna uppkurade i sofforna och samtalar med varandra samtidigt som de håller ett öga på de allra minsta. Anna Tarshys tillhör en av dem som nästan alltid dyker upp när det är folkkök. Ikväll har hon fått sällskap av vännen Marika Annell som bara varit här ett par gånger tidigare. Eftersom deras barn hade planerat att träffas ikväll passade det dem utmärkt att gå hit tillsammans.
– Jag gillar enkelheten i att kunna kombinera det sociala med god och billig mat, och att det är så tillåtet för barn, säger Anna som själv varit med och fixat mat vid ett tillfälle.
– Det är nog rätt unikt egentligen att det finns en sådan här lokal att vara i. Det är en förutsättning för att de alls ska kunna bli av. Jag kan sakna sådana kollektiva lösningarna överlag i stadsplaneringen. Jag önskar att det kunde byggas in mer, utan att det för den delen behöver kosta skjortan för de boende, fyller Marika i.
Att det finns en lokal för folkköket i Majorna är tack vara ett starkt lokal engagemang. Huset byggdes i början av 1960-talet som en fritidsgård. När kommunen bestämde sig för att lägga ner fritidsgården i början av 2000-talet gick några lokala föreningar ihop och bildade Majornas samverkansförening för att kunna fortsätta driva verksamheter i huset. Allt sedan dess hyr föreningen lokalen av Lokalförvaltningen i Göteborg. Bredden på verksamheter i huset är stor med alltifrån hiphop-skola och replokal till fritidsverksamhet för Karl Johansskolans elever och aktiviteter för små barn. Sofia Jensfelt som är på folkköket med pojkvännen Jens och barnen Wilhelm och Lilo berättar att det är första gången hon är här sedan fritidsgården lade ner för 15 år sedan.
– Jag var så arg när de lade ner och har känt ett motstånd att gå hit på grund av det sedan dess, berättar hon.
”Om 100 år kommer vi att se på föhållanden för djurindustrin som vi idag ser på apartheid”
Jag vet inte hur lång tid som har hunnit gått, men plötsligt noterar jag att alla står i kön och väntar på att bli serverade. Först då noterar jag också skylten med priserna: 30 kronor för vuxna, 20 kronor för barn över 10 år och 10 kronor för de minsta barnen. På några minuter har också jag fått mig en portion av den veganska grytan och slår mig ner vid ett bord tillsammans med Saras man Kristoffer, barnen Henny och Östen, samt mormor som inflikar att hon helst vill vara anonym. Men det märks att hon är stolt över dotterns engagemang.
– När jag var ung var det genom att sälja ”Chile-bulletinen” som vi engagerade oss för omvärlden, nu är det genom att sprida veganismen, säger hon och ler ett varmt leende.
Kristoffer är precis som Sara vegan och han berättar att han känner sig lite trött på att alltid behöva vara ett exempel genom vad han äter.
– Helst skulle jag inte vilja bry mig. Det är trist att det ska behöva vara så. Om 100 år kommer vi se på förhållanden för djurindustrin som vi idag ser på apartheid. Jag är historielärare så jag har ofta det historiska perspektivet med mig, säger han.
”Det är väldigt många barnfamiljer som gärna kommer hit och äter men som själva inte har tiden som krävs att lägga på att vara med och laga mat”
En som får vänta till sist med att äta är Jonas. Hans uppgift för kvällen har varit att ansvara för våfflorna, och först när alla fått sina våfflor slår han sig ner vid mitt bord, som nu hunnit bli tomt, och äter av huvudrätten. Vi börjar prata om utmaningen med få folkköket att leva vidare också i framtiden.
– Det är väldigt många barnfamiljer som gärna kommer hit och äter, men som själva inte har tiden som krävs att lägga på att vara med och laga mat. Tidigare kunde jag jaga folk för att se till att det blev av varje vecka, men nu har jag sänkt ambitionerna eftersom jag helt enkelt inte hinner med, säger han.
Han återkommer till anställningen av Stina, som han hoppas ska kunna vara en garanti för en viss struktur och göra det enklare för folk att ta egna initiativ. Men han betonar också att det kräver att det fortfarande finns folk som vill engagera sig och laga mat. Stinas roll är inte att vara drivande i föreningens verksamhet utan att fungera som kontaktperson och som hon själv uttrycker det, en ja-sägare, till alla de som kommer med olika förslag kring hur lokalen kan användas. Även om Stina själv tycker det vore väldigt synd om folkköket försvann betonar hon att man inte får bli sentimental ifall intresset inte är tillräckligt starkt.
– Folkköket ska finnas här för att medlemmarna vill att det ska finnas. Poängen är att det ska vara kul, betonar hon.
Det börjar bli sent och lugnet råder åter i aktivitetshuset. Trots att alla som kommer har eget ansvar att ta hand om sin disk finns det en del att städa och fixa med för de ansvariga. Det är lätt förstå utmaningen i att få ett folkkök att fungera på lång sikt med tanke på det ideella arbetet som krävs. Trots det känner jag mig upprymd och inspirerad. Inte minst då behovet av nya sociala mötesplatser är så tydligt och då få saker har så stor potential att samla många människor som gemensamma måltider. En potential som skapar utrymme för nya kreativa idéer kring hur vi kan använda våra gemensamma ytor och kanske rentav ge inspiration för nya innovativa affärsidéer.
Under 2015 inledde Majornas Samverkansförening (MsF) ett så kallat idéburet offentligt partnerskap (IOP) med stadsdelen. Tack vara detta partnerskap har man fått pengar till att finansiera Stinas tjänst som verksamhetsledare. Mer info om föreningen och vad som händer i aktivitetshuset finns på hemsidan. Föreningen har också en Facebook-sida där du får information om eventuella kommande folkkök. Folkköket är öppet för alla, även de som bor i andra delar av staden eller som är på besök.
Originaltext av Caroline Petersson publicerad 1 juni 2015
Camino 