Markus Skoog är snickaren som för fem år sedan lämnade Stockholm, sökandes efter ett liv där enkelhet och frihet är värt mer än trygghet och pengar. Han fann det i en by i Dalarna. Men fick börja med att snickra ihop ett hem på hjul.
Det är den 24:e december 2009 och Markus Skoog firar jul tillsammans med släkten hemma hos sina föräldrar i Norrtälje. Hans mormor frågar honom hur det går med jobbet på byggfirman och den nya lägenheten i Stockholm. Markus tvekar en sekund innan han berättar för henne att han har sagt upp både jobb och lägenhet. Plötsligt lyssnar alla på Markus. Nu är hemligheten ute. Om tre veckor lämnar han sitt liv i Stockholm för att studera ekologisk odling och hållbar livsföring i Skattungbyn i Dalarna.
Vart man än vänder blicken syns små röda stugor med vita knutar och inte sällan bryts landskapet av enorma midsommarstänger som pekar tio meter upp mot himlen. På 1960-talet var det lilla samhället Skattungbyn vid Siljanringens sluttning i norra Dalarna mest känt för att Ingmar Bergman valde det som skådeplats för sina filmer Jungfrukällan och Nattvardsgästerna. Men när en kurs i ekologisk odling och hållbar livsföring grundades år 1976 hände två saker som förändrade dynamiken i byn. Det ena var att Skattungbyn började lida av bostadsbrist, det andra var det frö som sattes för en solidarisk och miljömedveten rörelse som aldrig varit starkare än den är idag. Tack vare odlingsutbildningen får byn 18 nya invånare varje år och den senaste tiden har upp till åtta av dem stannat kvar årligen. Nu har det blivit så pass många att ungefär hälften av de som bor i byn är ”grönisar”, personer som har gått kursen eller har koppling till den på något sätt. Bara under de senaste fyra åren har byns invånarantal ökat med nästan 20 procent till att nu innefatta 350 personer. i änden av en stor gård med två lador och ett bostadshus står Markus vagn på hjul. Den där kvällen för fem år sedan hade han aldrig anat att han nu skulle bo i ett litet hus som han byggt med egna händer, och att Skattungbyn skulle bli hans hem var långt ifrån självklart.
– När jag gick odlingskursen här 2010 så hade jag ett ganska dåligt år. Jag hade just kommit ur ett långt förhållande och omställningen till att bo här och inte ha en naturlig tillhörighet blev som en smäll på käften för mig, berättar han. Många känslor kom upp till ytan och sammanhanget som han hade hoppats finna i byn lyste först med sin frånvaro. Men när två klasskompisar började prata om att bygga hus på hjul och efterfråga hans byggkunskaper fann han både sammanhang och inspiration på samma gång. Att bygga vagnhus lät nytt och spännande, och efter att ha byggt åt andra under tio år som snickare i Stockholm, inspirerades han att skapa något helt eget från början till slut.
Det är minusgrader i luften och frost på marken, men inne i Markus vagn är det varmt och mysigt. Han slänger in lite ved i vedspisen och sätter sig till rätta bland kuddar och fårfällar på en träsoffa som även agerar myshörna och förvaringsutrymme. Vagnens stora loft gör den riktigt rymlig och luftig med en boyta på sammanlagt 27 kvadratmeter, och tack vare de obehandlade träväggarna tror man sig vara i en liten timmerstuga. Vagnens stora färgklick är tygerna i regnbågens alla färger som Markus klädde innertaket med då han inte hade råd att köpa panel för hela vagnen. Man ser hur levernet avspeglas i hans personlighet. Allt med Markus verkar vara enkelt och metodiskt.
– Jag har faktiskt aldrig tänkt på min livsstil som enkel och minimalistisk, men det är den väl egentligen, jämfört med många andra. Den lilla ytan jag bor på gör att jag automatiskt blir mer noggrann med vad jag har. Man gör val hela tiden utan att tänka på det, men jag har heller aldrig varit den som fäst mig vid saker. Bidragande till att kunna leva som han gör, är närheten till det kollektiva huset på gården, vilket ger honom tillgång till elektricitet, dusch och tvätt. Markus förklarar att det finns de i byn som lever utan vatten och el och odlar all sin mat, men att det aldrig varit något som har lockat honom.
– Jag tror att många blir provocerade av tanken på att leva enklare. Men det behöver inte vara lika med att gå och lida och hungra ihjäl. Visst, för hundra år sedan hade det varit hårt att bo i mitt hus på hjul, men det är det inte idag. Jag har allt jag behöver, och bor till och med mer välisolerat och energisnålt än jag hade gjort i ett vanligt hus.
Mitt i Skattungbyns kärna i ett par gamla bostadshus och lador finns några av samhällets säregna butiker. På övervåningen av en lada ligger gratisbutiken även kallad freeshoppen, dit folk skäner saker de inte behöver och hämtar saker de behöver. Ett stenkast därifrån ligger även den kooperativt ägda lanthandeln som invånarna räddade från konkurs för 20 år sedan, och en eko-butik som drivs av ”grönisarna”. Freeshoppen är ett stort loft fullt med kläder, böcker, filmer, möbler och sportutrustning. Medan Markus visar mig runt förklarar han nöjt att både vinterrocken och jeansen han har på sig kommer från freeshoppen. Plötsligt dyker han ner i en låda på andra sidan rummet. Han har hittat en grön-lila mönstrad mössa med lång tofs.
– Precis vad jag behövde, säger han, den här tar jag! Markus berättar entusiastiskt om samhällets alla ideella engagemang. Själv jobbar han i ekobutiken, sitter med i en turismgrupp, en kulturförening och driver även ett antal studiecirklar. Men trots driv och engagemang, så finns där även en dualitet i byn.
– Det har alltid funnits en stark känsla bland de ursprungliga byborna att klara allt själva och sen när det kommer nytt folk utifrån så blir det lite motsättningar. Det är viktigt för dem att man respekterar hur det funkar här. Samtidigt ser de också hur mycket vi ”grönisar” tillför. Jag tror att det i slutändan handlar om att mötas och lära känna varandra. Det var först när Markus själv var ifrån Skattungbyn i ett år för att studera hållbar utveckling i Uppsala som han insåg hur speciell byn trots allt är.
– Det är svårt att hitta sammanhangen som finns här någon annanstans, och att byn finns just här är en förutsättning för att den ska fungera. Om Skattungbyn låg fem mil utanför Stockholm hade det inte varit det samhälle som det är här.
Stämningen inne i det stora huset på gården är familjär och kollektivet som Markus är en del av, är samlat för kvällen. Vänskapen har formats utifrån gemensamma värderingar och en tro på ett alternativt liv som Skattungbyn kunnat erbjuda. Ikväll är det killarna som lagar mat medan tjejerna sitter i vardagsrummet och stickar. Medan Theo står vid spisen och steker rårakor tar Markus itu med tomater, kikärtor, lök och äpplen till salladen, samtidigt som han förklarar för mig att han med tiden har gjort ett val mellan att ha mycket pengar och mycket tid.
– Folk tror att jag skämtar när jag säger att jag vill spendera det mesta av min tid med att fika och diskutera med vänner. Det är något man gör på sin fritid när man inte jobbar, men så tänker inte jag. När man fikar kan man prata med sina vänner om livets väsentligheter. En viktig förutsättning för att kunna göra det, är trots allt de jobb som Markus drar in med den egna firman han driver som snickare. Tack vare den kan han jobba väldigt mycket i perioder och sedan leva länge på inkomsterna.
– Jag ser på min livsstil som att jag går tillbaks in i framtiden. Jag skaffar mig mer tid för mina sociala relationer samtidigt som jag har en enkel men bra levnadsstandard. För mig handlar det om ett liv med mindre konsumtion, färre lån och en lägre inkomst, som i slutändan ändå kan resultera i mer fritid och vara rikare såväl ekonomiskt som kvalitetsmässigt. Markus tror att mångas ohälsa idag beror på att de har jobb som de inte trivs med och en inre röst som säger till dem att förändra och göra något annat. Istället pressar de sig att jobba hårdare för att kunna hålla uppe en hög konsumtionsnivå och betala lånen på boendet, och så blir de utbrända.
– Jag brukar jämföra det med tanken på att gå ut och hugga sin egen ved, ta in den i stugan, stoppa den i vedspisen och koka sig en kopp te. Det finns något väldigt mänskligt och förståeligt i det. Man fattar precis vad man gör och varför. Man känner värmen och det är inga frågetecken. För Markus har bitarna för det här sättet att leva lagts gradvis och tålmodigt. Han har gått dit magkänslan lett honom, med tid och frihet som mål.
– Skulle jag sätta en massa mål och regler på mig själv så skulle jag lika gärna kunna flytta tillbaks till Stockholm och börja jobba heltid igen. Men om jag ser på vart jag har varit och vart jag är på väg så är det en stadig kurva mot det bättre, jag väljer hela tiden det schysstare alternativet.
Originaltext av Daniel Kämäräinen publicerad 23 februari 2015
Camino 