Den nya jorden

Vi äter oss sjuka och feta med fossilt dopad mat utan näring och alldeles för mycket socker och billigt kött. Samtidigt närmar vi oss matbrist och en lavinartad befolkningsökning i storstäderna. För att nå en hållbar matförsörjning bör vi äta mer grönt. Finns framtidens livsmedelsförsörjning hos en stadsbonde från Göteborg eller i ett indianägt vertikalt växthus? 

– Var inte rädda, hon kommer inte från Scan, säger Niklas och hoppar över staketet.

Det är isigt som attan och jag trippar fram för att inte halka på den iskana som ligger över odlingen som omgärdar grisarna. Niklas Wennberg går framför mig och pratar entusiastiskt om odling, grisar, politik och entreprenörskap.

– Folk i området älskar grisarna, det har till och med funnits lägenhetsannonser där man beskrivit sin lägenhet med säljargumentet ”utsikt mot grisarna”.

Niklas är entreprenör och grundare av rörelsen Stadsjord. Han är en sann eldsjäl, men också en skeptisk och noggrann företagare.

Stadsjord vill öka andelen odlingar i staden. Dels för att det kommer bli ett måste i framtiden på grund av dyrare transporter, men också för att det skapar glädje och får människor att trivas bättre i sina områden. Vid Högsbo kyrka, tio minuter med spårvagn från centrala Göteborg, går tre feta grisar omkring och bökar i jorden. Här ska de luckra upp jorden och ta bort ogräs som kirskål och åkertistel för en tredje odlingsplats. Två tidigare platser är redan skapade, där små odlingslotter trängs ihop. Efterfrågan är stor, fler vill odla nära sina lägenheter.

Niklas visar mig siffror från FAO (FN:s Food and Agricultural Organization) som visar att 800 miljoner människor ägnar sig åt stadsodling och att mer än tio procent av jordens matproduktion idag härrör från stadsjordbruk.

– Stadsodling är femton gånger mer yteffektivt än det storskaliga rationella jordbruket. Visst är det mysigt med lite kolonilotter men det finns dessutom ett verkligt behov av att ordentligt komplettera det storskaliga jordbruket med småskaligt, säger Niklas.

Niklas har en stor tilltro till odling i staden, och att vi kan förlänga odlingssäsongen genom att tillvarata kunskaper som invandrare har med sig från andra regioner. Sådana kunskaper har odlare från bland annat Turkiets bergtrakter med sitt karga klimat som fortsätter att odla tre månader efter att normalsvensken har ställt undan spaden.

– Våra trädgårdar omfattar 300 000 hektar och vi skulle kunna producera hälften av vår mat. Kanske betydligt mer om vi tog vara på invandrad kunskap och styrde institutionella resurser för att utveckla den småskaliga odlingen. Vi måste bland annat också lära oss att bevara grödorna under vinterhalvåret.

Stadsodling har varit på tapeten ett tag nu, fler och fler odlar på sina balkonger eller försöker hitta gemensamma lösningar för att odla inne i staden. Samtidigt möter det visst motstånd från människor som antingen tycker att det är naivt att tro att stadsodling kan lösa vår kommande matbrist eller som anser att stadsmarken bör användas endast till boenden. Det råder olika uppfattningar om hur mycket vi kan försörja oss med hjälp av stadsodling. Niklas Wennberg hävdar 50 procent, medan vissa anser att det endast kan stå för en ytterst marginell del av vår försörjning, på cirka tio procent. Det hela beror självklart på om man räknar det baserat på vegansk eller animalisk diet och om man räknar med utkanterna av städerna – där det finns större grönytor. Det är svårt att få fram en exakt siffra. Men de flesta är överens om att en stadsnära, ökad produktion är viktig. Det finns rörelser som bygger helt på denna typ av konsumtion, exempelvis San Francisco-baserade Locavores − de äter endast mat som produceras inom en 100 miles radie från sin bostad.

”I ett växhus av Globens storlek skulle det kunna odlas mat för 340 000 personer”

Vi förväntas bli 9 miljarder människor på jorden till år 2050, enligt FN:s uppskattningar − en siffra som det råder ganska stor samrådighet kring. Johan Rockström på Stockholm Resilience Centre menar att detta kommer innebära att vi måste öka livsmedelsproduktionen med 70 procent för att mätta alla. Med den befolkningsökningen kommer inte jordytan att räcka till för att odla till alla, om vi ska fortstätta äta som vi gör idag. År 2000 räknade forskare med att vi hade 0,48 hektar per person och det kommer sjunka till 0,18 hektar per person i mitten av det här seklet (Även om denna yta absolut inte fördelas jämnt bland jordens befolkning idag).

Hur vi ska öka livsmedelsproduktionen så att det räcker till alla råder det olika meningar om, allt ifrån att vi inte ”har råd” att odla ekologiskt, till stadsodling, GMO, minskad köttkonsumtion, växthus i haven och takodling. Men även om vi lyckas få fram mer mat, så sker det på bekostnad av miljön. Redan idag härstammar 18-19 procent av våra fossila utsläpp från matindustrin. Den största delen kommer från köttindustrin, men även odlingen av spannmål, grönsaker och frukter tar sin beskärda del.

Före den industriella revolutionen hade i princip all energianvändning sitt ursprung i solens strålar. Många arbetade i jordbruket som var arbetsintensivt. Idag tar vi ut resurserna från den lagrade fossila banken av solljus i snabbare takt än den ersätts. Vi har en mindre arbetsintensiv odling och en mer teknikintensiv. Idag är cirka 80 procent av det världens energianvändning baserad på fossil energi och livsmedelsförsörjningen är inget undantag. Det pratas en del om ”solmat” – att den kommande generationen kommer att efterfråga mat som växt i riktigt solljus som primär näringskälla. Men det kommer förmodligen att vara en lyxvara, eftersom ytan inte kommer räcka till. Andra lösningar behövs.

Författaren och aktivisten Ray Patel hävdar i sin bok Stuffed and starved att samtidigt som 800 miljoner människor svälter så är en miljard överviktiga. Svält och övervikt är symtom på samma problem. Matproblematiken handlar lika mycket om social rättvisa som miljöfrågor – det största problemet i dagsläget är inte brist på mat. Problemet är att vi äter fel sorts mat.

Ray rekommenderar oss att ”förändra våra smaker” genom att strypa efterfrågan på socker, salt, fett och fläsk. Dessutom bör vi stödja lokalt ägda företag och se till fler aspekter än enbart att det ska vara ekologiskt exempelvis genom att stötta gårdar som har en helhetssyn på jord, geografi och biodiversitet. Idag odlas mycket mat i växthus, där Holland är en av de största producenterna. I radioprogrammet Matens pris på P1 får vi höra om standarden i de holländska växthusen. Reportrarna besöker ett växthus lika stor som elva fotbollsplaner, som producerar tre miljoner kilo paprika om året. Vi får höra om paprikor som får växtnäring intravenöst genom slangar, om plantor som inte sätts i jord utan i fiberull som är steril och minskar risken för sjukdomar. Ljuset och värmen är givetvis artificiell och en stor klimatbov. Det går åt 37 kubikmeter naturgas till en kvadratmeter odling. Dessutom måste växthuset ventileras, vilket leder till att uppvärmd luft skickas rätt ut i kalla vintern. ”Paprikorna är helt dopade av fossil energi, säger reportern Malin Olofsson när hon traskar runt i den 21-gradiga värmen. Sverige importerar 21 miljoner kilo paprika per år. Dock ökar vi hela tiden effektiviteten i våra växthus. Idag kan ett växthus i Sverige odla 30 kilo tomater per kvadratmeter läser jag i boken Mat & klimat. Betyder det att det är det växthusen som är framtiden?
Hans Hassle, vd på företaget Plantagon har en helt annan idé om hur ett växthus ska se ut.

– Idén är snart tjugo år gammal. Den kom från en trädgårdsmästare som heter Åke Olsson, som under sin utbildning funderade över om det inte var onödigt att ha så mycket outnyttjad volym som man har i växthus. Han började fundera på om man istället skulle kunde odla i flera våningsplan och kom med en enkel version om hur man kunde utveckla växthuset. Tio år senare träffades vi och han frågade om jag ville vara med i det projektet.
Först sade Hans nej eftersom han inte hade tid, men idén grodde i huvudet och några år senare satt den nordamerikanske indianhövdingen Oren Lyons och pratade med Hans, efter en seminarieserie som de båda gjort tillsammans, Oren sa: ”Kan inte du hjälpa indianerna i Nordamerika att hitta alternativa inkomstmöjligheter till kasinon och tobaksförsäljning?” Det ville Hans gärna och efter ett tag kom han på att koppla ihop Oren med Åke och hans växthusidé.

– I januari 2008 bestämde vi oss för att starta företaget Plantagon. Tillsammans med ingenjörsföretaget Sweco gjorde vi en ett år lång studie och kom fram till att det gick, med dagens teknik. Åke har tagit befintlig teknik och gjort en uppåtgående spiral inuti ett globformat växthus. Vi har en statisk räls och en liten maskin som flyttar en låda i taget uppåt, det går åt motsvarande energi som en mopedmotor gör av med till det. Konstigare än så är det inte.

Utmaningen i tekniken är att om dessa anläggningar ska stå mitt i städerna så måste de ventileras – det innebär stora energikostnader. De har en lösning på det i samarbete med städerna idag, men Hans hoppas på en lösning under året som gör att ett växthus enligt Plantagons modell fungerar överallt. Dessutom kommer de koppla in sig på städernas spillenergi, eftersom de flesta städer har spillenergi på 25 procent.

– Vi vill utveckla en teknik som vi sedan licensierar ut.
Idag vet vi att 80 procent av odlingsbar mark redan är använd och när vi blir 3 miljarder till så kommer 80 procent bo i storstäderna. Hans är tydlig med varför växthusen ska ligga i städerna:

– I framtiden finns det ingen mark kvar utanför städerna. Därför måste vi odla i städer. De små plättar som finns kvar mellan städerna finns snart inte kvar.
Han syftar huvudsakligen på asiatiska megastäder.

Jag är i Stockholm, i DN-skrapan på 22:a våningen. Här ligger Plantagon International i ett elegant vitt kontor med fantastisk utsikt. Jag föreställer mig att höjden kanske motsvarar toppen på den växthusglob som de planerar att bygga. Det är välordnat, strukturerat och företagsstiligt. Inte så som jag föreställer mig att andra samhällsentreprenörers kontor brukar se ut. Men så har människorna bakom Plantagon inte heller samma en helt vanlig bakgrund.

– Det jag har jobbat hela mitt liv med är värderingsförändringar och etik i näringslivet eftersom jag ända sedan jag var ung varit engagerad i samhällsfrågor. Min lösning blev att jobba med företag och försöka driva företag på ett annat sätt. Hela företaget är ett slags ”CSR 3.0–företag”.
Personerna som är engagerade i Plantagon vill visa att det finns många brister i hur man driver företag idag. De kallar sig alla för samhällsentreprenörer och driver företaget genom något som kallas ”företagening” eller ”companization”. De släpper in alla andra i styrningen av företaget. Hans träffade hela hövdingrådet i Onondaga Nation och de accepterade företagsmodellen.

– De är en ägare som är extremt långsiktig. Jag sammanförde dem med börsföretaget (Sweco) som är kortsiktiga, som alla andra börsbolag. Vårt perspektiv är 70 år, vi är inte intresserade av ett företag som vill se en ”exit” inom 5-10 år som är det normala. Vi är kapitalister och följer marknadsekonomi men försöker visa att det lönar sig bättre på lång sikt att driva företag på ett annat sätt. Det viktigaste felet med kapitalismen är att man tvingas till ett kortsiktigt perspektiv.

– Vi kommer inte lösa framtidens odlingsproblem genom att odla på hustaken. Det finns en stor trend just nu där man ”grönifierar” staden och det tycker jag är skitbra. Det för människor närmare matproduktionen och får händerna i jorden. Men den enorma matproduktion vi måste få till finns ingen möjlighet att vi kan lösa genom små gröna öar i städerna. Man måste få en industriell odling in i staden. Och du måste odla på höjden, du kan inte få in vanliga växthus i städerna. Vad som kommer odlas beror på marknadsmässiga behov, menar Hans. Men en stor sannolikhet är att sådant som annars måste transporteras långt blir det som efterfrågas. Lite mer exotiska grödor i ett första stadium. Hans är övertygad om att stadsjordbruk och frilandsjordbruk kommer vara kvar, men också att det behövs en kombination. I ett växthus av Globens storlek skulle de kunna odla mat för 340 000 personer. Ställer man några sådana i en grupp tillsammans så kan rätt många människor försörjas. Jag frågar Hans om det finns en risk att folk kommer vilja odla spannmål för djurhållning och han ryser till.

– Usch ja, det kommer säkert vara de som vill göra det. Men det är inte det vi har som syfte.

Så det kanske är en kombination av storskalig industriodling i hypereffektiva och moderna växthus, ihop med mer stadsodling, stadsnära odling och takodlingar, som är framtiden för att lösa matbristen. Som med allt annat finns det sällan en enda lösning. Jag går förbi grisarna i Högsbo en annan dag, tittar ner i ”Grisomaten” där besökare kan lämna grismat och där volontärerna sedan kan ge dem den mat som funkar. För att göra det enklare för entreprenörer att ta gröna initiativ måste regelverken luckras upp, menar Niklas Wennberg. Du får idag exempelvis inte laga sylt och saft som tillagats i ett kök som inte är godkänt.

– Det pratas om ”grönt entreprenörskap”, men det är väldigt svårt att kunna få lov att gå från idé till handling. Därtill måste vi tänja lite på våra regelverk om vi ska lyckas få fram mer grönt entreprenörskap.

– Det finns ett slags samhällskontrakt som säger att i staden har all jordig och traditionell verksamhet som odling och matproduktion upphört. Traktorer och grisar har man på landet. Vi respekterar det, men accepterar det inte. Det här är en kvartersgris och vi har massor av volontärer som ställer upp med att mata grisarna. Vi har inte fått några klagomål alls på grisarna.
Nu ska Stadsjord utvidga sin verksamhet till Lundby och Kvibergs kyrkogård. De hoppas kunna odla bäret slånaronia som skulle kunna ge 2,6 miljoner kronor i vinst om det omvandlades till saft. Men då gäller det att regelverken luckras upp för stadsodlingsentreprenörer.

I framtiden kanske vi kan vandra runt i staden och stöta på grisar, odlare, frukträd och lokala marknader lite överallt. Eller köpa ekologiskt odlade, färska exotiska grönsaker direkt från ett klimatsmart gigantväxthus. Orealistiska dumheter eller en smart utsikt? – den som lever får se.

Originaltexten publicerades 18 november 2013. Foto: Grisar, Johanna Stål, Granatäpplen i guld och paprika-montage, Tobias Jansson