”Det globala hör ihop med det djupast privata”

Tusenkonstnären Emil Jensen är aktuell med ett samlingsalbum, en bok och en ny föreställning. Utöver sitt artisteri är han även ambassadör för Diakonia, en organisation vars verksamhet stämmer väl överens med hans tankar om solidaritet och medmänsklighet.
Dela artikeln

Detta är en sponsrad artikel ifrån Diakonia

Din nya föreställning heter ”Om du inte står för något faller du för allt”. Vad är bakgrunden till titeln?
– Det är en slags tolkning av sakernas tillstånd. I mitt huvud har jag vridit och vänt på vad det betyder att stå för något, att fortsätta kämpa även när det inte är som mest bekvämt. Det behöver inte innebära att man stoppar stridsvagnar på Himmelska Fridens Torg, men jag tror att det är viktigt att ha en moralisk kompass, en upplevelse av sammanhang.

Du tar ofta upp ämnen som solidaritet, mänskliga rättigheter och hållbarhet. Är din egen moraliska kompass stabil?
– Ja, jag har med mig vissa grundläggande värden och värderingar som står fast. Men när det gäller sakfrågor tycker jag att det är viktigt att vara lyhörd och ta in ny information. Det är ironiskt att vi idag lever med ett så stort informationsflöde och ändå främst tar del av åsikter som bara bekräftar det vi redan tror, tycker och tänker. Det är någonting väldigt allvarligt som vi måste komma tillrätta med. Man måste kunna revidera sin uppfattning om saker, världen står ju inte stilla.

" Jag tror att mycket av det engagemang som har fötts på 
sistone beror på att människor har berörts i sitt allra innersta"

I föreställningens presstext skriver du att ”Det globala hör ihop med det djupast privata”. Hur menar du då?
– Det går inte att skilja mellan det som sker i världen och det som sker i oss. De båda hör ihop, det är grunden för all solidaritet och medmänsklighet. Jag tror att mycket av det engagemang som har fötts på sistone beror på att människor har berörts i sitt allra innersta; vi har känt att vi inte bara kan förlita oss på att andra hjälper till medan vi själva stänger in oss.

Sedan 2014 är du ambassadör för Diakonia. Varför vill du arbeta med just dem?
– Det är en organisation som genomsyras av tankar om solidaritet och medmänsklighet och som genom konkret, direkt aktion jobbar för att förändra världen. Det är något som ligger mig varmt om hjärtat, både när det handlar om anarkistiska små aktioner och stora biståndsprojekt. Diakonia arbetar med gräsrotsprojekt och jag tror att det är sådana insatser som gör att bistånd blir hållbart. Som ambassadör har jag deltagit i seminarier och uppträtt i deras monter på Bokmässan, och tidigare i år invigde vi en utställning om bistånd på Myntkabinettet tillsammans. Diakonia har även fått fria händer att använda textrader från mina låtar i sammanhang som kan leda till något gott.

I våras gjorde ni en biståndsresa till Sri Lanka. Hur var det?
– Vi mötte otroligt mycket fattigdom och elände och fick höra historier om fruktansvärda övergrepp och förtryck; jag hade aldrig hört något liknande förut. Vi besökte ett skyddshem för flickor som fött barn efter övergrepp – tioåringar med barn, det tog lång tid innan det sjönk in. Men vi mötte samtidigt så mycket kraft, hopp och tro på förändring hos alla som jobbade med projekten. Det är en självklarhet för människorna som jobbar med de här frågorna att de ska nå förändring, vilket var otroligt inspirerande.

Gjorde du några andra lärdomar på resan?
 – Det är lätt att tänka att biståndsarbete handlar om välgörenhet, ”Nu ska vi hjälpa de stackarna”, men så är det inte alls. Det handlar om att bygga upp projekt som ska hjälpa till att förändra strukturer, till exempel att främja jämställdhet genom att förändra patriarkala mönster. På Sri Lanka sker det millimeter för millimeter: Kvinnorna får en gnutta medbestämmande i byn, arbetarna på teplantagerna får en gnutta arbetsrätt, barnen får lite mer utbildning. Resan var verkligen ett ömsesidigt utbyte; vi fick lära oss sant demokratiarbete och jag insåg att man aldrig ska ta något för givet här hemma. Vi i Sverige kan inte luta oss tillbaks och klappa oss själva på axeln för det vi har uppnått. Till exempel har arbetsrätten rustats ned de senaste åren, det som folk kämpade för i årtionden. Det här är pågående processer; demokrati och jämställdhet måste hela tiden återerövras.
– Att besöka ett land som varit så härjat av krig fick mig också att fundera över upprustningsdebatten som pågår här hemma. Att börja skramla med vapen och höja rösten för upprustning är i själva verket en väldigt flummig idé, det finns inga belägg för att vapen och krig någonsin har lett till fred. Det är som att säga att lite mer ojämställdhet leder till jämställdhet, det funkar inte och har aldrig funkat. Fred är enda vägen till fred.

Till sist, hur länge sig sträcker sig ditt ambassadörskap?
– Det vet jag faktiskt inte. Det här samarbetet uppkom ju av ömsesidig kärlek, och när man jobbar för något bra finns det ingen anledning att sluta. 

(!) I oktober släppte Emil ett samlingsalbum med tillhörande bok med låttexter och noter.