Alla talar om jämlikhet

I den finans- och skuldkrisens kölvatten bryts gamla käpphästar och sökandet pågår efter en ny konsensus. Allt fler ekonomer och debattörer från höger till vänster börjar se ökad jämlikhet som ett viktigt botemedel mot framtida kriser.

Folkhögskolan hade nyligen infört differentierad lönesättning, det vill säga att en pott med pengar skulle fördelas olika mellan de anställda. Tidigare hade likalön tillämpats. Det blev en lång, utdragen och infekterad förhandling, trots att det bara handlade om några hundralappar som skilde mellan de olika lönekuverten.
– Jag skulle verkligen slippa den här processen. Det skapar bara osämja!
Rektorn på mötet jag deltog i vittnade om ojämlikhetens effekter på skolan, men kunde lika gärna ha beskrivit samhället som helhet. Det har hävdats länge av den politiska vänstern, men nu börjar fler se konsekvenserna av höga inkomstskillnader, bortom rättvisedimensionen. Graden av jämlikhet verkar spela en viktig roll för hur hela samhällsekonomin mår.
– När man får en sådan här chock på systemet måste alla sätta sig ner och tänka lite, och det tror jag att väldigt många gör. Det är därför det är ett intressantare intellektuellt klimat just nu.
Det säger Johan Norberg, idéhistoriker och liberal debattör som skrivit mycket om de senaste årens ekonomiska turbulens, senast i boken Eurokrasch – en tragedi i tre akter. Johan är känd bland samhällsdebattörer som en gedigen försvarare av kapitalism i dess renaste form, trofast de liberala idealen. Men den allt mer alarmerande situationen i världsekonomin har fått honom att se nya perspektiv.
– De politiska linjerna skärs på en annan ledd. Kritiken av den förda ekonomiska politiken i väst kommer både från höger och vänster. Jag får plötsligt vänner i ekonomkåren som håller till på vänsterflanken. Det finns oväntat stora likheter, vilket är ett tecken på att vi som lite grann står utanför detta kan ta oss friheten att tänka hur det kan vara, medan politikerna stapplar från kris till kris, säger han.

”Man föreställer sig att ekonomer ska vara rationella och ta till sig ny forskning, men i sjävla verket håller de fast vid ”sin” lära.

När det stormar letar vi efter en lugn hamn. Världen verkar vara i en slags omvärderingsfas. Den ekonomiska turbulensen tycks aldrig ge sig utan flyttas runt från ett område till ett annat. Från bankrutta husägare i USA till banker, från banker till stater, från stater till valuta­unioner. Och som vanligt i ekonomiska kriser är det de fattigaste som drabbas värst. Arbetslösheten ökar framförallt bland ungdomar i södra Europa, där man också sett historiens mest drastiska välfärdsnedskärningar på rekordkort tid med efterföljande politikerförakt och snabbt växande högerextremism. Krisens mänskliga pris har varit ogreppbart högt. Men en av få positiva effekter är en ovanlig öppenhet inför nya idéer och ekonomiska synsätt.

– Det är verkligen överraskande hur ekonomer påverkas av den allmänna opinionen, såsom den ilska som efterverkningarna av finanskrisen har gett upphov till. Men vi skrev vår bok 2007, före allt det där.
Det säger Richard Wilkinson, brittisk forskare och tillsammans med Kate Pickett medförfattare till den uppmärksammade boken Jämlikhetsanden. Jag träffar honom på Mänskliga Rättighetsdagarna i Göteborg.
– En talande detalj om hur andan har svängt är undertiteln till vår bok. När vi först gav ut den tyckte förläggaren att den skulle vara; ”varför mer jämlika samhällen nästan alltid är bättre”, en försiktig variant. Han var förstås rädd hur den skulle tas emot. Men när boken kom ut som pocket några år senare föreslog han helt enkelt: ”varför jämlikhet är bättre för alla”, berättar han och fortsätter:
– Man föreställer sig att ekonomer ska vara rationella och ta till sig ny forskning men i själva verket håller de fast vid ”sin” lära, säger han med ett röstläge som avslöjar viss bitterhet.

Richard Wilkinson gör en liknelse om två filosofer med motsatt syn på en fundamental fråga inom filosofin, den ena var från Oxford, där alla tyckte på ett sätt, och den andra var från Harvard där alla tyckte raka motsatsen. Vi tenderar onekligen att hålla oss till vår egen sanning.
– Nu svänger många ekonomer men varför kunde de inte göra den omsvängningen för 10 år sedan? Det gör mig ganska arg, säger han.
Jämlikhetsanden tar upp forskning baserad på statistik från 21 länder som visar hur ett samhälle i princip alltid mår bättre av hög jämlikhet, det handlar fysisk och psykisk hälsa, livslängd, tonårsfödslar, kriminalitet med mera. Boken driver också den mer överraskande tesen att det inte bara är samhällets fattiga som drabbas av ojämlikheten, även de rika får betala ett högt pris, i form av sämre hälsa och kortare liv. Den blev mycket uppmärksammad och kanske inte så oväntat snabbt vänsterns favorit. Men i takt med populariteten kom kritiken, även Johan Norberg var en av dem som då attackerade några av bokens slutsatser.
Men nu blåser nya vindar. Ett kapitel i boken behandlar hur ojämlikhet påverkar skuldsättning och därmed ekonomisk stabilitet, och det är framförallt detta område som på senare tid fått större relevans med bred uppslutning.
– Den vanliga förklaringen från ekonomer är att ojämlikhet leder till fler rika som inte spenderar hela sin inkomst, och att efterfrågan i ekonomin inte blir tillräckligt stor, säger Richard Wilkinson. Men en annan viktig förklaring är att människor började låna betydligt mer under den långa ekonomiska boom som slutade med finanskrisen 2008. Det samma gällde inför kraschen 1929. De båda årtalen representerar toppar i både ojämlikhet och skuldsättning. Den som är rik lägger sällan pengarna i madrassen, de hamnar i banksystemet där de lånas ut mot ränta. I USA var det framförallt fattiga som aspirerade på eget hus som lockades att låna pengar. Men när räntekostnaderna på de så kallade subprime-lånen sedan steg snabbare än människors inkomster ställdes många betalningar in och man gick bokstavligen ur huse, för gott.
– Jag tycker att det är en intressant hypotes att studera. Det är inte omöjligt att ojämlikhet styr var krediter (lån) hamnar, säger Johan Norberg. Men det är en begränsad förklaringsmodell som inte ensamt håller som förklaring till vad som leder till ekonomiska kriser.

Slutsatserna har fått stöd från fler, möjligen något oväntade håll. Internationella Valutafonden (IMF), en organisation som historiskt har anklagats för att gå de rika ländernas ärenden och utpressa fattiga länder till en viss ekonomisk politik. Denna stridbare genomförare av den så kallade ”Washington consensus-politiken” har på senare tid släppt flera rapporter med samma budskap: Ett jämlikt samhälle är ett uthålligt samhälle och avgörande för att skapa en hållbar tillväxt. Och omvänt leder ökade klyftor till ett samhälles sårbarhet för ekonomiska kriser. IMF-ekonomen Michael Kumhof kommenterade sin rapport Inequality, Leverage and Crises på tankesmedjan Global Utmaning seminarium i höstas.
– Självklart är det kontroversiellt. Vi ville kommunicera de här sambanden så enkelt som möjligt. Det är trots allt en förklaring som många människor rent intuitivt kan hålla med om, och knappast går att argumentera emot, sa han.
Paul Krugman, nobelpristagare och en av världens mest kända ekonomer har också sällat sig till skaran av dem som ställt sig bakom den här linjen. ”Dina teorier är mainstream idag” ska han ha sagt till Richard Wilkinson.

Ytterligare en dimension av hur högre inkomstskillnader leder till ökad skuldsättning är det som den amerikanske sociologiprofessorn Juliet Schor skriver om i sin bok The overspent American – så kallad ”aspirational income”. Det kan förklaras som den inkomstnivå som människor skulle vilja ha för att leva det liv som de önskar.
– Under perioder när inkomstskillnader ökar tokhöjs människors önskningar om sin egen inkomst, konstaterar Richard Wilkinson. När ojämlikheten i samhället ökar och inkomsterna för de som tjänar minst står stilla, blir statustävlan viktigare och många människor drar på sig större skulder bara för att ”hänga med”.
Även här får han visst medhåll från Johan Norberg, med några tillägg.
– Viljan att hänga med är utbredd. Så om det blir en ökad konsumtion, även när det gäller bostadsyta, så vill människor såklart hänga med i detta, även om de inte har medlen till det. Men det har inte bara att göra med ökad ojämlikhet, det räcker med ökad tillväxt. I exempelvis Irland minskade ojämlikheten innan deras kris. Där var det en uppåtstigande konjunktur med billigare krediter. Enligt mitt sett att se på det höll världens centralbanker räntan på tok för låg under för lång tid. Det gav för mycket pengar i ekonomin, vilket tillslut leder till bubblor. När hushållen har problem med lönerna så kanske krediterna går till deras konsumtion och bostäder, men annars hade pengarna blåst upp någon annan bubbla, menar han.

”Idag kan banker göra i princip vad de vill med statliga garantier. De betalas för att vara oansvariga på olika sätt”

När fastighetsbubblan i Usa sprack och finanskrisen 2008 var ett faktum spred den sig som ett virus till Europa där den fick ett nytt namn: skuldkrisen. Nu var det staterna som var skuldsatta efter att ha tagit över stora delar av bankernas skulder.

– Idag kan banker göra i princip vad de vill med statliga garantier. De betalas för att vara oansvariga på olika sätt. Girigheten i spekulationen måste tyglas av en viss rädsla för risker. Men idag har vi tagit bort rädslan. Bara girigheten är kvar och då blir det farligt. På sätt och vis har vi byggt upp en slags socialism för de rika och de största finansiella institutionerna och spekulanterna. Därför finns det anledning att vara missnöjd både från vänster och från höger, säger Johan Norberg.

På IMF har Michael Kumhof fortsatt med sin kontroversiella linje och släppte tillsammans med några forskarkollegor en annan rapport i höstas med namnet The Chicago Plan Revisited. Den angriper banksystemet, sättet som pengar skapas och hur mycket som bankerna behöver ha insatt för att kunna låna ut. I ekonomitermer argumenterar rapporten för ett system med ”Full Reserve Banking” istället för ”Fractional Reserve Banking” – idéer som utmanar mäktiga delar av finansetablissemanget och som knappast hade varit möjliga att ens diskutera i dessa kretsar för fem år sedan.
– Det är bra att det nu verkar finnas en livaktig intellektuell diskussion på IMF, att de börjar tänka lite friare. Förut har de präglats av en anda av att försvara det rådande, säger Johan Norberg.

Det återstår att se vad som blir resultatet av denna nya tidsanda, om det uppstår någon ny konsensus. Johan Norberg har idag ingen klar uppfattning om vilken typ av banksystem som är bäst, men en sak verkar han vara säker på:
– Vi bygger upp ett skuldberg som inte går att ta sig upp ur. Det är praktiskt taget otänkbart att skulderna kommer betalas tillbaka. Skuldavskrivning och verkliga förluster för kreditgivare blir den enda vägen. Problemet är att många kommer förlora pengar men det är samtidigt relativt små summor jämför med kostnaderna för krisen, slår han fast.
– För varje år som inkomstskillnaderna ökade snabbt i USA överfördes 1,25 biljoner dollar från de fattiga till de rika (genom räntebetalningar), konstaterar Richard Wilkinson. Och detta pågick i en demokrati.
Trots bistra tider kanske det ändå kan beskrivas som hoppfullt att många nu tar tillfället i akt att omvärdera självklara ”sanningar” och dogmer, rita nya politiska kartor och lära av gamla misstag. Det som var politiskt självmord att hävda för fem–tio år kan idag vara en självklarhet. I USA argumenterar fler miljardärer, med affärsmannen Warren Buffet i spetsen för att de rika ska betala mer i skatt, en politik som nu genomförts i bland annat Frankrike (men dock mött stort motstånd). Attac-rörelsens gamla krav på skatt på finansiella transaktioner (ofta kallad Tobin-skatt) ansågs för tio års sedan höra till extremvänstern. Nu kommer elva EU-länder införa en liknande skatt.

På folkhögskolemötet som jag deltog i var det stor samstämmighet (åtminstone utåt) att det skulle vara en klok idé att återgå till mer jämlika löner på skolorna. Om de och resten av västvärlden slår in på en bana mot mindre inkomstskillnader återstår följaktligen att se. Just nu, i spåren av den ekonomiska krisen, ökar istället klyftorna i de flesta västländer. Men tecknen i debatten pekar åt ett annat håll: revidering pågår, på jakt efter ett nytt samhällskontrakt.

Originaltext publicerad 2 juni 2014