Klimatavtalet: Tiden för firande är här!

KRÖNIKA. Så har vi då äntligen ett globalt klimatavtal. Jag kan knappt tro att det är sant. Efter alla dessa år...
Dela artikeln

Klimatrörelsen, kommunkämpar, företagsinterna aktivister, samhällsentreprenörer, riksdagspolitiker som går före, duktiga och drivna journalister - alla som kämpat med att uppmärksamma klimatfrågan, att få upp den på agendan till rätt nivå beslutsfattare. Nu är dagen här.

I lördags antog 195 länder världens första globala klimatavtal i Paris. Avtalet är inte perfekt, men det är per definition en omöjlighet om nästan tvåhundra länder ska komma överrens. Vi pratar inte om ett majoritetsbeslut. Det är 100 procent konsensus. Länder vars ekonomier helt och hållet är uppbyggda kring utvinning av fossil energi har skrivit på samma avtal som lågt liggande ö-nationer vars hela existens är hotad av samma energikällor. Diktaturer och demokratitier. Socialiststater och kapitalistiska högborgar. Alla är överrens om att jordens temperaturhöjning ska hejdas för att hamna "klart under" 2 grader jämfört med förindustriell tid och sträva mot 1,5 grader. Man ska dessutom ha 5-åriga revisioner av ländernas åtaganden, något som varit en avgörande framgångsfaktor för exempelvis Montrealprotokollet och de ozonpåverkande ämnena. 

Detta är en enastående bedrift. En central vändpunkt för världen. Lördagen den 12 december 2015 går till historien som dagen då världens länder tillsammans slog in på en ny riktning: Mot en fossilfri framtid.

De kritiska röster som hörs om avtalet är förståeliga och väntade. Frustration om otydlighet i mål och ansvar är berättigad. Men kritiken är mest högljudd hos aktörer som sällan själva behöver kompromissa. Jag menar att verkligheten måste tas i beaktande och utifrån det perspektivet är avtalet  en enorm framgång.

När jag satt på tåget hem från det stora antiklimaxmötet 2009 i Köpenhamn kändes det mesta kolsvart. Vi visste redan då vad som behövdes göras men världens ledare var inte mogna. Anledningen tror jag framförallt var att arbetet med att minska klimatutsläpp sågs som en uppoffring, en börda som skulle fördelas.

Och att fördela en börda mellan tvåhundra länder, med en ouppklarad historisk skuldproblematik och växande klyfta mellan rika och fattiga länder blev en omöjlighet. 

Det har gått sex år sedan misslyckandet i Köpenhamn. Bilden av klimatarbetet kläs idag oftare i andra kläder. En fossilfri framtid är allt mer förknippad med något positivt, något som driver utveckling, skapar jobb och bidrar till meningsfullhet och ökad livskvalitet. Inte bara för individen utan också för företag, organisationer, kommuner, regioner och nationer.

Detta har varit vår övertygelse och drivkraft bakom Camino i alla år. Att denna framtidssyn allt mer har nått ända upp till världsledarna och lett till ett beslut i FN-systemet känns därför som en rejäl SEGER!

Det finns alltid mer att förbättra. Miljöorganisationer, aktivister, journalister och andra klimatkämpar måste fortsätta vara en nagel i ögat på ​beslutsfattare, så att de inte avviker från den inslagna riktningen. Men man måste också ibland stanna upp och glädjas åt vad som har åstadkommits. Nu är ett sådant tillfälle.

Nu är ett tillfälle för firande. För glädje. För hopp och för framtidstro. Vi har satt punkt för fossileran. Nu börjar arbetet framåt.