Vad som räknas som skräp beror på vem som räknar. I boken Waste and want reder Susan Strasser i en hundrafemtioårig historia om avfall och går detaljerat igenom vad som har ansetts som avfall respektive användbart genom historien och hur det är relaterat till saker som klass, förmögenhet, överflöd och plats. Skräp är egentligen bara ”matters out of place”, som antropologen Mary Douglas säger i början av boken.
Mary Douglas menar att skräp är relativt. Var, när och hur det blir till skräp beror dels på tillgång till alternativa material (sådant som anses ”renare”, bättre för hälsan eller ”bättre” överlag), men också på var skräpet befinner sig. ”Natursaker” såsom jord och löv anses vara skräp när det befinner sig inomhus, en macka som ligger på golvet blir till skräp även om den fem minuter tidigare var fullt ätbar på köksbordet, en tröja i en soptunna är skräp även om den i affären hade ansetts säljbar.
Det finns många sätt att närma sig en diskussion om avfall, skräp och överflöd. Det som tidigare ansågs vara värdefullt, såsom matrester, fett eller tygbitar, slängs idag utan närmare eftertanke.
Strasser hänvisar till Claude Levi-Strauss bok The savage mind där vi kan läsa om bricoles. Bricoleur kallades tidigare den person som arbetade ”med sina händer”, anställde bricoles, som arbetade med överblivna material. Idag ser vi inte dessa hantverkare i samma utsträckning, framförallt inte i de rikare länderna. Men i många länder finns fortfarande människor som rör sig på soptippar, sökande efter material som går att sälja eller återanvända. Som Zabaleens i Kairo, kastlösa i Indien eller kartongsamlande Cartoneros i Argentina som vi skrev om i höstas (Camino 19).
När man dykt ner i en flora av litteratur inom området skräp och sophistoria så blir man lätt trött på det överflöd och slöseri som finns. Allt det här med feng shui, utrensning och ”leva utan prylar” som varit på tapeten ett tag nu – känns lite som en överklasssport. Eller iallafall en övre medelklasssport. En människa som är ekonomiskt sinnad, eller har dåligt med pengar rensar inte ut grejer för att det inte behövs just nu, är trasigt eller obrukbart. Nej, man lagar, sparar för senare eller försöker sälja av sig det på en loppis eller liknande. Man klipper sönder mjölkpaket och sparar för att kunna förodla i, även om det upp plats, sparar glasburkar för att kunna göra sylt i, sparar kläder för att kunna använda som lappar att laga med eller göra täcken av. En arbetslös vän har sagt till mig upprepade gånger ” Allt det här med miljövänlighet, det är självklart för en person som mig, jag har inte råd med annat.” Det är lätt att få intrycket av att alla rensar i röran och strävar efter ett slags minimalistiskt liv – men tittar man lite närmare så ser man att det faktiskt globalt sett mest rör sig om en liten grupp som har råd att syssla med sådant.
Problemet för de flesta är att få tiden att kunna laga och fixa. Särkilt när inflödet är så stort. Jag ”räddar” ofta saker från andra som de tänkt slänga, brädor som ska slängas använder vi till att bygga på vårt torp, trä från soprum använder vi till att elda i vår kakelugn, möbler i soprum inreds med, böcker läggs upp på Bokbörsen – så någon annan får nytta av dem. Just nu har jag fått en diskbänk och ett arbetsbord på halsen, som får ligga lite undanskuffat tills jag vet exakt vad jag ska göra med dem. För mig är det en skam att slänga fina grejer. Men jag är nog lite av en udda fågel har jag förstått.
I ”Waste and want” skriver Susan Strasser också att man sparar saker olika länge i olika kuturer. Nomader, exempelvis, tenderar att slänga mer, för att kunna resa längre. Är det kanske därför vi slänger så mycket, för att vi reser och flyttar så mycket? Eller vad är egentligen grejen med utrensningshysterin? Det är också en klassfråga, även idag lever fattigare på de rikas avfall – det som slängs i grovsoprummen, lämnas till second hand-butiker eller mat som säljs billigare på utgångsdatumet…
Originaltext publicerad 18 mars 2011
Camino 