En värld utan pengar

Alla tror inte att nya affärsmodeller och politiska styrmedel kommer att räcka för att få bukt med de problem som följer konsumtionssamhället. Möt Raphael Fellmer från Berlin som tillsammans med vänner bestämt sig för att bygga ett helt samhälle fritt från pengar. 

”Pengar och allt som representeras av pengar är en kallbrand som förstör vår värld, som bryter ner vår natur och som leder oss till vår egen utrotning. Vi drömmer om en plats där inget är till salu och där pengar ses som förlegat.”

Texten är saxad från webbplatsen ”forwardtherevoultion” som startades år 2010, då Raphael Fellmer från Berlin tillsammans med vännerna Nicola och Benjamin begav sig iväg på ett 14 månader långt äventyr med namnet ”journey of humanity”. Helt utan pengar tog de sig från Holland till Mexiko genom att lifta och förlita sig på andra människors gästfrihet. Genom att klara sig helt utan pengar ville de frigöra sig själva från fördomar och föreställningar som formar samhället och samtidigt försöka resa på ett så miljövänligt sätt som möjligt. Men äventyret var bara början på en betydligt längre resa skulle det visa sig. 

– Efter fem månader kom jag till insikt om att det är så här jag vill fortsätta leva mitt liv. Det var till stor del ett resultat av alla fantastiska möten med människor längs med vägen som delade med sig av vad de hade utan att kräva något tillbaka. Jag har gått igenom en process de senaste åren för att hitta ett mer hållbart sätt att leva som nådde sin kulmen genom den här resan, berättar Raphael över telefon och förklarar vidare sin motivation.
– Som jag ser det behöver vi minska vår konsumtion så mycket vi bara kan och vi har inte tid att vänta på att våra politiker och företag ska fixa det åt oss. Så som vi lever idag är destruktivt för oss själva och för miljön. I ett samhälle utan pengar skulle människor kunna utveckla sin fulla potential bättre och på ett friare sätt och vi skulle vara tvungna att använda alla våra resurser mer effektivt, hållbart och rättvist för att alla ska kunna ha tillräckligt för att leva.

Raphael är inte den första personen som i modern tid har bestämt sig för att leva utan pengar. Bland föregångarna finns bland annat landskvinnan Heidemarie Schwermer vars 14-åriga liv utan pengar skildrats i dokumentären Living without money från 2010 och amerikanen Daniel Shellabarger (vanligen kallad Suelo) som sedan år 2000 bor i en grotta i delstaten Utah när han inte befinner sig till fots någonstans i landet. Det som gör historien om Raphael extra uppseendeväckande är att hans engagemang inte stannar vid en personlig protest. När Raphael kom tillbaka till Berlin föddes hans och flickvännen Nieves dotter Alma Lucia. Nieves gjorde vännerna sällskap under sista sträcken från Guyana till Mexiko och när gänget nådde Mexico låg Alma redan i magen. I Berlin flyttade paret in på ett fredscenter där de fortfarande bor gratis i utbyte mot volontärarbete på centret och för sitt engagemang för lokalsamhället i stort. Till skillnad från Raphael använder Nieves lite pengar, främst barnbidraget hon får från staten, för att exempelvis åka kollektivt och då och då besöka sin familj på Mallorca.
– Nieves har alltid stöttat mig i mitt arbete men är inte lika radikal som jag.
Hon är i konsumtionsstrejk, men inte i penga-protest, berättar Raphael.
I början gick en stor del av tiden åt till att samla ihop mat till familjen framförallt genom att samla in mat från butiker som annars skulle ha slängts. Succesivt har Raphael kunnat fokusera mer på att arbeta på samhällsnivå. I samarbete med en ekologisk matkedja startade Raphael projektet ”Lebensmittelretten” som idag engagerar drygt tusen personer i arbetet med ta vara på mat som annars skulle ha kastats. En webbplats har skapats där människor själva enkelt kan engagera sig och visa vart det finns mat, vilket har gjort att systemet numera mer eller mindre sköts tillsammans av användarna. Projektet är i sin tur en del av nätverket Foodsharing.de där privatpersoner, butiker, bagerier m.m. hjälps åt för att dela med sig av överskott till behövande. Sedan nätverket skapades i mars 2012 har det fått över 20 000 aktiva medlemmar och intresset är stort för att kopiera modellen till andra länder.

– Trots att jag inte arbetar för pengar jobbar jag förmodligen mer än de flesta. Det finns de som kritiserar mig för att vara lat och leva på andra men de har inte satt sig in i vad jag verkligen gör, berättar Raphael.
Samtidigt medger han att sättet han lever på nu inte är hållbart i längden.  
– Det vi har gjort hittills är att hacka systemet inifrån genom att dra nytta av överflödet. Det innebär att vi fortfarande är beroende av att andra överkonsumerar. I nästa fas vill vi visa hur vi kan göra oss oberoende av ett sådant system genom att bli självförsörjande på mat, energi och annat som vi behöver för att leva. Det är drömmen om att kunna leva och vara i en vacker miljö där vi kan dra nytta av vandras kunskaper, visdom och erfarenheter.
Tillsammans med nieves, resvännen Benjamin och hans flickvän Yazmin lanserade Raphael i somras projektet Eotopia som syftar till att skapa en vegansk ekoby helt baserad på gåvoekonomi någonstans i södra Europa. En stark drivkraft till att förverkliga drömmen är dottern Alma, berättar Raphael.
– Vi vill skapa ett samhälle där vi kan uppfostra våra barn att bli så fria och oberoende som möjligt. När våra barn är tillräckligt gamla kan de ta sina egna beslut kring om de vill ta ett arbete och tjäna pengar eller döda djur för mat. Vi kommer inte att förbjuda dem att leva som de vill men vi vill inte vara ansvariga till att ge dem något som de senare i livet inte vill ha.

På webbplatsen eotopia.org, som översatts till fyra olika språk, kan man läsa om ekobyns visioner, hur man själv kan involvera sig och på annat sätt stödja initiativet. Drygt 50 personer har hittills visat intresse för det nya samhället varav mellan 20–30 är mer eller mindre seriösa med sina planer. Högst på agendan just nu är att hitta land där det nya samhället ska byggas och Raphael berättar att flera personer redan hört av sig med olika erbjudanden men att de ännu inte hittat något som känns helt rätt.

– Förmodligen har vi klart med platsen nästa år och kan inleda samtal med de lokala myndigheterna för att slippa betala skatter och avgifter och diskutera vad vi kan erbjuda i utbyte till lokalsamhället. Sedan kanske de första personerna kan flytta dit och plantera de första fruktträden i slutet av 2014 eller i början av 2015. Vi vill göra det till en stor fest när vi flyttar dit säger Raphael och poängterar att projektet inte handlar om att fly från samhället utan tvärtom.
– Vi kommer att fortsätta jobba aktivt för att kontinuerligt öka medvetenheten i samhället. Och vi kommer försöka vara så öppna som möjligt för att andra ska kunna lära av oss och bygga något liknande någon annanstans.

Men är det verkligen realistiskt och långsiktigt hållbart att människor själva ska organisera sig på detta sätt i framtiden undrar jag? Raphael har förstås svar på tal.
– Om alla skulle leva som vi gör i Tyskland, USA och Sverige idag skulle vi behöva minst tre planeter. Problemet idag är att det är en liten del av världens befolkning som överanvänder jordens resurser. Levde vi annorlunda, exempelvis bara åt vegankost och fördelade resurserna, skulle vi redan idag kunna försörja över 40 miljarder människor med mat. Men jag tror inte heller på en värld där vi alla ska gå tillbaka och jobba som jordbrukare. Däremot tror jag att maten måste produceras lokalt och på ett samhälle där människor vet varifrån maten har kommit och hur den producerats. Idag har vi totalt tappat den kopplingen. 

”Precis som den som hungerstrejkar är det ett vikitgt mål för mig att få uppmärksamhet i media”

Innan vi avslutar vårt samtal berättar Raphael att han bestämt sig för att ta några veckors semester då den senaste månaden varit extra intensiv med flera tv-intervjuer och hårt arbete med att få klart boken Glücklich ohne geld (Lycklig utan pengar) som släpptes i Tyskland i november. Även om mediauppmärksamheten har tagit på krafterna är han samtidigt tacksam för att intresset är så stort. 
– Precis som för den som hungerstrejkar är det ett viktigt mål för mig att få uppmärksamhet i media och få människor att tänka och reflektera över sina vanor. Du är den första hittills som ringer från Sverige.
Om saker går som planerat lär jag knappast vara den sista.

Originaltext publicerad 1 december 2013. Skriven av Caroline Petersson