Hur gick det till när EU lyckades enas om en ny politik för fisket inom Europa? Biståndsminister Isabella Lövin berättar om vägen till ett historiskt beslut.
EU:s nya fiskepolitik från 2013 har beskrivits som ett historiskt beslut. Vad var det som gjorde det unikt?
– I årtionden har världens absolut rikaste region plundrat sina egna hav och styrts av ett totalt kortsiktigt tänkande. Det man lyckades med 2013 var ett paradigmskifte, då det blev bindande i lagstiftningen att en måste sätta fiskekvoter som garanterar långsiktig hållbarhet. Dessutom ställer den nya politiken krav på transparens och hur EU får förhandla sig till rättigheter att fiska i andra länder.
Vad låg bakom paradigmskiftet?
– Nummer ett var att fakta talade sitt tydliga språk och inte längre gick att blunda för. Lönsamheten för fiskarna själva gick käpprätt neråt, liksom fiskbestånden. Dessutom fanns en bred koalition av miljöorganisationer, fiskeorganisationer, småskaliga fiskare och representanter från civilsamhället som krävde förbud mot överfiske och schyssta fiskeavtal. Samtidigt fick EU-parlamentet större makt att fatta beslut i förhållande till ministerrådet. Det var många goda krafter som strävade åt samma håll.
Vilken roll spelade ditt och andra enskilda politikers engagemang för frågan?
– Det räcker inte att det finns en opinion om det inte finns politiker som orkar driva frågorna. Fiskefrågan var min absoluta profilfråga, som jag ägnade i princip hela min tid åt. Jag lyckades skapa en blocköverskridande kampanjgrupp inom parlamentet som jobbade jätteintensivt för att få med sig så många som möjligt. I slutändan uppnådde vi nästan total enighet i hela parlamentet. Det var över 500 röster för en ny politik och drygt 100 emot. Där kan en verkligen tala om en tipping point.
Vilka andra politiska beslut under din karriär skulle du vilja beskriva som tipping points för en mer hållbar framtid?
– Agenda 2030 och de nya globala målen för en hållbar utveckling är definitivt ett sådant beslut. För första gången har vi en politik som knyter ihop social och ekologisk hållbarhet och som är framförhandlad av alla världens länder. Det är den största konsultationsprocessen i hela FN:s historia och en politik som tydligt visar att fattigdomsbekämpning och miljöfrågorna går hand i hand. Klimatavtalet i Paris är naturligtvis ett annat viktigt beslut. Men det är Agenda 2030 som stakar ut vart vi ska och vad vi nu behöver göra. Det tror jag är världens bästa chans.
Originaltext av Caroline Petersson publicerad 29 april 2016
Camino 