Längst upp på Masthugget i Göteborg, vid slutstationen för busslinje 60, ligger en lägenhet som andas inspiration och lätthet. Vi välkomnas in i konstnären och illustratören Camilla Engmans liv och blogg, där tingen lever vidare för alltid.
Att komma hem till Camilla Engman är som att stiga in i hennes blogg. Det är rofyllt, ljust, inspirerande och fullt av små roliga detaljer. Kändishunden Morran är såklart där, morrar och låter sig inte charmas av klappningsförsök. Hon lägger sig helst nära Camilla och vilar. Morran var anledningen till att Camilla började blogga. Hon började göra en bilddagbok med två bilder på Morran varje dag och det var så kul att Camilla även startade en egen blogg. I början hade hon 30-40 läsare om dagen, idag läses hon av 2 000 per dag. Och snart kommer det ut en bok om henne och hennes verk, på ett kanadensiskt förlag. Där får Morran en speciell bilaga.
Camilla Engman är ett känt namn i konstbloggosfären. Hon var tidigt ute med bloggandet, då i början när bara några få höll på. Först gick hon på Dômen konstskola och därefter utbildade hon sig till grafisk designer på Högskolan för Design och Konsthantverk. Idag kallar hon sig konstnär och illustratör och gillar att röra sig i gränslandet mellan konst och illustrationer och det grafiska.
– För ett tag sedan köpte en person i Portugal en tavla av mig för 10 000 kronor, som han inte hade sett i verkligheten, och jag får hela tiden beställningar från överallt i världen på tavlor som folk bara har sett på nätet.
När skomärket Converse inledde sitt samarbete med Bonos aids-kampanj (RED) ville de samarbeta med designers över hela världen. Camilla blev en av hundra designers som fick designa ett par skor. Och i januari 2009 var Camilla illustratören som syntes på affischen och katalogen till Göteborgs filmfestival. Såväl filmfestivalen som Converse upptäckte henne via bloggen, ett medium som varit väldigt viktigt för Camilla. Under vissa perioder var Camilla svår att slita från datorn. Idag är hon i den nya studion utan dator, där hon ska koncentrera sig på att måla.
– Men jag skaffade mig precis en mobil som jag kan surfa på, så nu kan jag kolla mejlen överallt, säger hon skrattande.
Miljön är viktig när Camilla handlar. Hon köper mest ekologisk mat. Och när hon köper eller tillverkar saker är det roligare med gammalt. Ibland räddar hon böcker från antikvariat – det kan kännas som att hitta en skatt.
– Det är skönt när något kan användas igen och när man kan skapa nytt av något gammalt.
– Jag gillar inte att handla, inte ens second hand. Second hand har blivit för dyrt för att kännas som fynd. Jag är en sakletare, jag gillar att hitta saker. Camilla blickar ut över sin lägenhet som är fylld av containerfynd, saker hon hittat i skogen, vid vägkanten, på loppisar eller saker som folk skickat till henne från hela världen – som till exempel ett fågelbo en man skickade från New York!
– Jag tycker faktiskt att det är jättehemskt att gå på stan. Man får för sig att man behöver massa saker, att man måste ha nya kläder och en ansiktsbehandling…
Camilla flyttade med sin man till en 1930-talslägenhet vid Slottsskogens kant i centrala Göteborg 2005. Det var två lägenheter som var hopslagna till en och de renoverade det mesta. Idag är allt smakfullt inrett, med en tydligt personlig stil. Det är inte alltid funktionalitet går före smak.
– Det här bordet tycker min man så mycket om, men det är inte så praktiskt, det går knappt att sitta vid. Förr gjordes borden så låga, de är inte anpassade för datorer. Camilla visar upp ett antikt skrivbord i hennes mans arbetsrum och skrattar lätt. Rummet andas kolonialtid – det gamla bordet, en skinnfåtölj, ett par whiskyflaskor och en präglad karta skiljer det tydligt från de andra rummen.
Camilla gillar lägenheten och det lunga området, nära till Slottsskogen, men saknar en balkong och tycker det är tråkigt att lägenheten är så kall. Det är likadant i alla 1930-talshus i västra Göteborg – de är väldigt fina men har dålig isolering.
Camilla undrar skrattande om hon har svarat på någon av mina frågor.
– Jag är inte så bra på att uttrycka mig, säger hon. Men det hon saknar i ord förtydligas genom hennes verk. Hennes kreativa men fåordiga inlägg på bloggen får många beundrande kommentarer. Det är i konsten som Camilla finner sitt sätt att uttrycka sig på.
– Min inspiration hämtar jag från vandring. Vi brukar åka ner till Pyrenéerna och Dolomiterna och vandra i bergen. Men jag inspireras också av filmer… och musik såklart.
För Camilla finns det en poäng i att tingen ska ha en historia. När hon handlar går hon gärna till Minnenas bod på Linnégatan, som hon menar är billigare och bättre än Myrorna. Hon tycker att Ikea-kulturen är sorglig, fast hon själv köper saker där ibland.
– Om man handlar på exempelvis Ikea tänker man att det inte spelar någon roll om jag slänger sakerna om ett år. Det är så billigt. Jag tänkte så när jag var ung, men nu tänker jag att sakerna jag köper ska hålla för evigt.
Originaltext publicerad 1 december 2013
Camino 