Brasiliansk ekoby med utsikter

Mer relationer och mindre teknik, är ledord för ekobyn Terra UNA. Mitt i de brasilianska Mautiquerrabergen har svenske John Harding startat en ekoby med sina brasilianska vänner.

– Jag vill inte att det här blir ett reportage om den svenske killen som flyttar till Brasilien och startar en ekoby, jag vill att det ska handla om Terra Una.
John ler mot mig medan vi vandrar upp längst den branta lervägen mot hans nybyggda ekohus, mitt i skogen ett antal timmar i buss upp i Mantiqueira-bergen från Rio de Janeiro i Brasilien. Varför han och hans vänner valde den här platsen, bokstavligen vid vägs ände, är en fråga som jag funderar på under hela min vistelse.
Och ja, reportaget kommer att handla om Terra Una, denna sprudlande gröna ekoby som har fyra år på nacken. Relativt ung och med stora framtidsplaner liknar den många andra ekobyprojekt världen över – med en längtan av att röra sig bort från allt det vanliga, kommersiella, som tar sig uttryck i en konstnärlig liberalism och en stark gemenskapssträvan. På kvällen delar man med sig av sina tankar med de andra i byn, så kallad ”sharing”, och sjunger. På dagarna är det matlag, kurser och gemensamt arbete. Samtidigt har grundarna varit noga med att inte göra de fel som många andra ekobyar gjort, de har till exempel avtal kring investeringar och hur beslut fattas, för att undvika framtida konflikter. Dessutom är de noga med ansvars-fördelningen. John, som besökt en hel del ekobyar, menar att bara en av tio av den här sortens initiativ klarar mer än tio år.

John Harding, svenskfödd musiker med amerikansk mamma, reste till Brasilien första gången år 2001. Redan året därpå flyttade han till Rio, där musiken och de bästa musiklärarna fanns och där han mycket snabbt hittade kompisar. De nya vännerna visade sig tidigt ha samma drömmar som John – en ekoby ute i naturen.
– Jag tycker verkligen om Sverige och jag lär mig mer av att vara där sedan jag fått Brasilien som alternativ referens. På många sätt är verkligheten i Brasilien mer representativ för hur välden i stort ser ut just nu. Visionen om en kollektiv bas för fredskultur i närmare kontakt med naturen fanns i mig redan i när jag levde i Sverige, men det var här i Brasilien jag träffade de människor jag kände mig manad att förverkliga den tillsammans med.
Ekobyn Terra UNA grundades 2006 då John flyttade dit tillsammans med två vänner. Föreningen Terra UNA, som funnits sedan 2003, har för närvarande ett 20-tal medlemmar, bosatta över hela Brasilien, sju av dem bor idag i ekobyn, men planerna är att fler och fler ska flytta dit. John är idag den enda som inte är brasilianare.

”Jag tror inte på att isolera sig, man måste interagera med det samhälle man lever i, med sina grannar”

Allt har gått sakta framåt och den brasilianska byråkratin hotade med att sätta käppar i hjulen. Förra året skapade delstaten en plan som skulle ha inneburit att området där Terra UNA ligger skulle evakueras för att skapa en nationalpark.
– När parker skapas i Brasilien innebär det att lokalbefolkningen tvingas flytta från sina gårdar, i de allra flesta fall utan att få någon ersättning från staten för sin mark, så det var spänd stämning här i bygden när det var på tal. Den planen ställdes in, kanhända delvis till följd av vår mobilisering, men man måste alltid vara uppmärksam…
På Terra UNA arbetar de med projekt som syftar till att involvera samhället de bor i. Ett sådant projekt är Punto de Cultura, som finansieras av det brasilianska kulturdepartementet och består av skapandet av ett kulturhus i den närliggande staden Liberdade. Där ska det hållas workshops i kommunikation, informationsteknologi, hantverk, hållbarhetsrelaterade frågor, samt i skapandet av kooperativ och andra metoder för att stärka och diversifiera den lokala ekonomin.
– Jag tror inte på att isolera sig, man måste interagera med det samhälle man lever i, med sina grannar. Vi drömmer om mer än en ekoby, på längre sikt kan hela området bli en ”ekobygd”!
När jag är på besök driver föreningen ett ”artist residency”, med ett gäng konstnärer och kreatörer som bor i byn under en månad, skapar olika konstprojekt, håller workshops och åker in till den närliggande staden för att utbilda på skolor. Ena kvällen har Shima, en brasilianare med japanskt ursprung, en videovisning av olika konstprojekt han utfört. Det var ett häftigt möte mellan avancerade konstprojekt och den tysta, nästan orörda skogen. Tonvikt på kulturprojekt och utbildning är något som kännetecknar Terra UNA. John själv håller på att färdigställa en inspelningsstudio med milsvid utsikt över himmel, skog och berg.
– Jag ser fram emot att vara värd åt musiker från när och fjärran för att i den här miljön skapa musik tillsammans med det nätverk av musiker som jag blivit en del av under mina år här.

”Vår vision om hållbarhet handlar mycket om relationer och mindre om teknik”

En bit ifrån ekobyns centrala hus, där maten lagas och gruppen samlas, ligger Johns nybyggda hus. Det tog tre år att bygga, men är nu äntligen klart. Han har använt så mycket som möjligt av det material som finns på gården. Väggarna är av jord och sten, hörnpelarna är lokala eukalyptusträd och taket består till viss del av bambu. Det mest intressanta är fönstren. John menar att tillverkning av glas, liksom av cement, är oerhört energikonsumerande. och dessutom ofta onödig, när det finns så mycket glas att återanvända. Så han köpte upp gamla dörrar till dryckeskylskåp av härdat dubbelglas (sådana som finns i affärer) och använde som fönster. Det blir inte lika klart som vanligt glas, men faktiskt bättre än vad jag hade väntat mig.
Som trappor används oftast uttjänta gummidäck från bilar, något det finns ett överskott av i området och som lokalbefolkningen annars brukar elda upp. Jag kommer genast att tänka på så kallade jordskepp när jag ser hur delar av väggarna även är byggda med bildäck, och Johns bokhylla skvallrar mycket riktigt om att inspirationen från jordskepp finns där.
– Vår vision om hållbarhet handlar mycket om relationer och mindre om teknik. Ett hållbart system är ett där man delar på ansvaret och medvetet förbättrar kommunikationen. Det är det allra viktigaste, och bygger på att var och en söker självkännedom, säger John när vi är på väg tillbaka från dagens uppgift på gården. Vi har slagit ut bönor ur sitt skal med bambustickor och sedan rensat dem för hand. Min medresenär mumlar lite om hur man hade kunnat effektivisera processen men det handlar förmodligen inte om det. Det viktigaste här är att saker görs gemensamt.
– Det finns spår i oss som människor från att vi under miljoner år levt och samarbetat i grupp, dimensioner av oss som konsumtionssamhället sällan tar vara på. Att skapa ett gemensamt sammanhang är en del av vad vi menar med att leva på ett mer hållbart sätt. Om man är flera är man mindre sårbar.
Jag frågar John om hur han ser på möjligheten att alla människor skulle leva så här och han svarar att det är en smaksak var man väljer att bo och att det viktiga är att alla gör sitt bästa utifrån de förutsättningar som finns där man bor.
– Jag beundrar människor som bor i staden och gör ett viktigt arbete där, fortsätter han.

Jag stannar inte tillräckligt länge i ekobyn för att lära känna alla som bor där. Efter två nätter med makalös utsikt från Johns gästrumsfönster sticker jag iväg. Det går snabbare att ta sig tillbaka ner till motorvägen än vad det tog att ta sig hit. I morgondimman känns det som om bussen svävar ovanför molnen. Och hur var det då med platsen? John berättar vid frukosten om hur de länge letade efter ett perfekt ställe att starta sin ekoby på. Den plats de till slut hittade uppfyllde alla de egenskaper de enats om var viktiga:
– Gott om rent vatten, odlingsbar jord, ingen genomfartstrafik, ungefär lika avstånd till Rio de Janeiro, Sao Paulo och Belo Horizonte, men inte heller för nära dessa kaotiska mångmiljonstäder så det fanns risk att staden skulle expandera och byn till slut skulle bli del av en favela (ett slumområde). Det skulle vara för riskabelt, säger John och andas in den friska bergsluften som för tankarna till de schweiziska alperna snarare än den heta luften i ett myllrande Rio.

Originaltext publicerad 8 september 2014