Vad så god och njut av fattigdomen

Den holländske filmaren Renzo Martens nya film "Enjoy Poverty" är en omskakande, rörig och många gånger fruktansvärd film. För att göra en blandning av dokumentär och konstprojekt reser filmaren ner till Kongo där han dokumenterar exploateringen av fattiga och lär dem hur de kan se fattigdom som sin största "naturresurs".

Det börjar med en bild på någon som jobbar på ett enormt fält. Vad han jobbar med är oklart, men han tvingas jobba i tre dagar för att tjäna en halv dollar för en företagsgrupp vid namn Blattner. I ett annat klipp står människor från organisationen FIDA och ger något till fattiga. Vad är oklart. Sedan fotograferar människorna från FIDA leende de fattiga.

I ett tredje klipp befinner sig filmare Renzo på en konferens med Världsbanken som skänker 1,8 miljarder dollar till Kongo i bistånd. Den holländske filmaren reser sig upp och frågar hur stor del det motsvarar av Kongos BNP. Och skulle det kunna betyda att fattigdomen är Kongos största naturresurs?

Renzo vill provocera. Inga av personerna som talar ges namn, man har svårt att förstå vart i landet man befinner sig. Han hoppar snabbt mellan olika platser, olika statements, organisationer och människor. Det kryllar av hungrande, såriga, smala och hjälplösa barn med surrande flugor kring sig. Är man lite svaghjärtad, som jag, så tvingas man blunda halva filmen. Det kryllar också av utländska fotografer som vill dokumentera fattigdomen, döden och misären. I det som är filmens bästa del, försöker Renzo lära ett par lokala fotografer hur de skulle kunna tjäna mer på att fota krig, fattigdom och sorg snarare än bröllop och fester. Experimentet får ett abrupt slut när det visar sig att de lokala fotograferna inte kan få tillgång till de områden som de internationella fotograferna får.

Hans eget presspass dras in efter att hans konstprojekt, ett stor ljusskylt med texten "Enjoy Poverty Please", förs upp i fattiga områden eller körs runt på en båt genom floderna. FN anser det provocerande.

Jag kan inte låta bli att bli upprörd av filmen. För den har så många rätt och så många fel. Renzo visar upp hur fattigdomen ställs ut på museum, hur vi i den rika delen av världen mår bra av att se andra som är fattiga. Hur vi mår bra av att se att någon har det sämre och hur vi mår bra av att skänka pengar till dessa. Jag har aldrig varit ett fan av välgörenhet. Jag skänker inte pengar när någon tigger och jag skänker inte pengar till fattiga områden. Precis som Renzo anser jag att det handlar om "empowerment". Att ge de fattiga verktyg för att själva ta sig ur fattigdomen. Att vi betalar mer för vårt kaffe och vår choklad för att de ska kunna få skäligt betalt för sitt arbete. Att vi slutar med fattigdomsturism, välgörenhet och "tyckasyndomeri" för vår egen skull och försöker hitta sätt att hjälpa som inte handlar om "oss", utan om "dem".

Renzo säger till de fattiga att njuta av fattigdomen, istället för att sträva mot något de aldrig kommer att uppnå. Han menar att de som har egna jordbruk mår bättre än de som arbetar på stora plantagen. Där tror jag att han har en viktig poäng. Men det måste vara oerhört provocerande att höra: Det är ingen idé, du kommer alltid att vara fattig, nöj dig med det!